Dagen efter påsklovet, berättade vår äldste stolt att dennes gubbe på Sims hade förlovat sig med kompisens avatar i spelet. De hade gjort det på fritis ipad. Jaha? sa jag lite trevande, varför då? Jo, för då kan man gifta sig och få barn fattar du väl?! svarade tioåringen. Därefter blev jag utfrågad om hur det gick till när maken friade och vi förlovade oss. När jag berättade att vi aldrig hade förlovat oss, utan gifte oss direkt, fick jag en lång utläggning om hur oerhört oromantiska vi var. Fattade vi verkligen inte hur viktigt det vara att vara förlovade? Nej, men vi hade känt varandra i elva år och hade redan två barn vid tidpunkten för giftermålet, försökte jag försvara oss. Till svar fick jag himlande ögon och så fnyste barnet att vi var så hippie, maken och jag.

Dagen därpå hade de gift sig och väntade barn. Tredje dagen när jag kom till fritids, fick jag översätta en instruktion i spelet från engelska, med en uppmaning om att de unga tu borde läsa på om barnavård och därför borde gå till en affär och köpa en tidning. Genast gick tioåringen och kompisen till affären och jag fick närmast rycka iväg ungen från spelet, för att komma därifrån.

Det finns helt klart en hel del skillnader på hur jag fick lära mig om familjebildning och vad tioåringen och kompisen gör. Det rent tekniska i hur en befruktning går till avverkade vi verbalt för flera år sedan. Med stora ögon och äcklade miner. Men den mer romantiska delen av det hela, har vi inte pratat speciellt detaljerat om. Det finns dock en viss ironi i att vårt barn lär sig detta i ett dataspel och att flera års uppvaktande, hjärtesorger och kuttrande i verkligheten, blir rappt avklarat på ett par dagar i spelet. När jag växte upp lekte man med dockor och mamma, pappa, barn IRL men i största allmänhet handlade det om att kopiera vuxenvärlden och jag tror aldrig vi kom så långt som att ens vänta barn, än mindre att man skulle gå och handla en tidning om barnavård. Möjligtvis var det någon som stoppade in dockan under tröjan och sedan slet fram den, plupp så hade man ett barn. Om man hade en hatt eller en slips så var man pappa, om man höll i dockan så var man mamma och så var det nog inte så mycket mer med det.

Nu vill jag inte förfasa mig över att ungarna spelar dataspel, jag kan bara konstatera att leken ser annorlunda ut idag än den gjorde när jag var i samma ålder. Det som gör mig en smula förvånad är att vårt barn dissar maken och mig som oromantiska, jag trodde aldrig att mina val skulle dömas av min avkomma. Att jag sedan har gjort exakt samma sak vad det gäller mina egna föräldrar är en självklarhet. Det är förmodligen bara att inställa sig på att tioåringens egna erfarenheter inte kommer att vara som mina. Det mest positiva är att ungen kommer att vara tvungen att lära sig engelska för att kunna utveckla sin familj och sitt liv i spelvärlden och det tycker den mossiga, hippiemamman är jättebra.