2016 var ett riktigt jobbigt år, 2017 kunde bara bli bättre, trodde jag. På nyårsafton var min familj i gott förvar hos goda vänner. Vi var rörande enade, det skulle bli skönt att få vända blad. Det var bra i sisådär nio dagar, sedan fick jag reda på att en tidigare kollega, hade gått bort i cancer. Det var inte så att jag inte visste om det, för en månad talade jag med henne och då var det inte bra, bara en fråga om tid. Men man tror aldrig att det är idag som sista dagen, likt en struts värjer jag mig alltid för döden.

Min tidigare kollega, var en varm kvinna med hårda nypor, oändligt tålamod, härliga kramar och något så viktigt som en tidsskapare. Om du var i nöd, skapade hon tid, för att lyssna, hjälpa till, agera, inspirera och en unik förmåga, att få dig att känna dig viktig. Jag har sett henne transfomera den coolaste elev till en lammunge. Jag har sett henne att sporra och sparra den mest skoltrötte elev, till att inte bara nå målen och ta sig vidare i livet, utan att få densamme att glänsa. Det är en fantastisk förmåga att kunna ge hopp till andra människor, men framförallt så var hon riktigt skön att få skratta med, hur hemsk en situation än var, så kunde hon locka till skratt. Sådana människor finns det för få av.

Jag hoppas att 2017 blir året, då revolutionerande vetenskap utrotar cancer. Det räcker inte med bra prognoser, denna sjukdom måste upphöra att existera.

Förra veckan träffades en 16-åring av en kula i bröstet, vid en busshållplats. Förövaren försvann från platsen, men återkom för att försäkra sig om att personen var död, genom att skjuta honom i huvudet. Hör ni själva hur det låter? I staden där jag bor, skjuts en pojke till döds vid en busshållplats, vid sjutiden på kvällen. Han var på väg hem från träningen, han hade drömmar, han ville göra en skillnad med sitt liv. 16-åringen blev skjuten i huvudet. Dödad i Sverige.

I min familj brottas vid med ett problem. Vårt barn fyller snart 12 år. Han får inte ta sig till sin simträning själv. Det tar sju minuter att hemifrån, det är bra cykelväg till träningen. Han har kunnat cykla sedan han var 3 år, vi använder detta transportmedel var dag. Men han får inte varken ta sig hem från skolan eller till eller från sin träning själv. Har vi curlat honom för mycket? Är vi överbeskyddande? Det kan diskuteras, men faktum kvarstår att efter sommarlovet, erbjuder inte skolan fritids för honom. Därför måste ungen få öva. Killen är fullt kapabel rent teoretiskt att ta sig alla möjliga ställen själv, det finns inga fysiska hinder. Han stannar vid trafikljus, väjningsplikt och stop. Vi har övat på detta i åratal. Skulle du låta ditt barn cykla till sin träning, i en stad där man blir dödad i en busskur?

Jag hoppas att 2017 blir året, då man kan röra sig fritt på gatorna utan att bli beskjuten. Det räcker inte med löften från politiker och polis, detta måste upphöra att existera.

Vid dödliga sjukdomar letar vi efter botemedel, det är en självklarhet. Men vad gör vi för att utrota onödigt våld?