augusti 2009


Sent i våras blev det bestämt på ungarnas dagis att det skulle organiseras om, de fyra avdelningarna som fram till nu hade varit åldersintegrerade i åldrarna 1-5, skulle nu bli åldershomogena. Eftersom våra barn var precis nyinskolade och då det inte verkade finnas någon mer genomtänkt plan än att det fanns höj- och sänkbara skötbord på två av avdelningarna, samt att personalen tyckte att förändring ”verkade spännande”, så var maken och jag minst sagt skeptiska till förslaget. Upprörda telefonsamtal, med andra föräldrar mailkontakter samt möte med rektorn resulterade i att tvååringen fick stanna kvar på sin avdelning medan fyraåringen flyttades. Då fyraåringens bästa kompis också skulle flytta, så slutade vi att bråka och fogade oss något ovilligt i den förändring som skulle ske. Dessutom låg sommarlovet för våra fötter och vi trodde nog att vi skulle kunna övertyga även fyraåringen om att denna flytt var något positivt.

Det hör till saken att både maken och jag vanligtvis är positiva till förändringar, men att det måste finnas en orsak eller tydliga mål med att ändra på något som är någorlunda fungerande. Under våren hände en del på dagis som fick oss att fundera på om vårt beslut att låta barnen starta på samma dagis som innan vi flyttade till Holland, var rätt. Tvååringen hade ständigt nya bulor, fyraåringens framtand blev intryckt, konflikter mellan barnen som hellre sopades under mattan än som lyftes fram och diskuterades. Efter en smula eftertanke och reflektion, kanske flytten av fyraåringen, trotsallt skulle vara till godo. En del orosmoln fanns på framtidens himmel. Eftersom fyraåringen tidigare hade gått på en annan avdelning och jag därmed var bekant med en del av de andra barnen, så visste jag bland annat att visserligen blev barnet av med en liten antagonist genom flytten, men istället skulle en gammal känd slagskämpe ingå i den nya gruppen. En del andra mer positiva gamla bekantskaper skulle dock även flytta med, så jag hoppades att det skulle lösa sig.

Sommarlovet tog slut, barnen skulle under den första veckan gå kvar på sin gamla avdelning. Fyraåringens bästa kompis skulle inte komma tillbaka förrän två veckor senare. Första veckan gick någorlunda smärtfritt, visserligen var det inte så populärt med att stiga upp på morgonen, inte heller var det så kul att avdelningarna var sammanslagna och att ingen av barnen kände varandra så väl. En av de första dagarna som jag kom för att hämta sa fyraåringen till mig att jag var försenad, när jag påpekade att så faktiskt inte var fallet och att jag hade kommit tidigare en beräknat fick jag ett mumlande svar om att ”jag tycker att du är sen”, sådant kniper om hjärtat.

Veckan därpå skulle de nya avdelningarna starta upp, bästa kompisen var fortfarande inte tillbaka, personalen var endast kända till ansiktet och fyraåringen kände inte någon andra barnen speciellt väl. Mardrömmar på nätterna, prostester mot att gå på dagis, tårar och vid ett flertal gånger frågade barnet vad det hade gjort för fel, eftersom tvååringen fortfarande fick gå kvar på den gamla avdelningen, medan det större barnet var tvungen att flytta. Vad svarar man på det? Ivrigt försökte jag förklara att stora barn går på den nya avdelningen för att kunna göra spännande saker för de äldre, utflykter, vilostund istället för att sova middag och mer utmanande leksaker. Alla mina argument möttes av klar skepsis. Så kom då äntligen bästisen tillbaka från semstern, fröjd och lycka! Tillsammans med ytterligare ett barn som verkar vara av samma skrot och korn (en kändis från fyraåringens första avdelning) har de nu format en liten trio.

Förra veckan försökte den nygamla antagonisten att spoilera en skattjakt som trion höll på med, varvid trion sonika förklarade att antagonisten gärna fick vara med och leka, men då fick han sluta att bråka och förstöra. Mysmesarna strikes back! Alla får vara med, men då skall man vara schysst, härliga toner att höra. Istället för våld, så kom de verbala argumenten fram, tre små filosofer på skattjakt gick segrande ur den striden.

Fyraåringen är ingen tuffing, skattjakter, att klättra, läsa böcker och allt som handlar om dinosaurier tillhör favorit sysselsättningarna. Det är inte så att det inte bråkas ibland, men vanligtvis går barnet undan om inte motståndaren är det egna syskonet. Mer introvert rädsla, än utåtagerande fysiska åtgärder. Att vara rädd är naturligtvis inte bra, men det är skönt att det inte hänger en smocka i luften hela tiden. Vänskap, lek, fysisk aktivitet och social träning är vad en fyraårings vardag bör bestå av, inte rädsla för att få stryk.

Idag var vi hemma hos fyraåringens bästa kompis efter dagis, småsyskonen går kvar på den gamla avdelningen och de fyra barnen lekte i ytterligare tre timmar, trots en hel dag tillsammans. När vi skulle gå hem utbröt ett stort puss och kram kalas. När vi senare skulle gå och lägga oss, hade det tillkommit ett par nya namn i den dagliga avslutningsramsan av vilka som barnet älskar innan det somnade, förutom alla familjemedlemmar så inkluderades nu bästisen och dess syskon, samt den tredje medlemmen av mysmes-gänget. Slött vände sig barnet om efter att ha lyssnat på sin godnattsaga, rabblade sin ”jag älskar ramsa” och konkluderade nöjt, ”mamma, man blir glad av att ha så många som man älskar”. Tänk att vissa lär sig det vid fyra års ålder, andra lär sig inte det under en hel livstid.

Annonser

I fredags låg det ett brev och väntade på mig när jag kom hem, från postens avdelning för lösa föremål, jag visste inte ens att det fanns någon sådan. I brevet stod det att de hade min plånbok och eventuellt mina nycklar. Med bankande hjärta ringde jag dit och fick reda på att de hade stängt. I dag på morgonen ringde jag åter dit och fick beskedet att kvinnan som jag skulle prata med drack kaffe och att jag fick återkomma, men att jag var tvungen att ringa inom en halvtimme eftersom hon skulle hinna klämma in en rast till innan hon slutade för dagen kl. 12. Hon måste ha världens mest lediga arbete. Sagt och gjort jag ringde och fick inte tag i henne, men märk väl en kollega som kunde informera mig om att de hade fått in min plånbok, mina jobbnycklar, två foton på mina barn, avin för mitt nya körkort (som jag redan har hämtat ut) samt presentkortet till min kollega (som redan är makulerat och ersatt). Något mer hade de inte. Jag måste säga att mystiken kring den tappade ryggsäcken tätnar. Den som ”tog hand” om min ryggsäck har med andra ord lämnat tillbaka det som de ansåg kanske kunde vara till nytta för mig och som jag till stora delar har ersatt, men behållt de saker som förmodligen bara är skräp. En märklig tjuv.

Om man skall se till resterande del av innhållet av ryggsäcken, så måste personen vara liten till växten, så att den kan använda tvååringens regnjacka, äta upp innehållet i min matlåda, tycka om att lyssna på en låneboksdeckare i min uråldriga panasonic walkman. Vara mycket tekniskt ointresserad med tanke på min fyra år gamla Ericsson telefon, utan några finesser överhuvudtaget. Dessutom måste personen i fråga vara djupt intresserad av textanalys, då Boréus/Bergströms ”Textens mening och makt” samt Gilje/Grimens ”Samhällsvetenskapernas förutsättningar”, fortfarande fattas och min almenacka, hoppas att personen har mycket användning av familj och vänners adresser samt födelsedagar och en del foton på ungarna. Jag törs knappt tänka på vad personen tycker om informationen på mina två USB minnen, framförallt min föreläsning om källkritik och etik på internet som jag brukar hålla för högstadieeleverna och mitt cerat med odefinierbar smak av röda bär. Jag har idag tillbringat ytterligare fyrtio minuter i telefonkö till polisens hittegodsavdelning, utan resultat, det är märkligt att man har telefontider, men ingen som svarar i telefonen.

Helgen har bjudit på en stor höjdpunkt, fyraåringens stödhjul monterades av, till barnets oförställda skräck. Barnet är ohyggligt rädd för att misslyckas i alla möjliga sammanhang, så även detta. Efter en hel del lirkande från makens sida, så cyklade fyraåringen galant, nu återstår bara en del finputsning, som till exempel att använda fotbromsen när man vill stanna och inte bara sätta ner fötterna. Men det är ju världsliga saker, i det stora hela. Stoltheten i ögonen över att bemästra cyklingens gåta, var fantastisk.

Idag hade jag terminens första lektion. Inför sjutton stycken lite småtrötta andreklassare, skulle jag försöka introducera och inspirera kring ett litet projekt om Alfons Åberg. När de insåg att Alfons och jag var jämngamla började nyfikenheten lysa i ögonen, när jag läste ”Aja-baja Alfons Åberg” och pappan slött kommenterar ”akta dig för sågen” och ”inte sågen” bakom tidningen för åttioåttonde gången, så skrattade allihop. Samtliga tyckte att teckningarna var fula, men ingen klagade på innehållet, tvärtom så upplevdes det som en vansinnigt rolig bok och flertalet kände igen att vuxna inte alltid är helt fokuserade på vad barnen egentligen gör. Sedan gjorde vi lättvariant av textanalys och återberättade boken. Vi pratade om vad en författare respektive en journalist och en illustratör gör och eleverna var ganska imponerade av att Gunilla Bergström var alla dessa saker och dessutom pensionär. Det finns sämre sätt att inleda en arbetsvecka på, garanterat.

Men jag kan inte sluta fundera på om ryggsäcksomhändertagaren njöt av min lunchlåda och om det finns ett speciellt ställe, dit alla borttappade saker hamnar, en plats som är mer inspirerande och mytomspunnen än soptippen. Jag hoppas även att eventuella personer som uppehåller sig där är mer empatiska och mindre kaffedrickande och pausande än de är på Postens avdelning för lösa föremål.

Jag har haft en ruskigt dålig vecka, en sådan där som bara kan inträffa max en gång per tionde år eller så, allt annat borde vara ett brott mot mänskliga rättigheter. I måndags tappade jag min väska, i tisdags informerade tandläkaren mig att eventuellt var rötterna till båda tvååringens framtänder av och att de därmed skulle dra ut dem. En tvååring behöver sina framtänder både för att lära sig prata och tugga, nu skall stackarn eventuellt behöva läspa i en sisådär fem år innan de nya växer ut. I onsdags hade tvååringen feber, så vi fick vara hemma. På jobbet skulle jag hålla terminens första lektion och kände mig inte helt bekväm med att ställa in på grund av vab. Igår kom jag underfund med att lappen som hade koden till mitt nya bankkort var slängd och att jag faktiskt inte hade någon aning om vilka fyra siffror som hade stått på koden. Lika penninglös som när jag tappade väskan med andra ord. En riktigt kass vecka, med andra ord, måste ha en ond stjärna som lyser på mig för tillfället.

Men det finns undantag och det är helt klart de positiva undantagen som man skall fokusera på, när allt rasar som ett korthus omkring en. Jag fick ut ett nytt presentkort till min kollega i måndags och kunde rekvirera ut nya jobbnycklar. I och med att jag hade beställt ett nytt körkort och utlämningsavin låg i min borttappade väska, så kunde en person på transportstyrelsen spärra mitt gamla körkort, samt skicka en ny avi till mig. I onsdags kunde jag därför rekvirera både nytt körkort, samt nytt bankkort, i ren glädjeyra gick jag och köpte en ny mobiltelefon. Dessutom var jag hos doktorn med min ickeätande, ickedrickande, febriga tvååring och fick reda på att barnet led av ”tredagars feber”. Något jag aldrig har hört talas om, men som går över av sig själv, ingen halsfluss med alla pencillindoser som skall ges till ett skrikande barn med andra ord. Läkaren konstaterade att det inte heller var svininfluensa, vilket jag naturligtvis inte hade trott heller, men som värdcentralen är nersprungen för. Allt detta på pluskontot. Dessutom kom min käre make hem och var hemma med den sjuke tvååringen går, så att jag kunde åka och röja ordentligt på jobbet.

Dessutom har fyraåringens bästa kompis kommit tillbaka från sommarlovet, det var ett härligt, efterlängtat återseende. Fyraåringen vill vara med den bästa kompisen alltid. Varannan mening börjar med: min kompis F och jag…. det är härligt, vänner är bra, de är en förlängd arm till familjen och det är just dit man vänder sig när man har haft en kass vecka. Två gånger efter förskolan så har leken med bästisen kunnat fortsätta efter dagis. Idag kom svärmor och hämtade barnen så att maken och jag kunde jobba ordentligt idag. Vi skall dessutom få en ledig kväll tillsammans och en sovmorgon. Imorse kom jag dessutom på koden till bankkortet. Så trots att jag fortfarande sörjer min väska och tvååringens eventuella framtänder som skall bort, så finns det hopp för framtiden. Det är bara att betala låneboken, ersätta de två textböcker som jag hade köpt och sluta upp att vara bitter över att det finns oärliga människor, de är nämligen inte värda en uns av min tankekraft.

Igår cyklade jag till jobbet som vanligt, måndagar är mycket tidiga för vår del, eftersom det innebär arbetsplatsmöte för min del kl. 08.00. Sagt och gjort några minuter i sju packades barnen in i cykelkärran, en påse med regnkläder och en mycket välfylld ryggsäck. Just nu är det festival på vår bostadsort och detta innebär att halva stan är full av elkablar, dragna på kors och tvärs. Detta är ett irritationsmoment för en cyklist som skall forcera femtioelva gupp på vägen, men barnen tjöt av glädje vid varje kabel som skulle passeras, då detta skapade en stor skakning i hela cykelkärran. Väl framme vid dagis skall cykelkärran tömmas på barn och packning, för att sedan hakas loss från min cykel, så att jag kan trampa vidare till jobbet.

Då inser jag att luckan till cykelkärran är öppen, att min ryggsäck, samt diverse regnkläder fattas. Fullständig panik utbryter, jag spurtar in ungarna på dagis, skriker för full hals åt personalen att ta hand om mina barn, för jag har tappat min väska. Sliter av cykelkärran och låser den, cyklar som en galning samma väg som vi har åkt. Ungefär halvvägs ligger en busshållplats och där återfinner jag tvååringens regnbyxor och ett par spridda blöjor. Ingen väska syns och paniken sprider sig, som en iskall dusch genom min kropp, tårarna sprutar och jag snyftar helt öppet och kramar galonbyxorna. Flera människor strömmar till och undrar vad som har skett, har det hänt en olycka? Nej, det är bara en mycket olycklig tvåbarnsmorsa som hulkar över ett par galonbyxor. Väskan är borta och jag inser i min förtvivlan vad detta innebär. Jag har fortfarande mina hemnycklar i fickan och cyklar hem, medan jag spejar längs med vägen.

Väl hemma tar jag fram en pärm där jag har alla viktiga papper och sedan börja den oändligt långa raden av telefonsamtal. Först till banken för att spärra kontot, betälla nytt kort samt ny personlig kod för inloggning till internetbanken. Sedan till jobbet, förklarar vad som har hänt och att jag förmodligen kommer att vara borta på förmiddagen, för att reda ut allt som har hänt. Dessutom får jag förklara att det presentkort som vi har samlat in pengar för en kollega som fyller 50-år också är borta, då det låg i ryggsäcken för att vi skulle uppvakta henne på morgonen på jobbet. Svetten skvalar, tårarna sprutar, vår söta, snälla, rara receptionist säger att det kommer att lösa sig och att jag skall ta den tid jag behöver innan jag kommer till jobbet.

Därefter ringer jag och spärrar mobilen, den tröstande rösten blir sedan säljartypen och övertalar mig att jag behöver ett nytt SIM-kort för 250:-, vilket jag naturligtvis säger ja till i mitt tillstånd. I efterhand kan man ju fråga sig i vilken telefon jag skall sätta det, då jag numera inte har någon. Jag borde helt enkelt bara ha sagt upp abonnemanget och gått ner på stan och skaffat mig en ny telefon och ett nytt abonnemang för det facila priset av en krona. Men det är ju lätt att vara efterklok.

Sedan följer polisanmälan, kvinnan jag talar med är mycket trevlig och hjälpsam och uppmuntrar mig att besöka polisens hittegodsavdelning om ett par dagar. Jag kan till och med ringa dit tycker hon, dessutom tycker hon att jag skall kontakta mitt försäkringsbolag, det hade jag inte ens tänkt på.

I rask takt avverkar jag sedan ett antal spärrningar av kort, samt ett smått hysteriskt samtal till min mamma, som har lite lugnande effekt. Jag ringer transportstyrelsen och passar inte in i någon av de förvalsfunktioner som man kan knappa in. Saken är den att i den berömda väskan låg en avi för att hämta ut mitt nya körkort, såväl som mitt gamla. En hjälpsam man spärrar det gamla och skickar hem en ny avi så att jag kan hämta det nya med hjälp av mitt pass, jag blir glad över det lilla framsteget. Helt plötsligt börjar telefonen att pipa. Batteriet i den trådlösa telefonen har lagt av. Irriterat trampar jag omkring, i väntan på att den skall ladda upp sig igen. Plötsligt slår det mig att jag borde använda tiden till att cykla fram och tillbaka längs vägen där väskan förmodligen tappades, sagt och gjort jag cyklar upp och ner, finkammar varenda buske. Utan resultat.

Sedan ringer jag till mitt försäkringsbolag, som frågar mig om jag har varit oaktsam. Jag blir förbannad och häver ur mig att om det inte vore för alla j***a kablar som de har dragit för den f**bannade festivalen, så hade det inte hänt. Jag har minsann inte varit ett dugg oaktsam, jag har dessutom betalat min allriskförsäkring troget i snart femton år och nu vill jag minsann ha hjälp! Jag börjar räkna upp vad jag har haft i väskan och damen säger lite spakt att jag verkar vara en ordentlig människa. Hon vill dock att jag väntar ”ett par veckor” med att åtgärda allt som har varit i väskan. Hur går man omkring ett par veckor utan telefon? utan plånbok? utan den lånebok som jag skulle lämna tillbaka idag? utan de två kursböcker som jag jobbar med just nu? utan min kollegas 50-års present? utan tvååringens regnjacka, kan försäkringsdamen garantera att det inte kommer att regna på ett par veckor? Hon ber mig göra en lista och vi lägger på.

Jag ringer till kurbadet där jag så sent som i fredags hade inköpt kollegans presntkort. Tjejen jag talar med säger att det krävs kvitto för att få ett nytt presentkort. Kvittot låg i min plånbok, tårararna trillar, jag försöker förtvivlat få henne att komma ihåg mitt inköp, ungarna satt i cykelkärran på trottoaren, därför hade jag lämnat dörren öppen, något som kommenterades friskt. Jag visste tidpunkten för köpet. Efter mycket om och men så går hon med att kolla datorn och ringa tillbaka. Efter en stund ringer hon tillbaka och säger att jag kan få ett nytt, det är bara att komma och hämta.

Jag cyklar och hämtar presentkortet och beger mig till jobbet, klockan är bara tio på morgonen. Men jag kommer att få ett nytt bankkort inom tre dagar, jag kommer kunna hämta mitt nya körkort med avin i veckan, jag har lyckats få ett nytt presentkort. och inom ett par dagar kommer jag att vara stolt ägare av ett SIM-kort utan en telefon att stoppa det i. Små segrar mitt i eländet. Plötsligt slår det mig att även om jag är helt förkrossad över det som har hänt, så hade det kunnat vara så mycket värre. Att tappa sin väska, är hemskt, men det rör sig om materiella ting, som trots allt kan ersättas, visserligen krävs tid, arbete och pengar för att åtgärda problemet, men ingen människa har kommit till skada.

Min chef tar mig omedelbart avsides på arbetet och ger mig ett handlån, ”du kan ju inte gå helt utan pengar” låter hennes handfasta analys. Vår snälla vaktmästare ger mig nycklar som ersättning för de gamla. Senare på dagen går jag in på den lokala biblioteksfilialen och berättar att jag har en bok som jag skulle återlämna, men som tyvärr ligger i väskan som jag har blivit av med, mitt lånekort har jag dessutom spärrat så jag kan inte förnya lånet. Tjejen i disken känner igen mig från min arbetsplats, vilket är tur eftersom jag inte kan legetimera mig, hon är en ängel hon förnyar boken och håller tummarna för att boken skall komma tillbaka.

På kvällen tillbringar jag 45 minuter i telefonkö till polisens hittegodsavdelning. Inget svar. Jag är naturligtvis förbannad på mig själv för att jag har tappat ryggsäcken, men jag är ännu mer förbannad på den som har tagit den. Vad skall personen med min almenacka till? Hur intressant kan det vara att veta vilka möten jag har inplanerade och när familj och vänner fyller år? Jag hoppas att personen förstrött väljer att titta på det datum som den tog min ryggsäck och inser att det faktiskt är makens och min bröllopsdag, kanske han eller hon skäms lite då. Samtidigt så kan ju personen roa sig med att äta upp min matlåda och sedan läsa Boréus & Bergströms: ”Textens mening och makt” och Gilje & Grimens: ”Samhällsvetenskapens förutsättningar”. Jag hoppas att samma person får mycket användning för min 4 år gamla SonyEricsson mobil utan kamera, min CD-walkman med min lånebok från biblioteket, för personen skall iallafall inte gå på SPA för presentkortet är spärrat, inte heller skall den gå på Rotterdam Zoo, för årskorten löper ut nu i september.

En riktigt jävlig dag tog slut och jag somnade med en tvååring och fyraåring och var glad över att det faktiskt finns några hjälpsamma människor i världen, även om det nu inte gäller personen som ”tog hand” om min ryggsäck kl. 7 en måndagmorgon.

Ytterligare en fullspäckad helg är till ända och jag måste säga att det skall bli roligt att gå till jobbet imorgon, för då börjar eleverna och livet i skolan drar igång på allvar.

I fredags var jag och hälsade på på fyraåringens nya avdelning på förskolan. Barnet började där i måndags, men jag hämtar och lämnar fortfarande på den gamla avdelingen, där tvååringen fortfarande går kvar. Detta har varit ett av de stora bekymren den här veckan, ”-du har inte sett min nya avdelning mamma”, du vet inte vad jag gör på dagarna”, gnagande på det dåliga samvetet och avsaknaden av tid att hinna dit såpass tidigt att inte avdelningarna har hunnit slås ihop. Men så i fredags var jag iallafall där. Med stort allvar guidades jag runt av fyraåringen. Nu äntligen skulle jag förstå hur det var att gå på just denna avdelning. Det verkade som om detta verkligen gjorde underverk med hans sinnesstämning. Det har varit lite plus och minus med detta byte enligt fyraåringen själv, framförallt eftersom personalen och stora delar av barngruppen är nya för ungen.

När vi sedan skulle hämta tvååringen, fick vi reda på att nu var det dennes tur att ha fått sin framtand intryckt. Jag var inte helt munter på hemvägen. Det känns som det helt klart brister i uppsikten, men det var bara att ringa till tandläkaren och beställa tid för undersökning och röntgen. Det känns som om jag har blivit en rutinerad dagismorsa vad det gäller intryckta framtänder, även om detta är en erfarenhet som jag helst hade velat slippa.

Natten mellan fredag och lördag anlände maken med våra möbler, hela lasset tömdes på två timmar. Sedan packades det upp på ytterligare några andra timmar. Nu har vi möbler igen, det känns helt klart ovant, fast det borde vara normalt att ha sina ägodelar runt omkring sig och visst blev det fint, men eftersom jag fortfarande håller på att smälta att vi målade om förra helgen, så känns det som en smärre chock att komma in i vardagsrummet, som numera både är nymålat och möblerat. Jag får hela tiden kväva impulsen av att nypa mig själv i armen och kolla om jag drömmer eller är vaken.

Dessutom hade maken godheten att ha köpt en ny kyl och frys till mig, samt åka till soptippen med allt gammalt krafs som omöjligtvis kan få stå sida vid sida av det numera nya fina. I maj, när värmen stod på topp, så lyckades jag smälla en propp och höll själv på att dö när jag skulle byta den. Jag överlevde dock, men det gjorde inte kylen, men märk väl frysen. I tre månader har jag alltså levt utan kyl, men jag har varit borta sju veckor av dessa. Tanken på att transportera bort den gamla kylen och frysen och baxa in en ny har varit mig fullständigt övermäktig. Istället har jag haft kylklampar i kylen och använt den som en kylväska, dessa har behövts bytas två gånger om dagen och det har naturligtvis varit ganska opraktiskt. Men tydligen inte opraktiskt nog för att jag skall ta mig samman och lösa problemet. Istället satsade jag på att måla om i vardagsrummet, ologiskt tänkande, fullständigt vansinnigt om man frågar min bättre hälft.

Nåväl, nu har jag både ett ommålat vardagsrum, möbler och saker på plats och kan gå och handla och ställa saker i kyl och frys. Jag skall nu försöka adaptera mig till att min tillvaro är normal, vilket naturligtvis är mycker bekvämt om det nu inte vore för att ytterporten är 3 cm för smal så att jag inte kan få ut vår Baboe-cykel på morgonen, utan forfarande kommer att vara tvungen att köra ungarna till dagis i cykelkärran. Men man kan inte få allt, eller kan man inte det? Jag funderar allvarligt på att ge mig på den yttre porten med en fil någon sen natt och hoppas att inte grannarna hör när jag filar bort 3 cm port. Undrar om någon annan än jag kommer att upptäcka ett hål, ca en halv meter upp på porten, så att jag kan glida ut med min trehjuliga cykel med plats för fyra barn och en massa matkassar….

Sedan var det det där med vad jag skall göra av alla mina kylklampar, jag har 16 stycken som jag har använt i mitt kylskåp, jag undrar om det är värt att spara dom, eller om jag kan slänga dom direkt, undrar om de går att återvinna som hårdplast? eller om det kanske finns någon annan kylskåpslös, som skulle vara spekulant. Jag har iallafall inte någon kylväska som kan härbärgera så många på en och samma gång.

Idag har jag putsat ett av mina dubbla vardagsrumsfönster, jag hade som ambition att hinna putsa båda, men ungarnas tålamod tröt och lekplatsens dragningskraft blev för stor. Jag tänkte att det ändå bara är jag som ser det. Naturligtvis kom min målande kusin och hennes man förbi i eftermiddags, för att han skulle få se vad fint vi hade målat. Hon såg det direkt, men var finkänslig nog att först kommentera det efter jag hade erkänt att jag bara hade hunnit putsa ett. Jag har hört att det är bra att ha ambitioner, att man skall lägga ribban på en passande nivå, men jag undrar om det även gäller putsande av två fönster som sitter bredvid varandra.

Hur blir man socialt kompetent? Föds man med social kompetens eller övar man upp det? Kan man bli socialt kompetent utan att kunna känna empati eller kunna förstå sammanhang? Jag brukar få vissa teman på cellen, sedan kan jag springa omkring och älta, vrida och vända på resonemangen och argumenten, skapa mig en uppfattning och sedan hoppa vidare till nästa ämne. Vårt äldsta barn har under ett drygt år funderat på döden. Själv är jag för tillfället ganska upptagen av just social kompetens. Liksom i mina åsikter i största allmänhet om världens tillstånd har jag kommit fram till att i grund och botten så handlar allt om nyfikenhet.

Man föds inte med social kompetens, det är något som man börjar öva redan vid födseln. En person som i hela sitt liv har levt i ett tomt, låst rum och endast fått måltider och inga andra intryck till livs, kan inte vara social oavsett ålder, det krävs träning, men sedan finns det dom som verkar kunna leva ett helt liv och inte har lärt sig ett endaste dugg. De finns alla åldrar, alla yrkeskategorier och av båda könen. Man vet inte om man skall skratta, gråta eller bli rädd.

Nyfikenhet, empati och att kunna dra slutsatser av de erfarenheter och misstag som kantrar vår livsväg är en del av de grundläggande drag som tränar oss i att bli socialt kompetenta. Det finns en hel del som man inte kan lära sig genom att uppleva det själv, det finns en hel del som man inte vill uppleva, men det innebär ju inte nödvändigtvis att man inte kan leva sig in i andra personers situationer. Jag har aldrig upplevt ett komplicerat benbrott, men jag är övertygad om att det gör förbannat ont, samt att det kan vara jobbigt att vara gipsad och att man behöver en hel del rehabilitering för att kunna återfå förmågan att gå lika bra som tidigare. Det kan jag nämligen komma underfund med genom det jag har hört, läst och sett av andra som har haft oturen att bryta benet.

Denna veckan hade vi möjlighet att få gå på en föreläsning om dyslexi och dyskalkyli på min arbetsplats. Det var valfritt, men låg på arbetstid. Det är ett angeläget ämne och det var en mycket bra föreläsning, av våra egna specialpedagoger. Eftersom vi dagligen möter elever med stora läs-, skriv- och räknesvårigheter i jobbet, så trodde jag att majoriteten av alla skulle delta. Jag uppskattar det till att knappt en tredjedel kom, av dessa framgick det tydligt att det fanns två läger bland deltagarna, de som hade stora förkunskaper och de som hade knappa eller inga förkunskaper i ämnet. Den sistnämnda gruppen deltagare gjorde mig både förbryllad och ganska beklämd, hur kan man arbeta som lärare på en grundskola utan att kunna leva sig in i att vissa personer har svårt för att läsa, skriva eller räkna? Hur kan de komma sig att de har svårt att leva sig in i hur det kan kännas att upplevas som trögtänkt, lat eller dum, medan bokstäverna eller siffrorna hoppar framför ögonen på dom?

Märk väl det inte okunskapen inom dyslexi eller dyskalkyli som gör mig förundrad, det är något som man snabbt kan avhjälpa genom att inhämta kunskap om dessa handikapp. Vad som däremot gör mig förstummad är avsaknaden av att kunna förstå hur jobbigt det är för individen som är drabbad. Att anse att man inom sitt ämnes ram inte har tid att hjälpa eleven, att inte ha ambitionen att se till att han eller hon får de avlastningshjälpmedel som finns och att inte förstå att just det, det är en mycket viktigare gärning inom ens yrkesroll än att vara ämneslärare. Att kunna följa med i den undervisning som erbjuds är ett krav från samhällets sida, därför är det en skyldighet av oss i personalen att se till att de som behöver extra hjälp, får åtminstone ta del av de hjälpmedel som finns.

Man är nämligen inte dum för att man har svårt att läsa-, skriva eller räkna, inte heller är man nödvändigtvis varken lat eller trögtänkt, man saknar bara verktygen för att kunna följa instruktionerna i en textmassa. Dum är bara den som arbetar i en skola och som tror att det inte är viktigt att lära och hjälpa eleverna med att utnyttja alla medel som finns, för att kunna erövra samhället, de koder som finns och som man måste ha för att fungera ute i verkligheten. Alla medel är tillåtna för att uppnå kunskap, den skrivna texten är bara ett viktigt steg på vägen, idag kan man läsa med öronen, man kan använda rättstavningsprogram och andra hjälpmedel. Einstein var dyslektiker och karln var möjligen en smula udda, men knappast varken trögtänkt eller dum.

Man borde dessutom införa socialkompetens och empati som i ämnen i skolan, det borde dessutom ske retroaktivt så att alla inser att det är lika viktigt som alla andra skolämnen.

Någon på granngården grillar och om några dagar är äpplena på trädet utanför mitt köksfönster klara, det börjar alltså gå mot höst, idag började lärarna på mitt jobb och det är slut på arbetsfriden. Det var kul att se de flesta men så finns det alltid dom där, med sura trynen, bitska kommentarer och vad gör man egentligen åt de som borde ha valt en annan yrkesvana och som nu bara härdar ut till pensionen, fast det kanske är tjugo år kvar? Är det rimligt att de skall få förpesta tillvaron för oss andra under tiden? Tydligen är det det. Luften stod fullständigt stilla på jobbet, sommarskola och flyttkartonger som skulle packas upp och vaktmästarna släpade omkring på möblerna, men nu är det nästan klart.

Vårt äldsta barn började en ny avdelning på dagis idag och det hade tydligen gått jättebra. Men barnet deklarerade högt och tydligt när vi åkte hem att det var en ur personalen som det inte hade tyckt om, när jag frågade varför så fick jag reda på att det var för att ungen inte kunde namnet på personen. Det krävs väldigt lite för att hamna i onåd hos den kräsne fyraåringen, som inte heller var sen att påpeka att det fanns alla anledning till att fira att han hade börjat en ny avdelning. Detta firande skulle innebära att barnet och syskonet fick varsin glass, man får ju inte vara dum, går det så går det.

Tvååringen har idag utökat sitt begränsade ordförråd med ”bikkapinne”, för den oinvigde är detta naturligtvis fullständigt obegripligt, men en ”bik” är en fisk och fiskpinnar var middagen. Nöjd med sitt nya ord har barnet smakat på detta under ett par timmar nu. Hela ungen strålar och gång på gång har den kommit utspringande i köket, pekar upp på spisen och med omåttlig stolthet uttalas ”bikkapinne” som om detta var det viktigaste ordet i hela världen och nu äntligen bemästras det. Eftersom vi väldigt sällan äter fiskpinnar så är det begränsat hur mycket man kan få användning för att kunna säga just det, men det är bra att kunna definiera vad det är man stoppar i munnen och kanske, kommer detta att kunna användas som ett antiord , andra maträtter kan faktiskt vara ”inte bikkapinne”. Tvååringen kan se en BMW på hundra meters håll, det är en ”faffa bil”” (farfars bil) alla andra bilar är ”nej eller inte faffa bil”.

Så dagen har varit fylld med innehåll och jag är fullständigt utmattad, nu skall jag ta mig en kopp kaffe och gå in och njuta av det nymålade vardagsrummet, det är jag nämligen värd.

Nästa sida »