februari 2016


I Malmö, har man efter en anmälan till Skolinspektionen, förbjudit att visa film på en förskola. Ett barn har fått mardrömmar efter att ha sett ”Alfons och odjuret”. Föräldrarna anser att filmen har varit för skrämmande för barnet ”Förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning.”

Jag utgår ifrån att barnen inte har blivit lämnade ensamma under filmvisningen, jag hoppas verkligen att man hade ett pedagogiskt samtal om vad som händer i filmen. Jag vet inte heller hur gammalt barnet ifråga är. Boken och därmed filmen som är gjord exakt enligt sin förlaga är riktad till barn i åldern 3-6 år. Filmen handlar om mobbing, om att göra fel och försöka göra rätt igen, den handlar om att ångra sig, att ta ansvar för sina handlingar och vara en bra kompis. Det är saker som alla barn och vuxna har upplevt. Det är ingen lyckokaka till film, det är tuffa frågor som tas upp, men den slutar bra. Det finns en lärdom att dra, det är en historia som man kan prata om med barn långt upp i åldrarna.

Självklart så kan jag förstå föräldrarnas oro. Jag ställer mig dock frågande till hur de ska kunna vakta sitt barn mot all världens ondska och hur barnet ska kunna lära sig att hantera sin oro, om det aldrig får prata om otäcka saker? Jag har själv gjort en del dundertabbar med framförallt vårt äldsta barn. Vår dåvarande fyraåring fick en box med filmer om elefanten Babar. Hans mamma blir skjuten inledningsvis. Detta visar inte svt i sina klipp, men man har inte tagit bort det i dvd boxen. Det krävdes många diskussioner för att barnet skulle förstå att mammor inte var generella byten på jaktmarknaden. Att jag inte skulle bli skjuten för att jag var en mamma. Själv avskydde jag Disneys Bambi, då även denna mamma blir skjuten.

Jag tror att alla barn har sin individuella utvecklingsnivå. Kanske är det där pedagogerna möjligtvis har brustit i sitt ansvar. Det är inte meningen att man ska gå till förskolan och sedan få mardrömmar. Detta barn var uppenbarligen inte redo för att se ”Alfons och odjuret”. Men det innebär inte att filmen ska förbjudas på alla förskolor. Vi kan inte förbjuda alla filmer och alla böcker för alla barn. Vem ska då bestämma vad som är lämpligt?

På mitt jobb så är det många elever som inte firar jul, ska vi förbjuda alla böcker om jultraditioner och tomtar? Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska vara med när man ska lära sig om kroppen och sexualitet i skolan. Ska vi förbjuda allt som kan framkalla någon form av obehag? Ska vi införa fler åldersgränser? När är ett barn gammal nog att möta obehag?

Jag vet att jag som förälder inför restriktioner när maken och jag anser att våra barn inte är mogna för något. Till exempel så har de inte fått se Harry Potter filmerna innan vi har läst böckerna. Man kan tala om rätt eller fel, men jag tror att det är omöjligt att helt avskärma sitt barn från obehagliga känslor. Då får man nog bo på en öde ö.

Små barn möter också obehag, både hemma och i sin vardag. Man kan självklart prata om att man kan använda andra pedagogiska verktyg än film, men att förbjuda detta media är helt galet. Det berikar knappast barnen, snarare tvärtom. Svåra ämnen ska diskuteras, precis som alla andra teman som man använder sig av i förskolan, i skolan och förhoppningsvis i hemmet. Att lära sig att man kan göra fel och sedan göra rätt, precis som  i ”Alfons och odjuret”, är oerhört viktigt att lära sig. Jag är mest förvånad över att Skolinspektionen av alla myndigheter tycker att detta förbud är en bra lösning på problemet. Kanske borde politiker, pedagoger och föräldrar sätta sig in i styrdokumenten för förskolan innan man går in och förbjuder ett pedagogiskt verktyg.

Det är faktiskt inte så att det var bättre förr. Helt ärligt så tror jag att det var mycket värre att vara barn när mina mor- och farföräldrar växte upp. Jag läste en biografi om Astrid Lindgren förra sommaren och även om hon plockade inspiration från sin egen barndom till sina berättelser såväl i bokform som till film, så kryddade hon med sin egen fantasi. Den var inte heller så munter. Vem skulle vilja träffa Riddar Kato eller Katla? I Bröderna Lejonhjärta begår bröderna självmord, de ser ljuset i tunneln på väg till Nangilima, men ändå, jag blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på allt elände. Karlsson på taket är dessutom än elak rackare, oavsett om han bara finns i Lillebrors fantasi eller inte och Krösa Maja ska vi inte tala om. Min mormor har dessutom berättat för mig om att gå upp innan gryningen för att ta hand om djuren, hur jobbigt som helst. Nej, det var inte bättre förr, det har jag lärt mig genom att läsa och lyssna.

Det finns de som säger att läsare vill fly från verkligheten. Det kan vara så ibland, att få ikläda sig en annan persons identitet, att bli hjälte, att ingripa vid rätt tillfälle i kriminalromanens värld är härligt. Att fylla på fantasilagret, att få försjunka och drömma.

Jag arbetar med läsning var dag, både min egen och elevernas. Det finns lika många läsningar som individer. Det är en unik sysselsättning. Det är rätt häftigt när man tänker på det. Först ska man avkoda bokstäverna, sedan lära sig att ljuda och motoriskt ta sig igenom text, därefter kommer man till basal förståelse. En ”aha” upplevelse, det är inte bara någon som har slängt ihop lite bokstäver, de kan ha en mening, det finns en avsändare som vill förmedla något till mig som läser. Först långt senare kan man tala om att läsa mellan raderna, att förstå det som inte är uttalat.

Det roligaste jag får vara med om som läs-stödstrumpa i skolan, är när läsningen ger individen ett eget språk. När de kan ”höra sitt eget språk inne i huvudet” som en ung elev förklarade det för mig. Det går att se i deras skriftspråk när detta inträffar, då flödar helt plötsligt adjektiven och jakten på synonymer som gör att de kan vara precisa i vad de vill uttrycka. Det händer inte alla, tyvärr, vi borde arbeta ännu mer intensivt för att fler ska nå dit, problemet är att det inte finns någon term för detta.

Med risk för att låta religiös, vill jag ändå slå ett slag för denna förvärvade förmåga, en läsare som har uppnått denna, är nämligen ofta en glad människa. De flesta känner sig berikade, tankarna flyger fritt och sätter saker i system. Det var inte bättre förr, alla kunde inte låna böcker på bibliotek, alla fick inte ta del av kunskap, vissa fick aldrig gå i skola, några fick bara göra de ett par år. Det är bättre nu och oavsett om det talas mycket om vilka brister den svenska skolan har, så finns det förvånansvärt många elever som faktiskt älskar sin skola och som lär sig massor under sin utbildning. Kunskap ger makt, men det finns inga genvägar, för att lära sig måste man investera tid och öva dagligen. Idag har vi ett samhälle som inte bara ger förmånen, de ställer det som krav på oss, vi har en obligatorisk skola, för alla. Det var inte bättre förr.

På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.