januari 2012


En liten hand rör mitt ansikte och jag förflyttas från sömn till verklighet. ”Mamma, tanterna på mitt dagis målar sig kring ögonen, de drar inte streck i pannan som du”, fyraåringen tittar uppriktigt granskande på mig. Den outtalade frågan ligger i luften, varför missar jag ögonen med min kajal och varför drar jag istället djupa fåror i pannan? Leende förklarar jag att jag inte ritar streck i pannan, att de är inristade i huden och att det är så jag ser ut. Barnet ser fundersam ut, men jag har inget bättre svar att ge.

Det är en fullträffskommentar och dagen börjar med ett gapskratt i samband med morgontoaletten, herregud är det så mina barn ser mig? En galen kvinna som missar ögonen konsekvent och istället drar lite djupa linjer i pannan?! Jag borde bli lite bättre på ögonmakeup helt klart. Fast just nu kommer det inte så högt upp på min ”måste-göra-lista”, det har det nog inte gjort sedan jag exprimenterade med mitt utseende sist och då gick jag i åttan, så det var ett tag sedan.

Nej, högst upp på listan ligger istället tre ansökningar som skall göras ur jobbrealterade synvinkel. Privat skall jag göra färdigt planerna för att vi till helgen får en sjuåring i familjen. Det är helt ofattbart att det har gått sju år sedan äldste Knattens ankomst. Jubilaren vill att gästerna trakteras med hemmagjord pizza, tårta och godis. Presenterna är redan inköpta och nedräkningen inför den stora dagen har påbörjats. Men vi får inte sjunga, för det gör den äldste telingen generad, så det får vi respektera. Men kalaståget måste tas fram och anpassas.

För två veckor sedan var jag på teater tillsammans med fyrorna, vi såg Momo-kampen om tiden. Det var en fantastiskt vacker uppsättning och vi hade förbertt oss i flera veckor med att läsa, reflektera och diskutera. Det var så härligt att sitta där i mörkret och se hur de fullständigt absorberades av det som hände uppe på scenen. Denna vecka skall vi tillbaka till teatern och få gå bakom scenen, prova kläder och titta på tekniska detaljer och rekvisita. Nästa vecka står treorna på tur, vi får hoppas att de får samma härliga upplevelse. Det är när man får dela elevernas synsätt som man inser varför det är svårt att tänka sig ett annat jobb, trots att man ibland önskar sig långt bort?

Annonser

Igår vaknade jag av en signal som jag inte kände igen, lite öken i munnen, seendet kvar i drömmen, irriterande ljud utan slut. Blinkar försiktigt och för en sekund förstår jag inte vart jag befinner mig, ribbotten i taket? Ligger i yngste Knattens säng, kusinens ben kommer ilande förbi mitt nattläger, hon undrar varför jag har satt klockan. Hon klättrar upp i Äldste Knattens säng.Det var inte hennes mobil heller, hon måste ha kommit åt någon knapp. Vi fnissar. Vi ligger där i våningssängen och rekonstruerar gårdagen, småpratar och det känns precis som för trettio år sedan hemma hos mormor och morfar, hur många lovmorgnar och kvällar har vi inte tillbringat med att just ligga och småprata? Det är så hemtamt, varmt och härligt.

Under gårdagen hade vi tankat med spansk/italiensk mat och sedan gått vidare till en cavabar. I takt med den första flaskan slank ner, tömdes även olika aspekter på det här oförklarliga livet. Vad är det för nytta med att uppleva all denna sorg, smärta, kärlek och visdom? Och varför tycker man alltid att det är en ypperlig idé att tömma ännu en flaska? Jag kan inte påstå att vi kom närmare lösningen av den gordiska knuten. Att sitta och tala med en människa som alltid har funnits i min närhet, som låter mig vara mig själv utan några mellanväggar, som har sett mig både på topp och som ibland har hittat mig under en sten, det är verkligen undergörande ibland.

Vi pratar inte alltid om de djupaste sakerna, men det är väl just det där pusslet, prasslet, fnisset, de snabba vändningarna som gör att det är en helande relation. En kusin, två flaskor cava, en våningssäng, bästa receptet för att mota bort det oförklarbara. Förmodligen är det inte mer komplicerat än så, det handlar om kärlek, vänskap, god mat, bra böcker och sånger som du hittar mening i. Det är bara så lätt att glömma det enkla när man omges av ett kompakt mörker.

På eftermiddagen hämtade jag Knatteligan hos svärföräldrarna och när vi tog tåget hem, envisades de med att vi skulle sitta alla tre i bredd på ett tvåmannasäte. Tätt, tätt satt vi fördjupade där och läste det senaste numret av Bamse, maken kommer hem nästa helg, då får vi en sjuåring i familjen, det är så mycket värme, närhet och kärlek, hur kan det komma sig att jag ibland hamnar i den där djupa mörka brunnen? Det är ofattbart, för egentligen önskar jag mig ju inget och helt plötsligt spred sig lyckan i kroppen. Det så vissa perioder är svårare än andra, men bakom hörnet står allt det där härliga som gör livet till en oförglömlig resa.

Jag tror att vi hedrar de vi har förlorat, genom att hylla de personer som finns kvar och de som har format oss. Genom att ha lite mer tålamod, lite mer kärlek och omtanke, så visar vi att här och nu är vi tillsammans och det betyder något. Jag känner en djup sorg över de människor som jag aldrig mer kommer att få träffa i det här livet och en saknad över vissa som jag slarvat bort på vägen. Men jag är samtidigt lycklig över de som jag har levande i sinne och hjärta. Jag kommer aldrig att släppa en platta, så jag kommer aldrig kunna tacka för alla skratt, kärlek, ivriga debatter och tröst som jag har fått och fortfarande får varje dag genom att ha min stödstrumpa omkring mig. Men jag har gjort en lista, som hela tiden fylls på med nya personer och som en hyllning till er så tänkte jag skulle publicera den och tacka för att ni har gjort mig till den jag är idag, i någorlunda kronologisk ordning så skulle det bli såhär:

Mamma
Pappa
Mormor
Morfar
Pelle, Olle och Lasse
Gammelmorfar Robert
Farmor
Farfar
Anne, Birgitta, Gerd och Gugge
Kusinerna och speciellt Marie
Malin, Gabriel, Cecilia, Tobias, Mary, Birgitta, Malin, Tore, Martin, Mario, Jussi, Pia,
Rolf
Johanna, Jeanette, Sussie (som blev Sus), Thomas N, Thomas B, Tomas S, Steffo (som blev Elias), Carina, Gunilla, Ulla, Fotbollslaget, Marie, Ove, Anna, Carina, Catharina, Suzanne, Jan, Jani, Lena, Ullis, Nandi, Bobo, Martin, Laila, Danne, Lillebror Björn, Lerneby, Jörgen, Robban, Rodde, Ivve, Soffan, Anna L, Hanna, Lena, Annapia, Nollan, Lundbom, Eva, Gisli, Hjalle, Christina, Anna T, David, Calle, Englund, Jörneberg, Kalle, Frasse, Christoffer, Åsa, Maria, Jannika, Gunilla, Rosie, Jonas, Jonas M, Jens, Agneta, Sara, Malin, Helen, Christoffer, Ylva, Britta, Ylva, Sten, Emma, Micke, Lisbeth, Karolina,
Martin
Niklas, Gaye, Annemarie, Åsa, Michael, Lotta, Bosse, Christian, Ola, Åsa, Jakob, Henning, Mikkel, Homer, Finn, Sille, Thomas, Anni, Pernille, Kjeld, Christoffer, Birgitta, Läslusarna, Mette, Emma, Sue, Jane, Pedro, Alex, Liz, Hans, Kristina, Anki, Torun, Jolle, Jenny, Anita, Pär, Stina, Magnus,
Malte
Eva, Estrid, Björn, Wendy, Greg, Georgia, Alex, Jeanette, Ingrid, Gunlis, Lizen, Linda, Zanna, Peter, Inga, Hans, Pia,
Tobias
Karolina, Susanne, Greta, Fabian, Sara, Benno, Vincent, Carina, Anne, Anette, Dupontarna, Susanne, Susanne, Birgitta, Kerstin, Lena, Sara, Jennie, Musti, Alex, Matti, Cecilia, Friedo, Fritiof, Didrik, Vide, Jenny, Mattias, Mia, Axel, Emmy, Marie, Annette, Elisabeth, Gunilla, Tina, Conny, Satu, Nina, Katty, Piroska, Silvia, Sanna, Hanna, Johanna, Robert, Christoffer, Jaklina, Alexander, Sofia, Johan, simtanterna

Man skulle ju kunna göra en lista på de personer som har varit med och format mig, eftersom de har gjort mig illa. Men jag väljer att bara ha med de personer som har betytt mycket för mig på ett ”må bra sätt”, det andra vore så negativt och jag vill istället hylla de som gång på gång får mig att må bra. Jag hoppas att ni alla har det riktigt härligt, tack för att ni finns!

Det är en januari morgon, frosten biter i mina kinder på vägen till jobbet, solen lurar bakom Pildammsparken och färgar himlen med ljus. Kylan stelnar ansiktsdragen. Måndag och idag skall ansökningarna för Läsa, räkna, skriva vara inne. Jag suckar inombords, cyklar och lyssnar på en deckare i lurarna. Först skall ettorna låna böcker och sedan skall jag träffa min chef och specialpedagogerna för att skriva färdigt ansökningarna som har deadline midnatt. Jag har gjort stommen, men inte formuleringarna.

Väl framme hänger jag av mig, tar en tur förbi kaffemaskinen, går till min arbetsplats, knäpper igång datorn. Behöver printa några dokument innan barnen i årskurs ett kommer. Har fått en bling från Facebook att jag har några meddelanden, kollar klockan och ser att jag hinner surfa in lite kort. Scrollar ner och får se att min kollega har gått bort i natt och jag känner hur tårarna bränner, vill inte, vill inte ta in, vill inte vara ensam, vill inte vara här, vill inte att det skall vara sant. Går bort till kollegorna i receptionen, stammar fram orden och omsluts i en kram. Hulkar, snorar, vet att hon inte har ont längre, att sjukdomen har slutat äta på henne, känner medlidande för familjen, känner hur sorgen rullar fram. Så jävla orättvist. Varför drabbas de levnadsglada först, varför kommer döden alltid för tidigt, oinbjuden?

En varm människa, en älskad person har lagt sig till den sista vilan. Villrådiga står vi tafatta kring detta ofattbara, med alla frågor. Känner oss generade, då vi inte är i den närmsta kretsen, samtidigt gräver det ett hål, ett tomrum har uppstått. Vem har rätt att känna sorg och hur? Det var för tidigt, det var inte din tur, hur kunde det bli såhär?

Jag kommer ihåg den där plirande blicken under den ljusa luggen, ironi och värme låg nära i ditt sinne. Så avväpnande skönt och skört. Den rappa tungan, den lite raspiga rösten. Tanken på din nästa låg så nära ditt hjärta, så fundamentalt och självklart. Du gav röst till människor som inte alltid hade ordet, du skyddade och vårdade. Du älskade din familj, men du fanns så närvarande för andra som behövde dig. Du uppfodrade mig att anmäla Knattarnas förskola för att de brast i sin omsorg, du skrattade när jag hade missat tåget från maken, du brann när du talade om ”dina” elever. Du beskrev din sons bröllop så målande, du tränade crossfit med sådan frenesi, du drack hemmablandade proteinshakes för ditt välbefinnande, du talade med passion om handboll, du fixade massage för dina anställda, du var alltid först människa och i andra hand chef. Du var dig själv och du var unik.

I dagen som nu går mot kväll tänker jag på din familj och vänner, i början av sin sorg, jag har tänt tre ljus för dig, ett för tron på att du nu slipper smärtan, ett för hoppet att vi kan bevara dig i ett ljust minne och ett för all den kärlek som du gav, jag höjer ett glas rött, medan Knattarna sitter förstummade framför Doktor Snuggles. Jag känner att du ser oss alla uppifrån och ler. Tills vi ses igen Ingrid, skål!

Jag lider av höst och vinterdepressioner, min hjärna tycker om ljus, annars tycker den att jag borde gå i ide. Sedan många år tillbaka får jag ljusterapi på recept, i år har jag redan förbrukat min kvot. Sommaren regnade till stor del bort och trots att jag är en ytterst duktig flicka som äter vitaminer, motionerar, vistas mycket utomhus och ser till att få tillräckligt med sömn, så känner jag mig för tillfället, försatt i ett komatillstånd. Jag är avtrubbad, lättirriterad och tycker att de flesta saker som sker runt omkring mig är ganska meningslösa. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att jag skall tänka positivt, inte fördjupa mig i världens elände och försöker frenetiskt trycka på min inre energiknapp, som verkar har blivit utsatt för sabotage och därmed inte fungerar. Jag vet att jag behöver mycket ljus, samtidigt ger jag mig själv kontraorder och vill ha släckt överallt, jag beter mig som en förvirrad mullvad. Kort sagt jag vet vad jag behöver, men det finns små möjligheter att påverka just de yttre omständigheterna när man råkar vara bosatt i Skandinavien under vinterhalvåret och inte blir det bättre av att det inte ens finns någon snö som lyser upp.

Igår fick jag hem ett nytt nummer av ”Må bra”, jag fick en prenumeration i födelsedagspresent av några oerhört snälla kollegor, i tidningen fanns det en artikel om ett nytt hjälpmedel för personer som hade problem med vinter depressioner. Normalt sett får man, liksom jag recept på ljusterapi och uppmanas till att ha mycket lampor hemma och på arbetsplatsen, äta vitaminer, motionera, vistas ute, putsa fönstren för att få in mer dagsljus och så vidare. I Finland hade man nu forskat fram en liten manick som hette Valkee, det ser ut som en liten MP3 spelare, men istället för att föra in ljud i hörselgångarna så för apparaten in ljus. Ljusterapi i öronen med andra ord, låter hur märkligt som helst. Ivrigt slängde jag mig över datorn efter att ha läst färdigt artikeln, jag ville se om jag kunde hitta mer information om Valkee, ringde till och med och involverade in maken i letandet efter information. Om det nu fungerar så är jag mycket intresserad av att prova och se om detta kan underlätta mitt sinnelag under vinterhalvåret.

Min första negativa reaktion var när jag insåg att man i Sverige säljer produkten i hälsokostbutiker och inte som i Finland på apoteket. Varför då? Undrade jag lite pessimistiskt, kan det vara så att metoden är så ny och obeprövad att man inte släpper in den i sortimentet på apoteket? Finns det dolda bieffekter och vilka är de isåfall? Ju mer jag grävde i ämnet, desto mer insåg jag att denna fantastiska pryl borde gå att hyra på prov på sjukhuset, precis som TENS-apparatur och bröstpumpar, jag satte genast upp på min lista att ringa till min läkare direkt dagen därpå och fråga. Lite bekymrad kände jag mig dock eftersom jag spontant kände en viss oro över att stoppa in lampor i öronen utan att veta om det bevisligen fungerar. Det där med hälskoståterförsäljare var också lite skumt. Inte för att jag tror att allt som finns i sådana affärer är skräp, men så här långt i mitt liv har jag endast köpt schampo, fastepaket och vitamintabletter på dessa inköpsplatser, aldrig något så kostsamt som en Valkee.

Jag vill alltså först prova innan jag hostar upp 185 euro och jag tror knappast att kedjan Life kommer att låna ut den och låta mig byta öronvax med andra personer, alltså får det bli till att fråga farbror doktorn. Min läkare meddelade att Valkee inte fanns till utlån, att det fortfarande håller på och testas i Sverige och det är därför som det endast finns återförsäljare inom hälsokosthandeln. Samme person uppmuntrade mig dock att köpa en och senare meddela om jag tyckte att det var bra. Nu har jag alltså två funderingar vill jag vara en högst privat försökskanin som kör in ljus i öronen, utan att veta om det har skadliga bieffekter för min hjärna och vill jag hosta upp 185 euro för detta individuella expriment? Jag undrar om jag kanske skulle fråga min chef om jag skulle kunna få använda mina friskvårdspengar till det detta expriment, så att jag åtminstone blev en lite mindre fattig laboratorieråtta.

Jag drar mig dock en smula för att dra in min chef i detta, jag vet inte hur jag skall lägga fram det på ett snyggt sätt, jag har inte berättat att jag går i ljusterapi då det känns som en ganska privat angelägenhet. Om jag nu går in till honom och säger: ”jag skulle behöva köpa en apparat för 185 euro som skickar in ljus i öronen på mig, för att jag skall kunna kontrollera min vinter depression, är det okej att använda mina friskvårdspengar?” så tror jag att han förmodligen skulle klassa mig som ännu mer märklig, än han redan tycker att jag är, även om han aldrig skulle uttrycka sig om mig som ”märklig”, snarare som ”spontan” eller ”temperamentsfull”. Jag kanske istället borde ansöka om att få det som ett hjälpmedel som skulle underlätta min arbetsmiljö, som till exempel att man behöver ett ergonomiskt skrivbord eller en fotpall. Frågan är väl bara hur man skulle kunna motivera det på ett bra sätt: ”jag behöver ljus i öronen, då min omgivning känns för mörk, speciellt på min arbetsplats.” Nja, det tål helt enkelt att funderas på några rundor till.

Jag har ingen inbyggd death wish, har inget dykcertifikat, är inte våghalsig i största allmänhet, men jag är impulsiv och litar fullkomligt på att min magkänsla leder mig till rätt beslut. Jag väljer, i åtta fall av tio, den obeprövade linjen om jag ställs inför två val och om det inte fungerar så kan jag göra på ett nytt sätt nästa gång. Jag ser misslyckanden som en erfarenhet och låter bli fördjupa mig för mycket, i vad som kan skuldbelägga mig som person. Men det finns naturligtvis områden som är mer viktiga att vara mer framgångsrik inom, än huruvida smaken på Heinz ketchup var godare än varianten av Felix. En av dessa saker gäller föräldrarskap, självklart vill jag vara den bästa morsan av alla och naturligtvis är jag inte alltid det.

Vad det gäller självbiografier så svämmar marknaden över av barndomsskildringar över kassa uppväxter, den ena mer skrämmande och mörk än den andra. Det är våld, psykisk och fysisk terror, förnedringar av olika slag. Man kan undra om det verkligen är en spegling av hur samhället runt omkring oss ser ut. Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren, har nyligen givit ut sin bok. När jag var tonåring så fanns det en rad böcker om barnuppfostran, det svenska tillskottet bland dessa var Anna Wahlgrens ”Barnaboken”, den såldes i den ena utgåvan av den andra. Jag tror inte att mina föräldrar läste på så mycket i just detta ämne, men det finns förmodligen massvis av tummade exemplar av denna titel i många av mina jämnårigas föräldrarhem. Jag har inte läst dotterns bok, bara recensioner av den, men det verkar inte ha varit någon enkel uppväxt, trots att mamman var auktoritär inom ämnet.

Problemet med att vara mamma eller pappa är att det förmodligen inte spelar någon roll hur mycket man läser på, inom något av område av föräldraskapet så kommer man inte att vara den mest lysande stjärnan. Man kommer alltid att bli bedömd av sina telingar, speciellt i tonåren, på någon punkt i uppfostran så kommer man att bli fullständigt sågad vid fotknölarna. Oavsett vad det gäller så har iallafall jag en förhoppning om att de kommer ihåg att man gjorde några bra saker också. Framförallt tror jag att det gäller i barnuppfostran, precis som i alla andra relationer, att man måste prata öppet med sina barn. Man kan inte bara säga nej utan att förklara varför, man måste kunna säga förlåt och visa att alla människor gör fel ibland och dessutom tror jag att man skall använda sig av hela registret av känslor skratt, gråt, ilska, irritation och så vidare. Människan är en komplicerad varelse, vi vill ha saker motiverade och satt i rätt sammanhang, först då kan vi förstå och börja göra egna reflektioner.

Min uppväxt var lugn, trygg, kärleksfull och öppenheten i mitt hem stod högt i kurs, trots det hade jag en period i tonåren när jag var fullständigt överjävlig mot min mamma. Jag skäms fortfarande över det och undrar hur min hjärnas kopplingsschema kunde få ihop det på det till att allt på något sätt var hennes fel. Jag tror att det är extremt vanligt, när cocktailen hormoner och självidentifikation skall röras ihop. Icke desto mindre så är det verkligen ingenting som jag är stolt över. Felet om man nu kan tala om sådant i det här fallet, låg hos mig och knappast hos min mamma, det kan jag se idag, men i men förvirrade fjortislogik så var detta mycket grumligt vatten. Jag hade inga fel om man frågade mig, förutom till det rent yttre då, vars självkritiska granskande fick mig att hitta ständigt nya defekter. Men rent intellektuellt var jag en gigant, om man frågade mig personligen. Detta avspeglades inte i mina betyg, eftersom det inte bara var min mamma som var en obildad människa, utan även samtliga av mina lärare och de flesta andra i vuxengenerationen runtomkring mig. Jag tror att jag delade dessa tankar med de flesta ungdomar i alla generationer.

Men jag ställer mig frågan, när kommer den första självbiografin om en människa som faktiskt hade en normal uppväxt? Den kommer jag att läsa med behållning. Det skulle vara uppfriskande att få ta del av tankar som var samlade kring ämnet, då jag upplever det som om att det faktiskt är en ganska spännande del i formandet av oss människor. Jag tror dessutom att vi kopierar våra föräldrars beteende, när man själv får barn. I helgen var vi på Tekniska museet Knatteligan, några kompisar och jag. Pappan till de andra barnen beklagade sig över att de sällan kommer i väg till liknande utflyktsmål. För mig är det en självklarhet att vi går på bibblan, museum, åka till skogen, simhallen, konsthallen, lekplatser, cykla ner till stranden och så vidare, anledningen till att jag gärna gör det med mina barn är att det var sådant som jag gjorde med mina föräldrar och jag kommer ihåg det som något roligt.

Jag ser det inte som ”utflykter”, jag ser det som lika naturliga inslag i våra liv som att gå till jobbet eller diska middagsdisken. Knatteligan och kompisarna hade en grym lördagseftermiddag på museet och vi vuxna hade också roligt och testade flera av exprimenten. Helt ärligt vem vill inte hellre köra manuell bilbana än att tvätta? Hushållsysslor kan man alltid göra när museet är stängt eller det är för mörkt på lekplatsen. Barn tycker om att utmanas, gärna med sina egna vuxna och barndomen går fort. Jag hoppas att mina barn kommer att bedömma mitt moderskap inte bara utifrån de gånger som jag har skällt på dem, utan även de gånger som vi har skrattat ihop eller gjort ”high five” för att vi lyckades med att få ihop Legoprylen med den omöjliga beskrivningen.

Tiden är ur led, efter att två veckors jullov som gick i lathetens tecken, har nu första arbetsveckan mer eller mindre sprungit förbi mig. Igår vid middagsbordet dryftade Knatteligan och jag fenomenet fredag den trettonde. De är för små för att ha sett läskiga filmer, vi pratade om otur. ”Otur är när man måste gå på toa innan man går ut på rasten och när man väl kommer ut så har alla andra redan börjat leka och man får inte riktigt vara med,” förklarade äldste Knatten. Jag tyckte att det var en mycket bra förklaring, fast jag har nog aldrig riktigt funderat i samma bana. Jag trodde mer att otur var att man försov sig, fick punktering, missade tåget eller snubblade och slog sönder något. Den yngste medlemmen av familjen funderade en lång stund, sedan sa barnet: ”jag tycker otur är när man blir sjuk och inte kan gå på bästa kompisens kalas eller att få skidor i julklapp och så finns det ingen snö”. Därmed var dagens middagskonversation över. Jag tror numer att otur är att inte få möjlighet att bli bildad av den yngre generationen, de är mycket mer insiktsfulla än jag någonsin har varit.

Den nya terminen har nu börjat och för eleverna i årskurs nio innebär det ångest infrö de nationella proven, som breder ut sig som en matta under vårterminen. Först i tur är det svenska i början av februari. När jullovet hade avhandlats, dagens horoskop var läst och tolkat, så började alla diskussionerna om detta kommande stora. Jag försöker som vanligt att lugna dem med att man faktiskt inte kan göra mer än sitt bästa. Naturligtvis är mitt påpekande helt förkastligt enligt mina elever. Under de fem åren jag har jobbat i skola har det alltid varit samma stress, samma hysteri, folk har ont i magen, mår illa och är livrädda. Det handlar om att leverera sitt yttersta vid en specifik tidspunkt, det är en omöjlig uppgift för många. Ändå överlever man det, liksom många andra obehagliga situationer i sitt lev. Man dör inte om man blir underkänd, men det är inte en trevlig känsla och det gör inte att självvförtroendet stärks. Man kan ha tur med ämnet som provet handlar om eller otur.

Jag tror att livet går i cykler, under perioder har man mer otur än annars, man har helt enkelt inget flyt. Man blir sjuk och har svårt att hinna i kapp, man gör fel prioriterinar och missar något viktigt. Men jag är helt övertygad om att det mesta i livet handlar om andra saker än att ha tur eller otur, oavsett om det råkar vara ett specifikt datum eller inte.

Nästa sida »