juli 2009


När jag var liten så fick jag lära mig att om man har ett favoritställe, så kallas det för ett smultronställe. Ett riktigt smultronställe är en plats där man trivs, känner sig hemma och har det mysigt och roligt. Jag har ett antal sådana platser, som jag återkommer till med glädje. Min mormors kök när hon precis har bakat är ett sådant, Ale stenar ett annat, Slottskogen ett tredje, Berlin ett fjärde.

Sedan fullständigt älskar jag London, vi har en djup och passionerad relation. Jag har varit där som turist ett otal gånger, första gången som femtonårig på språkresa, jag har även bott där i två omgångar och jag vet faktiskt inte varför men jag bara älskar den staden. Den har samma charm som en äldre herre, belevad, fårad, med historiskt bagage och lite sliten. Den stinker på sina ställe, glittrar på andra, luften kan vara smutsig och ruggig, sedan finns det parker som fullständigt bländar med sin skönhet.

För ett antal år sedan bodde maken och jag i London, han jobbade på sin PHD och jag jobbade i bokaffär på Charing Cross Rd. För en bokmal som jag var jobbet en dröm som slog in. Visst, det var kasst betalt, men vilket ställe att jobba på, författarbesöken var av hög klass och det var en oerhört inspirerande miljö att få vara i. Eftersom bokhandeln var specialicerad på kvinnolitteratur hade vi bara böcker av kvinnliga författare och det gör att en del av de historier som man bär med sig från den tiden är helt obetalbara. Det var en vansinnigt lycklig tid och även om vi jobbade mycket både maken och jag så hann vi med att se massor, dessutom regnade det konstant och vi gick och gick i våra regnställ, men kul var det!

I helgen har vi varit i London och besökt vänner, fnissat, druckit öl och bara hängt i största allmänhet. Jag har köpt ett groteskt antal glossiga tidningar och fick till min barnsliga lycka en Stephen Fry bok som jag inte har läst tidigare. Kan man ha en bättre avslutning på en lyckad semester? Knappast! Dessutom har jag en vecka kvar på semestern och den skall tyvärr tillbringas med att packa flyttkartonger. Men med London i färskt minne, så sker det med ett leende på läpparna.

London är knappast ett smultronställe, mer en het passion att återkomma till.

Annonser

Jag trodde att jag hade vuxit ifrån att bli irriterad över sexistiska skituttalanden. Jag trodde att jag numera likt en inoljad gås kunde ruska på fjädrarna och inte bry mig, men jag hade fel. Imorse visade maken mig en artikel som faktiskt fick mig att bli riktigt irriterad. Missförstå mig rätt, män har i alla tider dyrkat vackra kvinnor och kvinnor har på samma sätt attraherats av snygga män, det är så naturen har skruvat ihop oss. Till de flesta av oss smala lycka är ”beauty in the eyes of the beholder”, det vill säga att vad vi anser är vackert är individuellt.

Men när jag idag, storögt läser ett debattinlägg av en man i Berlinske Tiderne att kvinnor över trettio borde tillåta sig att vara mer feminina och göra en större uppoffring vad det gäller att smycka sig och göra sig attraktiva, då vaknade en vansinnigt förbannad 37 årig kvinna inom mig. Vidare skrev han att om vi inte gjorde oss vackrare, med push-up BH och stilettklackar så fick vi finna oss i att han och hans manliga trettio plus kompisar, föredrog yngre kvinnor som hademindre problem att blomma ut i sin kvinnlighet. Han skrev att han nyligen hade varit på en dejt med en kvinna som hade jeans på sig och att han visserligen hade haft trevligt, men eftersom hon inte hade varit speciellt kvinnlig i sin framtoning så kunde han lika gärna ha gått ut med sitt grabbgäng. Mamma mia, jag trodde faktiskt inte att det fanns folk som var så stenålders i sina åsikter. Vidare skrev människan att han ville ha beröm om han hjälpte till att borra upp en hylla eller bar tunga saker. Naturligtvis måste skribenten vara ironisk, tydligen hade en kvinna veckan innan skrivit och beklagat sig över männen över trettio men ändå.

Vid fjorton gjorde jag några taffliga försök att förbättra mitt yttre med smink, det var inte speciellt lyckat. Som tur var insåg jag att det var bättre om jag lät bli, för då slapp jag iallafall famla omkring som en tvättbjörn i min jakt på min identitet. Jag rakade av mig håret, jag utarbetade min egen klädstil då jag inte passade in i de kvinnoideal som fanns att tillgå. Den manliga skribenten hotar inte mina kvinnliga sidor, det är inte därför som jag blev förbannad, snarare är det längtan från hans sida efter den stereotypa barbiedockan. Kvinnor skall vara spännande, mystiska och vackra, de skall inte ha byxor, säga sin åsikt och vara osminkade (karln till och med raljerade över kvinnors oförmåga att använda foundation regelbundet).

Jag skulle vilja påstå att samtliga kvinnor jag känner bryr sig om sitt utseende. De flesta av dessa använder makeup, samtliga är vackra på sitt eget vis. Jag tycker att det är kul att klä upp mig vid festliga tillfällen, men till vardags så föredrar jag praktiska kläder. Jag förbehåller mig rätten att se hur tråkig ut som helst och samtidigt bli respekterad och omtyckt ändå. Jag är ohyggligt tacksam för att inte alla tänder på Barbiedockor, då skulle det gå utför när det gäller fortplantningen av männskosläktet.

Jag befinner mig i vårt radhus i förorten till Rotterdam. Det är sig likt, simhallen ligger ett spottkast iväg, IKEA likaså och grannarna är lika värda att spionera på som tidigare. Tidigare var jag av den naiva tron att man var frigjorda i Holland, men det gäller faktiskt endast i Amsterdams kvarter med nakna damer i fönster. I övriga delar härskar tro, moral och ordning, för det mesta. Välansade trädgårdar utan hampaväxter och denna vecka har jag lärt mig att om man vill slå sig lös och ledig, så bör man föra oväsen innan kl. 22 på kvällen, för det får man enligt lagen.

Mitt emot oss bor Frank Zappa och Häxan Surtant. Hon kör svart, skinande Volvo kombi. Hon har ett fantastiskt färgat svart hår, som är volmat i en slags blandning av galen Joey Tempest- och ordentlig tantfrisyr. Frank själv har också färgat svarthår (undrar om de använder samma tub) och kör blå herrcykel med ordentliga cykelväskor. Var dag åker Häxan Surtant till något oklart arbete, medan Frank jobbar hemma, med ett klockslagsprecision som sällan diffar på mer än ett par sekunder, tar Frank sin cykel och åker och handlar på det lokala Jumbo, när han kommer hem har han alltid ett sexpack öl, samt en kasse med mat i. Förra året jagade Zappa ogräs minst en gång i veckan på framsidan av huset med en blåslampa. Den stenbelagda uppfarten var minutiöst fri från all form av grönska. Förutom blåslampan, hade han en spruta med ogräsmedel, som han nitiskt jagade oönskad grönska med och maken och jag funderade på om detta verkligen var något som behövdes, då all form av växtlighet var bortsvedd av blåslampan. Nåväl, i år är husets framsida ett inferno av ogräs, man undrar ju lite smått om blåslampan gått sönder eller om han bara har givit in för naturens styrka. Kanske har han gått och blivit en smula blödig över allt ogräs han har dödat.

Bredvid Zappas bor det en Fader och hans tre döttrar. Fadern ägde tidigare en helt uttjänt van, som var så undermålig att man vaknade var morgon av att han startade den. Förra året lånade han under semestern en husvagn, som sedan kom att stå parkerad utanför vårt köksfönster i två månader och totalt skymde sikten för allt spioneri. Fadern och hans döttrar har tujagranar som täcker hela deras uppfart, dessa är extremt höga, jag antar att det aldrig har slagit någon av dom att anledningen till att man har fönster, är för att man skall kunna se ut och få in ljus. I år har han klippt topparna på denna grönska, men låtit dessa ligga kvar på trottoaren, det ser om möjligt ännu mer slarvigt ut än det gjorde innan. Ny van har han också skaffat, för några dagar sedan kom han hem med en gammal jolle på taket, så årets semester kommer säkerligen att involvera vatten på något vis.

Nu till veckans spännande händelser, i fredags förra veckan var det skolavslutning här i Holland, sommarlovet inträdde i måndags. I onsdags kväll, vid nio snåret nattades ungarna, tänderna var borstade, sagorna var lästa, alla höll på att falla till ro. Helt plötsligt hör jag ett illtjut eller kanske råmande är ett mer passande läte, som om man hade släppt ut kalvar på bete för första gången. Sekunderna därpå skallrar musik våra rutor och hörselgångar på en ljudnivå som får Slipknot konserten på Roskilde 2004 att framstå som rena vaggvisan. Det värsta var dock inte ljudnivån, kanske är det mina bristande holländska kunskaper som gjorde att jag inte uppskattade musiken, kanske berodde det på att telingarna i hade stängt de små blå men att den yngste nu vaknade, satte sig upp och började klappa händer lite förvirrat. Sanningen är den att musiken var en blandning mellan ompa-ompa, barbapappas signaturmelodi och joddla med Siv på speed. Fullständigt vansinnig kombination, jag hoppar ur sängen och stänger fönstret, utanför sitter Fadern med öppna dörrar och påslagen bilstereo, med pupiller som tefat med ett strålande leende på läpparna. Hans ungar sprang omkring, hoppade och tjöt i blind eufori. Fyrtiofem minuter senare, exakt kl 22, slutar konserten för kvarteret och tystnaden breder ut sig. Dagen därpå packar hela familjen in sig i bilen och far på semester. Man kan ju fråga sig om detta var något de hade planerat hela året. Märkligt var det iallafall.

Dessutom fick jag reda på av min mans kollega, att man får föra hur mycket oväsen som helst, bara det är innan kl. 22 i detta land. Men om någon skulle se dig vandra omkring naken i ditt eget hem, så kan du få böter. Det anses nämligen som moraliskt förkastligt. Min föredetta bild om det frigjorda Holland, har fått sig en ordentlig smäll. Men det har varit en intressant vecka, det måste medges.

Jag har en kluven personlighet, ett såkallat personlighetsdrag. Å ena sidan är jag en ganska lat människa, jag tycker om att sova, mycket, ofta och länge och älskar verkligen att bara slöa och sträckläsa böcker. Men å andra sidan är jag en ohyggligt rastlös person som helst har femtioelva projekt på gång samtidigt, både vad det gäller jobb och privatliv. Jag planerar och planerar och allt skall hända på en gång. Det kanske fungerar bra när man bor själv, men jag har samtidigt en förkärlek för att involvera halva bekantskapskretsen och halva familjen, för att mina infall skall fungera.

Jag funderar på att måla om hemma, först var det bara fönsterkarmarna, sedan blev det vardagsrummet och sedan kylen har gått sönder har även köket blivit inkorporerat i dessa planer. Mitt i allt detta planerande, så skall möbler flyttas hem från Rotterdam, en bil skall bokas, lådor skall packas och två barn skall samtidigt passas. En av mina kusiner skall hjälpa till att måla om, min make har fått det ädla arbetet att köra hem sakerna i den inhyrda bilen, eventuellt i sällskap av antingen sin far eller en vän, eftersom vårt äldsta barn är otoligt bilsjukt och tanken på att vi fyra skulle köra med ett möbellass på Autobahn verkar som ett fullständigt vansinnigt projekt. Ungen skulle säga ”jag har ont i magen” och spy en gång i kvarten, personligen når jag inte ner till gaspedalen i den största av de bilar man kan köra på ett vanligt körkort, så inte vet jag vad jag skulle vara till för nytta vad det gäller avlastning. Det hela skulle vara som en bisarr kombination av ”Vi hade iallafall tur med vädret” och ”Terror på Elmstreet”, redan innan vi hade fått in allt skit i bilen.

Förra året när vi skulle köra från Frankrike till Holland, så skulle vi åka tidigt på morgonen. Maken hade lyckats övertala oss till att det vore härligt att köra bergsvägen tillbaka, se på soluppgången och färdas i sakta romantiskt mak upp för de slingriga vägarna. Jag var ganska tveksam till att börja med, med tanke på att både äldsta barnet och jag har tendens till illamående. Men till slut var vi enade om att det skulle bli ett härligt och vackert avslut på semestern. Vi fyra i en bli på de öde vägarna, de hissnande utsikterna och färden hem. Jag tror att vi kom 2 km innan vi hörde ett kvävt ”jag har ont i magen” från baksätet. Både maken och jag försökte övertala barnet om att det inte var fallet, åksjuketabletter hade ätits och nu gällde det bara att titta rakt fram och följa vägen. Efter ytterligare 1 km bilfärd kaskadkräktes ungen. Efter avtorkning av bilstol, så fick barnet sitta halvnaket på ett badlakan, bilen stank, därför vevades rutorna ner eftersom AC:n inte kunde avhjälpa problemet. Efter ett oräknat antal ytterligare vomeringar på kort tid, var magen slutligen tömd och vi var helt förkrossade över det slut den semestern fick.

Vad det gäller flytten hade jag först involverat min arme styvfar i projektet, han och maken skulle ut och åka bil var det tänkt, men så gick han och bröt armen och därför blev det med ens viktigt att smida nya planer. Men nu när maken ändå kommer hem, så tycker jag att han kan hjälpa till med lite av mina renoveringsplaner. Han kommer säkert att vara pigg och utvilad efter att han har kört en sisådär 150 mil med möbler och jag är övertygad om att han kan åtminstone lägga in ett nytt golv i köket och kanske borra upp lite nya köksskåp. Han är inte helt såld på idén, bör tilläggas. Han tycker alltid att jag har nya skruv- och borrprojekt på lut när han är i hemma, jag tycker att han överdriver en smula. Vi är lite oeniga i saken. Vi kommer säkert på en lösning om han tar med sig borren och övriga verktyg som behövs i möbellasset. Tror jag.

Som ni hör så har semestern med bad, sol, lata dagar med läsning tagit slut. Nu skall det hända saker minsann. Men först får vi nog hitta en datum för flytten, boka en bil och bestämma vilka möbler som skall flyttas. Sedan skall jag ringa kusinen och se när hon kan tänka sig att komma och måla tillsammans med mig, kolla med mamma om hon kan vara barnvakt och fundera på vart vi skall uppbevara möblerna medan mina renoveringar skall fortlöpa. Jag kommer garanterat att vara hur outvilad som helst när jag skall börja jobba.

Dessutom hade jag helt fel i mitt förra inlägg angående att inget hade hänt när vi hade varit på semester förutom att Michael Jackson hade gått bort. På Facebook har jag nu läst mig fram till att det är en massa husköp på gång i bekantskapskretsen, i Aftonbladet meddelades det att Glenn Hysén går på A-kassa, Filippa Reinfeldt är sugen på fler barn samt att, Linda Skugge skall sluta skriva och Viktoria Beckham har tagit bort sina bröstimplantat. Det är ju inte utan att man undrar vad jag har gjort på semestern som har levt så oinformerad i drygt två veckor…

16 dagar utan internet uppkoppling, utan möjlighet att kolla facebook, e-mails, dagstidningars internet sidor, blogga, söka information. Jag trodde att jag likt ett internetberoende, darrande, lallande fån skulle komma av flygplanet och rusa till närmsta internetstation på Bryssels flygplats för att få mig en uppdatering, en välbehövlig fix. Men så var faktiskt inte fallet.

Jag uppförde mig förhållandevis normalt, satten ena foten framfrör den andra, släpade äldste ungen i handen över mänskliga transportband, som får en att känna det som om världen går i ultrarapid medan man själv stormar fram. Maken utövandes samma rit med den yngste telingen. Jag sneglade bara lite upphetsat på den första internet stationen vi passerade, men jag dregglade faktiskt inte.

Alla var hungriga, när vi äntligen kom till bagageutlämningen, efter en promenad, som trots transportbanden, tedde sig som om vi gått i flera kilometer, så hade vår flight tagits bort från bagagebanden. Naturligtvis hann vi med ett irriterat meningsutbyte om vem som var mest saktfärdig, toalettbesöks nödvändighet, via hur fan skall vi hitta bagaget och slutligen hur skall vi meddela killen som skall komma och hämta oss att vi inte hittar våra väskor, när kontantkortet på mobilen uppvisar det facila saldot av 0,17 eurocent. Svetten rinner ner över ryggen, även hallen för utlämning av bagage är enorm, men efter att små skällande och svärande ha passerat alla bagageand, letandes efter någon informationsdesk, så ser jag två av våra in alles tre bagage komma rullande. Efter en del förvirring återfinns även det sistnämnda.

I bilen mot Rotterdam funderar jag på vad som har varit mest minnesvärt så här långt in på ledigheten och konstaterar att det bästa så här långt har varit att vara tillsammans med de övriga tre i min familj. Vi har badat, solat, badat, läst böcker, gått promenader, badat, sovit, ätit, sovit middag, tittat på deckare på TV, badat och så vidare. Den äldste ungen har fällt kommentarer som ”hej mamma, här flyter jag stilla fram”, när den lilla arm-flyt-kudds försedda kroppen, kommit guppande mot mig i poolen. Barnet har även lärt sig att ”hoppa bomben” precis som den främmande farbrorn i Gittan och fårskallarna. Den yngste av våra barn har konsekvent vägrat att ta av sig skorna. Två par sandaler har helt förkastats, av en tvååring med myndig uppsyn. Ungen har dessutom förtjust utropat ”titta, haj” när maken efter en viss ansträngning blåst upp en gigantisk delfin.

Kort sagt så här långt in på sommaren så har jag faktiskt det ganska skönt, är dessutom förhållandevis utvilad, solbränd och full av olika slags goda ostar och vin. Jag har överlevt att vara utan internet och har faktiskt skickat en hel del vykort. Det är skönt att veta att man faktiskt kan vara utan bredbandsuppkoppling, att man överleva att inte bli nådd hela tiden.

Det kanske är det som semester går ut på egentligen, insikten av att den dagliga utsikten inte är oföränderlig och att man kan bryta både vanor och mönster om man vill. Med det sagt är det ändå skönt att få sitt dagliga elixir på nätet. Man måste ju trots allt förundras över att det enligt tidningarna inte verkar ha hänt speciellt mycket i världen förutom att Michael Jackson har dött. Visserligen tragiskt, men snacka om nyhetstorka.