Jag är inte utan fel och jag har en icke existerande stubin. Jag är en lagspelare och på gränsen till dumdristigt lojal. Det är en fullständigt vansinnig kombination, som jag har fått lära mig den hårda vägen att hantera. En av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig av att härbärgera alla de bristerna i en och samma kropp är helt enkelt att hålla käft, inte bubbla över, inte låta min låga impulskontroll och första tanke få uttryck där och då, helt enkelt tänka en eller två varv till. Det funkar numera i åtta fall av tio. Det är mycket viktiga insikter som har kommit smygande i takt med att jag har blivit äldre och det har varit ovärderligt för mig att lära mig det.

Men, bara för att jag har lärt mig det, innebär det inte att jag faktiskt blir förbannad ganska ofta, för det blir jag och för mig finns inga fulare ord än orättvisa, fördragsamhet och avundsjuka. Lagspelaren inom mig ser alltid till det positiva hos andra och är övertygad om att de brister som en individ har, kan kompenseras av någon annans styrkor i laget. Det viktigaste i kollektivet är att man är sammansvetsad och drar åt samma håll, man godtar att någon måste vara lagledare, men man ser att alla platser på plan är täckta av för platsen den mest kompetenta personen. Om någon i ett lag har brister så ser man till att den får stöd, utvecklingsmöjligheter, till dess att den har nått sin potential, så sluter man upp och kompenserar. Det lärde jag mig när jag spelade fotboll och i stort sett är det så jag fortfarande ser på mitt liv både på jobbet och privat. Trots att min stubin fortfarande är ickeexisterande.

Denna vecka fick jag i uppdrag att på ett offentligt möte bemöta kritik som hade uppkommit när jag inte var närvarande angående hur den verksamhet som jag arbetar i sköts. Självklart kände jag mig utpekad och förbannad, eftersom det hade diskuterats när jag inte var där. Naturligtvis var min första reaktion att blodutgjutelse var på sin plats eller att åtminstone ett rött kort utdelades. Men jag bestämde mig istället för att skicka tillbaka bollen och be om konstruktiva förslag. Det visade sig att just den passningen hade inte motspelaren någon taktik för, istället var det en av mina lagspelare som kände sig utpekad och därför kom med en konkret lösning. Motståndaren kände sig delvis stukad och jag kände mig som en vinnare. Jag hade inte klarat av att hålla mig så lugn om det inte hade varit för mina lagkamrater, samt min privata taktikcoach utanför plan. Men jag är tacksam för att jag gjorde det, för det ger mig tid att fundera ut en plan för returmatchen. Återigen har jag vunnit på att inte låta min stridslystnad ta överhanden, jag har lyssnat på de som kan kompensera mina eventuella brister och som ser mina personliga styrkor.

Privat har veckan varit svår eftersom vi har förlorat en familjemedlem. I går tog vi farväl under en gnistrande sol med tunga hjärtan. Men vad hjälper vackert väder när det regnar i själen? Då är det skönt att få ingå i ett fantastiskt lag, att få dela varma minnen, kärlek och sorg. Att tillsammans upptäcka hur nära glädje och sorg ligger, men att det alltid är lättare när man får vara lagspelare än att vara ensam.

Annonser

Måndag morgon i januari, svart som natten när man cyklar hemifrån, med lite regn och motvind som krydda. Veckan börjar med en arbetsplatsträff. Vi pratar om måluppfyllelse, vår gemensamma uppdrag i skolan. I helgen var vår yngste Knatte på kalas och jag var med. Vi vuxna hamnade i en diskussion om just måluppfyllelse, vad det är och vilka förväntningar som finns. Det är en stor fråga, problemet är att trots alla styrdokument som finns i skolan, så är det inte förankrat i omvärlden vad uppdraget helt går ut på. Det förstår jag av vad de andra vuxna säger på kalaset.

Att uppnå måluppfyllelsen är att få minst betyget E i samtliga ämnen. E är inte detsamma som att ha en tvåa i det betygssystem som fanns då flera av grundskoleelevernas föräldrar gick i skolan, snarare en trea. Det lägsta betyget idag innehåller inte endast kunskapskrav, utan även krav på ett flertal förmågor, något man överhuvudtaget inte talade om i samband med betygssättningen under åttiotalet. Jag tror inte att ord som ”källkritiskt tänkande” eller att kunna ”argumentera” fanns med i bedömningen före högstadietiden när jag gick i skolan. Men det gör det nu.

Skolans måluppfyllelse går alltså ut på att alla elever skall uppnå minst betyget E, det tycker jag är bra. I det betygssystem som jag tillhörde skulle klassens betyg delas ut så att det fanns lika många ettor som femmor, lika många tvåor som fyror och helst skulle så många som möjligt hamna i mitten. Den idén är förkastad och tur är väl det, idag skall skolan se till den enskilda elevens kunskapsutveckling. Det är en mycket bra tanke.

Det är ett gigantiskt uppdrag som skolan har, som måste brytas ner i mindre beståndsdelar, elevernas insats, såväl som pedagogernas och vad tiden i skolan fylls med. Under de åtta år som jag har arbetat inom skolan så har jag förundrats över att det ständigt kommer nya direktiv. Inte bara små vardagliga förändringar, utan även på stora övergripande förändringar, konstant. Målet har alltid varit att förbättra, vilket är positivt, problemet är att man ofta inte hinner implementera och att utvärdera innan man skall vidareutveckla. Periodvis känns det som att vi ständigt befinner oss i ett flygplan som håller på att lyfta, men som ständigt tvingas till omstart, innan vi har nått målhöjd. Om jag har förstått det rätt så har det alltid varit så inom skolan. Det kallas att man utvecklas och arbetar framåt.

Jag är inte kritisk till att man utvecklas, inte heller är jag negativ till man skall se till individens prestationer, jag tycker att det är bra att vi vill att eleverna skall ha möjlighet att tänka självständigt och kritiskt och att de skall kunna uttrycka sig i tal och skrift. Men jag ställer mig frågan om detta stora uppdrag endast kan uppfyllas på skoltid? Personligen tror jag inte det. Samhället har förändrats otroligt de senaste 25 åren och det innebär att det inte bara är skolans roll som behöver hänga med i utvecklingen, det måste även föräldrarna göra. Vi får inte luta oss tillbaka som föräldrar och förvänta oss att skolan kan göra allt för våra barn.

Vi måste sluta tro att vi ställer upp för våra barn genom att vi skickar med en frukt eller för att vi skjutsar ungarna till träningen eller skolan. Vi måste ta en aktiv del genom att diskutera och lyssna på läxläsning. Vi måste ge våra barn och ungdomar tid, vilket är en bristvara för de flesta i vardagspusslet. Vi måste vara mer närvarande och intressera oss av vilken slags verklighet vår avkomma befinner sig i. Det är ett oerhört viktigt uppdrag vi har som föräldrar, en ständig fortbildning, där utgången är oviss om det här funkar just på min unge eller om jag måste försöka med en ny strategi, där vi inte alltid har tid att utvärdera i den pågående processen. Helt ärligt så är det skitsvårt, samtidigt är det oerhört roligt.Trots att jag har en lång utbildning bakom mig, så har att vara förälder, enskilt, lärt mig mest om livet.

Jag tror aldrig att mina barn kommer att tacka mig för all tid, energi och tankeverksamhet som jag har lagt ner på mitt uppdrag som förälder. Det förväntar jag mig inte heller. Men jag vill faktiskt tacka mina ungar för att de har lärt mig så mycket. Dessutom vill jag tacka alla mina elever som jag har förmånen att få följa i deras kunskapsbana, som ibland är snårig och svår, periodvis lekande lätt och som har fått mig att inse att det roligaste som finns är att utforska saker tillsammans.

När jag såg Malalas tal när hon tog emot fredspriset, så blev jag så oerhört rörd. Utbildning är en självklarhet för mig, precis som mat, kläder, bostad, arbete och rätten att påverka min situation. Jag vet att det inte är så för alla i världen, men jag har blivit uppfostrad att tro på alla människors lika värde och i den tanken ligger den naturliga delen att man har rätt till sin egen person, kropp och tanke.

För att formas till den individ man vill vara så måste man våga välja vem man vill vara, om man har fått grundförutsättningarna serverade, vilket de flesta i Sverige idag har fått. Men att bli serverad är inte samma sak som att man inte måste arbeta hårt, för att göra det bästa av det man har blivit erbjuden. Malala fick inte gå i skolan, en orättvisa som hon kände var så kränkande att hon bestämde sig för att kämpa, hon blev hotad och misshandlad och har nu fått möjlighet att utbilda sig, men hon har fått betala ett högt pris och hon vet det.

Jag blev född i Sverige på sjuttiotalet, det samhälle som jag växte upp i, är inte det som jag lever idag. På gott och ont. När jag var runt trettio så kom jag underfund med att jag var en del av historien. Det var en ganska brutal upptäckt för mig. Jag är nog inte mer naiv än andra, men när jag insåg att det jag tog för givet att alla visste om och delade inte var lika självklart för alla så blev jag ganska förvirrad. Mitt sätt att se på världen, mitt sätt att tolka omvärlden, var inte alltid det samma som alla andras. Naturligtvis har det alltid funnits människor som har haft andra politiska åsikter än jag runtomkring mig eller som har föredragit annan mat, kläder, utbildning än de val jag har gjort, men av någon anledning var det först runt trettio som jag insåg att detta även gällde omvärldsanalys.

Jag har vuxit upp i ett oerhört debattvänligt klimat. Alla har haft rätt till sin åsikt. Men man har ofta valt att kompromissa för att det skall fungera till exempel på en arbetsplats. Idag blir jag inte längre speciellt upprörd över att inte alla tycker som jag i alla frågor, men om man är många måste man komma underfund med hur man skall lösa problem gemensamt. Förra veckan blev jag återigen förvånad över folk som inte samarbetar. Nyval, i Sverige?! 300-500 miljoner i kostnader för invånarna för att de folkvalda politikerna inte kan komma kompromissa? Helt galet.

Jag var så förbannad att jag inte ens kunde laga middag, det fick bli pizza istället. Knattarna var mycket nöjda och undrade om det inte kunde vara politisk kris lite oftare. Äldste Knatten kommenterade även detta i skolan, när de hade sett Lilla Aktuellt och skulle diskutera vilka konsekvenser ett nyval kunde få. I veckan var det pyssel på skolan och Knattens lärare undrade med ett leende om vi ofta fick pizza hemma, på grund av politiska kriser. Lite generat muttrade jag att det var första gången och i mitt stilla sinne undrade jag om mitt barns frispråkighet verkligen inte gick att hejda.

Jag hoppas att många går och röstar vid nyvvalet, jag hoppas även att det kommer ut något av detta som är positivt i slutändan. Jag hade hellre sett att man hade använt de pengar som ett nyval kostar till något mer konstruktivt. Till exempel att värna om alla människors rätt till skolgång.

Det ligger i tiden att tala om diskriminering och det tycker jag är bra. I ett demokratiskt samhälle bör det finnas plats för alla individer, oavsett politisk eller religiös övertygelse, kön, ålder eller etniskt ursprung. Det är viktigt att dessa frågor ständigt är uppe till diskussion, då det är tydligt att vissa medborgare har stora problem, med att inse att det inte finns varken ett överordnat kön eller en ras. Vi är människor, vi är olika, vi ska kunna leva sida vid sida och reda ut konflikter fredligt, i en civiliserad demokrati. I Sverige har vi länge hållit fast vid tanken att folk skall ha en viss ekonomisk standard, vi har ansett att folk har rätt till att äta sig mätta, ha rätt till sjukvård, utbildning, kläder och någonstans att bo. Ganska rimliga behovskrav, anser jag.

Jag har alltid varit stolt över vart jag kommer ifrån och medveten om att det som jag tar för självklart har varit en utopi för många andra. Jag har aldrig gått och lagt mig hungrig, det har alltid funnits något att äta hemma. Om jag har frusit, så har det berott på att jag har missbedömt vädret, när jag var yngre kunde det även bero på att jag inte ville bära mössa eftersom det inte var coolt. Jag har aldrig blivit utnyttjad eller misshandlad av närstående, jag har alltid blivit respekterad och lyssnad på hemma. Jag har utbildat mig på högre nivå, än vad äldre generationer i min familj har gjort, för att de har möjliggjort detta för mig och mina jämnåriga. Kort sagt jag har fått förmånen att växa som samhällsmedborgare i mitt eget tempo och jag har uppmuntrats till det.

Man skulle kunna tro att jag har levt i en skyddad verkstad, när man läser min text så här långt. Men sanningen är att jag har prövats, precis som de flesta andra. För även om växer upp i en trygg del av världen, med yllestrumpor mot kyla och utbildning mot okunskap, så skonas man aldrig mot ignorans. Jag mäter155 centimeter i strumplästen, jag är av honkön, kurvig och till på köpet blond. Det låter inte klokt, men senast igår var det en person som böjde sig ner för att prata med mig och talade tydligt och långsamt, som om jag var fyra år och hade varit olydig. Problemet var att det jag sade var obekvämt och krävde merjobb för den andra personen och att det dessutom var plågsamt uppenbart att jag hade rätten på min sida.

Det är inte första gången som någon försöker tillrättavisa mig på detta sätt, men var gång det händer så blir jag lika förundrad. Är det verkligen så att personen är övertygad om att jag kommer att ändra åsikt om denne böjer sig ner och talar så tydligt att jag kan följa munrörelserna eller kanske att jag har sänkt hörsel eftersom höjdskillnaderna mellan oss inte är enligt den gängse normen för två vuxna individer? Kan det vara så enkelt att de blandar ihop det faktum att min längd är mer normal för en 12-årig flicka, än för en 42- årig kvinna och att de därför tror att jag har hoppat över trettio år i min intellektuella utveckling?

När jag var yngre blev jag mer arg och ledsen över fenomenet än jag blir nu. Jag vet vem jag är och behöver inte trycka upp en T-shirt med mitt CV på ryggen, jag är både allmän- och välutbildad. Dessutom har jag lyckats skaffa mig en hel del erfarenheter både i privatlivet och inom mitt yrke. Trots det blir jag lika fascinerad var gång någon böjer sig ner, ser mig stint in i ögonen och börjar tala långsamt och tydligt till mig, som om jag inte förstod. Numera blir jag nämligen inte provocerad och arg, istället väntar jag på att det ska bli min tur att prata och då kan jag ställa en rad obekväma följdfrågor som jag har haft tid att tänka ut när den andre försökte att omständigt tala mig tillrätta.

Jag är ganska bra på att argumentera och det har  aldrig hänt att jag har böjt mig i en diskussion eftersom den andra individen var längre än jag. Det gjorde jag inte igår heller, men Maken och jag fick ett gott skratt tillsammans efteråt. Vi är väl medvetna om att personen aldrig hade tilltalat Maken på det sättet, men att denne tycker att vi båda två är jobbiga eftersom vi har den tråkiga ovanan att ifrågasätta, när vi inte håller med. Det är en demokratisk rättighet som vi har även om vi är olika på en rad fysiska områden.

Det är dagen efter valet, jag möter många sömndruckna ögon när jag kliver in på min arbetsplats, vi var många som satt uppe sent och tittade på TV igår. Att använda sin rättighet att gå och rösta är oerhört spännande tycker jag, även om jag numera har fått göra det i större delen av mitt liv. Jag vet att min röst bara är en av många, ändå ser jag det som skyldighet att göra ett val, även om jag faktiskt tycker att det är ganska svårt. Det finns helt enkelt inte ett parti som jag delar åsikter med fullt ut, det får bli en kompromiss.

I början av terminen var alla på min arbetsplats på en uppstart, vi delade ett dygn av våra liv tillsammans. Det var utmattande och lärorikt, syftet var att svetsas samman som grupp. Att tydliggöra målen och gnugga fram visioner med kollegorna är oerhört viktigt, speciellt när man är många. Det fanns plats för både meningsutbyte och skratt. Även här handlade det om att hitta gemensamma kontaktytor och ha överinseende med våra skillnader.

Jag tror att det är viktigt att ha gemensamma mål, att tydliggöra vad som är viktigast och sedan får man försöka att förhandla och kompromissa. Det gäller både i politik, på din arbetsplats, med dina grannar, inom familjen och bland dina vänner. Det är helt enkelt nödvändigt. Därför tror jag att det viktigaste budskapet som vi väljare förmedlade igår är att det är hög tid för våra politiker att lära sig samarbeta, precis som alla andra samhällsmedborgare är tvungna att göra på sina arbetsplatser. Vissa anser att det är parlamentarisk mardröm, personligen tycker jag att det vore nyttigt för samhället om de största partierna valde att försöka komma underfund med lösningar kring frågor. Jag tror i att det hade varit oerhört positivt för Sverige, men naturligtvis kräver det oerhört mycket merjobb för politikerna, eftersom de faktiskt behöver samarbeta.

Det viktigaste för mig i valet i går var att 87% av befolkningen inte röstade för främlingsfientlighet. Det är tråkigt att 13% ansåg att vi inte har möjlighet att prioritera mångfald, men sanningen är att en förkrossande majoritet av väljarna inte delade denna åsikt och det väljer jag att glädjas över. Enligt mig är tanken på alla människors lika värde den mest grundläggande demokratiska frågan. Det skulle jag aldrig vara beredd att kompromissa om. Det är en klar majoritet som delar denna åsikt i Sverige, det är dags för våra politiska partier att visa att de kan överbygga åsiktsskiljaktigheter i sakfrågor och börjar samarbeta.