Blandat


Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att lära mig nya saker, nyfikenheten och rastlösheten har varit mina ständiga följeslagare. I höst har jag gått en crawlkurs. Det har varit oerhört roligt men samtidigt krävande och frustrerande. Vissa gånger har det känts som om jag är en usel människa, då min vision i huvudet om vad jag borde göra, inte har fungerat alls i praktiken med vad kroppen har gjort. Jag har frustat, svalt halva bassängen, varit helt slut rent fysiskt, förbannat min oförmåga och självklart jämfört mina flodhästansträngningar med mina graciösa kurskamrater. Men ändå, när jag har stått i duschen efteråt, har jag känt mig som en vinnare. Det har gått framåt i snigelfart.

Jag kan idag ta arm och bentag, andas och sakta ta mig framåt i bassängen. Jag är omåttligt stolt och usel på samma gång. Jag har lärt mig något nytt. Oavsett om jag fortfarande är på en nybörjares nivå, så har jag skrapat på ytan till något som jag inte kunde förut. Det är stort för mig.

Idag har jag rättat skrivböcker för årskurs 3. Jag har tittat på deras sammanlagda skrivproduktion under terminen. Alla har gjort framsteg. När man är mitt i en process är det svårt att se om man tar ett steg framåt.Men när man sitter med en skrivbok framför sig, där en person under 15 veckor har svarat på instuderingsfrågor i till tre böcker i en serie så blir det oerhört tydligt. Jag kan se hur någon som till att börja med knappt skrev mer än 1-3 ord i sina svar, nu är uppe i 1-3 hela meningar. Jag kan se hur de har letat efter orden, vågat välja längre ord och hur de har blivit modigare i sitt uttryck. Jag blir så stolt över att få vara med på deras resa.

Självklart finns det massor av olika faktorer som spelar in när man utvecklas. I mitt arbetsområde, som handlar om att väcka läslust, så spelar det en avgörande roll om texten som jag har valt lyckas med att fånga elevernas intresse. Det kan vara svårt om läsaren är på en ganska låg nivå, det betyder så oerhört mycket att det skapas tid, rum, förståelse och förutsättningar för att kunna tränga in i en tätare text. Framförallt måste det regelbundet skapas tid för läsning, diskussion och reflektion egen och tillsammans. Vad man däremot aldrig ska underskatta är att såväl den ensamma som den gemensamma läsningen är lika viktig för att man ska kunna utvecklas som läsare. Vi är flockdjur även när det kommer till detta, vi skapar gemensamma kontaktytor och referensramar, tillsammans.

Jag har aldrig förstått varför man har tyckt att det är gammalmodigt med hög- och gemensam läsning. Jag har aldrig sett något forskningsresultat som har pekat på negativa effekter på detta. Mer än att man kanske tyckte att boken var tråkig. Jag tyckte inte om Goldings Flugornas Herre när jag gick i åttan. Jag fattade ingenting av den. Inte heller var Conrads Mörkrets Hjärta någon favorit. Men jag älskade Steinbecks Möss och Människor, det fick mig att under några år plöja hela hans författarskap.Tog jag någon skada rent intellektuellt av att läsa något som var tråkigt? Svar: nej. Lärde jag mig något? Svar: ja, jag lärde mig att det är svårt att läsa något, när jag inte kan något om kontexten. Jag behövde mer kunskap för att skapa mening i de två första titlarna. Väckte det upptäckarlust och nyfikenhet att ta reda på mer om kontexten? Svar: tyvärr inte. Men jag gjorde det när det kom till Steinbeck.

Tyvärr eller kanske som tur är, så är läsning en långsam process. Jag tycker att det är härligt att få tränga in i text, jag vet att det kan finnas en skatt långt där inne, inbakad bakom alla de där meningarna, som ger nyckeln till något fullständigt fantastiskt. Jag älskar verkligen när jag kan se att mina elever hittar dit. De kan ha läst massor av sina egna Flugornas Herre på vägen, men när vi hittar deras Möss och Människor, då känner jag mig rik. Den här terminen har vi gjort det tillsammans i årskurs tre, eleverna, läraren och jag. Det är så häftigt, Narnia here we come! Två klasser med 9-åringar har hittat nyckeln, men jösses vad det har varit en slingrig väg dit.

Jag hatar verkligen hösten. Den är ful. Det finns många människor som älskar färgerna. Jag ser bara död och mörker. Med det sagt, så skulle man kunna tro att jag lider av dödsångest eller rädd för åldrande, men så är det inte alls.

När kvällarna kommer tidigare och dagarna är grå, så känner jag mig så nära det sköra i mig, de sorger som livet har bjudit på, de människor som inte finns längre, de relationer som man kanske inte har lyckats med, gör sig påminda, de utmaningar som man inte har hanterat på ett optimalt sätt, allt det där som skaver och kommer upp till ytan.

Samtidigt är det en period då jag är mest i kontakt med det fina. Det varma, kärleken, det pulserande, det livsbejakande. Det är som om de diametrala polerna dansar på en tunn tråd och det enda jag kan göra är att låta den där motstridiga strömmen forsa genom mig och så får man se hur det går. Och jag landar alltid på fötterna efter denna virvelvind.

I augusti inträffade en sak som på ytan är fullständigt banal. Jag hade varit på en härlig semester med de som betyder mest, börjat arbeta och åker iväg med mina kollegor på teambuilding. Vi åker till en äventyrskamp och ska där delta i olika tävlingar, indelade i lag. Det är inte något som skrämmer mig, men det är ingen sysselsättning som jag på något sätt tycker om, även om det ska vara under lättsamma och lekfulla former. Det jag ogillar är att det vanligtvis brukar ta fram sidor, både hos kollegor och mig själv som jag inte anser behövs för att vi ska kunna ha en professionell vardag. Trots det är jag alltid med och gör mitt yttersta, då jag är en lagspelare. Det är oerhört viktigt för mig att vara en aktiv del av min grupp, för att på så sätt visa att jag tror på oss, som flock.

Under denna dag får vi göra en rad olika aktiviteter, åka flotte, pussla, blåsa pilar och så vidare. Vi blir även utmanade att gå in i ett bollhav, i mörker, där ska vi leta gosedjur som i sin tur ska slängas i en basketkorg. Jag är 155 cm och inser att nivån på bollhavet kommer att stiga då vi är åtta personer på en liten yta, därför tar jag på mig rollen att vara den som står närmst basketkorgen för att slänga i djuren. Jag är inte rädd för mörker och har ingen klaustrofobi, på grund av min längd är jag van vid att ofta hamna i folksamlingar, där jag är inklämd. Det finns ingenting i mina tidigare erfarenheter, som gör att inte skulle gå in där tillsammans med mitt lag.

För att nå bollhavet måste man klättra in via en lucka. När alla är på plats, når bollarna mig över bröstkorgen. I mörkret famlar laget efter mjukdjur som de sedan kastar till mig för att slängas i korgen. När alla rör sig höjs bollnivån ytterligare. Det viner djur om öronen runt mig som jag fångar och slänger ner. Det är ingen behaglig situation, men hanterbar. Någon från ett annat lag ställer sig i luckan ovanför och fotar, så att blixtar smäller av, det får rummet att gunga ännu mer, som på ett dansgolv. Hela tiden kastas det djur mot mig som jag slänger ner i korgen. Då ramlar kollegan bredvid ner.

Han sugs ner under bollarna och får inget fäste med fötterna och kommer inte upp. Min kollega väger mer än dubbelt så mycket som jag är ungefär en halvmeter längre. Men jag försöker ändå hjälpa honom upp. Samtidigt blixtrar det och djuren slängs allt intensivare mot mig. Jag dras ner under min kollega och fastnar. Jag har ingen möjlighet att ta mig upp och för en kort stund är jag som förlamad. Trots det, så lyckas jag ta mig upp, fortsätter att dunka ner djur i korgen. Jag går på någon form av autopilot. När vår tid är slut, känner jag att jag måste ta mig ut. Jag får ingen luft. Jag glömmer hur man ska göra för att andas, jag klättrar ut och känner att benen håller på att vika sig, det går inte andas och för en stund känns det som jag ska dö. Jag får en panikångestattack. Fast det förstod jag inte då. När jag senare ska hämta barnen på fritids börjar väggarna i trappan flytta på sig, de kommer närmre, det känns som om jag befinner mig i en dålig skräckfilm.

Natten efter händelsen vaknar jag av att min man jämrar sig. Jag har slagit honom, för att jag tror att han ska dränka mig. Hjärtat rusar, det susar i öronen och dödsångesten har fullständigt invaderat mig. Det tar ett tag innan jag lyckas få kontroll över vad det är som händer i min kropp. På jobbet känns det som hiss väggarna hotar att svälja mig och förena mig med järnväggarna. Jag känner mig yr. På lunchen kommer väggarna krypande, när det är fler än fem personer i rummet. På natten upprepar det sig, jag slår min man, jag bankar på honom, han jämrar sig som ett skadat djur. Jag ger upp, går upp och ringer sjukvårdsupplysningen. Klockan halv fyra sitter jag gråtande, huttrande och talar med en vilt främmande människa i telefon, som talar om för mig att jag har haft en panikångest attack och som ser till att jag får hjälp. Jag känner mig helt plötsligt lättare. Jag håller inte på att bli galen, det jag upplever har ett namn.

Några dagar senare får jag reda på att jag har drabbats av Post Traumatiskt Stress Syndrom. Jag har elever som har fått det, för att de har upplevt förfärliga saker i sina unga liv. Själv har jag fått det efter att ha fastnat under en kollega, i ett bollhav på en teambuilding. Jag känner mig så oerhört pinsam och dum. Det blir inte bättre av att jag får reda på att KBT-behandlingen kommer att ta 3-6 månader.

Jag har nu gått en tredjedel av tiden. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Kanske inte helt nya saker.Men en sak är säker, oavsett hur banal eller enkel en sak kan tyckas för dig, så är det inte säkert att den upplevs på samma sätt för en annan individ. Jag vet fortfarande inte fullt ur vad som hände inne i mig under de där fåtalet minuter som jag befann mig i bollhavet. Men det var något som gick sönder. Jag fick hjälp att plåstra om skadan ganska snabbt för att jag bad om hjälp. Just nu håller vi på med att pilla på den förbannade sårskorpan som finns kvar och kliar för att det håller på att läkas. Helt klart kommer det att bli en ärrbildning. Jag kommer att påminnas i vissa situationer om händelsen. Jag kommer förmodligen att stundtals drabbas av fantomsmärtor. Jag kommer att bli starkare, för att jag har lärt mig att hantera stressen och oron, det känner jag redan nu.

Men jag kommer aldrig någonsin tycka om höstmörker. Hur många stearinljus  som än tänds. Jag kommer aldrig att uppleva gosedjur på samma sätt eller kuddkrig för den delen och ingen kommer att kunna få mig till att stå i ett hav med bollar upp till halsen. Däremot har jag börjat på en kurs i tekniksim för vuxna och håller på att lära mig crawla och det är verkligen jättekul. Så hur mörkt, förfärligt och ångestladdat det kan vara, så finns det så oerhört mycket nytt att lära sig och så mycket kärlek att ge och få. Det är kul att bli äldre, att få tårta och presenter och när det tar slut, så gör det det, oavsett om jag har varit rädd för det eller inte, så det är ingen idé att oroa sig för det i förväg.

I skolan idag talar vi mycket om individanpassning. Eleven ska känna att den får rätt stöd i sitt lärande. Jag tycker om den tanken, att man ska kunna se lärandet som en pågående process. I mitt arbete får jag följa eleverna från förskoleklass och upp till nian, jag har ganska hyfsad koll på var i läsandet mina låntagare befinner sig, de flesta följer någorlunda en utvecklingskurva som går från att ljuda till mekaniskt till läsande. För vissa tar denna delen lång tid. För andra är det enklare. För en hel del är det svårt med läsförståelsen. Andra är så bundna av den faktiska texten att de inte kan fantisera kring det som inte står i texten. Det finns lika många läsningar som individer. Men en sak som jag har lärt mig det är att man inte kan säga att det är tråkigt med böcker, för då har du bara inte hittat rätt bok, så enkelt är det.

Att individanpassa och som jag göra massor av instuderingsfrågor på litteratur för eleverna har fått mig att inse att utifrån samma text kan man ställa frågor på olika nivåer. Ofta har jag varianter på samma frågor beroende på vilken nivå som läsaren befinner sig. Det gör att vi i en klass kan utgå från samma bok, men beroende på om eleven behöver mer tid att läsa texten och därför får mer textnära frågor så kan en annan elev som läser snabbare få frågor som kräver lite mer tanke kring själva reflekterandet av texten. Det blir en anpassning av materialet på den nivå där läsaren befinner sig och det fungerar mycket bra, men det kräver en hel del av de vuxna som ska stötta eleven. Framförallt kräver det tid.

På grund av mitt arbete och de anpassningar som jag hela tiden gör så har jag utvecklat mitt uppdrag som förälder lite på samma sätt. Det handlar om att nivåanpassa och individanpassa den information som jag vill att min avkomma ska ta del av. Vår 11-åring har under våren haft i uppgift att skriva om Favelas i Rio de Janeiro. Det har varit en ganska krånglig, tidskrävande process. Framförallt för att det har varit svårt att få fram åldersadekvata texter om ämnet på svenska. Vårt barn hade ganska begränsade förkunskaper i ämnet och som förälder kan jag säga att det kanske inte är så att jag vill att mitt barn ska veta allt om detta eländiga ämne på en och samma gång. Barnprostitution, limsniffning och kriminalitet hos gatubarn som befinner sig i samma ålder som vårt barn är ganska tunga saker att diskutera på en lättfattlig nivå. Det tog två veckor att ut debattera ämnet barnprostitution så att vår 11-åring kunde förklara och emotionellt hantera hur det kom sig att ett barn skulle komma på idén att sälja sin kropp, så att någon vuxen kunde ”sexa” med dom. ”Det fanns liksom inte på kartan”ansåg vårt barn ”så äckligt”. Jag kunde inte annat än att hålla med. ”Varför kan den vuxne inte bara ge pengar eller hjälpa barnet?” var en annan helt adekvat fråga som jag inte heller hade något bra svar på. Vi kämpade med alla dessa frågor och arbetet är nu inlämnat och vårt barn har konstaterat att det inte verkar så kul att vara gatubarn i Brasilien.

Man lär sig massor av sina barn, speciellt när man ska anpassa informationsflödet till rätt nivå. För två veckor sedan kom återigen, för tredje gången den här terminen, vår 11-åring hem utan sitt pennfack. Efter flera dagars tjat om att ta med det från skolan kröp det fram att det var borta. Det klart att man som förälder blir trött och arg på alla dåliga ursäkter och på att fixa nya pennor, suddgummin, pennvässare och linjaler i strid ström. Jag har gått över till att köpa askar med blyertspennor. Vid frukosten kom jag på ett nytt sätt att individanpassa, jag lanserade begreppet ”föräldrar matematik” det är egentligen konstigt att ingen har kommit på terminologin tidigare. Det är nämligen busenkelt sätt att både individanpassa och ge konsekvenser på en och samma gång, jag gav vårt barn tankenöten:

3 pennfack-3 pennfack = 0 mobiltelefoner

ungen förstod direkt och kontrade med:

3 pennfack- 3 pennfack + 1 (upphittat) pennfack= vad skulle summan då bli?

det bestämde föräldrarna att svaret kunde bli ”möjligtvis till höstterminen”

båda våra barn förstod denna individanpassade information. Inte för att det var någon större glädje för den som skulle lösa uppgiften, men budskapet gick in. Jag tror att vi vuxna borde individanpassa mer, det är lärorikt både för den som ska förenkla eller utmana och för den som ska förstå och lära. Det är faktiskt viktigt att vi förstår att vi är här för att lära tillsammans och att det är både spännande och kul.

Dagen efter påsklovet, berättade vår äldste stolt att dennes gubbe på Sims hade förlovat sig med kompisens avatar i spelet. De hade gjort det på fritis ipad. Jaha? sa jag lite trevande, varför då? Jo, för då kan man gifta sig och få barn fattar du väl?! svarade tioåringen. Därefter blev jag utfrågad om hur det gick till när maken friade och vi förlovade oss. När jag berättade att vi aldrig hade förlovat oss, utan gifte oss direkt, fick jag en lång utläggning om hur oerhört oromantiska vi var. Fattade vi verkligen inte hur viktigt det vara att vara förlovade? Nej, men vi hade känt varandra i elva år och hade redan två barn vid tidpunkten för giftermålet, försökte jag försvara oss. Till svar fick jag himlande ögon och så fnyste barnet att vi var så hippie, maken och jag.

Dagen därpå hade de gift sig och väntade barn. Tredje dagen när jag kom till fritids, fick jag översätta en instruktion i spelet från engelska, med en uppmaning om att de unga tu borde läsa på om barnavård och därför borde gå till en affär och köpa en tidning. Genast gick tioåringen och kompisen till affären och jag fick närmast rycka iväg ungen från spelet, för att komma därifrån.

Det finns helt klart en hel del skillnader på hur jag fick lära mig om familjebildning och vad tioåringen och kompisen gör. Det rent tekniska i hur en befruktning går till avverkade vi verbalt för flera år sedan. Med stora ögon och äcklade miner. Men den mer romantiska delen av det hela, har vi inte pratat speciellt detaljerat om. Det finns dock en viss ironi i att vårt barn lär sig detta i ett dataspel och att flera års uppvaktande, hjärtesorger och kuttrande i verkligheten, blir rappt avklarat på ett par dagar i spelet. När jag växte upp lekte man med dockor och mamma, pappa, barn IRL men i största allmänhet handlade det om att kopiera vuxenvärlden och jag tror aldrig vi kom så långt som att ens vänta barn, än mindre att man skulle gå och handla en tidning om barnavård. Möjligtvis var det någon som stoppade in dockan under tröjan och sedan slet fram den, plupp så hade man ett barn. Om man hade en hatt eller en slips så var man pappa, om man höll i dockan så var man mamma och så var det nog inte så mycket mer med det.

Nu vill jag inte förfasa mig över att ungarna spelar dataspel, jag kan bara konstatera att leken ser annorlunda ut idag än den gjorde när jag var i samma ålder. Det som gör mig en smula förvånad är att vårt barn dissar maken och mig som oromantiska, jag trodde aldrig att mina val skulle dömas av min avkomma. Att jag sedan har gjort exakt samma sak vad det gäller mina egna föräldrar är en självklarhet. Det är förmodligen bara att inställa sig på att tioåringens egna erfarenheter inte kommer att vara som mina. Det mest positiva är att ungen kommer att vara tvungen att lära sig engelska för att kunna utveckla sin familj och sitt liv i spelvärlden och det tycker den mossiga, hippiemamman är jättebra.

Februari brukar vara en månad som för barnföräldrar döps om till vabruari. För oss har denna månad för en gångs skull inte varit fylld med sjukdomar, men den har varit oerhört händelserik på gott och ont. Vi började med att få en tioåring i familjen. Ett stort steg både för ungarna och föräldrarna, en tweenie, inte längre ett litet barn. Det är omtumlande att inse att vi bara lånar av vår avkommas tid, att familjelivet är begränsat.

I år fanns det få leksaker på önskelistan, det var böcker, kläder och samlarprylar från Harry Potter och filmer. Halva Science Fiction Bokhandelns saker fanns representerade av hett eftertraktade presenter. Att coola tröjor fanns med på listan förvånade mig en del, detta är Knatten som aldrig har brytt sig om vad som satt på kroppen, att vilja vara snygg och välklädd är något som endast vår yngste har haft starka åsikter om tidigare. Vår äldste har alltid varit något av en virrhjärna med ett stort hjärta, en grubblare av stora mått om livets stora saker, men det ytliga såsom kläder har aldrig varit värt att fundera på. Nu står vår tioåring på tröskeln till navelskåderiets ålder, där varje por analyseras, det är med en viss bävan för vad vi har framför oss som vi såg på när

Under sportlovet hade vi förmånen att åka till Berlin. Initialt var det nog mest maken och jag som såg fram emot besöket. Jag bodde i Berlin 1992 och jag gladdes åt att få visa våra barn, denna underbara stad som jag har så många roliga minnen förknippade med. Solen sken, vi stadsvandrade och läste flitigt i vår guidebok. Vi åkte upp i Fehrnsehnturm, var vid Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor och besökte Musemus Insel. Det finns så vansinnigt många epoker i historia bevarade och dokumenterade i denna stad. Var vi än gick blev vi påminda om den tid som har varit och det är svårt att inte tänka sig att det kommer att komma fler monument, vi lever fortfarande i en vildsint tid. På kvällarna spelade vi spel, åt snacks och lyssnade på musik, ungarna var mycket förtjusta. Återigen tänkte jag på hur mycket som jag vill se tillsammans med min familj och hur liten tid vi egentligen har tillsammans. Det var en lärorik och samtidigt mysig semester.

Jag tänker ofta på tid, jag har ingenting emot att bli äldre, men jag upplever det som att tiden går för fort. Det finns många som talar om att vi skall leva i nuet, men det är svårt, för att inte säga omöjligt. När vi satt och spelade yatzy i Berlin en av kvällarna och vår tioåring lyckades få tre yatzy i en enda spelomgång, vilket är fullständigt otroligt, så funderade jag på om inte det är ett minne som jag förmodligen kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Rummet där det hände, Berlin, glädjen för ungen och den svindlande tanken om att det var möjligt att göra det om och om igen. Det får bli ett av de där stoppen av tiden, som jag egentligen skulle vilja ha flera av.

Ibland funderar jag över de mest ovidkommande ting. Igår satt jag i godan ro och läste Greppa språket Ämnesdidaktiska perspektiv som är utgiven av Skolverket. En alldeles förtjusande skrift om flerspråkighet och undervisning. Förmodligen en text som går de flesta människor förbi, då det inte anses vara relevant, men som jag nördläste med stor behållning. Nästan alla mina elever på jobbet, har ett annat modersmål än svenska och då mina egna barn har ett ytterligare språk hemma, så tycker jag att just språkutveckling är mycket intressant. Jag har hört massor av olika infallsvinklar av ämnet under många år, men min egen hemmasnickrade syn på temat är busenkel: det kan aldrig vara fel att kunna fler än ett språk.

Det är ett simpelt sätt att se på saken och naturligtvis finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Det tar 1-2 år att lära sig ett språk ytligt, det vill säga kunna ta sig fram med sitt vardagsspråk i de vanligaste sysslorna i livet. Att kunna prata om väder, vind, skoskav och tandvärk. Därefter tar det 6-8 år att tillägna sig ett skolspråk, det vill säga det djup och terminologi som gör att vi kan tillägna oss ämneskunskaper. Det är tur att de flesta inte vet om det, för då hade förmodligen många givit upp innan de ens hade försökt att komma som flyktingar till ett land för att skaffa sina barn en bättre skolgång. Att ens komma på tanken att i vuxen ålder försöka skaffa sig en universitetsutbildning i ett annat land, än det som man själv var född och uppväxt i, hade inte varit och tänka på överhuvudtaget. Iallafall inte om man hade varit upplyst om detta.

Själv hade jag aldrig någonsin åkt till USA som utbytesstudent på universitetsnivå och då hade jag aldrig träffat maken och pappan till mina barn. Eftersom inte heller han har engelska som modersmål, så är det tur att han inte visste om att vi inte kunde rent hypotetiskt klara av att studera i USA, iallafall inte rent språkligt. Personligen hade jag inte bara kunskapsmässigt varit fattigare, om jag hade gått miste om mitt år i Santa Barbara, det hade jag åtminstone delvis kunnat reparera genom ytterligare ett år på universitetet i Sverige. Men jag hade helt klart missat en hel del andra erfarenheter som har genomsyrat mitt liv och som gör mig till den jag är. Dessutom hade jag aldrig lärt mig så bra engelska, som jag numera kan och det hade varit tråkigt eftersom många av mina vänner inte kan svenska och att det finns oerhört mycket rolig litteratur som aldrig blir översatt till mitt modersmål.

Ibland är det tur att man inte vet att man inte kan. När vi lär oss att gå, vet vi inte heller om att vi inte kan det, vi bara övar och faller och provar igen. Det samma gäller språket, som bebisar och barn lär vi oss ett ytspråk som vi sedan testar genom att öva. När jag igår, insåg hur mycket som jag inte kan, men som jag har gjort iallafall, så blir jag innerligt tacksam över min okunskap, samtidigt tycker jag att det var oerhört intressant att jag numera har fått ytterligare dimensioner i mina grubblerier kring språk. Jag kommer aldrig att kunna allt om språk- eller läsinlärning, men det gör inte att jag inte vill tillägna mig så mycket som möjligt i de ämnena. Jag tycker att det är oerhört berikande för mig både i min yrkesroll och på ett rent personligt plan. Att kunna sätta ord på känslor och händelser, att kunna tillägna sig text och tal är helt enkelt en fråga om kunskap och demokrati. Det handlar om rättigheter, skyldigheter och mod att våga.

Vi behöver verkligen att fler människor vågar utsätta sig för att våga göra saker som egentligen är omöjliga. Det är så samhället går framåt. Vi ska alla hjälpa till så att våra barn, ungdomar och medmänniskor får rätten till att bygga upp sitt språk och det tar tid, det är inget som man gör på en snabbkurs och ingen blir någonsin fullärd. Vi behöver visa överskott och stötta, nästa gång är det kanske du som är modig och provar något som du inte kan. Då är det du, som behöver hjälp för att överbygga oöverstigliga hinder. Jag hoppas att du gör det, för det är oerhört roligt att göra saker som man inte kan och spännande.

Det är helt enkelt för varmt för att arbeta. Jag uppfinner arbetsuppgifter som är lämpliga att utföra när luften står still. Jag dammar bokhyllor, trär upp kristaller på fiskelina och hänger upp i taket, registrerar och plastar böcker, gör fint. Jag borde läsa in och skriva en föreläsning om läsutvecklingsstrategier. Det går inte. Istället njuter jag av att rensa och göra plats, låter kristallerna sakta vaja i den obefintliga luften som sipprar in från takfönstret. Tanken är att de skall erbjuda eleverna en plats att vila ögonen, när jag läser högt. Trötta skolsalar, kommer alltid att vara just det, men tyg, växter, bilder och andra små knep är välkomna och nödvändiga.

Som vanligt lyssnar jag på en sommarpratare i radio, jag känner melankolin som sköljer över mig, alla dessa individer som delar med sig av sina liv. I slutändan verkar alla hamna i samma konklusion: det handlar om byteshandel av kärlek. Om att ge och få denna dyrbara vara, att ha blivit sedd och att se. Det är egentligen oerhört enkelt, men det är nog det svåraste som finns.

I helgen var jag på min pappas grav. Det är en lätt handling i teorin, man går dit, man rensar och ser till att det ser fint ut, gräver ner en blomma som skall visa att det finns någon levande som bryr sig om den som inte finns kvar i livet. Ett uttryck av kärlek och respekt. För många år sedan planterade jag en en, den hade växt sig stor och frodig, för stor faktiskt. Jag klippte ner den. Jag förbannade mig själv för att den var så stor och att den istället för att ge gravplatsen ett intryck av att alltid vara ombonad och fin, såg förvildad ut. Vår äldste Knatte hade köpt en cementjordgubbe och placerade den med vördnad på graven. Vår yngste Knatte sprang omkring och vattnade på alla ”våra gravar” och ville höra om alla dessa livshistorier och släktband. Där och då kände jag att det var jobbigt att bli påmind.

Några timmar senare sitter vi hemma hos min farmor och fikar. Jag frågar henne om ett av min pappas namn, jag har alltid varit nyfiken på valet av just detta namn. Jag vet att jag har hört en förklaring för längesedan, men minnet är diffust. Min farmor berättar och jag häpnar över den tragiska och vackra historien bakom just detta namn. Detta lilla brottsstycke ur hennes egen bakgrund ger förklaring på saker som jag har funderat på så länge sedan jag kan minnas.

Min farmor fyller nittio år idag, det är hennes dag, solen skiner och hon hade ett härligt kalas igår för hela familjen. Hennes liv har varit fyllt av medgång och motgång, på många sätt ett hårt liv. Hon har sett till att vi i kommande generationer har fått det bättre, genom fackförenings- och politiskt arbete. Jag vet det och jag är stolt över att få vara hennes barnbarn. Men vår relation är inte okomplicerad, både hon och jag har saknat det där ledet oss emellan som min pappa borde ha varit. Men vissa saker kan man inte bestämma över och inte göra något åt.

I lördags i bilen på hemvägen insåg jag hur härligt det var att få höra den där historien om hur min pappa fick sitt namn. Jag ska berätta den för mina barn, när de blir större. Tack farmor för den historien och för allt det där andra, som jag har glömt att tacka för. Nu svänger mina kristaller i taket och jag har konstaterat att jag delar åsikt med sommarpratarna i P1. Livet handlar om byteshandel i kärlek, om att se och bli sedd. Det handlar om brottsstycken ur livet och framförallt om en och annan bra historia att återberätta. Det är det som skapar mening, i en oförklarlig värld.

Nästa sida »