oktober 2012


Jag glömmer ibland bort de mest simpla sakerna i livet. Jag är en vuxen individ och jag vet att det är viktigt med kärlek, motion, mat, intressant arbete, rik fritid och så vidare. Men i fredags var jag med om en riktigt annorlunda idag och egentligen började det två veckor tidigare. Jag sitter med som vuxenrepresentant i skolans elevråd för högstadiet, som vanligt handlade mötet om diverse saker som kostar pengar och eftersom vi har inköpsstopp så är det omöjligt att göra något åt detta. Plötsligt säger en av eleverna att vi borde ha maskerad. Jag lyssnar på deras argument för och emot, vissa tycker naturligtvis att det är ett ökenförslag, men personen som kom med förslaget insisterar. Alla som vill, skall komma utklädda till skolan fredagen innan lovet.

Jag pratar med rektorn, samt mina kollegor. Vi kommer underfund med att det är ett kul förslag och eftersom det kommer från eleverna själva, så bör även vi vuxna klä ut oss. I fredags gick jag  till mitt jobb i femåringens utlånade sjörövarklädsel. Väl framme på jobbet träffade jag häxor, liemannen, Darth Vader, skelett och Peter Pan. Jag hade elever som årskurs ett som låntagare på morgonen och fick träffa fem stycken ”djävulsälvor”. Alla var på ett oerhört gott humör. Vi brukar annars ha det lite småstökigt inför loven, men det uteblev eller kanske kom det av sig.

Det var så många skratt, specialpedagogen Darth Vader som gick omkring och som ingen av ungarna kom underfund med vem det var, eftersom hon inte pratade eller läraren som skrämde slaget på kollegorna som liemannen. Jag fnissade och asgarvade mig igenom hela dagen. Det var då det slog mig, jag har nog inte skrattat så mycket på jobbet på flera år. Det var dessutom var det länge sedan jag kände att hela skolan var ett enda arbetslag och inte isolerade öar.

Man måste skratta och jag gör det ofta, men inte tillräckligt, för det kan man inte. Men det var en fullständigt oförglömlig dag och jag hoppas det kommer flera. Maskerader eller inte, ibland är det faktiskt bara viktigt att visa för eleverna att vi vuxna faktiskt kan bjuda på oss själva också. Det är mer en fråga varför vi så ofta väljer allvar framför skratt. Det är inte så att vi inte kan, det är mer som om vi glömmer bort att humor kan vara precis lika gångbart som allvar. Det är lite synd, jag vill gärna känna bubblande skratt inom mg oftare när jag tänker på min arbetsdag.

”Stadsdelarna går 90 miljoner back”, stor rubrik i tidningen. Nu skall här sparas! Det är inte utan att man blir deprimerad. Den stadsdel där jag arbetar går sämst i hela staden. Vi har haft inköpsstop på jobbet sedan i december förra året, man kan undra vad de skall spara in på nu. Jo, tydligen simprojektet, som går ut på att alla stadsdelens ungar skall lära sig simma på skoltid. Ibland undrar jag hur man tänker. Vad kan den besparingen bli, om man ser till framtida kostnader?

Just denna stadsdelen har ett underskott på 28 miljoner bara på försörjningsstödet, även detta den sämsta siffran i staden. På något sätt känns det som om man återigen pissar på folk som redan ligger ner. Inte bara skall man göra besparingar inom skolan, barnomsorg och äldre vård, vi skall göra det i en stadsdel där den vuxna befolkningen lever under mycket knappa omständigheter och har svårt att kompensera för att skolan knappt har råd att köpa en blyertspenna. Och nej, jag skojar inte, det är på den nivån diskussionerna är på min arbetsplats.

För att peppa upp stämningen lite så försöker man göra punktinsatser genom olika projekt. Projekt på ett eller möjligtvis ett par år som skall gå in och fixa trivsel av olika slag. Det är svårt att inte bli kritisk till att man inte tänker sig lite långsiktigare förändringar. Överhuvudtaget tycker jag att det är mycket beklagligt att man inte försöker att satsa på ett par lösningar, istället för att hålla liv i flertalet projekt som inte mynnar ut i något annat än att de läggs ner när pengarna i projektet är slut. 

Många av våra elever på skolan tappar tron på att det kommer att bli någon skillnad, någonsin och i mitt stilla sinne är jag benägen att hålla med. Dessa små öar av konstgjord andning är oerhört problematiska. Det är bra med läxhjälp, men hur länge kan man hålla igång detta med endast frivilliga? Det är bra med Allaktivitetshus, som fungerar som en förlängning på skolan med olika gratis aktiviteter.Men man kan inte bygga framtiden på frivilliga krafter, det är svårt att få kontinuitet när det inte finns mer långsiktiga mål än här och nu.

Jag är inte kommunalpolitiker och jag sitter inte inne med några svar, men jag tror inte att man kan spara sig ur alla kriser.Man måste se till stadsdelarnas uppbyggnad. Det är inte rimligt att den rikaste stadsdelen skall gå 4 miljoner plus och slippa besparingar, medan de delar av staden som går på knäna och som har en befolkning som har behov av stöd inte skall kunna få det. Jag skäms faktiskt. Vad hände med tankar som lika skola för alla, lika vård för alla, att man skall ha råd med kläder för att möta vintern?

Min mamma, trodde inte på att ha för många regler, när jag växte upp. Hon hade fått nog av strikta ramar under sin egen uppväxt. Vad det gällde mina val i livet, så är det främst tre av hennes tips som jag fortfarande har ringande i mitt huvud: 1. Det du ser är vad du får, människor kommer inte förändra sig bara för att du råkar tycka att de borde göra det. Du får helt enkelt lära dig att anpassa dig till att det finns olika individer oavsett om det gäller åsikter, kläd- eller musiksmak. 2. När du möter din livskamrat, så kommer du instinktivt att veta om det. Håll därför punkt ett färsk i minnet. 3. När du väljer studier och yrke, börja brett inom ett område som du tycker om, det kommer att finnas mycket att fördjupa sig inom och du kommer inte att tröttna. Jag är oerhört tacksam för att just denna kvinna blev min mamma, för jag har alltid haft stor använding av hennes tips och jag har fått förmånen av att fått sola mig i hennes kärlek, alltid, även när jag faktiskt inte har förtjänat det.

Jag är den enda inom min yrkeskategori, på min arbetsplats. Detta gör att jag är envåldshärskare när jag gör val hur jag skall utöva mitt yrke. Men jag är absolut inte ensam, utan träffar massor av kollegor och elever var dag. Jag tycker vansinnigt mycket om mitt jobb och jag älskar att få agera ”matchmaker” mellan individ och text. Ibland kan det krävas några försök för att lyckas, men jag är övertygad om att det finns en bok för alla.

Den enda nackdelen, som jag ser det, med min yrkesroll är att jag kan hungra efter att få nörda loss och diskutera olika aspekter inom det litterära fältet. Jag kan sakna den levande stimulans som uppstår när man ser ett bra seminarium om läsning, en diskussion med en författare eller om man har läst en bok som man verkligen tror kommer att förändra hela världen, eftersom jag har varit med om det. Ofta när jag ser på eller läser intervjuer med just författare så väcks ofta massvis med frågor, som man aldrig får möjlighet att få ställa själv. Då uppstår det ett tomrum, ett glapp.

I mars i år fick jag, via en kompis rekomendationer, en förfrågan om jag kunde tänka mig att intervjua en författare på ett miniseminarium på Bokmässan i Göteborg. Jag blev tillfrågad främst eftersom författaren kommer från makens hemland och att det har uppstått språkförbistringar vid tidigare intervjuer. Dessutom är jag bibliotekarie och arbetar med ungar i åldern 6-15 år. Det klart att jag sa ja, även om jag bara hade läst några enstaka böcker av just den författaren. Jag menar, hur svårt kan det vara? Nu skulle jag få möjlighet att ställa alla slags nördiga frågor som jag ville. Jag pratade lite med den svenska förläggaren och hon verkade så pigg och glad, så jag blev liksom fylld av hennes energi inför hela det här lilla tjugominuters projektet.

Jag tog med mig Knatteligan till Stadsbibblan och satte igång med letandet. Det visade sig att författaren hade varit ohyggligt produktiv och även om det fanns en hel del som inte var utgivet på svenska, så fanns det ett drygt tiotal böcker på författarens språk så de slank ner i lånehögen de också. Med två välfyllda kassar begav vi oss hemåt. Nu skulle här läsas och provas på Knattarna. Vi läste och vi läste, diskuterade och jämförde. Därefter använde jag mina elever som försökskaniner.

Någonstans precis där, borde jag ha förstått hur svårt det skulle bli att på tjugominuter får ihop något vettigt sammanhang och röd tråd i ett författarskap som är så omfattande. Människan hade förutom ett fyrtiotal bilder- och barnböcker, skrivit ytterligare tjugo böcker inom lite olika genrer, illustrerat en hel del och skrivit film- och radiomanus. Jag borde ha ringt den pigga förläggaren och sagt att den här uppgiften nog var lite för mycket för lilla mig att ta tag i, för Jante har sagt att man inte skall slåss med elefanterna och tro att man är någon. Men samtidigt ringde mammas tips nummer ett i huvudet på mig, det du ser är det du får och då kom jag underfund med att mitt sett att se på den här personens totala produktion, förmodligen skulle kunna leda till ett ganska kul samtal, eftersom det vore fullständigt omöjligt för att tala uttömmande om enskilda verk. Om jag inte gjorde det, så skulle någon annan göra det och det var inte så att jag inte kände att jag hade något att fråga om.

I förra veckan åkte jag alltså upp till Bokmässan. Knatteligan var förtjust i tanken att få spendera en hel helg hemma hos mormor och morfar. På fredag gick vi en tillsammans på mässan, jag hann med att få information om sådant som jag behöver för mitt jobb, titta på ett par kortare författarintjervjuer och Knattarna ritade, bläddrade och var med i diverse tävlingar. På kvällen träffade jag en vän, som är litteraturvetare och som jag har känt i tjugo år. Vi drack vin och lät diskussionsämnena bölja fram och tillbaka.

Dagen därpå var det alltså dags, då hann jag bli smått nervös. Hur det gick? Ja, vad skall jag säga? Jag har svårt att komma ner på jorden än, författaren var lättpratad, rolig, charmig, förläggaren var glad, publiken var intresserad och lika härligt nördig som jag. Det kom fram folk och pratade efteråt, bland annat en av mina favoriter inom barn- och ungdomsgenren. Nej, jag har inte landat än, trots att jag är tillbaka på jobbet och mina elever. Jag känner mig pumpad som om jag hade använt anabola och den enda anledningen är egentligen att jag lyssnade på min mamma och följde hennes tredje råd.