juli 2012


Jag är född under en egen stjärna och jag vet om det. Jag kunde ha haft ett helt annat liv, men det var det här jag fick och jag är ödmjukt tacksam. Jag har vuxit upp i ett hem, där jag har blivit sedd och älskad och jag har haft en fri uppfostran. Min pappa dog tidigt, jag har fått en del törnar av livet, men vem har inte fått det? Jag hade turen att träffa min man tidigt och han kan fortfarande få mig att rodna. Vi har två friska barn, som är hungriga på livet om än en smula vilda. Jag har ett arbete som jag tycker är  intressant och viktigt, även om jag ibland skulle vilja att min chef förstod sig på mitt arbete bättre. Jag en härlig familj. Jag får äta mig mätt, varje dag, bor bra och har möjlighet att resa när jag har semester. Jag har vänner och möjlighet att odla mina fritidsintressen. Jag har ett bra liv. Det är det många som inte har och det tänker jag ofta på.

Vi strävar ofta efter det ouppnåbara. Det kan vara bra, men det kan också få oss att bli blinda för det vi har. Vi bör vara mer ödmjuka för det som finns omkring oss. Jag har mått ganska dåligt under våren, mestadels beroende på mitt arbete. En kollega dog, flera slutade, det är tungt. Min semester har dock fått mig att inse att jag faktiskt fortfarande tycker att mitt arbete är intressant, att det fortfarande finns många kollegor och elever kvar som jag bryr mig mycket om. Det kanske är dags att gå vidare, men det finns mycket kvar att göra, det känner jag och jag vet att hittills i mitt liv har jag faktiskt aldrig varit del av en sådan rolig arbetsplats. Det finns så mycket hjärta där, så mycket puls och det vet jag att jag kommer att sakna om och när jag skall vidare.

Häromdagen frågade vår sjuåring mig vad en akilleshäl var för något och jag svarade att det var den punkt inom oss, som vi inte har något skydd emot, där vi är som mest sårbara. Ungen lade pannan i djupa veck och sprack sedan upp i ett leende: ”men mamma, då har du ju fyra hälar: mig, syskonet, pappa och böcker, då är du ju ett klövdjur”.  Knatten kunde ha lagt till ett femte, jobbet och man kan ju undra vad för slags djur jag hade varit. 

Jag har haft en grym semester i år, det är inte bara solen, vännerna, familjen, böckerna, resorna, jag är bara så glad att få vara jag. Om ni har några timmar över så bör ni traska iväg och införskaffa ”Niceville” i pocket. En trevlig, varm liten historia som ger perspektiv på det mesta.

 

Annonser

Ett inlägg på Facebook av en kollega fick mig att fundera på den inre moraltanten, hon som vill att vi skall vara duktiga och göra rätt. Hon är ganska så stark i sin drivkraft, iallafall hos mig. Jag tycker att det är bra att ha en inre sådan röst, ibland måste man naturligtvis mota bort henne och hennes predikningar, det kan bli så tråkigt annars. Generellt sett så har jag gjort mig vän med min sedan många år, hon har sin plats, bredvid höns mamman och alla andra som har tagit sin boning i mig. Men idag skall jag berätta om en helt annan tant, en liten söt historia om ett rivjärn.

Mina svär föräldrar har ett hus i en fransk bergs by, som vi frekventerar på sommaren. Den 8:e juli vart år bryter ett stort fyrverkeri ut vid tio tiden på kvällen i grannbyn. Eftersom ”vår” utsikt är riktad åt detta håll är det klart att man blir lite nyfiken. Frankrikes nationaldag är den 14:e juli och nyårsafton är det inte. Min svärmor gjorde vissa efterforskningar för några år sedan och fick då reda på anledningen till dessa fyrverkerier. Det var en gång en förmögen dam, utan arvingar, som bodde i just denna by. När hon skulle skriva sitt testamente kom hon fram till att hon gärna ville att byns invånare skulle komma ihåg henne efter hennes bortgång. Hon testamenterade hela sin förmögenhet till den lilla byn, så att det vart år på hennes födelsedag skulle hållas en gigantisk fest med fyrverkeri, till minne av henne. 

Jag tycker att det är en förtjusande, om än något excentrisk, liten historia. Personligen älskar jag att fira födelsedagar, men det som gör just denna historia så himla bra att det här faktiskt inte handlar om någon kunglighet utan en vanlig dam, med mycket pengar. Jag hoppas att hon sitter i sin himmel och myser när hon ser sitt födelsedagsfyrverkeri en gång om året. 

Sensmoralen av denna historia är med andra ord, tanter är bra och härliga. Vi behöver många fler.

Halvvägs genom semestern och jag börjar känna mig så där härligt icke närvarande. Jag behöver de där första minuterna på morgon med att lokalisera vart jag är, vilken dag det är och vad vi skall hitta på under dagen. De första tre veckorna har vi befunnit oss i Frankrike och njutit av solen, poolen, siesta, böcker, vin och spelande av diverse sällskapsspel. Första platsen i bokhögen är denna gång delad mellan Hustvedt och Barnes, hittills bör det tilläggas, för det finns alltid utsikter för att det finns något oläst som slår allt som man tidigare har läst.Barnen har blivit pepparkaksfärgade och sjukt duktiga på att dyka. 

I en vardag som aldrig lugnar ner sig, där tempot slår oanade rekord för varje vaken sekund, så är det egentligen märkligt att man kan koppla av totalt när man har semester. Men det kan jag och det är skönt. Jag tror att det är det som gör den stora skillnaden i slutändan, om jag inte kunde ”logga ut” ibland, så tror jag att jag hade gått under. Det är bara det är när man är mitt uppe i det där kaoset, så tänker man bara på nästa steg och inser inte alltid hur hysteriskt det lätt kan bli. Men i efterhand är det lättare att se varför det är specifika saker kan bli det som får hela bägaren att rinna över. 

I mitt fall är det så att mitt närminne slutar att fungera när jag är stressad. Därför åkte jag iväg på semester utan de två av de viktigaste sakerna, som tur var så fick jag med mig ungarna, biljetterna och passen. Men hur kan man glömma nycklarna till huset i Frankrike hemma? Det var bara tur i oturen att svär föräldrarna skulle tillbringa våra första dagar där tillsammans med oss. Det andra jag glömde var min Amazon Kindle och det har gjort att jag har varit hänvisad till att läsa pocketböcker istället. Två ödesdigra saker att glömma med andra ord. Stress är inte bra, men det är semester.