september 2014


Det är dagen efter valet, jag möter många sömndruckna ögon när jag kliver in på min arbetsplats, vi var många som satt uppe sent och tittade på TV igår. Att använda sin rättighet att gå och rösta är oerhört spännande tycker jag, även om jag numera har fått göra det i större delen av mitt liv. Jag vet att min röst bara är en av många, ändå ser jag det som skyldighet att göra ett val, även om jag faktiskt tycker att det är ganska svårt. Det finns helt enkelt inte ett parti som jag delar åsikter med fullt ut, det får bli en kompromiss.

I början av terminen var alla på min arbetsplats på en uppstart, vi delade ett dygn av våra liv tillsammans. Det var utmattande och lärorikt, syftet var att svetsas samman som grupp. Att tydliggöra målen och gnugga fram visioner med kollegorna är oerhört viktigt, speciellt när man är många. Det fanns plats för både meningsutbyte och skratt. Även här handlade det om att hitta gemensamma kontaktytor och ha överinseende med våra skillnader.

Jag tror att det är viktigt att ha gemensamma mål, att tydliggöra vad som är viktigast och sedan får man försöka att förhandla och kompromissa. Det gäller både i politik, på din arbetsplats, med dina grannar, inom familjen och bland dina vänner. Det är helt enkelt nödvändigt. Därför tror jag att det viktigaste budskapet som vi väljare förmedlade igår är att det är hög tid för våra politiker att lära sig samarbeta, precis som alla andra samhällsmedborgare är tvungna att göra på sina arbetsplatser. Vissa anser att det är parlamentarisk mardröm, personligen tycker jag att det vore nyttigt för samhället om de största partierna valde att försöka komma underfund med lösningar kring frågor. Jag tror i att det hade varit oerhört positivt för Sverige, men naturligtvis kräver det oerhört mycket merjobb för politikerna, eftersom de faktiskt behöver samarbeta.

Det viktigaste för mig i valet i går var att 87% av befolkningen inte röstade för främlingsfientlighet. Det är tråkigt att 13% ansåg att vi inte har möjlighet att prioritera mångfald, men sanningen är att en förkrossande majoritet av väljarna inte delade denna åsikt och det väljer jag att glädjas över. Enligt mig är tanken på alla människors lika värde den mest grundläggande demokratiska frågan. Det skulle jag aldrig vara beredd att kompromissa om. Det är en klar majoritet som delar denna åsikt i Sverige, det är dags för våra politiska partier att visa att de kan överbygga åsiktsskiljaktigheter i sakfrågor och börjar samarbeta.

Annonser

Ibland funderar jag över de mest ovidkommande ting. Igår satt jag i godan ro och läste Greppa språket Ämnesdidaktiska perspektiv som är utgiven av Skolverket. En alldeles förtjusande skrift om flerspråkighet och undervisning. Förmodligen en text som går de flesta människor förbi, då det inte anses vara relevant, men som jag nördläste med stor behållning. Nästan alla mina elever på jobbet, har ett annat modersmål än svenska och då mina egna barn har ett ytterligare språk hemma, så tycker jag att just språkutveckling är mycket intressant. Jag har hört massor av olika infallsvinklar av ämnet under många år, men min egen hemmasnickrade syn på temat är busenkel: det kan aldrig vara fel att kunna fler än ett språk.

Det är ett simpelt sätt att se på saken och naturligtvis finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Det tar 1-2 år att lära sig ett språk ytligt, det vill säga kunna ta sig fram med sitt vardagsspråk i de vanligaste sysslorna i livet. Att kunna prata om väder, vind, skoskav och tandvärk. Därefter tar det 6-8 år att tillägna sig ett skolspråk, det vill säga det djup och terminologi som gör att vi kan tillägna oss ämneskunskaper. Det är tur att de flesta inte vet om det, för då hade förmodligen många givit upp innan de ens hade försökt att komma som flyktingar till ett land för att skaffa sina barn en bättre skolgång. Att ens komma på tanken att i vuxen ålder försöka skaffa sig en universitetsutbildning i ett annat land, än det som man själv var född och uppväxt i, hade inte varit och tänka på överhuvudtaget. Iallafall inte om man hade varit upplyst om detta.

Själv hade jag aldrig någonsin åkt till USA som utbytesstudent på universitetsnivå och då hade jag aldrig träffat maken och pappan till mina barn. Eftersom inte heller han har engelska som modersmål, så är det tur att han inte visste om att vi inte kunde rent hypotetiskt klara av att studera i USA, iallafall inte rent språkligt. Personligen hade jag inte bara kunskapsmässigt varit fattigare, om jag hade gått miste om mitt år i Santa Barbara, det hade jag åtminstone delvis kunnat reparera genom ytterligare ett år på universitetet i Sverige. Men jag hade helt klart missat en hel del andra erfarenheter som har genomsyrat mitt liv och som gör mig till den jag är. Dessutom hade jag aldrig lärt mig så bra engelska, som jag numera kan och det hade varit tråkigt eftersom många av mina vänner inte kan svenska och att det finns oerhört mycket rolig litteratur som aldrig blir översatt till mitt modersmål.

Ibland är det tur att man inte vet att man inte kan. När vi lär oss att gå, vet vi inte heller om att vi inte kan det, vi bara övar och faller och provar igen. Det samma gäller språket, som bebisar och barn lär vi oss ett ytspråk som vi sedan testar genom att öva. När jag igår, insåg hur mycket som jag inte kan, men som jag har gjort iallafall, så blir jag innerligt tacksam över min okunskap, samtidigt tycker jag att det var oerhört intressant att jag numera har fått ytterligare dimensioner i mina grubblerier kring språk. Jag kommer aldrig att kunna allt om språk- eller läsinlärning, men det gör inte att jag inte vill tillägna mig så mycket som möjligt i de ämnena. Jag tycker att det är oerhört berikande för mig både i min yrkesroll och på ett rent personligt plan. Att kunna sätta ord på känslor och händelser, att kunna tillägna sig text och tal är helt enkelt en fråga om kunskap och demokrati. Det handlar om rättigheter, skyldigheter och mod att våga.

Vi behöver verkligen att fler människor vågar utsätta sig för att våga göra saker som egentligen är omöjliga. Det är så samhället går framåt. Vi ska alla hjälpa till så att våra barn, ungdomar och medmänniskor får rätten till att bygga upp sitt språk och det tar tid, det är inget som man gör på en snabbkurs och ingen blir någonsin fullärd. Vi behöver visa överskott och stötta, nästa gång är det kanske du som är modig och provar något som du inte kan. Då är det du, som behöver hjälp för att överbygga oöverstigliga hinder. Jag hoppas att du gör det, för det är oerhört roligt att göra saker som man inte kan och spännande.