maj 2012


I förra veckan, när jag hade lämnat sjuåringen på skolan, mötte jag en annan av föräldrarna i klassen vid övergångsstället. Denne såg ganska chockad ut, så jag frågade om det hade hänt något och det visade sig att han precis hade fått ett samtal från en annan förälder i klassen som tackade nej till en födelsedagsinvitation, då de inte hade råd att köpa någon present. Personen som jag hade framför mig såg så handfallen ut, att det förmodligen inte ingick i dennes begreppsvärld att något sådant kunde hända just i det egna barnets klass.

Själv tänkte jag omedelbart på barnet som blev dubbelt bestraffat, dels för att inte få gå på kalaset och dessutom behöva lyssna på de andra barnens historier på måndagssamlingen om hur kul det hade varit för alla som var där. En annan ganska nedslående tanke som kom flygande var att om man inte har råd att gå på andras kalas, så får man förmodligen aldrig ha ett själv för klasskompisarna. 

Föräldern jag mötte hade uppenbarligen blivit så förvirrad vid samtalet att han inte hade kommit på tanken att säga att det gick bra att komma utan present. Vi pratade lite fram och tillbaka och kom underfund med att vi på nästa föräldrarmöte föreslår en maxgräns prismässigt för vad en present får kosta.Det handlar än så länge, inte så mycket om vad presenten kostar, men ungarna tycker att det är självklart att ge bort något när man skall gå på kalas och jubilaren ser självklart det som en höjdpunkt att få något. 

Det kan tyckas vara ett I-landsproblem att man känner att man inte kan gå på kalas för att man inte har råd med att köpa en present och visst finns det mycket värre saker att bli utsatt för som till exempel svält, vara utan kläder eller att inte ha någonstans att bo. Men i Sverige år 2012 så borde inga barn bli nekade att gå på kalas för att man inte har råd att slå in ett ritblock och några kritor, det borde vara fullständigt uteslutet och utrotat. 

Jag möter samma problematik dagligen på jobbet och då handlar det om sådana enkla saker som att ungarna inte har vettiga vinterskor. Om det är snö, så stannar man inne helt enkelt, eftersom det är dyrt att ha skor som är varma och som inte läcker. Men tänk vad mycket roliga vinterlekar som man missar om man inte kan vara ute på grund av att man inte har vettiga skor och kläder. Det är dessutom ganska svårt att hålla sig inomhus i sex månader per år om man bor i Sverige, av samma orsaker.

Igår gick jag med min sjuåring till ovan nämnda kalas, med kammat hår, skjorta och inslagna presenter. Två klasskompisar delade på kalas i en bowlinghall. Ett par timmar senare hämtades barnet, fullständigt uppspelt efter att ha slagit två strikes, käkat hamburgare och dansat disco med nästan hela klassen. Jag var glad över att mitt barn inte ens tänkte tanken över att någon hade missat kalaset på grund av att föräldrarna inte hade råd med presenter, då jag tror att tanken hade förefallit mycket skrämmande för vårt  barn. Det är en problematik som jag anser helt borde diskuteras och lösas av vuxna, barn borde inte behöva att tänka i termer som fattigdom. De borde helt enkelt få koncentrera sig på att vara barn och växa intellektuellt och kroppsligt, både individuellt och som grupp, de borde aldrig behöva göra dessa val eller bli offer för denna orättvisa.

Jag kan bara konstatera, vi har fortfarande en lång väg kvar till ett rättvist samhälle. Vi har inte rätt att skryta om Sverige, inte så länge som det finns familjer som måste vända på varenda krona och där det anses som en onödig lyx att få gå på klasskompisarnas kalas. 

Ett av mina kamakazeprojekt, den gångna helgen var att klippa ungarna. Jag föreställer mig att det är enklare att klippa får, förutom att man måste brotta ner djuren. Nu handlar det mer om ett verbalt våld, en övertalningsprocess som pågår i ett antal dagar, för att inte säga veckor innan själva klippningen äger rum. Det borde naturligtvis vara enklare att använda trimmern och göra diskussionen kort, men nu är det så att den här mamman tycker att Knattarna skall ha någon form av frisyr. Ett annat alternativ hade varit att gå till frisören, men nu är det alltså jag som står för diskussionerna, övertalningen, samt att jag håller i saxen.

Ett av problemen har varit att den yngste Knatten vill spara håret så att det ”vimsar omkring” när man skall ”headbanga” till musik. På förskolan finns det flera kompisar som har långt hår. Den elaka föräldern, i detta fall jag, har bestämt att här blir det inget långt hår innan ungen sköter sitt hår själv. Om man inte gillar att kamma sig, använda balsam och har fint nordiskt, lite torrt hår, så blir det ändå inte så mycket bang av det, det blir mer bryt och trassel.

Den ändste telingen har tjock, lite självlockigt hår och redan från första gången som det skulle klippas, så kändes det som om frisyren var given. Vi är båda nöjda med resultatet, även om vi bråkar varje gång det är dags att klippa sig. Det stora problemet i den ungens värld, är att det är hett eftertraktat att ha mohikan frisyr, men då måste man också fixa en del. En annan fördel är om man mest lunkar omkring, dylika frisyrer har en tendens att lägga sig ner platt om man hela tiden springer omkring, klättrar och leker. Mohikanen får alltså vänta lite den med.

Nåväl, efter en hel del lirkande med snart femåringen, ”man vill vara fin när man skall ha kalas” och så vidare så satte sig barnet lydigt på sin stol. Vi enades om att luggen kunde få vara lite längre, så att man kunde skaka lite på den när man dansade. Det blev en Kalle Blomkvist frisyr och ungen sken av stolthet när man fick kamma sig med lite saltvattens spray.

Två veckors övertalning gav utdelning, men det är helt otroligt vilken viljans kamp det ständigt är när det gäller hår. Utseende fixeringen börjar helt klart tidigt eller skall man kanske säga att medvetandet vad det gäller identifikationen av jaget gör det? Jag vet inte, men det känns som om det är viktigt hur man är och ser ut, vid ganska späd ålder. Yngste Knatten anser till exempel inte att en tröja kan vara enfärgad, den skall vara randig eller ha något tryck, annars är den endast en tröja som man har under. Man kan undra vart alla idéer kommer ifrån?

I helgen var jag tillbaka i staden där allt började, så hade jag beskrivit det om jag var en äldre rockpoet. Nu var sanningen en helt annan. Eftersom tågen var inställda och Knattarna vägrade att åka i hyrbil under motiveringen att ”då mår man illa”, så blev det buss. Inte speciellt rock n´roll när man i höjd med Kungsbacka står i mittgången med en sjuåring som tömmer sig i en plastpåse. Men ändå, det gick bra, påsen knöts ihop, resan fortsatte till sitt slut.Där väntade den ömma modern på oss och äventyret kunde börja. Trots att Silverpingvinen hade haft feber och Guldhajen hade svajiga ben och tom mage. Solen strålade och det luktade vår och hemma.

Universeum, dinosaurieutställning, så häftigt. Med Knattarna i hundranittio, en mekanisk T-rex som vrålar på oss när vi äter korv. En regnskog som regnar inomhus. Varför är det så att ungarna lägger märke till detaljerna medan vi vuxna hela tiden strävar efter helheten? Liseberg, en snart femåring som har längtat efter att åka bergochdalbanan och sedan visade sig att den var alldeles för läskig. Tårarna som rann i det lilla ansiktet efter turen, medan sjuåringen var i extas. Vi kastade oss över fler åkattraktioner, tårarna torkade. Lycka, utmattning.

Styvpappan hade köpt Thåströms nya till mig och jag ramlade ner i det musikaliska nördhålet, talböckerna har avlösts med en grym nostalgitripp. Förra året vid den här tiden var det Eldkvarn. Så många låtar, svårt att säga vad som är bäst. Men sanningen är att våren är en tid för lust och melankoli, de går hand i hand. Har snöat in i en diskussion om kärleken med C, vi hamnar i den hela tiden oavsett vad vi börjar någonstans. Men en sak är säker, den är bestående och jag behöver inte sjunga ”fan, fan, fan”, för det blev rätt, fast det är krångligt.

 

Igår var jag på en helt ljuvlig påfyllnad av inspiration, inom mitt skrå handlar det naturligtvis om böcker. Jag var på en litteraturgenomgång och fick lyssna på bokprat om ett sextiotal titlar. Vissa var rena nyheter för mig, andra var gammal skåpmat, men framförallt var det en påminnelse om hur härligt, frossande det är att få arbeta med böcker för barn och ungdomar i från nollan till nian. När jag satt där så kom jag, återigen, underfund med hur individuell smak kan vara. Vissa titlar ”hafsades” över enligt mitt sätt att se på saken, då jag har varit med om rena lyckostunder med just dessa böcker, medan andra som jag har varit ganska svalt inställd till, presenterades med en sådan glöd att det kanske är dags för mig att revidera min åsikt. Det är bra att få byta den vardagliga lunken och få lite nya tankar och idéer.

Naturligtvis var åhörarna till denna exposé av böcker, kollegor från andra skolor. Vi är en märklig liten yrkeskår, ofta arbetar vi ensamma i våra bibliotek, med att serva såväl elever som lärare. Lite enstöriga är vi allt, annars hade det aldrig gått vägen, å andra sidan gäller det att vara social, sälja in sig själv, såväl som böckerna eller medierna, annars självdör biblioteket som plats. Det blir en dammig, tråkig samling av volymer istället för en inspirerande plats som det är roligt att uppsöka. När jag gick på Bibliotekshögskolan så hade vi bland annat en kurs som gick ut på att vi skulle bli bra på att marknadsföra vår yrkesroll och oss själva. Eftersom jag vid den tiden arbetade i den stora bokhandelskedjan, så var jag van vid att allt kunde säljas med lite finess och jag ställde mig ganska frågande till hela poängen med att gå en kurs i detta. Man kan säga att jag var ganska tveksam till om det var något man kan lära sig överhuvudtaget. För mig handlade det mest om att försöka lyssna efter vad kunden/låntagaren frågade efter och försöka hitta en passande matchning inom sortimentet, underlätta för personen som ville ha hjälp och göra det snabbt, trevligt och professionellt. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Det visade sig att många av mina medstudenter tyckte att det var svårt, för att inte säga nästan oöverstigligt. Naturligtvis underlättar det om du tycker om att läsa in dig på olika nyheter, men helt ärligt är det omöjligt att göra det inom alla ämnen, hela tiden. Det räcker med att se till den korta livslängd en bok har i dag, samt att se till den enorma utgivningen som finns för att inse att du som person inte har en chans att kunna ha läst allt som finns i en bokhandel eller ett bibliotek. Men det finns många hjälpmedel, sökmotorer, facktisdsskrifter och att du talar med kollegor som kanske har andra specialintressen än vad du själv har. Du klarar dig faktiskt förvånansvärt långt på att förstå vad din kund/låntagare frågar efter och att du gör det med ett leende. Igruppen av kollegor som var på genomgången igår har jag vissa favoriter som jag gärna samarbetar med och det är roligt att få träffas och nörda lite tillsammans. Dessa har ett gemensamt, de är intresserade av det dom gör och de gör det gärna med ett leende, de andra kan man vara professionellt artiga emot, men jag har slutat att tro att man kan omvända alla gnällspikar. Den sistnämnda kategorin inom mitt yrkesområde kommer aldrig att lära sig att det inte är en brist att inte kunna allt, det är bara ett incitament till att lära sig leta bättre.

Igår kväll kände jag mig lite som en torktumlare i huvudet, ni vet den där känslan när det bara snurrar, men att torkprogrammet inte har gått färdigt, utan mer som om det är lite tungt och fuktigt. Det hade varit en dag full av intryck, där den ena händelsen hade avlöst den andra och när det är helt omöjligt att komma till ro. Morgonen hade börjat med alldagliga bestyr, frukost, påklädning av barn och så skulle våra gäster göra sig i ordning och ge sig av mot tåget. På jobbet började vi med morgonmöte, sedan hade jag elever fram till lunch, jag hann med en sushi med maken, vilket var ett oväntat, trevligt inslag, sedan begav jag mig till litteraturgenomgången. Därefter skulle barn hämtas, middag lagas, maken skulle flyga tillbaka till Holland, disk, småplock, några räkningar skulle betalas, packa skolväskan, lägga fram kläder, pyjamas på, barnprogram och godnattläsning. Helt förvirrad sjönk jag ner i köket och tog en kaffepaus med mig själv. Stirrade ut på mitt älskade äppleträd och så tog jag upp en favorit tanke, som jag satt och spann på, medan skymningen lade sig över trädgården och mig. Jag avslutade dagen med ett möte med mig själv och jag kände mig helt tankad på energi istället för dränerad.

När man bor utomlands så träffar man nästan alltid personer som kommer att betyda mycket för dig under din vistelse på platsen. Ofta byter man adresser och lovar att hålla kontakten eller att man skall hälsa på om möjlighet uppstår. I nio fall av tio så förlorar man varandra någonstans på vägen, det finns inte tid, inte möjlighet eller det blir inte av. Men så finns de där gångerna när det nästan omöjliga inträffar, man ses igen, man håller kontakten och man hälsar på. I helgen har vi haft ett sådant besök från Rotterdam. Det härlga är att det känns precis lika otvunget och naturligt som när vi umgicks regelbundet i Holland. Ungarna känner varandra och vi vuxna pladdrar på om högt och lågt. Det är familjärt, mysigt och roligt. Dessutom så får man chansen att uppleva sin egen stad som turist guide.

Jag tror att man borde ge sig själv chansen att vidarutveckla sina sociala relationer, det kan bli något nytt och annat. Det är verkligen värt det. Knatteligan höll ett högt tempo precis som vanligt och kompisen S hängde med som den mest naturliga saken i världen. Igår somnade jag som en stock efter att ha varit på simhallen och sedan burit fram trädgårdsmöbler, så att vi ordentligt kan njuta av det härliga majvädret. Det är min favorit månad alla kategorier, denna skira grönska, den nya starka solen alla underbara färger. Jag går omkring och känner mig uppspelt och bedövad samtidigt. Känslorna rusar i kroppen och vart år vid den här tiden undrar jag varför jag har valt ett yrke som håller mig inomhus. Det är så märkligt, på vintern vill jag inte gå upp för att det är mörkt, jag borde få gå ide, sura, sova och läsa böcker. På sommaren vill jag vara utomhus, läsa böcker umgås med människor som jag tycker om och helst inte ha några förpliktelser, bara njuta och tanka. När man funderar närmare på saken så vill jag helst inte ha några måsten alls, någonsin.

Idag skall jag sitta på skolbänken i eftermiddag och lyssna på boknyheter för barn och ungdomar. Det känns som om det kommer att blir riktigt roligt, framförallt eftersom det är ett efterlängtat bryt i vardagslunken. Men tänk om man fick gå ut i solen istället. Det hade varit riktigt härligt. Fast då hade jag säkert hittat på något annat självpåtaget ”måste” som att olja trädgårdsmöbler, kratta lite gamla löv eller något annat. Det är trotsallt så det fungerar och hängerihop här i världen, den där kravlösa friheten, fyller man vanligtvis med helt nya måsten. Har man oljat en stol, så borde man olja nästa och när et är gjort, så kan man alltid hitta på något nytt. Rastlösheten har krav att bli fylld med innehåll och idéer saknas sällan. Vi ses i solskenet, man kanske borde köpa sig en glass till exempel.

I måndags hade vi bestämt med yngste telingens bästa kompis familj att vi skulle se på en valborgsmässoeld. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Klockan 21 på kvällen ansåg staden som vi bor i var en passande tid. Jag kan förstå att man vill säkra sig om att enden skall lysa upp kvällshimlen, men helt ärligt, vilken barnfamilj passar det? Det var en solig, varm och vacker dag, vi beslutade oss istället för att cykla ner till stranden och picknicka. Eftersom man som förälder alltid försöker sälja in olika kulturella traditioner och fenomen till sina barn, så var jag en smula bekymrad. Skulle Knatteligan märka att just det där med storslagen brasa uteblev och hur skulle jag isåfall förklara att de inte fick skåda denna eld? Visserligen sov de sig igenom nyårsfyrverkerierna och tolvslaget, men då hade vi varit och firat och tittat på fyrverkeri tidigare på kvällen. De hade verkligen känt att de hade varit delaktiga. Nåväl, nu löste sig det iallafall. Fyra barn rusade runt som galningar nere vid stranden och på lekplatsen, därefter picknickade vi, inte ett ord om någon brasa. Efter några timmar blev det en smula kylslaget och vi bestämde oss för att cykla hem till den andra familjen för att avnjuta desserten. Väl där fortsatte leken och timmen blev sen innan vi sedemera begav oss hemåt. Jag var ganska imponerad av Knatteligan som höll ihop så väl och cyklade hem alldeles själva i den ljusa vårkvällen som höll på att övergå till natt.

Dagen därpå hade vi lånat en klasskamrat till äldste Knatten och proceduren upprepade sig, solen sken och vi begav oss till stranden. Klasskompisen K dök upp hemma hos oss redan klockan sju på morgonen, med en packnig bestående av tre lasersvärd. Lyackan var gjord, våra barn är inte stolta ägare av dylika leksaker och detta var stort. Tre lasersvärd, en picknick korg, tre barn och jag tog bussen till stranden. Ibland slår det mig hur lite det krävs för att dagen skall bli lyckad, både för små och stora människor. Vi är egentligen ganska okomplicerade. Klasskompisen var fullständigt exalterad över att vi hade kalla pannkakor med oss, medan Knatteligan var mest upptagna av dessa förbjudna leksaker.

Igår skulle vi passa bästa kompisarna en stund. Knatteligan cyklade dit och hem själva. De är så duktiga och jag förundras över hur oerhört mycket det underlättar när barnen börjar bli självständiga. Jag njuter i fulla drag, men av någon anledning känner jag att det är lite skamligt att jag känner lättnad över varje steg som de börjar behärska själva. Jag trodde att föräldrargenen skulle vara så självklar i mig, att jag aldrig skulle tycka att det var jobbigt när de behövde hjälp med än det ena och än det andra, men sanningen är att jag njuter mer av samvaron med ungarna nu när de klarar av vissa elementära saker själva. Jag tycker bättre om att packa matsäckar till olika utflykter, spela spel, vara med Knattarna och deras kompisar och delta i deras lekar än att ägna mig åt endast omsorg och det är väl inte helt politiskt korrekt egentligen. Jag är tydligen mer egotrippad än jag trodde och det är väl inte helt okej.

Igårkväll lade jag ut en bild på våra cyklande knattar på FB och hamnade därmed i en diskussion med en kompis om vad barnen får och inte får göra. Vi konstaterade att det inte spelar någon roll hur mycket vi förmanar våra barn, de kommer att göra precis tvärtemot. Jag har läst någonstans att man aldrig kan lära sig av andras erfarenheter, man måste göra dom själv. Det innebär att om du ber dina barn att bara bada fötterna i strandkanten, så kommer de garanterat att vada ut i vattnet till byxorna är genomblöta. Men det finns en hel del som är mycket värre än våta byxor vad det gäller erfarenheter och det oroar mig. Det är väl det som är det hårda med att vara förälder, man är svidande medveten om att förmaningarna inte kommer att räcka till, ungarna kommer att göra egna misstag och vi kommer stå bredvid med våra varningar som har fastnat i halsen. Det kanske är därför som mina guilty pleasures över lättnaden att knattarna kan gå på toa själva, leka lite och cykla på egenhand inte känns som så svår synd i mitt föräldrarskap. Det kommer att finnas värre saker att oroa sig för, jag får helt enkelt vända på det och anse att jag är en stolt mamma som har knattar som utvecklas till självständiga individer hela tiden.