Jag är inte utan fel och jag har en icke existerande stubin. Jag är en lagspelare och på gränsen till dumdristigt lojal. Det är en fullständigt vansinnig kombination, som jag har fått lära mig den hårda vägen att hantera. En av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig av att härbärgera alla de bristerna i en och samma kropp är helt enkelt att hålla käft, inte bubbla över, inte låta min låga impulskontroll och första tanke få uttryck där och då, helt enkelt tänka en eller två varv till. Det funkar numera i åtta fall av tio. Det är mycket viktiga insikter som har kommit smygande i takt med att jag har blivit äldre och det har varit ovärderligt för mig att lära mig det.

Men, bara för att jag har lärt mig det, innebär det inte att jag faktiskt blir förbannad ganska ofta, för det blir jag och för mig finns inga fulare ord än orättvisa, fördragsamhet och avundsjuka. Lagspelaren inom mig ser alltid till det positiva hos andra och är övertygad om att de brister som en individ har, kan kompenseras av någon annans styrkor i laget. Det viktigaste i kollektivet är att man är sammansvetsad och drar åt samma håll, man godtar att någon måste vara lagledare, men man ser att alla platser på plan är täckta av för platsen den mest kompetenta personen. Om någon i ett lag har brister så ser man till att den får stöd, utvecklingsmöjligheter, till dess att den har nått sin potential, så sluter man upp och kompenserar. Det lärde jag mig när jag spelade fotboll och i stort sett är det så jag fortfarande ser på mitt liv både på jobbet och privat. Trots att min stubin fortfarande är ickeexisterande.

Denna vecka fick jag i uppdrag att på ett offentligt möte bemöta kritik som hade uppkommit när jag inte var närvarande angående hur den verksamhet som jag arbetar i sköts. Självklart kände jag mig utpekad och förbannad, eftersom det hade diskuterats när jag inte var där. Naturligtvis var min första reaktion att blodutgjutelse var på sin plats eller att åtminstone ett rött kort utdelades. Men jag bestämde mig istället för att skicka tillbaka bollen och be om konstruktiva förslag. Det visade sig att just den passningen hade inte motspelaren någon taktik för, istället var det en av mina lagspelare som kände sig utpekad och därför kom med en konkret lösning. Motståndaren kände sig delvis stukad och jag kände mig som en vinnare. Jag hade inte klarat av att hålla mig så lugn om det inte hade varit för mina lagkamrater, samt min privata taktikcoach utanför plan. Men jag är tacksam för att jag gjorde det, för det ger mig tid att fundera ut en plan för returmatchen. Återigen har jag vunnit på att inte låta min stridslystnad ta överhanden, jag har lyssnat på de som kan kompensera mina eventuella brister och som ser mina personliga styrkor.

Privat har veckan varit svår eftersom vi har förlorat en familjemedlem. I går tog vi farväl under en gnistrande sol med tunga hjärtan. Men vad hjälper vackert väder när det regnar i själen? Då är det skönt att få ingå i ett fantastiskt lag, att få dela varma minnen, kärlek och sorg. Att tillsammans upptäcka hur nära glädje och sorg ligger, men att det alltid är lättare när man får vara lagspelare än att vara ensam.

Annonser