Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Måndag morgon i januari, svart som natten när man cyklar hemifrån, med lite regn och motvind som krydda. Veckan börjar med en arbetsplatsträff. Vi pratar om måluppfyllelse, vår gemensamma uppdrag i skolan. I helgen var vår yngste Knatte på kalas och jag var med. Vi vuxna hamnade i en diskussion om just måluppfyllelse, vad det är och vilka förväntningar som finns. Det är en stor fråga, problemet är att trots alla styrdokument som finns i skolan, så är det inte förankrat i omvärlden vad uppdraget helt går ut på. Det förstår jag av vad de andra vuxna säger på kalaset.

Att uppnå måluppfyllelsen är att få minst betyget E i samtliga ämnen. E är inte detsamma som att ha en tvåa i det betygssystem som fanns då flera av grundskoleelevernas föräldrar gick i skolan, snarare en trea. Det lägsta betyget idag innehåller inte endast kunskapskrav, utan även krav på ett flertal förmågor, något man överhuvudtaget inte talade om i samband med betygssättningen under åttiotalet. Jag tror inte att ord som ”källkritiskt tänkande” eller att kunna ”argumentera” fanns med i bedömningen före högstadietiden när jag gick i skolan. Men det gör det nu.

Skolans måluppfyllelse går alltså ut på att alla elever skall uppnå minst betyget E, det tycker jag är bra. I det betygssystem som jag tillhörde skulle klassens betyg delas ut så att det fanns lika många ettor som femmor, lika många tvåor som fyror och helst skulle så många som möjligt hamna i mitten. Den idén är förkastad och tur är väl det, idag skall skolan se till den enskilda elevens kunskapsutveckling. Det är en mycket bra tanke.

Det är ett gigantiskt uppdrag som skolan har, som måste brytas ner i mindre beståndsdelar, elevernas insats, såväl som pedagogernas och vad tiden i skolan fylls med. Under de åtta år som jag har arbetat inom skolan så har jag förundrats över att det ständigt kommer nya direktiv. Inte bara små vardagliga förändringar, utan även på stora övergripande förändringar, konstant. Målet har alltid varit att förbättra, vilket är positivt, problemet är att man ofta inte hinner implementera och att utvärdera innan man skall vidareutveckla. Periodvis känns det som att vi ständigt befinner oss i ett flygplan som håller på att lyfta, men som ständigt tvingas till omstart, innan vi har nått målhöjd. Om jag har förstått det rätt så har det alltid varit så inom skolan. Det kallas att man utvecklas och arbetar framåt.

Jag är inte kritisk till att man utvecklas, inte heller är jag negativ till man skall se till individens prestationer, jag tycker att det är bra att vi vill att eleverna skall ha möjlighet att tänka självständigt och kritiskt och att de skall kunna uttrycka sig i tal och skrift. Men jag ställer mig frågan om detta stora uppdrag endast kan uppfyllas på skoltid? Personligen tror jag inte det. Samhället har förändrats otroligt de senaste 25 åren och det innebär att det inte bara är skolans roll som behöver hänga med i utvecklingen, det måste även föräldrarna göra. Vi får inte luta oss tillbaka som föräldrar och förvänta oss att skolan kan göra allt för våra barn.

Vi måste sluta tro att vi ställer upp för våra barn genom att vi skickar med en frukt eller för att vi skjutsar ungarna till träningen eller skolan. Vi måste ta en aktiv del genom att diskutera och lyssna på läxläsning. Vi måste ge våra barn och ungdomar tid, vilket är en bristvara för de flesta i vardagspusslet. Vi måste vara mer närvarande och intressera oss av vilken slags verklighet vår avkomma befinner sig i. Det är ett oerhört viktigt uppdrag vi har som föräldrar, en ständig fortbildning, där utgången är oviss om det här funkar just på min unge eller om jag måste försöka med en ny strategi, där vi inte alltid har tid att utvärdera i den pågående processen. Helt ärligt så är det skitsvårt, samtidigt är det oerhört roligt.Trots att jag har en lång utbildning bakom mig, så har att vara förälder, enskilt, lärt mig mest om livet.

Jag tror aldrig att mina barn kommer att tacka mig för all tid, energi och tankeverksamhet som jag har lagt ner på mitt uppdrag som förälder. Det förväntar jag mig inte heller. Men jag vill faktiskt tacka mina ungar för att de har lärt mig så mycket. Dessutom vill jag tacka alla mina elever som jag har förmånen att få följa i deras kunskapsbana, som ibland är snårig och svår, periodvis lekande lätt och som har fått mig att inse att det roligaste som finns är att utforska saker tillsammans.

När jag såg Malalas tal när hon tog emot fredspriset, så blev jag så oerhört rörd. Utbildning är en självklarhet för mig, precis som mat, kläder, bostad, arbete och rätten att påverka min situation. Jag vet att det inte är så för alla i världen, men jag har blivit uppfostrad att tro på alla människors lika värde och i den tanken ligger den naturliga delen att man har rätt till sin egen person, kropp och tanke.

För att formas till den individ man vill vara så måste man våga välja vem man vill vara, om man har fått grundförutsättningarna serverade, vilket de flesta i Sverige idag har fått. Men att bli serverad är inte samma sak som att man inte måste arbeta hårt, för att göra det bästa av det man har blivit erbjuden. Malala fick inte gå i skolan, en orättvisa som hon kände var så kränkande att hon bestämde sig för att kämpa, hon blev hotad och misshandlad och har nu fått möjlighet att utbilda sig, men hon har fått betala ett högt pris och hon vet det.

Jag blev född i Sverige på sjuttiotalet, det samhälle som jag växte upp i, är inte det som jag lever idag. På gott och ont. När jag var runt trettio så kom jag underfund med att jag var en del av historien. Det var en ganska brutal upptäckt för mig. Jag är nog inte mer naiv än andra, men när jag insåg att det jag tog för givet att alla visste om och delade inte var lika självklart för alla så blev jag ganska förvirrad. Mitt sätt att se på världen, mitt sätt att tolka omvärlden, var inte alltid det samma som alla andras. Naturligtvis har det alltid funnits människor som har haft andra politiska åsikter än jag runtomkring mig eller som har föredragit annan mat, kläder, utbildning än de val jag har gjort, men av någon anledning var det först runt trettio som jag insåg att detta även gällde omvärldsanalys.

Jag har vuxit upp i ett oerhört debattvänligt klimat. Alla har haft rätt till sin åsikt. Men man har ofta valt att kompromissa för att det skall fungera till exempel på en arbetsplats. Idag blir jag inte längre speciellt upprörd över att inte alla tycker som jag i alla frågor, men om man är många måste man komma underfund med hur man skall lösa problem gemensamt. Förra veckan blev jag återigen förvånad över folk som inte samarbetar. Nyval, i Sverige?! 300-500 miljoner i kostnader för invånarna för att de folkvalda politikerna inte kan komma kompromissa? Helt galet.

Jag var så förbannad att jag inte ens kunde laga middag, det fick bli pizza istället. Knattarna var mycket nöjda och undrade om det inte kunde vara politisk kris lite oftare. Äldste Knatten kommenterade även detta i skolan, när de hade sett Lilla Aktuellt och skulle diskutera vilka konsekvenser ett nyval kunde få. I veckan var det pyssel på skolan och Knattens lärare undrade med ett leende om vi ofta fick pizza hemma, på grund av politiska kriser. Lite generat muttrade jag att det var första gången och i mitt stilla sinne undrade jag om mitt barns frispråkighet verkligen inte gick att hejda.

Jag hoppas att många går och röstar vid nyvvalet, jag hoppas även att det kommer ut något av detta som är positivt i slutändan. Jag hade hellre sett att man hade använt de pengar som ett nyval kostar till något mer konstruktivt. Till exempel att värna om alla människors rätt till skolgång.

Om jag skulle få frågan om vad jag gör när jag inte tror att någon ser mig så vet jag inte vad jag skulle svara. Det skulle bli så platt, de intima hemligheterna skulle liksom falla till marken, dom skulle inte vara privata längre. Sanningen är att jag faktiskt inte gör så vansinnigt spännande saker i smyg, har nog faktiskt aldrig gjort det, men det vill man ju inte erkänna.

Egentligen så skulle man ju vilja ha mörka fantstiska hemligheter som man inte vill dela, det skulle ge en speciell Marilyn Manson sida, som skulle ge djup och mystik. Men faktum är att jag faktiskt inte har det. Jag har inte ens någon tatuering på något hemligt ställe, inga delfiner i på höftbenet inga rosor på rumpan. Ingen tatuerad änka alltså, bara ganska normal, naken, tvåbarnsmorsa i 36-års åldern.

Vad jag gör när jag är ensam är nog samma saker som de flesta andra gör går på toaletten, detta är dock en sanning med modifikation när man har två små barn. Jag rakar benen och avyttrar generande hårväxt i min ensamhet. Jag petar mig i näsan och granskar min spegelbild, men inte samtidigt.

Men jag sjunger högt till bra musik i hörlurar när jag är ute och går med barnvagnen. Jag sjunger och förvandlas till världens mest framträdande musikalsika geni. Soul, rock, pop, jazz allt är på min reportoar genom mina hörlurar. Det är faktiskt en av de saker som är mycket bra med att bo någonstans där ingen känner dig. Du kan sjunga och skratta högt åt precis ingenting. Det är inte bara det att du är anonym, dom kan oftast inte det språk som du sjunger på heller så då spelar det ingen roll.

Det finns numera en massa terapier som du kan prova för att bli en hel människa, rosenterapi, meditation, skratterapi och så vidare. Men att i snabbtakt gå med en barnvagn och skråla till din musikaliska favoriter är faktiskt helt klart underskattat. Du blir lycklig och ingen kan någonsin tala om för dig hur kass du är eftersom personen i barnvagnen tycker att du är personen som får världen att snurra, tycker att du är rolig och har den bästa sångrösten som han någonsin har hört. Man borde kanske lansera denna terapi. Men det fungerar inte som gruppterapi, eftersom om man slänger ihop en grupp småbarnsföräldrar så kommer dom ofrånkomligen att börja prata om diskmaskiner, partners, barn, blöjor högar med tvätt, sovvanor eller avsaknaden av sådana och så vidare. En grupp människor i karriären skulle prata om sina framgångar eller hur framtiden ser ut inom deras yrken. Pensionärer skulle prata om krämpor, hemska ungdomar och mötet med vården.

Nej, skall man sjunga högt och bli lycklig så skall man göra det i sin ensamhet, eller med någon som bara kan bejaka hur bra man är på det, förslagsvis ett mycket litet barn eller någon som bara kan hålla med. Jag är inte förvånad över hur många körer som det finns eftersom sång är oerhört roligt. Problemet med körer är att du dock måste kunna sjunga bra, helst ofalskt och ett krav är att man vill sjunga samma saker som de andra vill.

Konklusionen är med andra ord att man skall göra saker i sin ensamhet, under lite mystiska förhållande, så att man fortfarande kan låtsas att man har ett djup. Detta gör att man kan hävda att man har en ensamvarg inom sig. Det ligger i tiden, man kan hävda att är en individ som klarar sig själv, som är fri, stark och lycklig. Så sjung, dansa, spela datorspel, se en film eller läs en bok och förvandlas till en karismatisk personlighet och njut av dina egna hemligheter, varför skall man dela allt?