Politik & Media


2016 var ett riktigt jobbigt år, 2017 kunde bara bli bättre, trodde jag. På nyårsafton var min familj i gott förvar hos goda vänner. Vi var rörande enade, det skulle bli skönt att få vända blad. Det var bra i sisådär nio dagar, sedan fick jag reda på att en tidigare kollega, hade gått bort i cancer. Det var inte så att jag inte visste om det, för en månad talade jag med henne och då var det inte bra, bara en fråga om tid. Men man tror aldrig att det är idag som sista dagen, likt en struts värjer jag mig alltid för döden.

Min tidigare kollega, var en varm kvinna med hårda nypor, oändligt tålamod, härliga kramar och något så viktigt som en tidsskapare. Om du var i nöd, skapade hon tid, för att lyssna, hjälpa till, agera, inspirera och en unik förmåga, att få dig att känna dig viktig. Jag har sett henne transfomera den coolaste elev till en lammunge. Jag har sett henne att sporra och sparra den mest skoltrötte elev, till att inte bara nå målen och ta sig vidare i livet, utan att få densamme att glänsa. Det är en fantastisk förmåga att kunna ge hopp till andra människor, men framförallt så var hon riktigt skön att få skratta med, hur hemsk en situation än var, så kunde hon locka till skratt. Sådana människor finns det för få av.

Jag hoppas att 2017 blir året, då revolutionerande vetenskap utrotar cancer. Det räcker inte med bra prognoser, denna sjukdom måste upphöra att existera.

Förra veckan träffades en 16-åring av en kula i bröstet, vid en busshållplats. Förövaren försvann från platsen, men återkom för att försäkra sig om att personen var död, genom att skjuta honom i huvudet. Hör ni själva hur det låter? I staden där jag bor, skjuts en pojke till döds vid en busshållplats, vid sjutiden på kvällen. Han var på väg hem från träningen, han hade drömmar, han ville göra en skillnad med sitt liv. 16-åringen blev skjuten i huvudet. Dödad i Sverige.

I min familj brottas vid med ett problem. Vårt barn fyller snart 12 år. Han får inte ta sig till sin simträning själv. Det tar sju minuter att hemifrån, det är bra cykelväg till träningen. Han har kunnat cykla sedan han var 3 år, vi använder detta transportmedel var dag. Men han får inte varken ta sig hem från skolan eller till eller från sin träning själv. Har vi curlat honom för mycket? Är vi överbeskyddande? Det kan diskuteras, men faktum kvarstår att efter sommarlovet, erbjuder inte skolan fritids för honom. Därför måste ungen få öva. Killen är fullt kapabel rent teoretiskt att ta sig alla möjliga ställen själv, det finns inga fysiska hinder. Han stannar vid trafikljus, väjningsplikt och stop. Vi har övat på detta i åratal. Skulle du låta ditt barn cykla till sin träning, i en stad där man blir dödad i en busskur?

Jag hoppas att 2017 blir året, då man kan röra sig fritt på gatorna utan att bli beskjuten. Det räcker inte med löften från politiker och polis, detta måste upphöra att existera.

Vid dödliga sjukdomar letar vi efter botemedel, det är en självklarhet. Men vad gör vi för att utrota onödigt våld?

I Malmö, har man efter en anmälan till Skolinspektionen, förbjudit att visa film på en förskola. Ett barn har fått mardrömmar efter att ha sett ”Alfons och odjuret”. Föräldrarna anser att filmen har varit för skrämmande för barnet ”Förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning.”

Jag utgår ifrån att barnen inte har blivit lämnade ensamma under filmvisningen, jag hoppas verkligen att man hade ett pedagogiskt samtal om vad som händer i filmen. Jag vet inte heller hur gammalt barnet ifråga är. Boken och därmed filmen som är gjord exakt enligt sin förlaga är riktad till barn i åldern 3-6 år. Filmen handlar om mobbing, om att göra fel och försöka göra rätt igen, den handlar om att ångra sig, att ta ansvar för sina handlingar och vara en bra kompis. Det är saker som alla barn och vuxna har upplevt. Det är ingen lyckokaka till film, det är tuffa frågor som tas upp, men den slutar bra. Det finns en lärdom att dra, det är en historia som man kan prata om med barn långt upp i åldrarna.

Självklart så kan jag förstå föräldrarnas oro. Jag ställer mig dock frågande till hur de ska kunna vakta sitt barn mot all världens ondska och hur barnet ska kunna lära sig att hantera sin oro, om det aldrig får prata om otäcka saker? Jag har själv gjort en del dundertabbar med framförallt vårt äldsta barn. Vår dåvarande fyraåring fick en box med filmer om elefanten Babar. Hans mamma blir skjuten inledningsvis. Detta visar inte svt i sina klipp, men man har inte tagit bort det i dvd boxen. Det krävdes många diskussioner för att barnet skulle förstå att mammor inte var generella byten på jaktmarknaden. Att jag inte skulle bli skjuten för att jag var en mamma. Själv avskydde jag Disneys Bambi, då även denna mamma blir skjuten.

Jag tror att alla barn har sin individuella utvecklingsnivå. Kanske är det där pedagogerna möjligtvis har brustit i sitt ansvar. Det är inte meningen att man ska gå till förskolan och sedan få mardrömmar. Detta barn var uppenbarligen inte redo för att se ”Alfons och odjuret”. Men det innebär inte att filmen ska förbjudas på alla förskolor. Vi kan inte förbjuda alla filmer och alla böcker för alla barn. Vem ska då bestämma vad som är lämpligt?

På mitt jobb så är det många elever som inte firar jul, ska vi förbjuda alla böcker om jultraditioner och tomtar? Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska vara med när man ska lära sig om kroppen och sexualitet i skolan. Ska vi förbjuda allt som kan framkalla någon form av obehag? Ska vi införa fler åldersgränser? När är ett barn gammal nog att möta obehag?

Jag vet att jag som förälder inför restriktioner när maken och jag anser att våra barn inte är mogna för något. Till exempel så har de inte fått se Harry Potter filmerna innan vi har läst böckerna. Man kan tala om rätt eller fel, men jag tror att det är omöjligt att helt avskärma sitt barn från obehagliga känslor. Då får man nog bo på en öde ö.

Små barn möter också obehag, både hemma och i sin vardag. Man kan självklart prata om att man kan använda andra pedagogiska verktyg än film, men att förbjuda detta media är helt galet. Det berikar knappast barnen, snarare tvärtom. Svåra ämnen ska diskuteras, precis som alla andra teman som man använder sig av i förskolan, i skolan och förhoppningsvis i hemmet. Att lära sig att man kan göra fel och sedan göra rätt, precis som  i ”Alfons och odjuret”, är oerhört viktigt att lära sig. Jag är mest förvånad över att Skolinspektionen av alla myndigheter tycker att detta förbud är en bra lösning på problemet. Kanske borde politiker, pedagoger och föräldrar sätta sig in i styrdokumenten för förskolan innan man går in och förbjuder ett pedagogiskt verktyg.

Det är faktiskt inte så att det var bättre förr. Helt ärligt så tror jag att det var mycket värre att vara barn när mina mor- och farföräldrar växte upp. Jag läste en biografi om Astrid Lindgren förra sommaren och även om hon plockade inspiration från sin egen barndom till sina berättelser såväl i bokform som till film, så kryddade hon med sin egen fantasi. Den var inte heller så munter. Vem skulle vilja träffa Riddar Kato eller Katla? I Bröderna Lejonhjärta begår bröderna självmord, de ser ljuset i tunneln på väg till Nangilima, men ändå, jag blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på allt elände. Karlsson på taket är dessutom än elak rackare, oavsett om han bara finns i Lillebrors fantasi eller inte och Krösa Maja ska vi inte tala om. Min mormor har dessutom berättat för mig om att gå upp innan gryningen för att ta hand om djuren, hur jobbigt som helst. Nej, det var inte bättre förr, det har jag lärt mig genom att läsa och lyssna.

Det finns de som säger att läsare vill fly från verkligheten. Det kan vara så ibland, att få ikläda sig en annan persons identitet, att bli hjälte, att ingripa vid rätt tillfälle i kriminalromanens värld är härligt. Att fylla på fantasilagret, att få försjunka och drömma.

Jag arbetar med läsning var dag, både min egen och elevernas. Det finns lika många läsningar som individer. Det är en unik sysselsättning. Det är rätt häftigt när man tänker på det. Först ska man avkoda bokstäverna, sedan lära sig att ljuda och motoriskt ta sig igenom text, därefter kommer man till basal förståelse. En ”aha” upplevelse, det är inte bara någon som har slängt ihop lite bokstäver, de kan ha en mening, det finns en avsändare som vill förmedla något till mig som läser. Först långt senare kan man tala om att läsa mellan raderna, att förstå det som inte är uttalat.

Det roligaste jag får vara med om som läs-stödstrumpa i skolan, är när läsningen ger individen ett eget språk. När de kan ”höra sitt eget språk inne i huvudet” som en ung elev förklarade det för mig. Det går att se i deras skriftspråk när detta inträffar, då flödar helt plötsligt adjektiven och jakten på synonymer som gör att de kan vara precisa i vad de vill uttrycka. Det händer inte alla, tyvärr, vi borde arbeta ännu mer intensivt för att fler ska nå dit, problemet är att det inte finns någon term för detta.

Med risk för att låta religiös, vill jag ändå slå ett slag för denna förvärvade förmåga, en läsare som har uppnått denna, är nämligen ofta en glad människa. De flesta känner sig berikade, tankarna flyger fritt och sätter saker i system. Det var inte bättre förr, alla kunde inte låna böcker på bibliotek, alla fick inte ta del av kunskap, vissa fick aldrig gå i skola, några fick bara göra de ett par år. Det är bättre nu och oavsett om det talas mycket om vilka brister den svenska skolan har, så finns det förvånansvärt många elever som faktiskt älskar sin skola och som lär sig massor under sin utbildning. Kunskap ger makt, men det finns inga genvägar, för att lära sig måste man investera tid och öva dagligen. Idag har vi ett samhälle som inte bara ger förmånen, de ställer det som krav på oss, vi har en obligatorisk skola, för alla. Det var inte bättre förr.

På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.

När världen är en obegriplig plats för mig, så tröstar jag mig med Astrid Lindgren. Hennes ord kan förklara ondska, hopp, vänskap och varför man ibland måste göra saker som man inte vågar: ”för annars är man inte en människa, utan bara en liten lort”. Jag har svårt för allt hat, som vissa människor i min närhet förklara som rädsla för det okända. Jag trodde att man skulle konfrontera rädslor, att det var själva nyckeln.

När jag tittar på TV, läser artiklar och pratar med olika människor så blir jag alltid lika förvånad över att att det finns så starka åsikter kring den egna rätten till att ha ett bra liv, eftersom man råkar vara född på rätt ställe. Det är absurt. Vi har haft väldigt få naturkatastrofer i Sverige, inga pågående krig under min livstid eller mina föräldrars för den delen. Vi har en del att arbeta med vad det gäller skola, sjukvård, våld i nära relationer och äldre omsorg. Men om du jämför det med att fly eftersom du håller på att bli skjuten på grund av att du har fel kön, fel religion eller politisk åsikt, så är det knappast jämförbart. Att du från en dag till en annan måste lämna allt som har utgjort ditt liv: din familj, dina vänner, din skolgång eller ditt arbete, ditt hem, dina ägodelar, ditt språk och att du på din flyktväg får se och vara med om mer elände än de flesta får utstå under sin livstid, det är inte ett val, det är en instinkt. Du flyr för ditt liv.

De är för många. Det är ett av de vanligaste argumenten. Okej, säger jag, det är många människor som är på flykt. Vilken familjemedlem skulle du välja bort om du tvingades fly? Din mamma? Din yngste son? Din make? Din syster? Din kusin? Din bästa väns dotter? Om du liksom jag skulle ha svårt att välja, då borde du inse att man aldrig kan säga att människor på flykt är för många. Alla har lika värde. Ska det vara så svårt att förstå? Vi måste dela. Vi måste försöka hjälpa.

Du har inte mer rätt att leva än en annan människa. Har du mer rätt att leva än dina föräldrar? Ditt barn? Dina syskon? Din mormor? ”Kort är livet hos de ting som brinner, snart slocknar vingar över mörka hus, snart slocknar rosorna i nattens trädgård, men aldrig slocknar längtan efter ljus” Stig Dagerman.

Dagen efter påsklovet, berättade vår äldste stolt att dennes gubbe på Sims hade förlovat sig med kompisens avatar i spelet. De hade gjort det på fritis ipad. Jaha? sa jag lite trevande, varför då? Jo, för då kan man gifta sig och få barn fattar du väl?! svarade tioåringen. Därefter blev jag utfrågad om hur det gick till när maken friade och vi förlovade oss. När jag berättade att vi aldrig hade förlovat oss, utan gifte oss direkt, fick jag en lång utläggning om hur oerhört oromantiska vi var. Fattade vi verkligen inte hur viktigt det vara att vara förlovade? Nej, men vi hade känt varandra i elva år och hade redan två barn vid tidpunkten för giftermålet, försökte jag försvara oss. Till svar fick jag himlande ögon och så fnyste barnet att vi var så hippie, maken och jag.

Dagen därpå hade de gift sig och väntade barn. Tredje dagen när jag kom till fritids, fick jag översätta en instruktion i spelet från engelska, med en uppmaning om att de unga tu borde läsa på om barnavård och därför borde gå till en affär och köpa en tidning. Genast gick tioåringen och kompisen till affären och jag fick närmast rycka iväg ungen från spelet, för att komma därifrån.

Det finns helt klart en hel del skillnader på hur jag fick lära mig om familjebildning och vad tioåringen och kompisen gör. Det rent tekniska i hur en befruktning går till avverkade vi verbalt för flera år sedan. Med stora ögon och äcklade miner. Men den mer romantiska delen av det hela, har vi inte pratat speciellt detaljerat om. Det finns dock en viss ironi i att vårt barn lär sig detta i ett dataspel och att flera års uppvaktande, hjärtesorger och kuttrande i verkligheten, blir rappt avklarat på ett par dagar i spelet. När jag växte upp lekte man med dockor och mamma, pappa, barn IRL men i största allmänhet handlade det om att kopiera vuxenvärlden och jag tror aldrig vi kom så långt som att ens vänta barn, än mindre att man skulle gå och handla en tidning om barnavård. Möjligtvis var det någon som stoppade in dockan under tröjan och sedan slet fram den, plupp så hade man ett barn. Om man hade en hatt eller en slips så var man pappa, om man höll i dockan så var man mamma och så var det nog inte så mycket mer med det.

Nu vill jag inte förfasa mig över att ungarna spelar dataspel, jag kan bara konstatera att leken ser annorlunda ut idag än den gjorde när jag var i samma ålder. Det som gör mig en smula förvånad är att vårt barn dissar maken och mig som oromantiska, jag trodde aldrig att mina val skulle dömas av min avkomma. Att jag sedan har gjort exakt samma sak vad det gäller mina egna föräldrar är en självklarhet. Det är förmodligen bara att inställa sig på att tioåringens egna erfarenheter inte kommer att vara som mina. Det mest positiva är att ungen kommer att vara tvungen att lära sig engelska för att kunna utveckla sin familj och sitt liv i spelvärlden och det tycker den mossiga, hippiemamman är jättebra.

Ibland funderar jag över de mest ovidkommande ting. Igår satt jag i godan ro och läste Greppa språket Ämnesdidaktiska perspektiv som är utgiven av Skolverket. En alldeles förtjusande skrift om flerspråkighet och undervisning. Förmodligen en text som går de flesta människor förbi, då det inte anses vara relevant, men som jag nördläste med stor behållning. Nästan alla mina elever på jobbet, har ett annat modersmål än svenska och då mina egna barn har ett ytterligare språk hemma, så tycker jag att just språkutveckling är mycket intressant. Jag har hört massor av olika infallsvinklar av ämnet under många år, men min egen hemmasnickrade syn på temat är busenkel: det kan aldrig vara fel att kunna fler än ett språk.

Det är ett simpelt sätt att se på saken och naturligtvis finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Det tar 1-2 år att lära sig ett språk ytligt, det vill säga kunna ta sig fram med sitt vardagsspråk i de vanligaste sysslorna i livet. Att kunna prata om väder, vind, skoskav och tandvärk. Därefter tar det 6-8 år att tillägna sig ett skolspråk, det vill säga det djup och terminologi som gör att vi kan tillägna oss ämneskunskaper. Det är tur att de flesta inte vet om det, för då hade förmodligen många givit upp innan de ens hade försökt att komma som flyktingar till ett land för att skaffa sina barn en bättre skolgång. Att ens komma på tanken att i vuxen ålder försöka skaffa sig en universitetsutbildning i ett annat land, än det som man själv var född och uppväxt i, hade inte varit och tänka på överhuvudtaget. Iallafall inte om man hade varit upplyst om detta.

Själv hade jag aldrig någonsin åkt till USA som utbytesstudent på universitetsnivå och då hade jag aldrig träffat maken och pappan till mina barn. Eftersom inte heller han har engelska som modersmål, så är det tur att han inte visste om att vi inte kunde rent hypotetiskt klara av att studera i USA, iallafall inte rent språkligt. Personligen hade jag inte bara kunskapsmässigt varit fattigare, om jag hade gått miste om mitt år i Santa Barbara, det hade jag åtminstone delvis kunnat reparera genom ytterligare ett år på universitetet i Sverige. Men jag hade helt klart missat en hel del andra erfarenheter som har genomsyrat mitt liv och som gör mig till den jag är. Dessutom hade jag aldrig lärt mig så bra engelska, som jag numera kan och det hade varit tråkigt eftersom många av mina vänner inte kan svenska och att det finns oerhört mycket rolig litteratur som aldrig blir översatt till mitt modersmål.

Ibland är det tur att man inte vet att man inte kan. När vi lär oss att gå, vet vi inte heller om att vi inte kan det, vi bara övar och faller och provar igen. Det samma gäller språket, som bebisar och barn lär vi oss ett ytspråk som vi sedan testar genom att öva. När jag igår, insåg hur mycket som jag inte kan, men som jag har gjort iallafall, så blir jag innerligt tacksam över min okunskap, samtidigt tycker jag att det var oerhört intressant att jag numera har fått ytterligare dimensioner i mina grubblerier kring språk. Jag kommer aldrig att kunna allt om språk- eller läsinlärning, men det gör inte att jag inte vill tillägna mig så mycket som möjligt i de ämnena. Jag tycker att det är oerhört berikande för mig både i min yrkesroll och på ett rent personligt plan. Att kunna sätta ord på känslor och händelser, att kunna tillägna sig text och tal är helt enkelt en fråga om kunskap och demokrati. Det handlar om rättigheter, skyldigheter och mod att våga.

Vi behöver verkligen att fler människor vågar utsätta sig för att våga göra saker som egentligen är omöjliga. Det är så samhället går framåt. Vi ska alla hjälpa till så att våra barn, ungdomar och medmänniskor får rätten till att bygga upp sitt språk och det tar tid, det är inget som man gör på en snabbkurs och ingen blir någonsin fullärd. Vi behöver visa överskott och stötta, nästa gång är det kanske du som är modig och provar något som du inte kan. Då är det du, som behöver hjälp för att överbygga oöverstigliga hinder. Jag hoppas att du gör det, för det är oerhört roligt att göra saker som man inte kan och spännande.

Nästa sida »