Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att lära mig nya saker, nyfikenheten och rastlösheten har varit mina ständiga följeslagare. I höst har jag gått en crawlkurs. Det har varit oerhört roligt men samtidigt krävande och frustrerande. Vissa gånger har det känts som om jag är en usel människa, då min vision i huvudet om vad jag borde göra, inte har fungerat alls i praktiken med vad kroppen har gjort. Jag har frustat, svalt halva bassängen, varit helt slut rent fysiskt, förbannat min oförmåga och självklart jämfört mina flodhästansträngningar med mina graciösa kurskamrater. Men ändå, när jag har stått i duschen efteråt, har jag känt mig som en vinnare. Det har gått framåt i snigelfart.

Jag kan idag ta arm och bentag, andas och sakta ta mig framåt i bassängen. Jag är omåttligt stolt och usel på samma gång. Jag har lärt mig något nytt. Oavsett om jag fortfarande är på en nybörjares nivå, så har jag skrapat på ytan till något som jag inte kunde förut. Det är stort för mig.

Idag har jag rättat skrivböcker för årskurs 3. Jag har tittat på deras sammanlagda skrivproduktion under terminen. Alla har gjort framsteg. När man är mitt i en process är det svårt att se om man tar ett steg framåt.Men när man sitter med en skrivbok framför sig, där en person under 15 veckor har svarat på instuderingsfrågor i till tre böcker i en serie så blir det oerhört tydligt. Jag kan se hur någon som till att börja med knappt skrev mer än 1-3 ord i sina svar, nu är uppe i 1-3 hela meningar. Jag kan se hur de har letat efter orden, vågat välja längre ord och hur de har blivit modigare i sitt uttryck. Jag blir så stolt över att få vara med på deras resa.

Självklart finns det massor av olika faktorer som spelar in när man utvecklas. I mitt arbetsområde, som handlar om att väcka läslust, så spelar det en avgörande roll om texten som jag har valt lyckas med att fånga elevernas intresse. Det kan vara svårt om läsaren är på en ganska låg nivå, det betyder så oerhört mycket att det skapas tid, rum, förståelse och förutsättningar för att kunna tränga in i en tätare text. Framförallt måste det regelbundet skapas tid för läsning, diskussion och reflektion egen och tillsammans. Vad man däremot aldrig ska underskatta är att såväl den ensamma som den gemensamma läsningen är lika viktig för att man ska kunna utvecklas som läsare. Vi är flockdjur även när det kommer till detta, vi skapar gemensamma kontaktytor och referensramar, tillsammans.

Jag har aldrig förstått varför man har tyckt att det är gammalmodigt med hög- och gemensam läsning. Jag har aldrig sett något forskningsresultat som har pekat på negativa effekter på detta. Mer än att man kanske tyckte att boken var tråkig. Jag tyckte inte om Goldings Flugornas Herre när jag gick i åttan. Jag fattade ingenting av den. Inte heller var Conrads Mörkrets Hjärta någon favorit. Men jag älskade Steinbecks Möss och Människor, det fick mig att under några år plöja hela hans författarskap.Tog jag någon skada rent intellektuellt av att läsa något som var tråkigt? Svar: nej. Lärde jag mig något? Svar: ja, jag lärde mig att det är svårt att läsa något, när jag inte kan något om kontexten. Jag behövde mer kunskap för att skapa mening i de två första titlarna. Väckte det upptäckarlust och nyfikenhet att ta reda på mer om kontexten? Svar: tyvärr inte. Men jag gjorde det när det kom till Steinbeck.

Tyvärr eller kanske som tur är, så är läsning en långsam process. Jag tycker att det är härligt att få tränga in i text, jag vet att det kan finnas en skatt långt där inne, inbakad bakom alla de där meningarna, som ger nyckeln till något fullständigt fantastiskt. Jag älskar verkligen när jag kan se att mina elever hittar dit. De kan ha läst massor av sina egna Flugornas Herre på vägen, men när vi hittar deras Möss och Människor, då känner jag mig rik. Den här terminen har vi gjort det tillsammans i årskurs tre, eleverna, läraren och jag. Det är så häftigt, Narnia here we come! Två klasser med 9-åringar har hittat nyckeln, men jösses vad det har varit en slingrig väg dit.

Annonser