september 2009


Idag har fyraåringens panna agerat sparringpartner med ett bordshörn. De ringde från dagis för att informera mig, när jag frågade om de tyckte att jag behövde hämta ungen, fick jag till svar att de hade tejpat ihop såret. ”Jaha?” undrade jag, ”ja, det var ju djupt, men dom syr ju ändå inte på sjukhus nu förtiden och om jag var orolig så kunde jag alltid ringa vårdcentralen och se om vi kunde få komma dit imorgon”. Det lät hyfsat betryggande, men jag ringde omgående till vårdcentralen för att få reda på om vi kunde få komma dit inom överskådlig framtid.

Jag skulle omgående komma dit, tyckte vårdcentralen. Om man har fått ett jack i pannan, så kan det skapas en blodutgjutelse bakom ögat som kunde trycka på hornhinnan. Inte riktigt lika trygg, närmare bestämt jävligt otrygg och med tårarna rinnande och andan i halsen begav jag mig iväg på cykeln mot dagis.

Jag ringde och sa att jag var på väg och personalen frågade om jag tänkte hämta båda barnen, nej det tänkte jag inte. Varför skall man ta med sig tvååringen till vårdcentralen, varför skulle inte fyraåringen kunna få vara ensam med sin mamma när det faktiskt kanske var så att ungen behövde tröst? Nehej, sa personalen, nå det gick trotsallt bra för mig att hämta fyraåringen och tvååringen kunde på nåder få stanna kvar och utnyttja sin fulltidsbetalda dagisplats, under ordinarie dagistid, när fyraåringen som hade skadat sig PÅ DAGIS, skulle gå till vårdcentralen.

Väl när jag såg fyraåringen förstod jag att det förmodligen inte var någon fara, men att det inte kunde skada att någon kollade att allt var ok.Vi tog bussen, vilket barnet uppskattade, eftersom vi sällan är ute på tu man hand och bara åker buss i absoluta nödfall, eftersom jag avskyr bussar. Väl på vårdcentralen gick det fort, det lystes i ögonen, pekades med fingrar som skulle följas med ögonen, blodtryck mättes, det tejpades och plåstrades. Efter en införskaffad frukt och en dricka begav vi oss av till dagis, för att hämta tvååringen.

Plåster uppvisades av en storögd liten skara, stoltheten lyste. Men sedan kom rädslan. Imorgon skulle dagis gå till Tekniska museet, skulle fyraåringen följa med, självklart kommer du att få följa med lugnade jag. Men tänk om de har en förbudsskylt för människor med plåster i pannan? Fyraåringen har precis lärt sig hur en förbudsskylt ser ut, men jag försäkrade barnet om att det inte fanns sådana skyltar, iallafall inte på Tekniska museet.

Efter dagis gick vi på lekplats med bästa kompisen. Det var jättebra för oss alla. Det fanns uppdämd energi som var tvungen att komma ut och vad kan då vara bättre än en tur till lekplatsen? Väl där kom jag på mig själv att när nu oron över barnet hade släppt, så var jag mest förbannad. Alla dessa tänder, fyraåringens som slogs in i kuddkriget, tvååringens, som vi fortfarande väntar på svar om de behöver dra ut, ingen koll på att barnen har ytterkläder på sig, fast vi andra överväger om det inte är dags att ta fram vantar (tvååringen mötte oss i dag med ett strålande leende utan mössa) och nu huvudet. Jag är trött på att vara förstående. ”En olycka händer så lätt” och BLA-BLA-BLA!!! Om barnet hade fått ha på sig sina mockasiner som ligger på dagis, just för att INTE halka så lätt, så kanske det inte hade hänt. Senast igår pratade jag med personalen om att jag vill att ungarna har sin mössa på sig, vill dom att barnen skall bli sjuka så att det är färre barn på avdelningarna eller vad är det frågan om?

Min stilla undran är när är det egentligen tid att få bli riktigt härligt förbannad? Min gräns är iallafall nådd. JAG VET att olyckor händer, men hur kommer det sig att det inte har hänt ännu värre saker hemma, jag har ju trotsallt fortfarande spenderat mertiden av ungarnas levnad hittills med dom. Vad händer nästa gång? Nu när tänderna är sneda eller kanske snart borta och huvudet är ihop tejpat, vad skall skadas nästa gång? Det vill man ju inte ens tänka på. Hur kan det hända så ofta, eller så mycket?

Fyraåringen älskar en bok om dinosaurier som heter ”Massor av dinosaurier”, i den delas de olika dinosaurie arterna in i gäng, favoriten har naturligtvis varit det farliga ”köttgänget” (Tyranosaurus Rex). Ikväll kom ungen över middagen fram till att den numera själv tillhörde ”tjockskallegänget”, ganska nöjd och inte så lite stolt fingrandes på sitt plåster.

Idag har jag lärt mig något viktigt av en elev. Det var egentligen två incidenter som fick mig att dra en viktig slutsats.

Scenario 1: elev 1 sitter på läxhjälpen inne i biblioteket. Det är frivilligt att gå på läxhjälp, men det kan vara smart att gå dit och göra sina läxor, eftersom det finns lärare där som man kan fråga om man behöver hjälp. Elev 1 sitter och är mest störig och är på vippen att bli utkastad, eftersom den inte gör någon läxa. Skrika kan man göra någon annanstans. En lärare kommer förbi, läraren påminner elev 1 om att denna inte har lämnat in förra veckans läsläxa. Elev 1 säger att den genast skall göra denna, läraren går. Elev 1 halar upp sin mobiltelefon och ringer en klasskompis, som raskt ger elev 1 svar på samtliga frågor. Elev 1 är nöjd och grymtar glatt över att läxan nu är klar. Undertecknad går för att leta upp läraren, för att meddela hur läxan har gjorts. Visserligen tror jag att läraren, genom att läsa svaren kommer att förstå att elev 1 knappast har författat det hela själv, men nu är det så att jag har viss anmälningsplikt.

Jag hittar inte läraren, på väg tillbaka ser jag att läraren sitter och pratar med eleven. Duon går in på lärarens arbetsrum, två minuter senare kommer eleven tillbaka till biblioteket sur som ättika över att läraren hade ställt följdfrågor till elev 1 svar, vilket elev 1 naturligtvis inte kunnat svara på. Det tråkiga är att elev 1 är läskunnig, men lat.

Hur dum får man bli? undrar jag i mitt stilla sinne. Elev 1 var dock till fullo övertygad om att läraren bara var ute för att sätta dit eleven. Nu hör det till saken att det förmodligen hade varit lättare och mindre tidskrävande om eleven bara hade läst kapitlet och svarat på frågorna, istället för att limma in sig i ett hörn. Förutom att eleven kanske hade upptäckt att boken var bra, så hade eleven med egna ord besvarat frågorna och därmed faktiskt haft en möjlighet till ett vettigt betyg. Läxhjälpen som sagt är frivillig och eleven hade sökt sig till biblioteket för att frekventera just denna läxhjälp, varför går man dit och ringer ett samtal, om man nu har tänkt sig att fuska? Hade det inte varit lättare att ringa samtalet hemifrån eller ute, där inte jag faktiskt sitter och ett antal lärare kommer och går? Känner mig en smula förbryllad över det hela.

Scenario 2: Tidigare på dagen kommer elev 2 med sitt USB och ber mig skriva ut ett arbetete för denna. Det är en nästan daglig händelse i mitt liv och jag brukar alltid snabbt kolla så att det ser hyfsat snyggt ut, korrigera ett och annat stavfel och så vidare. Eleven är mycket ambitiös, men lite sämre på att stava. När jag rättar några stavfel tittar eleven oroligt på mig och säger ”rätta inte för mycket, då kan läraren tro att jag har kopierat texten”.

Elev 2 har samma rätt som elev 1 att gå till läxhjälpen och om elev 2 hade gjort det så hade lärarna hjälpt till med rättning av stavfel, det är inte fusk så länge eleven har skrivit texten själv. Det finns dessutom utmärkta rättstavningsprogram på skolans samtliga datorer.

Detta får mig att undra ganska kraftigt över hur ungdomarna ser på oss vuxna. Den ena vill framstå som en smart elev och fuskar gärna för att uppnå resultat. Den andra kämpar på och löser uppgifter efter bästa förmåga, men är rädd för att ta emot hjälp för att då kanske läraren tror att eleven har fuskat, eftersom det ser mer korrekt ut än vanligt. Hur kan man korrigera elevernas bild av vuxna? Den ena tror att alla är korkade bara för att de har ett antal fler årsringar, den andra vet att de som är äldre och undervisar har lärt sig att se igenom elevernas olika kunskapsluckor och problem. Det ger inte något vidare betyg för vuxenvärlden som helhet.

Idag har jag alltså lärt mig att rädsla för att vara för duktig, är lika komplicerad som rädsla för att vara för svag.

Jaha, då var årets bokmässa avklarad, det känns lite tomt, men det gav massor av energi, vilket kan behövas då denna sista septembermåndag bjuder på regn och höstrusk. Det finns massor av bra saker med bokmässan, förutom allt det uppenbara att det är härligt att knata omkring bland böcker, se nya förlag, olika bibliotekslösningar och läsa en massa baksridor, se författare och olika slags textarbetare ”på riktigt”, så träffar man också en hel del gamla bekanta både inom yrekt och i mitt fall även privata vänner. Det är roligt, spännande och intressant. Man känner sig fulltankad för en överskådlig framtid.

Man blir dessutom ganska medveten om all den informationsflora som riktas mot en, när man traskar omkring i denna textfyllda värld och det får mig att fundera på just informationsflödet och hur vi bygger upp våra inre små sorteringsmekanismer. Hur kommer det sig att vi blir imuna för viss information, medan annan känns mer angelägen. Jag är vansinnigt trött på information om svininfluensan för tillfället. Jag känner även att jag har fått min dos av Anna Anka. Däremot läste jag igår att Roman Polanski äntligen är gripen i Schweiz för att utlämnas till USA, med anledning av ett sexualbrott som han skall ha begått 1978. Roman Polanski är en mycket stor regissör, det håller jag med om, men även sådana skall hålla sig till lagen. När en vuxen man erkänner att han har haft samlag med en 13-åring, som visserligen skall ha givit sitt medtycke, så bör man gripas. En 13-åring är ett barn, det skall en 45-årig man veta. Kvinnan i fråga är idag 44 år och Polanski är 76 år, vissa saker kanske läker med tiden, eller så gör de inte det, en tredje möjlighet är att gamla sår öppnas på nytt. Men om det hade varit i Sverige hade det hela förmodligen varit preskriberat för länge sedan, polisen har inte tid att reda ut gamla sexualbrott, men det är för en gångs skull tur att USA har en annan policy. Jag tycker det är bra att man inte accepterar att kända människor skall åka i en gräddfil, man skall bli straffad för de brott som man begår, speciellt när det gäller sexualbrott eller till exempel mord.

Själv skall jag förutom att fortsätta läsa tidningarna, lyssna på nyheterna roa mig med en hel del av höstens nyutkomna skönlitterara böcker för barn- och ungdomar, samt för vuxna. Jag skall kura skymning, tända ljus läsa och mysa, dels själv, dels med mina barn och till viss del även med eleverna på min skola. Ibland är man lyckligt lottad i sitt arbete, när man får göra det som man tycker absolut bäst om!

Jag tror att alla känner det ibland, när den inneboende nörden knackar på och vill ut. Nörden pockar på uppmärksamhet, vill ut och rasta sig lite, rulla omkring och gotta sig riktigt ordentligt från topp till tå. Mitt jobb är ganska ensamt och det gör att jag endast kan rasta min inre nörd tillsammans med en handfull vänner, forna kollegor och några kollegor från andra skolor. Två gånger om året, så tillåts min inre nörd att få rusa fritt, dels under bokrean och så på den årliga Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Böcker i alla former, gamla, fula, fina, mysiga, nya, spännande, fotoböcker, deckare, kokböcker, tidningar, virtuella böcker, skönlitteratur, biografier, krispiga böcker, doftande, böcker för öronen, för sinnena, för fantasin, fakta, kartor, resehandböcker. Du hör ju själv, hur kul som helst.

Ibland bubblar min nörd ut för döva öron. Härom dagen satt jag och läste en facktidsskrift på lunchen från Tal- och punktskriftsbiblioteket om att det nu har kommit en bok med titeln ”Svenska skrivregler för punktskrift”, hur coolt är inte det? Jag behärskar inte punktskrift på något sätt alls, men min inre nörd bubblade ofrivilligt ut och över och jag kunde inte låta bli att dela med mig om hur fräckt det är, för mina kollegor som också hade lunch. Jag möttes av diverse tomma, frågande blickar. Jag inser själv att detta kanske inte har något större allmänintresse, men själv tycker jag att det är kalashäftigt, eftersom jag vid ett antal tillfällen har skrivit uppsatser och i princip använt ”Svenska skrivregler” som ett uppslagsverk. Jag tycker det är jättebra att någon har tagit sig tid att skriva en bok i ämnet, som måste ha en ganska begränsad användarkrets.

Nåväl, jag vårdar min inre nörd ganska väl, men ibland känner jag mig en smula ledsen över att den inte får så mycket möjlighet att leva ut till fullo. Men idag kl. 15.37 skall fyraåringen, tvååringen och jag sätta oss på ett tåg mot Göteborg. Imorgon skall det frossas, vältras, kännas, luktas, läsas in i minsta detalj på mässan. Jag skall ha ont i fötterna, vara nertyngd av kassar med broschyrer, böcker och affischer när jag går därifrån och mina sinnen skall vara fyllda till bristningsgränsen. Se upp! Här kommer en galen kvinna med sin inneboende nörd och vi är utsvultna!

Helgen började tidigt för oss, natten mellan torsdag och fredag blev fyraåringen magsjuk, vilket involverade ett par pyjamasbyten, lakanbyten och bruten sömn. Fredagen började med en hungrig fyraåring, diverse telefonsamtal till dagis, jobb, försäkringskassa, strålande sol och tomt kylskåp, vi fick börja med att gå och handla. Det är otroligt att man behöver köa på Konsum klockan tjugo i åtta en fredagmorgon, men kanske är det fler än jag som ogillar att handla mer än två gånger i veckan. När vi en stund senare hade fyllt våra magar, läst några böcker, spelat flera omgångar av ”Knasiga djur”, samt sanerat lägenheten hjälpligt i avvaktan på tvättid på eftermiddagen, var det oundvikligt att gå ut. Vilket väder, fullständigt helgalet fantastiskt. Ungarna lekte i trädgården och jag drack kaffe och hann läsa lite morgontidning. Efter lunchen somnade vi alla tre i fyraåringens säng, en kompakt middagslur, men ack så skönt det kan vara!

På lördagen åkte ungarna med sin farmor och farfar till Tivoli, som skulle stänga för säsongen dagen efter. Själv cyklade jag längst med havet ut till en vännina för några timmars kaffedrickande, skvaller och fnissande. När jag cyklade hem i det där gassande solskenet kom jag fram till att det finns så mycket kärlek och värme i mitt liv just nu, det känns som om man skulle vilja att det gick att dra ner takten till slowmotion, så att man verkligen kan njuta. Maken är vacker, smart, rolig, barnen härliga, jobbet spännande och utvecklande, det har funnits lite mer tid för familj och vänner än vanligt. Lördagskvällen blev ett enda långmys med två barn som var fulla av äventyr på Tivoli med farmor och farfar, korv, godis, radiobilar, båtar och två små varmnsömniga människor som bubblade av saker att berätta.

Söndagen bjöd också på sol, picknick i en för oss ny tema lekplats, som krävde långpromenad tillsammans med fyraåringens bästa kompis familj. Många bra ställen att klättra på, nya saker att bemästra, fotboll, skratt, gråt, glädje och mat. På hemvägen frågade fyraåringen om inte kompisen kunde få följa med hem, småsyskonen hade somnat, jag frågade vad de skulle göra hemma och fick till svar att de äldre barnen behövde få ”softa tillsammans”, hur skulle man som förälder utan några speciella planer för dagen kunna motstå detta argument? Mer lek, kaffe för de vuxna, två småsyskon fick långlur i vagnarna i trädgården, som var så där riktigt höstigt vacker. Det där vackra som så fort förtrollas till mörker och rusk, kanske är det är därför man borde ha som plikt att bara njuta av sådana dagar.

När kompisarna hade gått och jag höll på att laga mat hände ett litet söndagsmirakel, tvååringen sjöng för mig för första gången! ”Lill sni AKTA DIG, AKTA DIG, annars tar jag dig” det lilla pekfingret hötte i luften, hela ungen sken i kapp med solen. Helt magiskt. Visst, det är väl så att det är speciellt för föräldrar när det händer framsteg av olika arter, det ingår nog i någon banal föräldrargen, men det var så härligt att se den lilla munnen och det ivriga pekfingret, barnet hade verkligen förstått poängen med att sjunga. När fyraåringen sjöng för mig första gången förstod jag inte alls att det var det barnet gjorde. Omotiverat och med någon slags rytmiska intervaller kom det ”soppolej” från barnsitsen bakpå cykeln, det tog flera veckor för maken och mig att komma underfund med att ”soppolej” var ”tjolahoppsansa” från Pippi sången. Men att tvååringen nu har lärt sig ”lilla snigel” råder det inget tvivel om, vi sjöng den säkert hundra gånger igår, med rörelser och varje gång skrattade barnet nöjt, efter avklarat värv.

Efter den hemska inledningen jag hade på hösten med nya avdelningar på dagis, ytterligare intryckta tänder, min försvunna väska, så tror jag att jag nu håller på att bli kompenserad, men kan inte ha otur jämt. Det är liksom det som fidusen med livet, efter regn kommer sol, efter tråkigheter så händer det något roligt. Kommande helg blir förmodligen att bli ännu bättre än de två föregående, först skall vi på bokmässa i Göteborg och en myskväll med favvis mamma/mormor och plastfar och sedan kommer maken hem. Som sagt turen vänder alltid och det får man vara extremt tacksam för. Det gäller bara att komma ihåg det, när det händer något jobbigt.

I veckan kommenterade en kompis till mig på Facebook, att världen aldrig kommer att bli jämställd så länge det finns människor som Anna Anka. Spontant kände jag att kommentatören hade fel, men brydde mig inte om att kommentera det. Men detta har av någon anledning slagit rot i huvudet på mig. Jag såg inte programmet om Svenska Hollywoodfruar, inte för att jag är för fin för skvaller på något sätt, jag köper och läser skvallertidningar regelbundet, men när det kommer till TV tittande är jag sämre.

Imorse läste jag Kvällsposten som hade hela tre olika artiklar på tre olika sidor avhandlade Anna Anka. Den ena artikeln drog billiga poänger på hennes namn och Ankeborg, den andra var en snyftig krönika över denna kvinnas liv den tredje handlade om det gage och de krav hon hade ställt för att göra en tredagars promotion i Sverige. Nyfiket tog jag del av alla dessa artiklar och kom underfund varför kompisens kommentar på Facebook gjorde mig irriterad.

Anna Anka är kvinnan som lämnade sin adoptivfamilj och Bjuv som femtonåring, för att söka lyckan att bli känd i USA, som trettioårig personlig tränare (PT) träffar hon den trettio år äldre Paul Anka och de bildar familj. De har två barn, har hållt ihop i åtta år, är rika och hon ser det som sin kvinnliga plikt att tillfredsställa honom när han så önskar. Hon arbetar numera som hans personliga assistent, förutom att vara hans fru och mamma till hans barn. Att Anna vill ha ett ordnat familjeliv går säkert att häröra till hennes egna uppväxt, att hon har blivt kär i en äldre man, är hon inte ensam om, det finns många andra exempel på detta, att hon har blonderat hår är hon knappast ensam om varken i USA eller i Sverige. Att hon anser att det är hennes plikt att ge sin make omsorg kan man ju visserligen tolka precis hur man vill, men det är hon knappast ensam om heller.

Jämlikhet står inte och faller med en person, om man verkligen tror att världen inte kan förbättras för att det finns enskilda personer som uttrycker olika åsikter, så måste man förkasta hela tanken på demokrati. Det är blir alltid svårt med generaliseringer, men om man tror att det inte är någon idé att försöka att påverka för att det alltid kommer att finnas några som tycker det motsatta, så bör man se sig omkring. Om Nelson Mandela inte hade drivit frågan om apartheid, så hade nog Sydafrikas historia sett annorlunda ut idag. Om Barack Obama inte trott på att alla verkligen hade lika värde, hade han aldrig blivit politiker. Om Moder Theresa inte hade trott att det var viktigt att även fattiga människor fick en möjlighet genom mat, sjukvård och skolgång, hade Calcuttas befolkning varit ännu fattigare.

Jämlikhet är för mig en självklarhet, men det handlar inte bara om jämlikhet mellan könen, det har mest med en livsåskådning att göra. Jag tror på människors lika värde, vår personliga frihet att välja religion, sexualitet, stolthet över nationalitet, skomärke, vad vi äter och sopsortering. Anna Anka har gjort sina val utifrån sina erfarenheter, jag har gjort andra utifrån mina.

”Mamma, har du fått all information du behöver nu, eller skall du sitta där och pladdra länge till?”, en trulig fyraåring tycker att mötet i Bostadsföreningen skall vara slut. Barnet tycker det är dags att få på sig sin pyjamas, dricka välling och kura ihop sig huller om buller i soffan och se lite på Alfons Åberg film, för att sedan borsta tänder, tvätta händer och ansikte, höra ett nytt kapitel ur ”Dagspöket” och köra godnattramsan över alla som älskas och sedan sluta ögonen och somna.

Jag kan inte låta bli att skratta, så söt, så bestämd och med ett litet sömnigt syskon bakom sig, som uppbackning mot vuxenvärldens pladder. Mamma bibliotekarien är stolt, det är viktigt att lära sig att informationsflödet må vara enormt och ständigt växande, men någonstans får man nöja sig med den information som man har fått, tacka för sig, sätta punkt och bearbeta det ihopsamlade materialet. Annars så går man vilse bland all information och kommer inte ihåg någonting, men det var nog inte det fyraåringen menade utan det syftades på att det var hög tid att gå vidare i den personliga dagordningen, men ordvalet var helt riktigt.

Ibland förstår jag inte vad barnet får sin träffsäkerhet med ord ifrån, men det känns helt rätt att bli tillrättavisad verbalt när avsändaren är en sötnos på fyra år som bara vill att man skall pyssla om det och gosa inför kvällen. Med all rätt dessutom, jag är ganska imponerad av att barnen sysselsatte sig själva under den dryga timmens tid som mötet varade.

Det enda som skrämmer mig är att om man kan hitta fullständigt rätt ord vid ungens ringa ålder, så kommer man nog att få sig en och annan verbal snyting under kommande år. Tvååringen är däremot mer fåordig, förutom ”mamma”, ”pappa”, ”tack”, ”sko”, ”faffa bil” (BMW farfars bil), ”nej”, ”inte”, ”titta” och ”anka” så kommer det mest läten från den lilla munnen. Dessa läten är dock mycket bestämda, om det slurpas så betyder det att barnet är törstigt, om det snarkas så är man trött, om det kluckas så behövs det en napp, miao för katt och så tyt-tyt, som betyder tåg. Envis är dessutom ungen som synden, om det inte vill något, så går det inte och tyst är inte barnet heller även om diskussionerna kan vara ganska ensidiga med tanke på vokabuläret.

Att få höra hur ett språk växer fram, är faktiskt en riktigt cool känsla. Vart ord som bemästras, varje perfekt mening, får mig att häpna och känna glädje och till viss del stolthet. Jag lider med dom som inte lär sig att tala något språk ordentligt, att bli förstådd och kunna förstå är verkligen nyckeln till så mycket. Idag på jobbet har jag hjälpt en åttaåring att ladda ner talböcker i DAISY-format. En fantastisk uppfinning, man laddar ner en talbok i ett ISO format och vips så kan man lyssna på en talbok i olika hastigheter och samtidigt läsa bokens text i en textruta. Materialet är framtaget speciellt för människor med läs- och skrivsvårigheter. Min låntagare har fått en diagnos som innebär att barnet förmodligen inte kommer att kunna lära sig att läsa, men det var en mycket stolt elev som hittade fyra stycken titlar i biblioteket som den ville att jag skulle ladda ner. Imorgon skall eleven komma till biblioteket tillsammans med sina klasskompisar och ”låna på riktigt”, precis som de andra. Även om ungen aldrig kanske kommer att läsa skriven text, så går det utmärkt att läsa med öronen. Det är inte bara det skrivna ordet som berikar språket, utan även det talade. Det skall bli ett sant nöje att låta eleven få använda sitt lånekort imorgon. Jag hoppas att barnet kommer tillbaka och recenserar sitt bokval, en Harry Potter, ”Häxorna” av Roald Dahl, ”Spökjägarna” av Cornelia Funke och ”Mio min Mio”. Jag väntar med spänning.

Nästa sida »