november 2013


Tillhör ni också det släktet som läser, ser eller hör något intressant och som sedan genast vill prova om det funkar ”på riktigt?” Det kan gälla matlagningsprogram, Hajk eller något fixa hemma program, inte för att just sådana har inspirerat mig nämnvärt, men jag tror att det är det bästa sättet att förklara det jag är ute efter. Det finns ett tjusigare namn för det, det kallas inspiration. Nåväl, nu ska jag inte fördjupa mig i varför tidningar som ”Hus & Hem” med sina glassiga reportage om hemmasnickeri, vitlaserade golv och egenhändigt knypplade kuddöverdrag inte ger just mig denna lustkänsla att genast kreera. Nu skall jag berätta om en alldeles fantastisk sak som hände mig just precis idag.

Jag läste en artikel av Anna-Clara Tidholm som heter ”En bilderbok är inte alltid vad man tror” och så blev jag så där glad och ivrig, eftersom hon gav uttryck för en känsla som jag ofta får av omgivningen när jag talar om att jag arbetar som skolbibliotekarie. Nämligen att det är behjärtansvärt att arbeta med barn, ungdomar och böcker. Samtidigt så är det inte någon prestige i att jobba med det, för ”riktiga” bibliotekarier arbetar nämligen på ”riktiga” bibliotek, underförstått att man skall hålla på med skönlitteratur för vuxna, på ett folkbibliotek. Ännu finare är det om man har sin födkrok på någon form av universitetsbibliotek. Om man jobbar med barn är man inte bibliotekarie på riktigt, då har man inte förstått vidden och vikten av att läsa riktig litteratur. Ungefär så, brukar det låta.

Jag brukar inte bry mig. Det är väldigt sällan jag visar upp mitt CV, i sociala sammanhang. Det är dessutom ganska ointressant att diskutera litteratur med folk som namedroppar författare. Jag kan min ”Förvandlingen” likaväl som jag kan min ”Igelkotten och Mullvaden gör en utflykt” och varför skulle jag förklara varför den sistnämnda skulle vara relevant vad det gäller förutfattade meningar vad det gäller kompetens? (Mullvaden tycker att Igelkotten kör som en bildrulle,ovetandes om att Igelkotten har körkort för både bil och buss, plus en massa andra meriter).

Hursomhelst, efter att ha läst Tidholms artikel, bestämde jag mig för att fråga några av mina lågstadieklasser hur man kunde se att en bok är en barnbok. Jag håller på och läser Lindenbaums böcker om Gittan, tillsammans med båda våra ettor. Jag visade upp en av dessa böcker och ställde frågan och fick helt fantastiska svar. Dels kommenterade eleverna att det var många bilder och det är det i böcker för barn. Ett annat tips var att boken handlade om saker som barn tyckte om, vilket naturligtvis fick mig att fundera på om just fårskallar, var något specifikt som barn har någon relation till. En av eleverna berättade att ”barn älskar ju böcker, vuxna tycker mer om att fika med varandra, alltså är boken en barnbok”. I mitt stilla sinne undrade jag om detta innebär att alla böcker är barnböcker i elevens värld, för när man är vuxen läser man inte.

När jag frågade varför barn inte skriver böcker för barn, svarade flera av dessa sjuåringar att det inte gick, för att barn kunde skriva fel. Men de menade inte att man kunde göra skrivfel, de menade fel slags bok. När jag frågade om man verkligen kan skriva en ”fel” bok, svarade ungarna med bestämda miner att det kunde man, men de hade en mycket diffus bild av vad den skulle handla om. Det är iallafall inte långt ifrån den analys som vuxna gör om barnböcker, på samma diffusa sätt.

Böcker för barn är inte mindre intellektuella för sin målgrupp, än vad vuxenlitteratur är för sin dito. Tvärtom är det mycket mer komplext, att skapa samspel mellan text och bild för att förstärka stämningar och anspela på händelser, när du inte kan använda dig av ett fördjupat språk. En barnbok kan tolkas lika mycket eller litet som vilket annat litterärt verk som helst. Tack Anna-Clara Tidholm och klass 1A och 1B på mitt jobb, för att ni inspirerade och påminde mig om det självklara i varför jag är bibliotekarie, på en skola och det är något som jag är oerhört stolt över, var dag.

Annonser

När vår äldste Knatte gick på fyraårskontroll konstaterades det att barnet eventuellt var närsynt. Vi fick en remiss och hamnade på ögonkliniken vid universitetssjukhuset i staden där vi bor. Förutom att jag förundrades över hur fantastiskt opedagogiska och snorkiga hela personalen var där, så kom de fram till att ungen var närsynt. Dock inte tillräckligt med synfel för att få glasögon, istället har vi sedan dess blivit kallade en gång i halvåret och genomgått samma otrevliga bemötande och behandling sedan dess.

Sista gången vi var där kom de fram till att vi inte behövde komma tillbaka fler gånger, vår teling var fortfarande inte tillräckligt närsynt för att få glasögon, men det fanns inget de kunde göra åt det, vi kunde istället gå till en optiker om vi ansåg att det behövde kollas upp. När jag dristade mig till att fråga om det fanns någon som de ansåg var speciellt anpassad för barn, fick jag till svar att om jag slog upp optiker på Eniro, så skulle jag få flera träffar. Jag var ganska nöjd över att jag lyckades hålla tillbaka mina inre aggressioner och inte slog ner den där läkaren. Förmodligen var det min uppfostran som höll tillbaka min lust att demolera den där arroganta idioten, inför ögonen på vårt barn.

Nåväl, för två veckor sedan påpekade åttaåringens lärare att ungen ibland hoppar över rader vid läsningen och kisar mycket. Jag ringde omedelbart till den optiker som maken haft tidigare och vi fick snabbt en tid. Åttaåringen fick genomgå diverse tester och det konstaterades att denne var närsynt, med olika synfel på ögonen, vilket i sin tur leder till ett visst dubbelseende. Även om det inte var frågan om några större styrkor, så var det på sin plats med ett par glasögon, eftersom det är irriterande att hela tiden behöva ställa in skärpan genom att kisa. Optikern förklarade pedagogiskt med bilder för åttaåringen och vår teling köpte nödvändigheten av glasögon rakt av.

Efter ett visst botaniserande bland glasögonen, hittades det perfekta paret som gav vår Knatte, enligt egen utsago, ett Harry Potter utseende. Bibliotekarien inom mig sjöng en lovsång till de litterära idolernas gud och höll med om att bågarna gav den rätta looken. Det var en nöjd Knatte som följde med mig hem och när vi några dagar senare hämtade upp de nya brillorna, så fanns det helt enkelt inte tillräckligt mycket fönster att spegla sig i. Senare tog vi bussen ut till stugan och jag fick långa referat av vad som stod på alla vägskyltar och om alla djur i de olika hagarna. Under lovdagarna kom ungen fram till att man kunde använda sig av nya undanflykter när det hettade till mellan syskonen, ”du får inte slå någon med glasögon!” Tänk vad praktiskt.

Igår kom eldprovet, första skoldagen med brillor. Då var det plötsligt lite jobbigt och pinsamt, glasögonen sattes inte på näsan utan fick istället åka med i fodralet i ryggsäcken. Maken fick bana vägen och gå in och prata med läraren innan skoldagens början. När jag kom och hämtade ungarna på fritids, så satt de iallafall på. När jag frågade på vägen hem om hur det hade varit, så berättade åttaåringen att kompisen hade tyckt att de var coola och att en viss speciell person hade givit en komplimang. Ungen var nöjd och hade lossade kinder.

I vårt hem är vi mycket tacksamma, för att vår äldste Knatte numera har Harry Potterglasögon och inte behöver se dubbelt. Kanske kan det även avhjälpa det faktum att ungen ibland sätter sig bredvid stolen och inte på den. På TV och i tidningarna diskuteras finansministerns nya frisyr. Jag konstaterar att det finns saker som är viktigare än andra.