december 2011


I förrgår ringde bästa kompisens mamma och berättade att hon hade fått lunginflammation. Hon liksom jag är vanligtvis en riktig julnörd, det är aldrig lägligt att vara sjuk, men om möjligtvis ännu sämre timing just nu. Vi som skulle gå och titta på tändningen av julgranen tillsammans på julafton, så himla trist. Vi kom överrens om att jag skulle komma förbi med lite julklappar i går eftermiddag efter jobbet, om det nu inte blir något av våra gemensamma planer.

När vi hade lagt på och jag hade berättat om det tråkiga såg maken på mig med en bestämd min, ”du har hostat i två veckor och trots att du har druckit en halv liter av äldste Knattens hostmedicin har du inte blivit bättre, du kanske också borde gå och kolla dig,” sa han. Naturligtvis hade han rätt. Tänk att det inte ens hade slagit mig själv? Jag har trotsallt varit halvt döv, trött, hostat sjupt i vartannat andetag (värre när jag har varit ute) i drygt två veckor. Nej, jag hade inte alls funderat i de banorna, jag tog Knatten till doktorn när barnet hade varit sjuk i fyra dagar, då var jag oerhört lättad när det inte var något allvarligare än en förkylning, så varför skulle jag gå till doktorn själv?

Sagt och gjort, igår morse gick jag till vårdcentralen när den öppnade, fick min kölapp, fyllde i formulär, fick träffa en sjuksköterska som skickade vidare mig till en läkare. Oerhört snabbt, smidigt och vänligt bemötande. Jag ställde mig i kö för att få betala för mitt besök, innan jag skulle in och träffa läkaren. Bakom mig ställde sig en arg man, han pratade högt, vitt och brett om att han minsann inte ville ha någon utländsk läkare, det här var Sverige och han hade minsann betalt sin skatt och hade rätt att kräva riktig vår. ”Lycka till”, tänkte jag lakoniskt, men sedan blev jag mer och mer förbannad. Varför skall jag behöva stå där och lyssna på en massa rasistisk skit, denna arla morgon? Vad är det som säger att en läkare är sämre för att personen är av utländsk härkomst? Jag blev mer och mer irriterad, medan mannen härjade och gick på bakom mig. Jag övervägde att vända mig om och uttrycka min förvåning, över att han hade energi nog att stå och vara en sådan idiot, nu när han befann sig på en plats för att söka vård. Själv kände jag mig trött och ville helst av allt bara få träffa någon som kunde hjälpa mig att bli av med min irriterande hosta.

Därefter fick jag träffa en läkare med utländska rötter, äldste Knatten har haft henne vid ett tidigare besök och hon är verkligen kanon. Läkaren är enormt grundlig och förvissar sig hela tiden, genom en rad frågor, om olika saker angående mitt hälsotillstånd, hennes språkliga tillkortakommande gör att hon framstår som en smula brysk, raskt konstaterar läkaren att jag inte verkar ha någon lunginflammation, men att jag behöver ta en del kompletterande prover. Jag beger mig mot provtagningen, när jag kommer ut i korridoren håller mannen fortfarande på och orera ljudligt om att han minsann kräver en riktig svensk doktor. ”Hur orkar han?” tänker jag. En ung manlig sköterska, även han med rötter utanför Sverige tar proverna på mig, medan vi kallpratar om bristen på snö. Hur trevlig och fingerfärdig som helst, jag får min lapp med provsvaren och ombeds gå tillbaka och vänta utanför läkarens dörr. Mannen har nu arbetat sig upp från indignation till vansinne och härjar friskt på övriga vårdsökande i väntrummet, han tjatar om bristen på kvalifikationer och jag funderar om man inte har möjlighet att neka denna idiot vård. Om det nu är viktigare att personen är född i Sverige, av svenska föräldrar, än huruvida man kan bli hjälpt av läkaren och övrig vårdpersonal, så är man nog inte i behov av fysisk vård, snarare psykisk.

Jag får snabbt träffa den kvinnliga läkaren igen, som konstaterar att jag inte har någon lunginflammation, men att jag behöver en starkare hostmedicin, än den som har föreskrivits Knatten. Hon knappar in ett recept till mig och uppmuntrar mig att komma tillbaka efter juldagarna om inte min hosta har givit med sig. När jag berättar att jag nu skall cykla till jobbet ger hon mig en skarp blick, ”du skall inte anstränga dig ute i luften med den hostan, du får åka buss”, säger läkaren. Hon ger mig även en reprimand för att jag inte har sökt tidigare, jag borde inte ha väntat i två veckor. Naturligtvis har doktorn rätt, jag känner mig både sedd och omhändertagen, trots att hon har slöja och inte talar felfri svenska. Jag skäms över idioten ute i väntrummet, skall hon behöva höra på hans nedvärderande skitprat? Läkaren framför mig är bra på sitt yrke, såvitt jag kan bedöma och hon har gått samma utbildning som svenska kollegor. Dessutom är hon varm och lyhörd, vilket inte alla läkare är. Det borde räcka. Jag tycker inte att hon eller någon av hennes kollegor på vårdcentralen borde behöva bli förolämpade på jobbet. Jag tackar för hjälpen och vi säger hejdå.

Väl ute på busshållplatsen, med mitt recpept och hosta, funderar jag på om jag inte borde ha sagt något till den där mannen iallafall. Jag är svensk, medelålders och välutbildad, jag borde ha talat om för honom att jag inte ansåg att han borde få någon vård, om han inte kunde uppföra sig. Att ha rätt till sjukvård, är inte detsamma som att man får förolämpa läkare och vårdpersonal. Det är en människosyn som skrämmer och irriterar mig. Vi borde vara tacksamma för att någon vill arbeta på Vårdcentraler med allmän medicinskhjälp, oavsett vart personerna kommer ifrån. Imorse, efter två doser av läkarens hästkur till hostmedicin, kände jag mig redan bättre. Hostan hade krupit längre upp och var inte så ihärdig. Jag skickade en tacksam tanke till läkaren och hoppas innerligt att hon slapp den där idioten igår. Tack, alla ni inom sjukvården som gör ert bästa för att hjälpa.

Jag är en sådan person som skickar julkort. Jag gör inte julkort själv, tanken på mig med en hög papper och klister som skall sammanfogas ger mig rysningar, jag är inte född med den där scrapbookgenen, men jag gillar att skriva och skicka kort till människor som jag tycker om och ett och annat till sådana som jag inte är överdrivet förtjust i också, om nu sanningen skall fram. Jag tycker inte att e-kort är samma sak som att få ett handskrivet kort hem i brevlådan. Just julkort är nog en av mina favoritsaker med just den här tiden på året. Det är liksom lagom pyssligt, man går igenom adressboken och skickar med lite varma tankar till olika personer, som man kanske inte nödvändigtvis umgås speciellt mycket med.

Vanligtvis brukar jag skriva julkorten tidigt, i oktober eller allra senast i november, brukar jag få ett ryck, ungefär med att man köper första julblomman. En sen kväll brukar den där oerhörda lusten att ”för-jula” infinna sig. Det är en stark, oemotståndlig drift som pockar på uppmärksamhet och jag brukar självklart och hängivet snabbt tillfredsställa behovet. Jag brukar sitta där vid köksbordet och stirra på min hyasint, välja bland pennorna och sedan skriva frenetiskt i någon timme. Maken är en person som anser att jul är bra och fint, men att det kan vänta till i december. Han har inga cravings vad det gäller julkort och han anser att det är okej att jag vill lyssna på min Absolute X-mas skiva på repeat, men att det kan vänta till första advent och att jag borde förstå att även om jag älskar” Felice Navidad”, så räcker det med sju gånger om dagen även om det råkar vara rätt månad. Jag försöker hålla mig till detta, jag anser på ett logiskt och realistiskt plan att han faktiskt har en poäng, men det är ungefär som med ”hönsmamman” som kluckande kom farande från ingenstans och flyttade in och byggde bo, helt utan invitation, i mig när jag fick barn med denna jullängtan, jag förstår att lagom är bra, men jag är helt försvarslös. Jag vill ha mer jul.

Mer blommor, mer ljus, mer mat, mer klappar, mer kärlek, mer tid, mer kort, mer gran, mer allt. Så säger min inre jullängtan och den brukar segra över dett logiska tänkandet. Jag vaknar alltid hysteriskt tidigt på julafton och sedan sitter jag (eller rättare travar rastlöst omkring) till någon annan vaknar så att vi kan fira jul. Jag vill inte vänta själv, jag vill äta julfrukost, peppakakor, spela spel, gå på promenad, äta godis, äta lunch, se på Kalle Anka, träffa tomten, äta mer, se Karl-Bertil, stirra på granen, tända tomtebloss, dricka glögg, slöa med övriga familjemedlemmar, spela mer spel och jag vill att det skall vara hela julen. Hektiskt schema? Nej, jag upplever det inte alls så, om det går i ett hela julen, så har jag inte tid att känna mig så förbaskat rastlös, som jag vanligtvis gör. Över allt svävar en slags dåsig, såsig juldimma och jag vill ha mer jul.

Jag är inte en uttalat god person, vi har fadderbarn och har haft i många år, runt jul brukar vi skänka lite extra pengar till något ändamål, vanligtvis som har med barn och göra. Det finns massor av behjärtansvärda ändamål som man skulle kunna tänka sig att ge pengar till, men då jag arbetar med barn och ungdomar och ofta känner att dessa är än mer försvarslösa när det kommer till katastrofer, sjukdomar och behov än andra, så brukar vi hålla oss till något som berör just det yngre delen av människosläktet. I år har vi dock gjort ett undantag, i år har vi skänkt pengar till Cancerfonden. Det är liksom ett flertal andra, en grym, skoningslös och urskiljningslös sjukdom, som vart år skördar offer och omänskligt lidande. Det känns fullständigt absurt att vi 2011 inte har kommit längre fram vad det gäller forskning om botemedel.

Maken och jag skänker inte pengar för att bota något dåligt samvete, vi gör det för att försöka ge möjligheter till de eller något ändamål, som är utanför vår egen privata sfär. För mig är det oerhört viktigt. Man kan inte engagera sig i alla behjärtansvärda ändamål som finns, en gång i tiden ville jag absolut rädda hela planeten i ett samlat grepp, utrota miljöproblem, orättvisor, ge jorden fred, alla samma möjlighet till kunskapsinhämtning, samt bota alla sjukdomar. Det har jag insett att jag inte kan. Men man kan ge en slant i en bössa på stan, köpa julkort från UNICEF eller kanske köpa en Aluma av en hemlös. Ibland är det inte heller pengarna som gör skillnaden, man kan också skicka ett kort till någon och därmed sända en tanke. Julen är verkligen den tiden på året då tanke och handling är lika viktiga och därför skall jag lyssna på ”Mer jul” en gång till idag.

Igår läste jag en artikel i Sydsvenskan om mys. I den stod det att mys är ett relativt nytt ord (sjuttiotalet). Det stod en massa saker uppradat som att mysigheten är vanligtvis inte singel, att det handlar om klass och tid att pyssla och sjävförverkliga, att det är ett kvinnligt fenomen, om inredning, pengar (att köpa nya saker), en dröm om svunna tider. Dessutom kräver mysigheten tydligen tedrickande. Om detta stämmer så är jag en seriöst omysig person. Jag gillar inte doftljus och trots att jag är en frossare av stor rang när det kommer till vecko- och månads tidningar så har jag aldrig i hela mitt liv köpt en enda inredningstidning. Det är inget statement från min sida, jag är bara inte särskilt intresserad av varken gardinuppsättningar eller avlutade skåp i någon romantisk sommarstuga. Det klart att jag kan se om någon haft en genomgående tanke i sin inredning och att jag kan tycka det är fint. Men jag tror att myset till stor del kommer, liksom skönheten, från insidan. Jag tror att alla människor kan generera mys, om man bara ser till deras heminredning så går man förmodligen miste om en hel del. Ibland tror jag att vi teoretiserar för mycket, det som jag anser tillfredsställer mitt mysbehov, kanske någon annan tycker är fullständigt ointressant och tvärtom.

Jag dricker bara te när jag är sjuk, har bara gardiner i köket, äger inga doftljus, självförverkligar mig inte genom att köpa en byggsats på Panduro Hobby, jag kan därmed inte definiera mig som en person med hög mysfaktor enligt artikeln i tidningen. Den mysigaste stunden på hela dagen, i mitt tycke, är när jag ligger intrasslad med Knatteligan i sängen och läser godnattsagor. Kombinationen av små varma kroppar och spännande äventyr, är fullständigt oslagbar i mitt tycke. Vi har varken säng i allmogestil eller fladdrande levande ljus i sovrummet, det som laddar igång mysfaktorn är att vi ligger där, tillsammans och beger oss ut på olika äventyr tillsammans. Sexåringen tar ett stadigt tag i mitt öra och kommenterar dess temperatur (kalla öron är bäst, om man skall örongosa, enligt barnet), fyraåringen kluckar på sin napp, nalle ligger inkilad emellan oss, pyjamasklädda ben trasslas samman och så beger vi oss iväg ut i fantasins värld. Det skulle förmodligen inte bli något bra reportage i en inredningstidning.

Igår kom maken hem, han fick det ädla uppdraget att klistra ihop pepparkakshuset. Jag rörde ihop socker i en kastrull, vansinnigt hett och osande. Jag kan inte påstå att själva ihopfogandet hade någon mysfaktor överhuvudtaget med själva pysslandet. Maken och Knattarna dekorerade med förköpt med kristyr, det var kladdigt och pilligt, jag klistrade fast non-stop med den heta socker massan, precis som det skulle vara på bilden. Därefter skickades barnen ut, medan maken fogade samman husdelarna. Javisst, vi gjorde det tillsammans, ett hyfsat försök att gör något juligt tillsammans hela familjen, men jag kan inte påstå att julefridens stjärna lyste över köket. Tvärtom var det många ”rör inte”, ”det är varmt”, ”jag vill ha den andra kristyren” och så vidare. Slutligen stod det där på en bricka, lite snett, men iallafall i en del. Nu hade vi pysslat nog, Knattarna gick ut i trädgården och spelade fotboll. ”så mycket kaos, för så lite”, tänkte jag. ”Nu skall det stå och ta plats, ända till Trettondehelgen, suck”.

Senare på kvällen bestämde jag mig för att förbättra husets landskap, jag tryckte dit några skumtomtar och lade ut lite bomull för att skapelsen skulle få ett juligare intryck. Vid det här laget hade övriga familjen övergått till andra aktiviteter. Maken upptäckte mina förbättringsförsök och deklarerade att tomtarna borde klippas av lite, så att de passade bättre in, sagt och gjort, han hämtade en sax. Sexåringen gick och hämtade en liten tomte som kunde stå vid knuten, barnet betraktade sitt verk och började sedan hämta småsaker ur leksakslådan som kunde piffa upp lite, spindlar, ödlor och en fisk. Fyraåringen hittade Bamse och Milou. Det blev till slut en helt grym skapelse, precis som i fallet med vår julgran, så är numera pepparkakshuset bara en stomme, en kuliss, det riktiga konstverket är allt som är runtomkring. Det blev rikgtigt mysigt, när alla var involverade i det slutgiltiga resultatet.

För mig är mys en känsla som infinner sig när man delar något tillsammans. Jag älskar böcker, muminkoppar, kaffe och jag har en ganska stor samling av stenar som jag har hittat på olika ställen och släpat hem. Enligt mig är den självklaraste faktorn i mys, att få vara med människor som jag tycker om och omgivningarna och inredningen är bara en kuliss.

I onsdags konstaterade jag att det hostades mindre i hushållet, istället för djupa och våldsamma attacker hade problemet snarare flyttats uppåt. Läkaren Mohammeds utskrivna Mollipect för 278:- hade med andra ord varit värd sitt pris. Jag var nöjd, tyvärr hade Äldeste Knattens hosta förflyttat sig till min bröstkorg istället. Men det är på något vis lättare att hantera att man själv känner sig krasslig, än att se på sina omtöcknade telingar. Jag beslutade mig för att det var hög tid att återvända till verklighet och vardag påföljande dag. På kvällen gick vi därför till simskolans avslutning, sexåringen fick visserligen inte gå i bassängen, men fick iallafall sitt diplom samt sina märken. Fyraåringen fullständigt lyste av stolthet och lycka över att äntligen ha uppnått målet för terminen och blev därmed ägare av en märkessköld som pryddes av både Baddaren blå och Baddaren gul. Till våren har jag en Sköldpadda och en Haj i familjen. Sexåringen var också nöjd med sin skörd av terminen Silverfisken, Guldfisken och Järnmärket hängdes upp på skölden under högtidliga former. Ibland är det lätt att man glömmer, hur viktigt det är med olika symbolvärden. Att man efter en hel termin faktiskt kan stå där i slutet och inse att det gick, jag klarade det mål som jag hade satt upp, är oerhört bra för självförtroendet eller så kan det naturligtvis ha helt motsatt effekt om man provade, försökte och det inte alls gick.

Om man har gjort sitt bästa, men det inte riktigt räckte hela vägen så borde man trotsallt få vara stolt för att man försökte. Det är viktigt att man kommer ihåg det och stöttar oavsett som förälder, speciellt så här i betygstider. När det gäller våra barn så är vi trotsallt parkerade på sidolinjen när det kommer till vissa resultat för vad våra barn uppnår, men oavsett hur det går så måste vi finnas till hands. I onsdags när vi trampade hem vhade jag den helt fantastiska förmånen att få vara den hyllande mamman. För jag tycker verkligen att de har övervunnit sig själva och varit fullständigt grymma båda två. Speciellt fyraåringen som inte alls har vattnet som sitt andra element på det självklara vis som storasyskonet har, har med envishet, ren vilja och med en hägrande egen märkessköld som mål kämpat och gett sig hän. Jag var en mycket stolt mamma. Denna gång behövdes inga förmaningstal, de får jag spara för framtida bruk. Det är roligare helt klart att hissa än att dissa.

Igår var det alltså dags att bege sig till jobbet igen, efter tre dagars vab. Det låg travar med arbetsuppgifter och väntade på mig, eftersom jag har fått ärva sexåringens förkylning kände jag mig inte helt på topp, men det är snart helg igen tänkte jag sammanbitet. Det gäller att försöka jobba undan i högarna innan lovet, så att man inte känner att det ligger förmycket gammalt krafs kvar när man sedan skall vara ledig. Jag brukar vara ganska bra på att stänga av jobb, när jag är ledig och tvärtom, men ibland har jag lite svårt om det är för mycket. Jag har lättare att hantera de olika stadierna av kaos, som finns inbyggt i mitt arbete och i det faktum att jag är ensam om att serva samtliga elever och personal i biblioteket, om jag har gjort en strategi. Efter några timmar kände jag att den där strukturen började få en kontur. Jag jobbade ikapp mig själv. Det var då den stora snorblobben invaderade mitt huvud och jag började känna mig yr och matt. ”Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk nu”, tänkte jag. Hur korkat som helst. För vem har någonsin varken tid eller lust att vara sjuk? Jag har aldrig träffat någon som säger rakt ut att de har önskemål om att vara krassliga. Tvärtom vill vi alla vara friska, glada, lite solbrända och fulla av energi, ingen har någon större lust att spendera pengar på hosmediciner och tid med att sova bort flera dagar.

Nu med en vecka kvar innan jul, lagom lite bestyr med matlagning, paketinslagning, ledighet med familj i antågande, så finns det ingen lust alls för att känna sig febrig och hostig. Jag kan se oss där tassandes runt med olika små projekt, god mat och godis, läsa en bok eller två. Ta några härliga uterastningar med ungarna, äta och läsa lite till. Titta på någon riktigt bra deckare, spela olika spel. Nej, nu gäller det med andra ord att kurera sig, så fort som det bara går. Igår kväll gjorde jag därför familjens favoriträtt, sedan struntade vi i alla måsten och gav oss hän med att bygga upp olika lanskap kring Playmobilborgen. Knattarna har fått Playmobilkalendrar i år, så det fanns massa ny roliga tillskott i leken. Till och med bondgårdsdjuren åkte fram och fick en egen inhägnad. Smurfarna fick likaså en liten egen by och som vanligt bråkade Henke Larsson med latsmurfen, enligt regisserande av sexåringen. Jag känner mig piggare att skratta har ofta en läkande effekt.

Det finns vissa saker som man inbillar sig när man är förälder, till exempel att man är den som bestämmer. Det är en chimär, iallafall när det kommer till julpyntning och att man tror att man kontrollera stoltheten som man känner för sina barn. Då är man helt golvad och är fullständigt förblindad och kan därmed inte alls förväntas ta ansvar överhuvudtaget. Jag känner föräldrar som klarar av att ha kontroll över julpyntningen, men det kan inte jag.

För det första så beror det på att jag tycker att samtliga alster, som Knatteligan producerar, är helt magnifika och därmed självklart måste få stå framme under julen. För det andra så anser jag att julen är barnens högtid och jag tillhör dem som själv vaknar klockan lort på julafton och ivrigt börjar vänta på tomten. För det tredje så tycker jag att om man inte ens får överpynta sitt eget hem som fyra- respektive sexåring, när skall man då göra det?

I går morse följde den krasslige äldste Knatten och jag med den yngste till förskolan för att beskåda deras luciatåg. Fyraåringen hade själv valt att i år var det hög tid att vara lucia, förgående år hade ju barnet varit pepparkaksgubbe, tomte och stjärngosse, så nu var det tid för något nytt. Det kunde jag inte argumentera emot, tvärtom tyckte jag att det var ganska kul att barnet var så självklar i sitt resonemang. Väl framme vid dagis insåg jag att det förmodligen var fyraåringens bästa tjejkompis AL som hade trumfat igenom förslaget, hon väntade ivrigt på att yngste Knatten skulle byta om, så att de kunde öva lite.

Sexåringen och jag intog våra platser på främsta parkett, barnet var lite ledsen eftersom förskoleklass A skulle ha gått till ett äldreboende och lussat på morgonen och sedan gjort om proceduren för föräldrar på kvällen, men det var ändå okej att följa med till gamla förskolan. Så trädde de då in, de var så fina alla ungarna. De hade en mycket bred sångrepetoar med olika luciasånger, julsånger och med ”tipp-tapp” som grand finale. Därefter trakterades vi med pepparkakor, lussekatter och varm choklad.

Vi cyklade förbi bibblan på vägen hem och lånade lite nya böcker. Väl hemma igen konstaterade fyraåringen nöjt att vår julgransförsäljare hade slagit upp sitt stånd. Nu fanns det alltså inga ursäkter, det var tvunget att ske idag, det var hög tid att anskaffa en gran. Inte en dag för tidigt enligt barnet, som har väntat ivrigt sedan den första december.

På eftermiddagen traskade vi så runt hörnet i det iskalla regnet. Den äldre farbrorn nickade igenkännande och visade upp sina granar i priskategorin en hundralapp. Det är vad vi brukar handla gran för, eftersom den vanligtvis inte brukar synas bakom alla attiraljer som skall hängas i den. Tyvärr var det ingen som föll fyraåringen i smaken, däremot hittade han ett riktigt praktexemplar i hans tycke för tvåhundra. Jag letade runt en del, försäljaren visade ivrigt den ena efter den andra men yngste Knatten hade bestämt sig. Jag suckade inombords och halade fram plånboken, då plirade gubben mot oss och säger: ”vi säger väl en hundring då och så ses vi nästa år igen?” Ännu en av mina vardagsänglar således. Han kommenterade ungens goda smak, medan han yxade till stammen åt oss och vi gick med lätta om än grantyngda ben hemåt.

Jag har astigmatism. Att få en gran i en julgransfot och få den rak är helt utanför mitt kunskapsfält. Maken får göra en insats när han kommer hem. Det är svårt att både hålla och skruva samtidigt. Men nu står den där så grön, grann och sned i stugan. Den får stå till sig lite innan vi klär den. Vilket förmodligen kommer att inträffa imorgon kväll, för att vänta ytterligare är förmodligen otänkbart. Det skulle nog underlätta att vänta på att den blev uppstad rak och prydlig, fast å andra sidan, varför välja den normala och enklaste vägen, när man kan ha ett överpyntar snett exemplar? Varför bryta en utmärkt tradition?

Äldste medlemmen av Knatteligan hostar fortfarande lika mycket som när jag hämtade hem barnet i torsdags, nu med tillägget om att barnet har ont i örat också. Jag ringde sjukvårdsupplysningen igår för att höra om de ansåg att vi skulle åka in akut till vårdcentralen och fick till svar att det kunde vi göra, om vi inte hade något att göra inom de närmsta tolv timmarna. Det var det tidsspannet som de angav att vi förmodligen skulle få sitta och vänta. Upp till tolv timmar är ganska lång tid om man skall sitta och vänta med två barn i ett väntrum på en vårdcentral. Jag valde att vänta till imorse. Jag hällde i sexåringen lite mer Alvedon och förberedde mig på en lång natt.

Imorse efter att ha ringt jobb, förskola (fyraåringen får också vara hemma idag), skolan, försäkringskassan så ringde jag således till vårdcentralen. Efter upprepade försök kom jag till slut fram till en mycket uttråkad receptionist som jag efter ett långt övertalningsförsök fick att skriva upp oss på en tid i eftermiddag. Jag är ganska trött på att man alltid blir bemött med stor misstro som förälder, barnet har haft feber sedan i torsdags, har ont i örat och hostar lika mycket nu som hela förra veckan. Nej, jag försöker inte få mitt barn övermedicinerat, jag är orolig över ungens hälsa, jag vill att någon som är bättre lämpad än jag tar sig en titt i öron, näsa och hals. Förkylningar brukar bli bättre av vila, men vi befinner oss på samma ruta som i torsdags, fyra dagar senare. Om jag inte skulle bry mig om att sexåringen verkar lika risig som i förra veckan skulle säkert någon kunna anmäla mig för vanvård.

Jag är en av de där procenten människor som inte skall ha kontakt med någon form av myndigheter, det går alltid fel och jag funderar på om jag har problem med att formulera mig. Något mystiskt är det, för jag lyckas alltid trassla in mig i situationer som är hur förvirrade som helst. Jag ansökte i oktober om att få ta ut fyra föräldrardagar i januari, efter en dryg månad fick jag ett hotfullt brev som gick ut på att jag var tvungen att lämna in ett intyg på att maken inte har fått ut någon föräldrarpenning i det landet han arbetar. Eftersom Holland inte har samma föräldrarförsäkringssystem som Sverige har, utan det är kvinnorna som får betalt tre månader i samband med förlossningen av sin arbetsgivare, så ville jag reda ut vad det var för intyg, vem som skulle utfärda det, så jag ringde till Försäkringskassan. Maken är dessutom man och inte kvinna och har därmed inte rätt till någon form av ekonomisk kompensation för att passa fyraåringen.

Efter en lång väntan i en telefonkö, fick jag tala med en ung man som blev fullständigt förvirrad av mitt ärende och som naturligtvis inte kunde svara på någonting, men han lovade att jag skulle bli uppringd av någon. ”Det blir väl som att vänta på Godot”, tänkte jag, men döm av min förvåning när det faktiskt ringde en dam till mig ett par dagar senare. Jag förklarade återigen hela ärendet, samt tillade att de redan hade utrett vår livssituation avsevärt många gånger. Vi har skickat in papper på att maken är avflyttad, inflyttad, anställd i Holland, kopior på hans pass på att han är dansk, dessutom har han aldrig arbetat tillräckligt lång tid i Sverige för att vara berättigad till att omfattas av föräldrarförsäkringen här. Det hela känns en smula absurt. Varför skall våra barn inte få ut föräldrardagar på samma sätt som alla andra barn i det här landet, bara för att vårt levnadsmönster avviker? Det är en principsak för mig, man kan inte ha regler för reglernas skull.

Detta höll damen med om, men i nästa andetag ansåg hon att vi skulle be makens arbetsgivare om att skriva ett papper på att han inte hade fått ut någon föräldrarpenning. ”Okej” sa jag, ”men du tycker inte själv att det låter lite märkligt att vi skall be om ett papper på något som endast kvinnor kan vara berättigade till i Holland?” Jo, det höll hon med, men om vi nu ville ha ut våra resterande dagar, så var vi tvugna att göra det. Lite absurt med andra ord, maken vet inte ens vem han skall fråga som skall skriva detta intyg, det är en smula pinsamt att fråga om man kan få ut ett intyg på att man som man inte är berättigad till att få ut moderskapsersättning. Det är ungefär som om jag skulle ringa till min husdoktor och kräva ett intyg på att jag inte kan få prostatabesvär, under motiveringen att någon myndighet behöver få det på papper.

Idag har jag även försökt att anmäla Knattarna till simskola inför nästa termin, det är en liknande historia, men den få vi ta en annan gång. Vi lever i en värld full av regler och ibland så känner jag att jag inte förstår verkligheten.

Igår kände jag mig som den mest usla mamman ivärlden. Av alla dagar på hela terminen som jag inte kunde vara hemma, så valde sexåringen just denna att vara sjuk på. Dagen innan ringde fröken Lisa från skolan och meddelade att Knatteligans äldste medlem var risig och behövde få komma hem och stoppas i säng. Jag cyklade och hämtade den hostande lille medlemmen i familjen, som såg på mig med tacksamma feberglänsande ögon. Väl hemma satte jag på telingen pyjamas och bäddade ner barnet i soffan framför Nalle Puh. Därefter cyklade jag i raketfart och hämtade fyraåringen. Jag tyckte inte om att det äldre syskonet var hemma själv, men det kändes inte som ett alternativ att ta med ungen ut i kylan på en promenad, cykelvagnen var parkerad på förskolan.

När vi kom hem låg sexåringen halvsovande i soffan. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta med mig denna lilla varelse till jobbet dagen därpå, inte ens i ett par timmar. Jag insåg att den här förkylningen inte tog någon som helst hänsyn till det faktum att vi skulle har författarbesök i tre klasser och att jag förutom att valla runt författaren i fråga, samtidigt skulle vara vikarie så att eventuella involverade lärare kunde vara med vid besöken. Det är vid tillfällen som dessa då jag känner mig en smula ensam i världen. Naturligtvis är jag alltid mamma till Knattarna först och främst, men ibland så skulle jag gärna vilja finnas i två upplagor.

Jag svalde stoltheten och ringde hem till bästa kompisens mamma. Fanns det någon möjlighet att parkera denna sjuka lille typ på deras soffa under förmiddagen? Det gick bra, jag pustade ut. Trots att det dåliga samvetet tävlade i kapp med mitt hjärtas rytm, så kände jag mig oerhört lättad över arrangemanget. Dagen därpå kände jag mig inte lika lätt till sinnes, äldste Knatten var feberglansig och matt, ett glas vaniljyoughurt var det enda som gick att få i barnet innan dagens första dos med Alvedon skulle sväljas. Med två Knattar i cykelkärran, i grym motvind, stretade jag först hem till bästa kompisarna, för att lämna sexåringen och sedan till förskolan med en protesterande fyraåring, som trodde att det äldre syskonet skulle få en fri lekdag med kompisarna, medan denne skulle tvingas till att gå på dagis. Det spelade ingen roll att jag bedyrade att de övriga två vännerna också skulle vidare till respektive vardagssysslor. Jag var en ondsint mamma, som dessutom var grymt tyngd av dåligt samvete.

Förmiddagens bestyr flöt på och jag kunde lättat plocka upp det sjuka barnet strax efter lunch. Vi gick vidare och hämtade fyraåringen och efter ett kort stopp i affären begav vi oss hemåt. Jag beslutade bryskt att vi alla skulle sova middag, trots att majoriteten av hushållets befolkning röstade emot mitt förslag, så sov de i drygt tre timmar. Därefter åt vi middag och kollade julkalendern och somnade igen.

Idag var det dags för det inledande julbaket. Man måste dela upp det i omgångar för att man skall kunna njuta av framförallt dofterna i flera omgångar. Knattarna tryckte ut varsin plåt var av den färdiga pepparkaksdegen och var mycket stolta över sina alster. Därefter bakade jag kanelkakor. Dofterna blandar sig med de utslagna hyacinterna och jag börjar känna att jag nog trotsallt inte är världens sämsta mamma.

Jag är så oerhört tacksam för att det finns vardagsänglar runt omkring mig, annars hade jag nog gått under av dåliga samveten. Vi har dessutom varit och lånat böcker på bibblan idag och i eftermiddags läste jag sju bilderböcker, samt två kapitel ur två olika kapitelböcker, då var man hemmests klara prinsessa. Jag njuter av att det fortfarande finns lätta sätt att blidka mina minsta familjemedlemmar med. Det är trotsallt bara en tidsfråga innan högläsning räknas som enormt mossig sysselsättning av Knattarna, som knappast kommer att stå högt i kurs.

Nästa sida »