Alla människor behöver bli bekräftade. Det är något som det talas mycket om. Senast i morse läste jag i tidningen, att det nya inom app-branschen är just sporra människor inom psykisk hälsa. När jag gick i nian så hade vi ett obligatoriskt ämne som hette ”Barnkunskap”. Ett obegripligt ämne, då jag som femtonåring inte hade några som helst ambitioner att vårda barn, men en av de saker jag kommer ihåg var Maslows behovshierarki. Den är utformad som en trappa, där det understa trappsteget är fysiologi (mat, vatten, luft), nästa trappsteg är trygghet (säkerhet, stabilitet), tredje steget är gemenskap (kärlek, vänskap), fjärde självkänsla (makt, uppskattning) och femte självförverkligande (bli allt du kan vara). Denna hierarki bygger på att man inte kan kravla sig upp på nästa trappsteg om inte det förra behovet är fyllt. Det är först när man är mätt, trygg och känner gemenskap som man börjar törsta efter uppskattning och självförverkligande. 

Man skulle kunna vara lite självkritisk nu och säga att det är ett I-landsproblem, eftersom det finns många människor som knappt har kommit upp på steg ett här i världen. Man kan också tycka det är lite förmätet att vilja ha uppskattning och makt att påverka sin egen situation på steg fyra, men det är å andra sidan ett typiskt uttryck för Jantelagens arv här i Norden. Jag är inte ledsen för att jag har detta I-landsproblem på min livslott, trots det tycker jag att det det är hemskt att så många lider av dåligt självförtroende. Det gör jag också i perioder, men jag tror inte att någon app skulle kunna hjälpa mig, när jag känner mig som världens sämsta mamma, maka, dotter, vän eller för den delen yrkesutövare. När jag har låg självkänsla, finns det alltid en utlösande faktor och det är i nio fall av tio, brist av tid. 

Jag är en planerande person och gillar struktur. Trots det är jag ganska spontan, vilket vanligtvis fungerar eftersom det finns en grundplanering. Men i perioder så kör det ihop sig, självklart. Ibland är det när det händer oväntade saker på jobbet, som genererar merarbete, ibland är det knattarnas aktiviteter eller sociala förväntningar. Förvånansvärt ofta är det helt enkelt så att det händer mycket intressanta och roliga saker samtidigt och då blir jag helt apatisk och olycklig. När det händer känner jag mig helt misslyckad och jag tror inte att någon app skulle underlätta mitt liv. Jag har en kalender och jag kan säga nej, men problemet är att jag inte vill. Istället för att känna mig deprimerad, borde jag känna mig lyckligt lottad över att jag har ett kul jobb, härlig familj och människor som vill umgås med oss. 

I fredags började jag arbeta efter julledigheten. En smygstart med en kort arbetsdag. Maken lämnade Knattarna på fritids och jag skulle hämta dom tidig eftermiddag. När jag kommer till jobbet har maken skickat ett sms till mig, våra barn var de enda på hela skolan som var på fritids denna dag. Direkt kände jag vilken oerhört kass förälder jag var, som utsatte mina barn för denna förnedring. Jag började jobba i rasande fart, jag hade massor att göra och en deadline som jag var tvungen att klara. Hela tiden skavde detta hemska i mitt huvud, hur kunde jag vara en så usel förälder att jag lämnade mina barn på fritids, denna klämdag, efter att de hade fått vara lediga i tretton dagar? Maken började nytt jobb första december och har ingen semester att ta ut, jag hade gjort bedömningen att de resterande semesterdagar som jag har kvar lämpligtvis bör användas vid sportlovet. Det såg bra ut när jag planerade in julledigheten och tog därför bara ut tre semesterdagar under detta lov. Jag ansåg att vi ändå skulle vara mycket lediga. I fredags kändes det inte alls som en bra planering, jag kände att jag nästan hade utövat våld på mina barn.

När jag kommer inrusande på fritids med andan i halsen klockan halv två, hade jag nästan stressat ihjäl mig på jobbet. Jag hade hunnit med det jag skulle, men bara precis och där stod jag utanför fritidsdörren och kände att nu kommer den dåliga mamman. Jag återfann mina Knattar, en pedagog och två ytterligare barn i matsalen. De satt och åt mellanmål, småpratade och skrattade och såg inte de minsta lidande ut. Varför hade jag stressat ihjäl mig över detta? När vi åkte hem fick jag höra att de hade haft en en lugn dag, de hade spelat pingis, biljard, varit ute och dessutom fått glass. Trots det undrade Knattarna varför alla andra föräldrar hade varit lediga och vad svarar man på det? Efter en halvlång utläggning om att både maken och jag var tvungna att jobba och antalet semesterdagar och två åhörare som inte riktigt verkade hänga med i resonemanget, så tog jag till universalmedicinen och sa: ”Ni kan få spela Minecraft på ipaden när vi kommer hem”. Jubel och glada rop, modern är förlåten.

Väl hemma drack jag kaffe och försökte bli av med den misslyckade känslan och peppa upp mig med att jag faktiskt hade hunnit med det som jag hade varit tvungen att göra på jobbet. Det lyckades sisådär bra. Efter en stund kommer Knattarna och vill visa mig var de har gjort i sitt spel. De pratar i munnen på varandra. De har byggt ett nytt hus i Minecraft, det är fantastiskt med växthus och trädgård med blommor. I alla rum finns det fyllda bokhyllor och sedan visar de mig ”mammas rum”, det är helt fyllt av böcker från golv till tak. De ser på mig, helt lyckliga över sin nybyggda värld. Vips så försvinner min känsla av misslyckande. Jag känner mig oerhört älskad och bekräftad. Mina två barn är bättre än alla appar, de knuffar raskt upp mig på Maslows femte trappsteg, självförverkligande. Jag känner mig som en livsduglig individ igen. Knattarna vet att jag hellre hade spenderat dagen med dom, men att man måste jobba eller gå på fritids, vi har alla överlevt dagen, men nu är vi tillsammans igen. Jag försjunker in i Knattarnas värld och lyssnar på eventuella förbättringar av deras Minecraftvärld, det är ett roligt samtal. Idag slog det mig att jag knappast är troligt att skaparna av Minecraft trodde att de gjorde en app för förbättrat självförtroende, men det är faktiskt de som det har gjort. Iallafall om det finns en sexåring och en åttaåring som vill reparera sin mammas dålig självkänsla med sina kreationer bakom det hela.