januari 2011


I tisdags ringde mobilen, äldste Knatten hade 40 graders feber, kunde jag komma och hämta så fort som möjligt? Självklart, när jag kom fram till dagis väntade en liten, ynklig typ i dagissoffan. Ögonen var glansiga, kinderna helt rosiga, yngste Knatten hade hämtat sin napp och nalle och satt och vakade oroligt över sitt syskon. På väg hem, skulle jag svänga förbi apoteket för att köpa lite Alvedon, sedan styrdes kosan hemåt. Vi hann nästan hem, äldste Knatten kaskadkräktes över sig själv och cykelkärran, huttrande, gråtande bad barnet om förlåtelse över sitt beteende. Det spelade ingen roll hur mycket jag bedyrade att ingen kan bli arg på någon som är sjuk, att man inte blir sjuk med flit. Kläderna slängdes i tvättmaskinen och barnet badades, fick pyjamas och bäddas ner i soffan. Småsyskonet sympatislöade skarfötters i soffan.

Hög feber och illamående. Riktigt risig liten typ, som ömsom frös och ömsom låg på knä inne på toaletten. Vinterkräksjuka? Influensa? Matförgiftning? Förkylning? Dag nummer två började all föda komma ut från det andra hållet istället. Hemmapuppan sluter sig. Förutom korta promenader till affären, för vissa inköp samt lite frisk luft, så blir hemmet en vrå, där omvärlden inte når in. Tre dagar med telefonsamtal till dagis, försäkringskassa, jobb, i övrigt inga som åtagande förutom att ta hand om barn, laga mat, se till att Knattarna har det bra. Man blir lite mosig i huvudet. Tempot dras ner, allt verkar kretsa kring mat, tvätt och sömn.

Maken kom hem och vi beslutade att lördagen skulle spenderas på IKEA. Mitt renoveringsprojekt från förra helgen skulle fullbordas med att köpa nya handtag till köket. Det var nästan lite läskigt att komma ut och se så mycket folk. Naturligtvis kommar man aldrig ifrån IKEA med bara det man åker dit för. Man hittar alltid lite saker som kan vara bra att ha. Men handtag blev det, en stekpanna och två hyllor som skulle borras upp för att fullända mitt nya fina kök. Fast det klart, borrmaskinen befinner sig i Rotterdam tillsammans med våra övriga verktyg. Eftersom vi skulle få besök av en kompis från Köpenhamn dagen därpå så fick denne kontaktas och uppmanas att ta med en borrmaskin.

Idag är det måndag, hyllan är uppborrad, Knattarna på dagis, maken i Rotterdam och jag är på jobbet. Med en underlig känsla av att vara fysiskt närvarnade men ha cellerna kvar hemma. Dagen är annars tämligen välfylld, började med Arbetsplatsmöte med mitt arbetslag, högarna på skrivbordet hade växt när jag var borta, ett antal mail som skulle besvaras, en inköpsorder som skulle i väg och i eftermiddag skall jag ha bokprat för en klass som är en oerhört blandad samling av elever vars läsvanor är ojämna. Dessutom skall vi ha besök av skolinspektionen om en månad och därför har min chef bett mig att se över möjligheten att märka ut biblioteket med en skylt. Jag tycker att en skylt vore bra, men frågan är hur mycket arbete man kan lägga ner på utformining. Det är segt att komma ur puppan. Lite smått insvept i vabb, ovana att tänka i korrekta, tydliga tankar, vinterdvala i kroppen och stelfrusna fötter. Jag behöver nog vår för att vakna ordentligt, i övrigt skulle jag mycket hellre ligga och läsa lite böcker hemma på soffan. När vårsolen kommer så lovar jag att krypa ur mitt skal som en fullfjädrad fjäril i vackra färger, alert och pigg. Men problemet är allt som bör göras nu, planering för alla vårens kraftansträngningar skall göras nu, hur skall det göras med en hjärna som befinner sig det nyss omgjorda köket, med en kopp kaffe och dagens tidning framför sig?

Annonser

Jag har haft en oerhört produktiv helg, så där som det blir ibland när man inte planerar. Mina svärföräldrar kom och lånade Knatteligan fredag till lördag, de skulle på Exprimentarium och jag hade 24 timmar till mitt förfogande. 24 timmar och ett kök som behövde att jag målade om det. Eftersom jag under en längre tid har gått och irriterat mig på väggarna i köket, som har blivit ojämnt solblekta under de tolv år som de har varit kornblå, så hade jag införskaffat ny färg. Problemet är att när man har två små ivriga medhjälpare, så känns det aldrig riktigt som en bra tid att måla om i köket. Man tänker på hur mycket färg som kan hamna på fel ställe och hur mycket extra tid som man kommer att vara tvungen att lägga ner för att rätta till som de har hjälpt till med. Ergo, tid att måla om infinner sig sällan nuförtiden.

Nöjd med utsikten att jag skulle måla om i köket inom det närmsta dygnet begav jag mig för att urätta lite småärenden innan jag skulle skrida till verket. Jag behövde gå till posten, handla något trivsamt att käka till middag och så vidare och helt plötsligt befann jag mig på HemTex och var ägare till en ny gardin. Då fick jag sms från min kusin. Hon hade hastigt och lustigt blivit gräsänka och undrade om jag behövde målarhjälp. Mycket är jag, men inte dum och vad det gäller mina eventuella målartalanger så befinner jag mig helt klart ett par klasser under min kusin. Hon är effektiv, nogrann, petig och hon hinner grunda och rolla medan vi andra knappt hinner blinka. Självklart tackade jag ”ja” till erbjudandet på stående fot.

Det som alltså skulle bli ett ensamt dygn med min roller, blev till 24 timmar som var en blandning mellan arbetsläger (väggarna krävde tre rollningar, att byta blått mot vanilj är inte så enkelt), vindrickande, prat om livet, analyser om musiktexter, relationer och gardin uppsättningar. Kusinen somnade i den äldste Knattens säng och jag i min, sedan var det dags för finliret. Det blev magiskt, fantastiskt, brutalt annorlunda. Efter en djuplodande diskussion om köksluckor kom min briljnta kusin på att jag kunde köpa nya beslag istället, jag behöver alltså bege mig till IKEA.

Klockan halv fem i lördags var köket tipptopp och farmor och farfar levererade två trötta men glada ungar, som hade haft en spännande dag på Exprimentarium. De var alla lika förvånade över resultatet som kusinen och jag. Vi somnade huller om buller, alla helt nöjda med det gångna dynet. I söndags var vi på simhallen på förmiddagen och sedan sov vi alla middag, resterande del av dagen tillbringades sedan med att göra mat, spela spel och tvätta. På kvällen insåg jag hur mycket man faktiskt kan klämma in på en helg och känna sig utvilad efteråt.

Att måla om är lite som att putsa fönster, det är tråkigt, men när man väl kommer igång så undrar man alltid efteråt varför man har väntat så länge med att göra det. Det är ju rent otroligt hur mycket tid som man tillbringar i sitt hem trotsallt, iallafall under vintern, så varför går man och irriterar sig på något som faktiskt går att förändra relativt billigt, snabbt och lätt. Jag vet inte varför det är så, men jag är oändligt trögstartad. I övrigt brukar jag faktiskt inte tycka illa om att planera och göra saker, men när det kommer till just heminredning eller städning så blir jag matt redan innan jag har börjat.

Jag imponerade på min kusin genom att jag faktiskt har haft samma köksgardin sedan vi flyttade in 1998. Jag har visserligen tagit ner den och tvättat den, men tro inte att jag har köpt eller sytt någon ny. Heminredning är nog helt enkelt min starka sida. Jag kan tröttna på färgen på väggarna, men när det kommer till gardiner, prydnadskuddar eller dukar så är jag fullständigt blank på intresselistan. Nu är min gardin sedan 1998 begravd i soporna, istället tronar min nyinvestering från HemTex på skenan. Jag är nöjd och jag känner att det förhoppningsvis blir nya dörrhantag inom en överskådningsbar framtid. Det gäller att smida medan järnet är varmt, mina heminredningsryck kommer med ytterst långa mellanrum.

Om tre veckor skall jag på medarbetarsamtal, idag damp det ner en manual med frågor som vi kommer att diskutera under vår årliga timme tillsammans. Jag har ny chef, gammal arbetsplats och meningen är att jag skall välja några av frågorna som jag vill diskutera med G. ”Hur tydliga tycker du att mål, krav och förväntningar är?” ”Hur vill du beskriva samarbetet på vår arbetsplats?” ”Vilka förväntningar har du på årets lönerevision?” och ett antal liknande frågor, visserligen kanske relevanta att diskutera med sin arbetsledare, men frågan är väl om visioner verkligen leder någonstans. Hur självutlämnande vill man vara och framförallt känner jag nog att jag inte har någon lust att diskutera huruvida ”Mina tre ”f” fungerar, f som i familj, förvärvsarbete och fritid”, med en människa som jag inte känner. Kan verkligen en arbetsigvare anse att de har rätt till insikt i ens privatliv? Är det överhuvudtaget intressant? Jag får nog välja någon av de lite mindre privata frågorna på listan.

Rent generellt så tycker jag faktiskt väldigt bra om att gå till jobbet och jag gillar mina uppgifter som arbetet innebär. Naturligtvis finns det vissa monotona inslag och en och annan surmupp, men på det stora hela så tycker jag faktiskt att det fortfarande är både spännande och stimulerande. Jag gillar att jag har ett jobb som jag styr mycket över själv, att det krävs en hel del fantasi, självstudier och samarbete. Men det klart att man alltid kan utveckla ett koncept. Men varje gång som man ger sig på något nytt och utveckla så skall man också alltid väga hur mycket man vill förverkliga idén till hur mycket tid man har och om det är förenligt med att fortfarande har kvar den arbetsbörda man redan har. Fram till i februari förra året hade jag en duracellkanin som chef, det gjorde att det var lätt att genomföra olika idéer, det var alltid bara att tuta och köra, om man körde fast eller behövde hjälp så var det bara att säga till, så fixade sig. Från februari fram till i november hade jag tillförordnade chefer som antingen inte visste om vad jag gjorde eller som helt enkelt var för rädda för att våga göra något nytt. Frågan är alltså hur mycket man skall kruta på i det där samtalet. Man vill inte hamna i att den nye chefen står där efter samtalet och undrar om man är fantasifull visionär utan handlingskraft, eller för den delen att man skall ha gjort personen mållös.

Lyhördhet alltså, utan att vara beräknande bör man dock ha ett antal planer med sig i bagaget. Sedan är det den där frågan om proffessionalitet, på min arbetsplats talas det om detta mycket just nu. Lärarna skall utifrån den nya läroplanen legitimeras i sina behöriga ämnen, man kommer inte att kunna sätta betyg om man inte är behörig. Detta har orsakat kaos, eftersom det är många som är behöriga lärare, men som kanske inte undervisar i ”rätt” ämne eller i ”rätt” årskurs. Det kommer naturligtvis att finnas övergångsregler och rätt till fortbildning under en period. Men det har iallafall rört upp många känslor, betyder inte arbetsår något? är det bara akademiska poäng som räknas? och så vidare. Jag är inte lärare, men jag arbetar som bibliotekarie på en skola.

Varken lärare eller bibliotekarie är några högstatusyrken, om man anser att man behöver legitimera vissa yrkesområden så tycker jag att det är bra. Det innebär faktiskt att när man studerar vidare för att få en viss yrkeskompetens så gör du att du blir behörig att utöva ditt arbete. Förhoppningsvis gör det att det faktiskt betyder något att du innehar den specifika kunskapen. Lärarna är i uppror, men jag kan säga att jag faktiskt tycker att det är riktigt bra, suddiga regler försvinner och eleverna får möjlighet att få en lärare som är behörig att lära ut olika ämnen.

Iden nya läroplanen står det även att man skall ha ett bemannat skolbibliotek, det är också bra. Förhoppningsvis sätter det press på skolledare att skaffa yrkeskompetent personal till sina bibliotek och inte nöja sig med att sätta utbränd personal bland skolans boksamlingar som vakter. Det är nämligen inte speciellt upplyftande varken för läsinspiration eller andra biblioteksupplevelser. Jag tror inte att alla behöriga bibliotekarier eller lärare är mer fantstiska eller bättre än obehöriga dito, men jag är övertygad om att relevanta studier är bra för höjandet av yrkesidentiteten. En stark yrkesidentitet leder ofta till en nyfikenhet att inte stagnera i sin yrkesroll, utan att ständigt utveckla sig och jag tror att det är viktigt.

Jag tror att jag skall lägga mest krut på utvecklandet av min arbetsplats och min kompetens under mitt medarbetarsamtal, jag vill fokusera på vad man kan göra och inte på vad som redan är gjort. Jag är inte heller intresserad av att delge min chef varken min levnadshistoria eller om mitt privatliv. Jag har under det senaste året insett att jag behöver en tydlig ledare för att kunna arbeta självständigt. Jag är inte i behov av varken en ny kompis eller en terapeut. Fast det kan naturligtvis formuleras snyggare, det får jag nog fila på annars låter det väl som om jag är svår att samarbeta med.

Då och då inträffar det genombrott i livet. Det kan gälla små eller stora saker, men när man ser tillbaka så inser man att det faktiskt var avgörande händelser, som man inte skall underskatta. Ett projekt som har pågått sedan i juni förra året fick ett sådant genombrott förra torsdagen. Jag är sedan jag föddes som en mycket envis liten person. Det är en egenskap som både kan vara behändig och oerhört irriterande får både den som har den i sin ägo och för de som är indirekt eller direkt berörda. Jag har alltid fått höra att jag har det från två håll, både min farfar och min morfar var oerhört envisa. Båda var gamla gubbar, trilska, småilska och envisa. Knappast ett avundsvärt personlighetsdrag att ärva.

Maken är också envis, men inte på det där uppflammande, irriterande viset som jag. Han är som Ior i böckerna som Nalle Puh. Han är mer stoisk, välgrundad och eftertänksam än vad jag är, men icke desto mindre vansinnigt envis. Med skammens rodnad på mina kinder får jag väl erkänna att jag dock vinner en hel del av våra envisaste kamper, kanske på grund av jag blir blossande, högljutt förbannad och han väljer sina strider, i övrigt stänger han av öronen. Men om han väl har bestämt sig för något, så går det inte att ändra. I övrigt är jag verkligen familjens enväldiga härskarinna av envishet.

Sedan i juni förra året är jag dock petad från min tron. Knatte nummer 2 är onekligen ett barn av sina föräldrar. Knatte 1 har alltid gått att resonera med, om det mesta. Barnet är filosofiskt lagd och det går alltid att argumentera om för och nackdelar, efter en viss betänketid så bestämmer sig barnet, klart och slut. Knatte nummer 2 är blixtsnabb i sina åsikter, när tanken har slagit till i det lilla huvudet så är det förankrat och omöjligt att rubba. Förra året tänkte vi att semestern vore ett ypperligt tillfälle för att bli av med blöjorna, vi som i föräldrarna, dock inte Knatte 2. Vi var i Frankrike på semester, det var pool och ett bra tillfälle för lätta kläder. Pottan ställdes fram och dagarna skulle vara blöjfria, enkelt och naturligt, tyckte vi, men det ansåg inte Knatte 2.

Det skreks, ungen höll sig krampaktigt, vi höll i handen, sjöng, läste, maken tillbringade halva sin semester med att uppbuntra, hylla, vädja och mer handkraftigt hålla barnet över pottan. Kompromissen blev att barnet skulle vara utan blöja på dagarna och säga till när det behövde en, för att försöka få ungen att inse att det är skönt att vara utan. Det har funkat, utan olyckor, men månaderna har gått och pottan har stått och dammat.

Efter sommarlovet skolades barnet in på nytt dagis, inte riktigt den perfekta tiden för potträning, men efter novemberlovet har förskolepersonalen fått barnet att kissa på pottan under dagarna. Hemma har det varit fullständigt omöjligt, intensiv försök provades under julen utan framgång. Ungen har varit fullständigt medveten om när det ena eller det andra skall göras, det är mer en fix idé som har cementerats till självklarhet. Hemma går man inte på pottan, det gör man på dagis. Jag har inte bara varit besegrad i denna fråga, utan förintad. Den oroliga, curlande hönsmamman inom mig har veknat vid illtjuten, trots att jag samtidigt har varit irriterad över detta faktum och stressad då jag inte har vetat vilket vapen som jag skall välja i denna strid. Vi har provat klistermärken och maken har lovat att vi skulle få pannkakor till frukost när det hela lyckades. Vi har alltså inte ätit pannkakor sedan i juni. Det är familjens kännetecken på en lat, härlig helg utan för mycket ”måsten”. Vi har alla lidit över att inget genombrott på pottfronten har inträffat. Till och med Knatte 1 har försökt att övertala Knatte 2 om att det faktiskt är mycket bra att gå på pottan, då avsaknaden av pannkaksfrukostar har uteblivit under hela hösten.

I torsdags hade jag haft en allmän skitdag och jag var på dåligt humör. Kanske var det något som hade hänt på jobbet, jag kommer inte ihåg. Dagen innan hade en av pedagogerna berättat att nu hade Knatte 2 även gjort det stora på dagis. Efter hämtningen skulle vi hem och bada. Ungen var avskalad in på underkläderna, då den deklarerade att det behövdes en blöja. Efter viss efterforkning kom jag underfund med att det gällde kiss. ”Nu, jävlar”, tänkte jag. Kvickt beslutade jag mig för att det värsta som kunde ske var ett par nerkissade kalsonger. Jag talade om för Knatte 2 att det fanns två alternativ, antingen fick det bli pottan eller så fick barnet helt sonika kissa ner sig. Illtjut utbröt, öronbedövande och ihållade. Jag funderade på om grannarna möjligtvis skulle tillkalla polis. Knatte 1 vädjade till mig att få ett stopp på detta.

Efter 20 minuter, tystnade barnet och sa ”okej då, om du håller mig i handen”. Det gick utmärkt, strålande, fantastiskt! Glädjedans och glädjeyra utbröt. I lördags fick vi äntligen åtnjuta makens fantastiska pannkakor. Jag har åter installerat mig på tronen som familjens mest envisa person. Jag inser dock att det är temporärt, då vi snart skall inleda steg två i operationen att även använda pottan för tyngre grejer än kiss. Men just nu njuter jag av att vi har ätit pannkakor för första gången på ett halvår, att Knatte 2 har reviderat sin cementerade uppfattning och att jag återigen har insett att envishet är en bra egenskap att ha.

Längtan kan vara så mycket. I oktober brukar jag börja längta efter jul, det varma ombonade, ljusen, maten och familjen. I november börjar jag längta efter snö, efter ljuset, knarret under skorna och hur ljudet utomhus förvandlas till en dov matta. I januari längtar jag efter att bli av med tomtar och pynt, men jag vill helst inte ta bort ljusstakarna, jag väntar in i det längsta. Nu längtar jag efter att ljuset skall komma tillbaka, under tiden njuter jag av att snön har smält bort så mycket att det för tillfället går att cykla till och från jobbet. När jag är tvingad att åka buss, så får jag helt klart för lite utomhus tid i min vardag, då blir jag hemskt låg.

Ibland kan man få för sig att gräset är avsevärt mycket grönare någonannanstans. Det beror förmodligen på att man som människa strävar efter att livssituationen skall vara optimal. Man kanske vill byta omgivning, partner eller arbete. Man längtar helt enkelt efter något nytt, bättre eller roligare. Man vill prova något nytt, man letar efter att få en nytändning, man vill känna sig mer levande, gladare, utmanande eller stimulerad.

Jag skall inte skaffa en ny partner. Jag är oerhört nöjd med mitt snart femtonåriga val. Däremot så skulle jag inte ha något emot bättre väder, men eftersom jag inte har någon innestående semester att ta ut, så får jag nöja mig med det som finns hemma. På arbetsfronten insåg jag igår att jag faktiskt har ett oerhört stimulerande jobb och att det inte enbart beror på att jag är omgiven av böcker. Av olika anledningar förstod jag på ett djupare plan att det är människorna, eleverna såväl som arbetskamraterna, som får mig att faktiskt vilja vara just precis där jag är. Det finns självklart saker som man kan göra för att förbättra både arbetsplatsen, såväl som arbetssituationen, men på det stora hela så har jag haft tur.

Idag var jag på morgonen nere på vårt låg- och mellanstadie och skulle hämta några elever som behövde hitta information om djur. När jag kom dit stack en kollega ut huvudet i korridoren och sa till mig att gå till kylskåpet och ta en kaka som hon hade bakat. Det var inte vilken liten torr sak som helst, nej en chokladmuffin prydd av glasyr med strösslade hjärtan och blommor på. En riktig liten skapelse, med andra ord. Det fick mig på oerhört gott humör.

Det är ofta det där lilla, det ovanliga, som faktiskt gör den stora skillnaden. Det är bra att få sådana insikter emellanåt, det är liksom det som är finessen med allt och som gör att allt blir mycket roligare. Imorgon är det Goda gärningarnas dag, det är ett nytt initiativ som skall göra oss svenskar snällare. För mig har de senaste 24 timmarna varit omtumlande, det kanske är hög tid för mig att göra något liknanade för mina medmänniskor. Frågan är väl bara vad man skall hitta på för något.

Jag tänker inte summera år 2010, förutom ett fåtal händelser, tillhör det förra året ett av de mörkaste kapitlen i min oskrivna biografi om mitt liv. Den enda lärdomen jag kan dra av årets händelser är ingen ny devis, men störst av allt är helt klart kärleken. Den inneboende drivkraften och ljuset i tunneln är min familj, vänner, meningsfulla arbete och för att vara helt uppriktig de böcker som jag ännu inte har hunnit läsa. Utan dessa hade jag icke varit, som någon vis gammal stofil har sagt. Nog om det.

Igår när vi skulle sova funderade jag lite på varför vi föds så olika, trots att vi kroppsligen i det stora hela har samma innehåll. Alla har ögon, hjärta, lungor och så vidare. Tanken föddes förmodligen i min sömndruckna hjärna eftersom jag tidigare på dagen hade haft en diskussion om kroppsfunktioner med min äldste teling. När nämnda avkomma föddes såg barnet naturligtvis helt förtjusande och perfekt ut, men mycket tidigt uppdagades en liten egenhet, barnet var förtjust i att hålla i öronsnibbar, sina egna eller andras. Redan som nyfödd tog ungen ett stadigt tag i våra öronsnibbar och detta hade en tydligt lugnande effekt. Detta fick till följd att jag de senaste knappt sex åren aldrig använder öronhänge. Det gör vansinnigt ont att bli ”örongosad” av någon när man har en ring i vägen.

Hur kommer det sig att vissa föds som tumsugare och andra som örongosare? Det kanske inte är en av de mest livsavgörande frågorna, men dock ganska intressant att fundera på. Det säger i varje fall en hel del om individens personlighet. En person som suger på tummen, suger oftast inte på andras fingrar, medan jag numera vet att örongosare använder sina egna öron eller andras lite beroende på vilken slags myslegitimitet användaren vill uppnå. Om man håller i sina egna öron kan det kännas lugnande eller sövande, om man håller i en annan persons öron så är det ett sätt att skapa en intimitet eller trygghet via en annan person. Det är faktiskt ett ganska speciellt beteende, som till en början var ganska överraskande. Man kan inte se på äldste Knatten att denne är en örongosare, det kommer liksom smygande.

Jag har även lärt mig att barnet har preferenser när det gäller vilken sorts öron som är bäst, förutom att det skall vara en person som barnet tycker om, så skall örat helst vara rumstempererat eller lite svalt, absolut inte för varmt. När ungen började dagis berättade en pedagog lite förvånat att barnet under vilan hade varit avvaktande till att sova på en madrass bland tolv andra okända individer, efter en stund hade den äldste medlemmen av Knatteligan tassat bort till pedagogen, tagit ett stadigt tag i dennas öra och somnat omedelbart. Naturligtvis hade pedagogen blivit oerhört överraskad, om än nöjd med resultatet, det vill säga att barnet somnade. Jag var inte lika förvånad, barnet tyckte om pedagogen och sökte trygghet, jag har visserligen inte läst speciellt mycket varken pedagogik eller psykologi, men om man är osäker är det inte direkt ovanligt att man söker sig till en lugnande källa.

Som beteende tycker jag att det är ganska charmigt och mysigt med örongos, det vet äldste telingen som ibland hotar med att jag inte kommer att få något örongos, om jag inte går med på att göra barnet till viljes i olika situationer. Det är faktiskt både listigt och underhållande, att använda avsaknad av örongos som bestraffning. Den yngste Knatten tycker mest om att man håller denne i handen, det är också unikt, men inte speciellt ovanligt. När barnet skall sova kommer den lilla handen trevande och trots att både nalle och napp också är med, så finns det alltid en liten hand som vill bli omsluten.

Liksom olika individuella beteenden, så finns det olika år, dåliga och bra. Jag tror att var person har lika delar svårigheter, skit som positiva händelser och värme i sitt liv. Det är en balansgång eller kanske vågskålar som hela tiden står och väger. 2011 kommer förhoppningsvis att innehålla mer roliga än dåliga saker, då jag tycker att jag fick tillräckligt med tråkigheter förra året. Men det enda sättet att få veta svaret, är att fortsätta att leva på som vanligt. Jag har dock turen att jag har en härlig familj och det väger oerhört tungt på pluskontot.