juni 2013


Vid jul och maj/juni, så tror jag alltid att jag skall hinna med en massa olika saker. Jag skall vara social, trevlig, träffa vänner, familj och njuta. Vart år utbryter det stora kaoset. För naturligtvis är jag inte ensam om att tro precis samma sak. Det skall avslutas, firas, mysas, skickas kort, födelsedagar ska firas, fixas presenter, bakas, grillfesta och man förväntas vara så där trevlig, kallpratande, lagom lättsam och samtidigt djuplodande. Jag vill vara en sådan person.

Det är matsäckar hit, utvecklingssamtal dit, yngste Knatten skall på rutinkontroll i diabetsstudien som denne deltar i och under en vecka ska barnet ha en stegräknare på sig och det skall dokumenteras mat, sov och övriga aktivitetstider. Mitt i alla glada och tillmötesgående samtal, så vill man faktiskt bara skrika. Ungefär runt första maj börjar det och avslutas lagom till midsommar. Förvånat kommer man underfund med att syrenerna har både hunnit få knoppar och blomma över och jag frågar mig, hur mycket njöt jag av det i år?

På jobbet är det uppbrottsstämning. Eleverna skall gå på sommarlov, en del skall sluta och är oroade för framtiden, samtidigt som de är lättade över att grundskoletiden är slut. Kolleger skall flytta runt på sina arbetsplatser och hela tiden hittar de något nytt gammalt skräp, som självklart kan stuvas undan i biblioteket och som jag senare slänger i smyg. Jag plastar även in böcker på jobbet, dammar, bär omkring stolar, ställer undan och städar. Lärare slutar, för att de har fått nya jobb och nya presenter som det skall samlas in till och tomrum efter roliga personer som uppstår.

Hemma håller de på att byta fönster och var dag flyttar jag omkring möbler och plastar in dessa av hjärtatsfröjd och glädje. Klockan kvart över sju, var morgon kommer det in en hop glada hantverkare och traskar över de inplastade golven. Hoppas jag inte har något i skafferiet som jag behöver, för där har jag plastat in alla hyllor hermeneutiskt. Barnens våningssäng har fått bli en inplastad garderob, då hela klädkammaren måste tömmas, då fönstret skall renoveras därinne. Vi sover ihopslingrade i min säng på nätterna med stängda fönster, för det är lätt att klättra rakti in i lägenheten med alla byggställningar. Vi svettas ikapp.

Och nej då, det gör ingenting, det blir så bra när det blir färdigt, jag har inte alls någonting emot att bära omkring på våra saker från det ena rummet till det andra. Det gör ingenting alls att de skall in i lägenheten i tre olika omgångar, för att arbetet har fått en ny tidsplan på grund av att fogarna måste fräsas också. Från början var det meningen att de skulle ta av fönstren på ena sidan, slipa ner och måla dem och sedan hänga upp igen. Nu skall de slipas och målas vid tre olika tillfällen (samma fönster bågar), men det gör väl ingenting, det blir så fint så.

Jag plåstrar om småsår på barnens blottade, ännu vinterbleka ben. Och så solkräm och solskydd glöm inte det. Var det förresten inte idag som jag skulle på avslutningssamtal för yngste Knatten på förskolan? Ungefär så är det, varje år. För även om vi inte renoverar fönster eller slutar förskolan varje år, så finns det alltid någon ny avvikelse som gör att just maj och juni är turbulenta.

Äldste Knatten skall börja på en ny skola till hösten, tillsammans med syskonet. Därför var det en speciell avslutning i år, fröken skulle dessutom gå i pension. Åttaåringen säger inte så mycket om själva flytten, men är inte helt nöjd, eftersom rasterna inte kommer att vara fyllda med lek med favorit kompisen. Men jag har lovat att fixa så att de kommer att ses även när sommarlovet är slut. Detta i sin tur har genererat att vi kommer att äta middag tillsammans med den familjen på onsdag. Ännu ett trevligt tillfälle att träffas och umgås. Jag skall bara vara glad, social och fixa middag – igen.

Yngste Knatten skall lämna förskoletiden bakom sig. Ifredags hade de avslutning och sjöng sommarsånger för föräldrarna. Solen sken och vi minglade och åt salta pinnar. Egentligen skulle vi äta gemensam picknick tillsammans med de övriga familjerna, men då smet vi faktiskt. Istället åkte vi till Stenshuvud och åt matsäck istället. Sexåringen känner sig redo för skolan, men är inte helt bekväm med att säge farväl till det som har varit vardagsnormen de senaste tre åren. Min snälla mamma hade tagit semester och kom redan i tisdags för att agera krockkudde och ta hand om ungarna. De har varit i sommarstugan sedan skolavslutningen i onsdags, haft sovmorgon, gått i skogen, varit på utflykter och haft försommarlov, medan jag har varit på jobbet på dagarna. På kvällarna har vi avverkat Ale Stenar och häng på verandan. Oerhört skönt.

Mitt i allt som skall hinnas med innan semestern börjar, när man känner sig som mest hyperstressad, så inser jag återigen att min familj är fullständigt fantastisk och jag inte hade varit någonting utan dessa personer som ger mig kärlek och trygghet. Min mamma mumlade visserligen någonting om att jag var för involverad i allt omkring mig, men inte på något otrevligt sätt. Min kusin tog med mig till Ven ihelgen för att cykla och dricka vin. I förra veckan var maken lekledare på sexåringens kalas och sedan följde han med på åttaåringens avslutningspicknick och var sådär självklar, varm och lugn som bara han kan vara.

Imorse pratade åttaåringen om vad minnen var för något. Ett typiskt utslag av att ungen funderar på framtiden och skolbytet: ”mamma, minnen är det som gör bilder av något som har hänt, när man blundar och då blir man glad.” Det är väl egentligen så jag tänker mig att det ska vara varje jul och vår och konstigt nog så jag kommer ihåg det i efterhand. Tur att det finns en aktiv förträngningsmekanism djupt nergrävd inom mig.

För ett par veckor sedan var åttaåringen på besök på Kulturhuset Mazetti, med sin klass. De skulle prova på olika kulturyttringar. Över middagen frågar jag hur det hade varit under dagen och vad de hade gjort. De hade fått dansa Svansjön och vår unge hade fått gestalta den elaka trollkarlen, något som denne var mycket nöjd med. Det var kul med dans, konstaterade äldste Knatten. Jag frågade hur just dans skiljde sig från andra former av kultur som teater, dans, cirkus och att läsa och fick till svar: ”Jo, om man läser en bok så får man texten, men bilderna får man liksom inne i huvudet. När man tittar på dans, så säger dom ingenting, men det kan vara musik, men man ser hur de rör sig och så får man texten inne i huvudet istället”. Ett finurligt och jättebra svar enligt min mening.

En vecka senare sitter jag med våra femmor på Skånes Dansteater. Vi ser en föreställning som heter ”Who let the dog´s out”. Självklart väntar jag på att just den låten skall spelas, medan de muskulösa och samtidigt graciösa kropparna glider över golvet. Dansarna har plastkragar om halsen, som ser precis ut som loppskydd som hundar har. Dessa blir lite längre in i föreställningen till lampskärmar. Vidare så går de omkring och släpar en gammeldags skrivmaskin efter sig i ett koppel. Låten spelas inte.

Dans är inte en konstform som jag är särskilt bevandrad i. Jag tycker att det är häftigt att dessa spensliga, mjuka kroppar kan visa både kraft, smidighet och styrka, men när det kommer till en tolkning så är jag novis. Jag lägger ingen värdering i det jag ser, jag låter mina synintryck helt och hållet styra upplevelsen.

Efter föreställningen lyssnar jag på vad eleverna tyckte och de flesta har liksom jag funderat på varför man har valt att använda en låttitel som namn till föreställningen och sedan inte spelade den. Men egentligen så fanns ju dessa ord, redan innan låten fanns, så vi enas om att våra förväntningar beror på vår förförståelse och att det inte nödvändigtvis behöver betyda att föreställningen och just den specifika låten hör ihop.

”Fast det är ju helt fel!” säger en av eleverna och så hamnar vi en diskussion om huruvida konst kan vara fel eller inte. Precis som en persons tolkning eller reflektioner kan vara rätt eller fel. Det är en ganska intensiv men kul konversation, men naturligtvis kommer vi inte fram till några svar.

När jag cyklar hem funderar jag på vad åttaåringen gav för svar veckan innan på vad skillanden var mellan dans och andra kulturformer och jag förundras över hur konkret barnets svar var. Därför att den föreställning som jag själv precis har sett kan beskrivas exakt enligt den formlen: ”man ser hur de rör sig och så får man texten inne i huvudet istället”. Mitt problem är nog snarast att jag inte fick någon text inne huvudet, men det skyller jag på att exprimentell kan betyda precis vad som helst och att oavsett mening eller inte så var det fulländat vackert.