april 2011


Maken tycker att det är förkastligt, att det rimmar illa med min politiska livsåskådning. Det kanske det gör, men det är väl så det är, att man inte bara är enkelspårig. Jag tycker det är kul med kungahus. Nej, jag tycker inte att de är mer värda än andra och jag håller med om att det är märkligt att man ärver ett yrke och en titel. Men det är väl den gamla arvssynden som spökar för många, vem vi är och vart vi är på väg. Vem kommer undan det förgångna? Även om jag har skammens rodnad på mina kinder, så tycker jag att kungliga bröllop är underhållande. Man vill se den där klänningen, kommentera blomster valen och det bor nog en prinsessa inom oss alla, om inte annat så beror det väl på alla sagor som man har läst.

Knatteligan är hårt inne på Shrek nu. De har inte sett någon av filmerna och vill att jag skall referera hela tiden om prinsessan som blir kysst och förvandlas till ett träskmonster. Jag tror inte att de kungliga upplever mer innerlig kärlek än andra människor, men eftersom de flesta inte ärver ett yrke längre, så får de kungliga helt enkelt leva upp till andras drömmar.

Jag kommer ihåg när Kungen och Silvia gifte sig, jag var hemma hos min farmor och farfar, 5½ år gammal och såg tillställningen tillsammans med min ena faster. Jag kommer till och med ihåg att fastern höll på med ett väggbroderi som föreställde en uggla. Jag kommer ihåg att det fanns magi i luften, även om jag samtidigt kände mig uttråkad. Det tog så lång tid innan de pussades och var klara. Lite så känner jag fortfarande vad det gäller kungahuset, jag är lite nyfiken och samtidigt tycker jag att det blir för mycket och då tröttnar jag. Men visst kommer jag att se sammandraget på fredag av prins William och Kates bröllop, det är stensäkert. Precis som vi följde en del av cermonin i somras mellan Victoria och hennes Daniel.

Kanske är det så att vi skall vara nyfikna och uttråkade samtidigt, det ligger nog i min generations natur. Igår när jag kom hem hade jag fått nya numret av Amelia i brevlådan. Jag erkänner, jag är visserligen litteratur nörd och bibliotekarie, men jag gillar även att frossa i lite slask. Pernilla Andersson talade om att hon behövde att bo både på sin skärgårds ö och i sin övernattningslägenhet och i Stockholm, Sofia Rågenklint berättade om samma sak. Jag funderade på det en stund och kom underfund med att det är symptomatiskt. Varför skall man välja, när man kan få både och? Fast man kan vända på det också, det kan ses som feghet, vi vill inte välja, för tänk om vi väljer fel? Vi väljer att inte bli grönavågare som föräldrargenerationen gjorde, vi vill bo i stan, men vi saknar våra idylliska romantiserade somrar och myggbett. Vi väljer både och, litegrann.

Jag lyssnar på ”Logiskt” av Petter och funderar på hur det kom sig, att just 70-talister går omkring och tror att vi kan få allt och lite till. Att det skall vara för evigt. Vem lyckades övertyga oss om det, att vi inte behöver välja? Att vi är på undantag, vad det gäller allt. Men kanske kan det förklaras så enkelt som med makens uttalande om att mitt intresse för kungligheter rimmar illa med min politiska övertygelse. Jag behöver inte välja, jag kan både rodnande kommentera prinsessklänningar och anse att det är viktigt att man behandlar alla människor lika, att vi måste tänka på miljön och göra avkall på saker som kompromissar med den värld våra barn skall växa upp i. Jag har inga problem att höja min röst mot orättvisor och samtidigt gotta mig i glamouren kring kungliga bröllop. Det är mit personliga val och min rättighet.

Påskaftonten tillbringades med promenad längs med Kinderdijk. Inte mindre än 19 väderkvarnar på ett och samma ställe, byggda runt 1740 och fungerande än idag. Vi traskar längs med vattnet och jag funderar på vilka märkliga skapelser de egentligen är. Äldste Knatten tycker inte om att gå, det är visserligen inget fel på studset i benen, inte om man kan klättra, hoppa eller balansera, men att gå för själva vandrandets skull är tråkigt.

Det är som om att så fortskaffningsmedel är en förbannelse. Maken och jag är ganska förvånande över detta då vi alltid har vandrat mycket. Innan vi fick barn tillbringades varje semester med att vandra i den ena bergskedjan efter den andra. De karga bergslandskapen och tysnaden fungerade som bedövande renande för själ och öron. Vi har beslutat oss för att Knatteligan därför måste indoktrineras duktigt, så att de också, förhoppningsvis kommer att känna samma sak. Jag undrar om det finns något bergspass som vi kan öva på som erbjuder spänning och utmaning, samtidigt som det tvingar barnen att gå bara för själva gåendets skull. Vi har diskuterat att börja med någon lättvariant och istället åka på cykelsemester till att börja med.

Äldste Knatten fick en ny cykel i födelsedagspresent. Barnet kan cykla, men har respekt för denna nya tingest, då den är högre än den förra. Dessutom har den växlar, men det har vi inte introducerat för barnet än, det känns som om det är överkurs. Yngste Knatten ärvde därmed storasyskonets gamla cykel, inga stödhjul behövdes, då barnet hade lärt sig att bemästra balansen tillfullo på sin balanscykel. Men det är det där med att bromsa. Jag ser fram emot en härlig sommar med många skrubbsår och plåster.

Idag är jag på jobbet igen efter tio dagars påsklov. Det känns faktiskt helt ok. Solen har strålat var dag och vi har tillbringat våra dagar utomhus, med för varma kläder. Imorse när vi skulle ge oss iväg behövdes bara keps, cykelhjälm, fleecejacka och skor. Inga ytterbrallor ingen jacka. Det kändes så lyxigt, det känns som om man genom att minska ett lager kläder, växer. Precis som de nyutslagna blommorna, lite försiktigt sträcker vi på oss mot solen och undrar lite yrvaket om det skall hålla i sig till imorgon. Som vi har längtat och precis som varje år blir man fullständigt betagen. Magnoliaträdet i atriumgården vid jobbet har slagit ut. Knappt åtta veckor kvar till semestern, det går att andas igen, när ljuset och värmen har kommit.

Jag tror att människorna uppfann arbetet för attman skall kunna få ta ledigt ibland. Det finns nämligen ingenting som är så oerhört skönt som att få ha semester. Men jag kan lika gärna erkänna faktum, jag var tämligen trött på allt bara för en vecka sedan och nu efter lite ledighet så känner jag att det är lättare att andas. Jag tycker att människorna runt omkring mig är snyggare och smartare. Det är märkligt, men ibland behöver man bara lite ledigt, med de bästa tillbehören kärlek, vänner, sol och mat. Vi är lite naiva och lätta vi människor, även om vi helst vill se oss som djupa och komplicerade.

Vi tror helt enkelt att saker och ting måste tolkas, omformuleras och begrundas, men egentligen är det ganska lätt. Jag har under veckan läst ”Yarden” av Kristian Lundberg, en liten tunn roman, men med ett djup. Jag är bedövad av såväl innehåll som språk. En av dessa lediga, soliga dagar denna vecka, kom jag att fundera på att ord egentligen inte har någon substans omde inte har någon mottagare. Det blir nämligen så när man umgås med Knatteligan, ett otal pauser när de måste klättra någonstans, när man bara står och väntar, då kommer tankepauserna och insikterna.

Knattarna hade varit och lyssnat till Påskevangeliet i fredags tillsammans med förskolan. Äldste Knatten deklarerade redan påmorgonen innan de skulle dit, att barnet personligen tyckte bättre om historien om Jesus som berättades innan jul, om när han föddes än den där med död och korsfästelse och död. ”Den här sagan är bara vidrig, hur kommer man på att man skall spika i någon?” deklarerade barnet och jag kunde nästan inte hålla mig för skratt. Vi enades om att det var bättre med den där sagan om påskharen somkommermed chokladägg.

Under veckan har jag funderat på att det är så individuellt hur man kombinerar ordenochladdar dessa med betydelse. Lundberg gör det på sitt eget vis,inte så att det grammatiska är felaktigt,men hans skriftliga uttryck är personligt, det är inte bara innehållet. Vår äldsteKnatte är likadan, det är något medsättet som orden kombineras, fullständigt träffsäkert i analysen, som gör att det är än bara informativt att lyssna.

71% av kroppen består av vatten, resten är fyllt av kärlek
71% av kroppen består av vatten, resten är fyllt av tomrum
71% av kroppen består av vatten, resten är fyllt av äckel
71% av kroppen består av vatten, resten är fyllt av ondska
71% av kroppen består av vatten, resten är fyllt av organ

Det är upp till läsaren att tolka, precis som”påsksagan om Jesus,” Glad Påsk, hoppas att ni fyller både kropp, själ och tid med något meningsfullt.

Det är helt sjukt, men jag funderar faktiskt på om jag skall börja köa redan nu. Med tält, trangiakök, proviant, sovsäck och möjligtvis en Baja-Maja. Frågan är bara vad jag skall göra av barnen, jag kommer naturligtvis inte att kunna vika från min plats för att gå till och från dagis. Inte heller kommer jag att kunna gå till mitt arbete, tjänsteledighet är naturligtvis ett måste. Tyvärr skall man ansöka om det sex månader innan man vill vara ledig och anledningen till att jag måste ta ledigt från och med nu, är att jag inte förrän idag fick reda på att kommande händelse inträffar 11 maj. Tjänsteledighet med full betalning, för detta är naturligtvis arbetsrelaterat.

Att säga att min fortsatta överlevnad hänger på att jag är på första parkett den 11 maj är en direkt underdrift. Detta är nämligen större än makaroner och falukorv, än sömn, detta är förmodligen anledningen till att jag gjorde det yrkesval som jag gjorde. Det finns två ligor, den ena innefattar min egen födsel, min kärleksfulla uppväxt (som jag tackar min närmsta familj var dag för), mötet med maken samt födseln av Knattarna. Den andra ligan över stora händelser toppas naturligtvis av kommande händelse. Jag har dessutom redan fått uppleva det en gång förut och då var jag fullständigt övertygad om att det skulle vara en engångshändelse. Det var för nästan exakt 10 år sedan i London.

Jag behöver göra en plan omedelbart. Det går nämligen inte att boka biljetter, för att förvissa sig om en plats, måste man helt enkelt vara där i tid den 11 maj. Jag måste med andra ord tälta.

Den 11 maj kommer Paul Auster till Malmö Statsbibliotek. Ytterligare kommentarer är onödiga.

Nej, jag är inte sjuk och jag tänker inte sluta blogga, det har bara vait mycket ett tag, livet kommer emellan. Sedan är det tyvärr så att det finns saker som jag inte kan skriva om. Jag har inte blivit förbjuden uttryckligen, det är nog mer en fråga om finkänslighet från min sida. Ibland undrar jag om inte den där finkänsligheten är lite missriktad, men ibland är det för att skydda och ibland handlar det väl mest om att man inte vill trampa folk på tårna. Fast det kanske man borde, åtminstone ibland.

Förra året gick upp på min egen lista över ökenperioder i livet, som ett skitår alla kategorier på ett privatplan. Alldeles för många nära personer som gick bort, sjukdomar maken fick ryggskott lagom till semestern, ungarna fick vattenkopper osynkat, goda kollegor slutade och så vidare. År 2011 har börjat mycket bättre på det privata planet men yrkesmässigt känns det som en ökenvandring.

Det hela började med att jag blev hotad av en elev, det blev en polisanmälan. Det är inte en situation som jag känner mig helt bekväm med, naturligtvis skall man inte gå omkring och bli hotad om en insparkad skalle på sin arbetsplats, då man påpekar att en elev inte skall möblera om. Men allt har minst två sidor när det är mer än en person inblandad.

Förra veckan skrek media under två dagar om en lärare som hade sagt till en elev att denne betedde sig som ett svin. Eleven kommer eventuellt att få ett skadestånd. Incidenten inträffade på min arbetsplats för ett år sedan. Utan att säga för mycket så vill jag även här påpeka att det finns mer än en sida av historien och det kan få mycket stora konsekvenser om man väljer att inte försöka att se helheten.

Igår natt brann det i biblioteksfilialen i stadsdelen jag arbetar. Den var anlagd. Dagen innan hade jag tillsammans med våra årskurs tre elever varit där på besök. Idag skulle jag ha gått dit med våra ettor. Barnboksbibliotekarien var ganska nedstämd redan i fredags, under tre nätter i förra veckan hade fönsterrutor krossats, vilket hade skapat ett stort saneringsarbete för de som arbetar där. Igår när jag pratade med personalen, var stämningen uppgiven, ett lager av aska låg över hela lokalen. Det är så vansinnigt, otroligt, deprimerande och onödigt. Jag kan förstå att de som arbetar där har svårt att inte ta det personligt, även om det inte är det. Men vart går egentligen gränsen?

Skadegörelse gör mig arg, det är så onödigt och går ut över en massa människor som är helt oskyldiga. Att ungdomar dessutom kastade sten på brandmännen när de kom för att släcka branden är inget annat än förjävligt. Man misstänker att en del av de ungdomar som var med och anlade branden och var med vid stenkastningen är våra elever från skolan. Det är tungt. Det känns som om man förväntas vara en spion på hemmaplan.

Vi har självklart inte bara änglar bland eleverna, men det har vi inte bland personalen heller. Jag tror dock knappast att mina kollegor smyger hit på nätterna och slår i sönder fönsterrutor. Det skulle isåfall förvåna mig mycket. Samtidigt måste man förstå att det är mänskligt att man är nyfiken på vad som har hänt i sin närhet, att man pratar om det, vill läsa nyheterna och se på webb-två. Är man delaktig för att man är nyfiken?

Jag känner mig ganska uppgiven för tillfället och samtidigt vansinnigt förbannad. Frågan är bara på vem eller vad som man skall rikta sin ilska mot. Det finns alltid minst två versioner, alltid. Att våga vara vuxen och ta konflikter är en sak, men man måste också se att utgången är alltid oviss till de båda sidorna är hörda och sanningen ligger ofta någonstans i mitten. Konsekvensanalys är viktigt, men det är också svårt om man inte har en heltäckande information.