februari 2009


Jag har lite smått följt Linda Skugge och Ebba von Sydows ”bloggkrig” den här veckan. Jag kan inte riktigt ta ställning till vad jag tycker, alla har rätt att känna sig stressade oavsett om man är en glamorös-, stureplans-, veckorevyns- chefreadaktör eller om man är bloggdrottnings trebarnsmamma i förorten, tycker jag. Man är varken mer eller mindre värd, oavsett med eller utan barn. Dessutom tycker jag att båda dissar varandra ”under bältet”. De är ganska ”bitchiga” båda två. Man är inte en passé idiot för att man skaffar barn, inte heller är man en dito för att man inte har valt att befolka världen.

En sak är säker, när man har fått barn krisar och stressar över olika saker än man gjorde innan. Att ha en ”bad hairday” känns inte längre som att världen går under, däremot är det ganska stressigt när ens tvättmaskin går sönder. En dålig hårdag, som singel kan vara nog så irriterande, medan man som morsa förmodligen skiter i att se sig själv i spegeln. När man som singel har mycket att göra på jobbet går man dit oavsett om man är lite dålig eller inte, medan man som småbarnsförälder är tvungen att vara hemma om ungarna har halsfluss. Ungefär så är det tror jag, varken mer eller mindre. Jag håller med von Sydow om att man inte är mindre värd bara för att man inte har skaffat familj när man är trettio år och jag håller med Skugge om att en ensamstående mamma som arbetar inom vården i Borås, förmodligen har det stressigare än von Sydow, ingen städhjälp synes där inte och inte heller många kronor kvar till julklapparna. Naturligtvis kan jag inte låta bli och läsa om deras bloggar.

Idag har vår fyraåring varit på dagis, snart tvååringen var med mig på jobbet. Han sov som en stock de dryga tre första timmarna, då jag snabbt och effektivt hann göra mycket av det som jag inte hade hunnit tidigare. Sedan käkade vi lunch och återgick igen vi till att jobba. Ungen läste bilderböcker, ritade teckningar, gick med mig på en del ärenden som jag var tvungen att göra och gömde sig i de tomma flyttkartongerna som jag höll på att arbeta med. Det gick hur bra som helst. Istället för att sitta hemma och vara stressad över hur mycket jag behövde göra på jobbet, så löste det sig till allas fördel. När vi lite tidigare än vanligt hämtade fyraåringen på dagis och gick förbi lekplatsen på vägen hem, var vi alla tre nöjda med vår dag och det kändes himla bra där i solskenet. Hem till falukorv,makaroner och paprika. Jag var glad över att det hade gått bra att ta med telingen till jobbet, det fungerar nämligen inte alltid på min arbetsplats och skall inte heller göra det. En stressfaktor i vardagslivet var löst.

Vi kom hem till ett annat problem. Tvättmaskinen i källaren hade gått sönder. Detta är ett stort stressmoment om man som vi inte har tvättmaskin i lägenheten. Med två barn på halsen så är det inte heller så att man går över till kompisen och kör en nödtvättmaskin. När jag tvättar en gång i veckan är nämligen min tvättkorg full till bristningsgränsen, vi pratar inte om lite underkläder som lätt kan förflyttas i en plastpåse, snarare sex olika tvättar i allsköns färger, ett helkvällsprojekt. Efter att ha begrundat problemet en stund inser jag att mina föräldrar skall till sin sommarstuga i helgen. Där finns det tre allmänna tvättmaskiner som man kan förfoga över i några timmar till det facila priset av 20 kronor. Sagt och gjort jag ringer och informerar min ömma moder (som bor dryga 30 mil bort) att det första de måste göra när de kommer till stugan ikväll är att gå och se efter om det finns någon tvättid i helgen. De måste sedan komma och hämta oss och vår tvätthög imorgon. Hon lovar att göra sitt yttersta för att erövra en tid till oss i tvättstugan.

Klockan 22 i kväll ringer mamma och säger att vi kan få en tid på söndag och att hon kommer och hämtar knatteligan och mig i morgon. Vad vore världen utan lilla mamma? som återigen är en superhjältinna av klass. Jag vet att Linda Skugge har drabbats av samma problem till och från, det har jag nämligen läst om, men jag tror inte att Ebba von Sydows garderob tillåter kris när hon inte kan tvätta på en vecka. Det är en fråga om olika slags liv, så är det bara. Hursomhelst, stressad eller inte, är inte detta ännu en gång ett tecken över att vi alla lider av I-landsstress? Min stress är dock över för den här gången.

Igår när jag var på jobbet så ringde dom från dagis och sa att snart tvååringen hade feber. Det var tio minuter kvar av min arbetsdag och tänkte att det kan nog vänta. Jag hade en säljare på jobbet och hade en hel del att göra. Feber? tänkte jag, när kom det? ungen hade varit glad som en lärka när jag lämnade dom på dagis.

En glansögd liten typ mötte mig på dagis, tillsammans med sitt syskon. Äsch tänkte jag, det är bara lite feber, det går över. Efter att ha lyssnat på två personers ojämnt hostande genom natten, den store hällde jag i lite hostmedicin vid halv ett och då lugnade det ner sig vid den fronten, så bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen idag. Jag hade bara hostmedicin till fyraåringen och den är morfinbaserad, inget man gärna ger receptfritt till en tvååring. Efter att förgäves har blivit bortkopplad och fått ringa upp under en halvtimmes tid, bestämmer jag mig för att ta med mig ungarna till den öppna mottagningen som de har ett par timmar på morgonen.

Sagt och gjort, ungarna byltas på och stoppas ner i vagnen och så bär det iväg till vårdcentralen. Vi har bara fem personer före oss i kö, så jag tänker att detta nog skall vara hyfsat snart avklart. Efter fyrtio minuters väntan, blir det äntligen vår tur. Då tränger sig en herre före ”som bara skall…” snällt väntar vi igen. Vårdcentralens leksaker lämnar ett del över att önska, de flesta av barnböckerna saknar dessutom sidor. Fyraåringen börjar bli rastlös eftersom han inte har fått springa av sig, snart tvåårngen står och smågnyr, snorigt vid mitt ben.

Mannen ”som bara skulle” visar sig ha en lång rad av obetalda räkningar med sig som han vill diskutera. Jag blir mer och mer irriterad, han får väl ta en kölapp, som alla andra? Bakom honom kommer en kvinna med rullator som skall anmäla att hon är där, eftersom hon har en bokad tid. Men vi då? Mer gnäll, fler tillsägelser om att vara tysta och stå still. När vi äntligen kommer fram till luckan, ser tjejen i receptionen lite skamsen ut, hon ber om ursäkt för att vi har fått vänta. Ger oss tid med den förste läkare som har tider att ge, vilket för en gångs skull är vår husläkare. Vi skall bara vänta ytterligare en halvtimme på denna bokade tid. ”Kan vi gå ut en sväng?” frågar jag och tänker på fyraåringens ystra ben, ”nej, tyvärr inte man vet ju aldrig, ärendena innan oss kan ju avklaras på kortare tid.”

När hände det senast på en vårdcentral? tänker jag, men går snällt och sätter mig med ungarna utanför läkarens dörr. Läser en förtäckt faktabok om Bamses familj, om hur Brumma, minstingen kom till (sexualupplysning för småbarn, Bamse och Brummelisa kramas länge på kvällen och vips så kommer det en lillasyster) och att hon är annorlunda (hon har autism) och att vara annorlunda kan vara bra.
Slutet är märkligt och ungarna ser ganska konfunderade ut efter att vi har läst boken två gånger, eftersom de inte vet vad autism är nu heller, men framförallt eftersom Bamse, hans vänner och familj brukar vara ute på äventyr i de serietidningar vi läser hemma. Fyraåringen frågar om annorlunda betyder att man är skadad i huvudet och om de isåfall har provat med plåster. Jag försöker förklara att annorlunda kan betyda olika saker och att jag inte vet om de har provat plåster.

Äntligen får vi komma in. Vår familjeläkare har vi träffat vid flertalet tillfällen på BVC, men aldrig fått träffa honom på vårdcentralen. han ser ut som tomten, har vitt hår och skägg, stor mage, är i sextioårsåldern och har händer som dasslock. Han talar så att man förstår vad han säger, har humor och ger ett mycket förtroendeingivande intryck. Han lyssnar på lungor, tittar i öron och hals, pratar om virus som går men tycker att vi för säkerhetsskull skall ta några prover. Vi går bort till provtagningen, sitter återigen i kö, hals topsas och det sticks i ett finger. Fyraåringen är dödligt rädd, även om provtagningen gäller syskonet. Båda belönas med klistermärke. Vi går tillbaka till läkaren, som efter att ha granskat provsvaren, kommer fram till att snart tvååringen har halsfluss. Hostmedicin och Pencillin skrivs ut.

Vi går ut för att ta på oss, snart tvååringen är vid det här laget bortom sig av trötthet. Fyraåringen är helt hysterisk, eftersom klistermärket är borttappat. Jag sliter med ytterkläderna. Efter att alla har packats in i kläder och blivit satta i vagn, beger vi oss till affären för att handla och sedan mot Apoteket. Regnet strilar iskallt från himlen, alla tre har varit på bättre humör. Tvååringen somnar, fyraåringen tjatar om sitt klistermärke, själv vill jag helst att någon högre makt skulle förbarma sig över oss, handla, hämta medicin, laga mat och mirakulöst bota snart tvååringen. Jag behöver nämligen vara på mitt arbete, jag måste packa upp alla böcker till invigningen av biblioteket nästa vecka, jag är en smula stressad över situationen. Men man är ju först morsa och sedan lönetagare, så är det bara.

Fyraåringen är på ett brutalt uselt humör, eftersom det inte finns möjligheter till att springa av sig och leka utomhus. Väl hemma äter vi lunch, jag tvingar i snart tvååringen medicinen, ungen skriker i högan sky och man undrar hur mycket av de 4 ml som svaldes. Pencillin borde ges i sprutform till små barn, tio dagar framåt skall vi tre gånger om dagen gå igenom detta krig. Jag är måttligt road. Stark som en oxe är ungen dessutom.

Dagen har fortsatt med regn, en gnällig, klängig snart tvååring och en understimulerad fyraåring som har blivit tillsagd minst en miljon gånger för att benen inte kan vara stilla. Det klättras, springs och ingenting av alla leksaker vi plockar fram kan hålla koncentrationen i schack mer än fem minuter. Det verkar som det kliar i benen på barnet. Imorgon blir det dagis för fyraåringens del, det måste springas rejält. I dag var inte en höjdpunkt i mitt föräldrarskap.

När jag var liten så tvättade man sin cykel ett par gånger om året, ungefär som man tvättar sin bil när den är smutsig. Det gör jag aldrig numera. Jag cyklar 2,5 mil varje dag till och från dagis, jobb och hem. Jag tycker det är härligt att cykla, på morgonen får det mig att vakna, fokusera och planera min dag och på eftermiddagen bearbetar jag vad som har hänt på jobbet innan jag fiskar upp ungarna på dagis. Cykeln är ett utmärkt fortskaffningsmedel. Men att jag skulle tvätta den? Nej.

Inte heller lagar jag den själv, bara tanken på att först kränga av och sedan kränga på däck, får mig att tänka på hur förbannad jag blir när jag inte får i bollen när jag spelar minigolf. Förutom lite kedjesmörjning då och då så går jag till den lokale cykelhandlaren/reparatören när jag behöver hjälp. Det känns tryggt att någon som kan vad han gör, avlastar mig med uppgifter som bara vid tanken ger mig frossbrytningar. 80 spänn för en punktering kan vara välinvesterade pengar om man har sin mentala hälsa att beakta.

Den lokale cykelhandlaren/reparatören är en frodig man i övre medelåldern med den bredaste skånska som jag någonsin har hört. Förutom att han har ett glatt humör, så är han duktig på sitt arbete, snabb, effektiv och man känner sig aldrig lurad när man skall bli betala.

Förra gången som våra vägar korsades över en förstörd eker, så frågade jag honom om han skulle kunna göra en vårgenomgång av min cykel och vad det isåfall skulle kosta. Jauh, de e jau brau att görrra när man cyklar sau mycke som dau. Det kostar 400 krauner, men dau ska vänta te i mars. Innan dess är de mycke skit pau vägarna au de e ingen idé. Lydigt har jag väntat i snart fyra veckor och nu är det snart mars.

Jag har till och med funderat på om jag efter genomgången till och med skall tvätta min gamle trotjänare, men det kommer förmodligen inte att hända. Däremot har jag kommit på att det här kommer att bli en utmärkt uppgift när någon av våra avkommor vill tjäna en extra slant om sisådär 2-4 år. Det är ju aldrig fel att planera in en tvätt då och då.

Jag har en mörk sida, jag fullkomligt äääälskar skvaller om kungafamiljen. Jag gillar att läsa om kändisar också, men när det gäller kungahusen och då främst Sveriges, så känns det som om det är på riktigt, så där som på sagornas vis. Där Prinsen och Prinsessan får varandra och lever lyckligt i alla sina dagar.

Nu skall vi alltså få ett riktigt kungligt bröllop, med klänningar, blommor, säkerligen specialdesignade ringar, bakelser och allt annat som hör till. Förmodligen får de knappt välja ett skit själva, men vad spelar det för roll? Glamour, glitter och glans i konungariket Sverige. Kläderna kommer att vara vackra, det kommer att vara mycket hysch-hysch och förmodligen lika mycket rysch-pysch, men det skall vet ju vara.

Jag hoppas att dom blir lyckliga, för finns det något tristare än olyckliga kungligheter? Iallafall så kan de ju inte klaga på att de gifte sig för snabbt eller att de inte kände varandra tillräckligt. Sverige kommer iallafall få det mest styrketränande kungahuset i Europa. Det är trotsallt ganska humoristiskt att de valde att gå ut med sin förlovning på fettisdagen.

Undrar om Daniel skall byta efternamn? Det vore ju modernt och jämlikt, frågan har säkert diskuterats inom familjen, men det får vi väl se om ett år. Jag kommer att följa det hela med spänning, sådan är jag!

I natt startades årets bokrea. En fest för de flesta boknördar som jag. Men konceptet är döende, tyvärr. När jag jobbade på min första bokrea 1991, så stod jag tillsammans med en kollega och märkte upp drygt 300 pallar böcker, med speciella gula rea prislappar. Det tog nästan en månad, det var en fröjd, jag totalfrossade i massor av små godbitar och två av mina månadslöner gick åt för att lösa ut allt. När allt var frampackat, plockade vi förhandsbeställningar som uppbevarades i stora, för ändamålet framställda, skrangliga bokhyllor. Alla påsar förseddes med ett nummer, så att det skulle vara lätt att hitta dom. Tusentals påsar. Det var så roligt att se vad folk hade beställt, trädgårdsböcker, kokböcker, sexböcker, barnböcker och så ett seriealbum, vem var personen bakom påsens beställning?

Den första readagen jag arbetade i bokhandel, kommer det fram en kvinna i päls. Jag står och försöker gräva fram en attraktiv titel, mitt uppe på en pall. Hon eftersom jag är fullt upptagen med att balansera böcker i ena handen och gräva fram nya med den andra, samt står på tå för att nå, så finns det inte så mycket möjlighet att fånga min uppmärksamhet. Kvinnan knackar mig sonika i huvudet med en hanskbeprydd hand. Förvirrat vänder jag mig om, hon ger mig en lapp med beställningar och säger att hon vill att jag skall plocka fram böckerna på listan, under tiden tänker hon gå ett par ärenden, eftersom ”det är fasligt vad många människor det är i butiken”. Alla förhandsbeställningar är plockade redan innan reastarten, så kan jag inte tillmötesgå hennes önskemål, men naturligtvis kan jag hjälpa henne att hitta böckerna på hennes lista, i den mån de finns kvar. Hon blir rasande, vad för slags betjäning är det? Hon heter minsann af eller von eller vad det var. En av mina äldre kollegor tillskyndar för att juta olja på svallvågorna och förklarar för kvinnan att jag faktiskt har rätt, vi plockar inte fler beställningar, men vi kan hjälpa henne att hitta vad hon söker om det finns några ex kvar. Kvinnan, som vid det här laget har förvandlats till kärringen i mina tankar, skriker ett par okvädningsord om hur inkompetenta och otrevliga vi är och slutar med att tjuta att hon skall gå till konkurrenten. Vad skall man svara på det?

Sedan fanns det de kunder som med ett speciellt ljus i ögonen hade hittat någon favorit, som bara väntade på att få gå hem och börja läsa. Det är märkligt när man känner igen en annan bokfantast, man känner en samhörighet och det är det som gör att man tycker att det är kul att jobba med böcker. Att se andras glädje, att kunna hjälpa till att locka fram den där känslan, det är helt enkelt vad jobbet går ut på. Det är samma sak oavsett om man jobbar i bokhandel eller i ett bibliotek.

Under 90-talet rensade verkligen förlagen sina lager till bokrean, få så kallade reatryck fanns. Dessa fula, kartonage böcker med halvvulgära plastiga framsidesbilder. Kartonage utgåvor är ett märkligt mellanting mellan inbundet och pocket, visserligen är pärmarna hårda, men sidorna är gjorda av billigt papper som snabbt gulnar och när man öppnar boken så säger det inte ”fras”. Helt klart ett minus i läsupplevelsen om ni frågar mig. Jag har tre sätt som jag erövrar böcker på. Antingen så går jag till biblioteket och lånar.Det andra sättet är att det har kommit en ny bok av en favoritförfattare som jag faktiskt inte kan vänta en enda sekund med att läsa och då köper jag den inbunden. Det tredje sättet att anskaffa böcker är pocket. När jag upptäckte detta fenomenala format, som man alltid kan ha med sig, som är billigt nog för att man skall kunna köpa mer eller mindre kända kort för att upptäcka nya favoriter, så blev jag fullkomligt lyrisk. En pocket kostar dessutom ungefär som en tidning och man kan använda den på samma sätt, när man har läst klart kan man ge bort den eller raskt avyttra den på något annat vis.

Ungefär som med pocketutgåvorna har jag det med bokrean, det brukade vara ett sätt att hitta nya författarskap. Så är det tyvärr inte längre. I går satt jag och surfade lite på nätbokhandlarna för att beställa reaböcker, det blev en otroligt skral köpfest, tre barnböcker. Inte ens en enda deckare eller kokbok hittade jag till mig själv. Jag var inom min gamla arbetsplats, för att fiska upp en reakatalog och mina gamla kollegor och jag fnissade lite över hur många ”gamla godingar” som det fanns, det vill säga nyupptryckta kartonnage av gamla klassiker eller bästsäljare.

Med detta sagt, så kommer jag nog ändå att gå en sväng runt bokhandlarna under veckan, man vet ju aldrig och varför missa chansen att gå till en fysisk bokhandel? Nästa år kommer inte internetbokhandlarna att vara med i bokrean och då undrar jag om det inte är en tidsfråga innan det hela sjunger på sista versen.

Jag kliver in på min arbetsplats och allt luktar nytt. Nya bokhyllor, nya soffor, nytt skrivbord. Visserligen kanske en viss ommöblering måste ske, men det är verkligen nytt allt. Till och med golvet har blivit polerat. Härligt! Nu skall jag ”bara” ägna mig åt att få alla böcker på plats. Trodde jag.

Vissa delar av det nya möblemanget har blivit försenat, något skall komma denna veckan, något nästa. Men ändå, inte några större saker. Vaktmästarna kommer direkt på morgonen och hjälper mig släpa fram en del lådor och jag går igång. Det riktigt kliar i händer och huvud att få organisera och göra allt fint. Säg den lycka som varar?

Jag börjar tänka, om de nu skall montera en ljusramp ovanpå dessa hyllor, så kommer de förmodligen behöva komma åt bakom den. Lamporna som hade kommit förra veckan hade varit fel och därför skall detta levereras och installeras vid någon senare tidspunkt. Om jag har fyllt den med böcker så går det inte att knuffa ut den. Bäst att kolla med montören först, sagt och gjort jag ringer till den slimmade försäljaren och lägger fram mitt ärende. Dom behöver inte komma åt bakom hyllorna, men när lamporna kommer vet han inte, det måste han prata med leverantören om. Leverantören är sjuk.

Teknikern kommer, jacken till nätkablarna sitter bakom hyllorna. Naturligtvis är det precis de hyllorna som jag hittills har fyllt. Jag får ta ur böckerna igen. Jag går och hämtar tre förlängningssladdar som jag sticker i eluttagen bakom hyllorna och lägger ovanpå dom, för säkerhets skull. Teknikern drar sina kablar, installerar min dator och tvår sedan sina händer. Resten är vaktmästarnas jobb, det tycker inte dom när jag informerar dom. Vad hände med ”du skall bara tömma och fylla hyllorna?” Jag befinner mig igen i situationen, det här är inte mitt jobb heller, men det måste ju lösas så det är bäst jag gör något åt saken.

Ibland skulle det vara så skönt att kunna använda den gamla slitna frasen: ”you must have confused me with someone that gives a shit”, men det klart att jag inte gör det. För jag vill att det skall bli bra, jag vill att det skall bli fint och jag vill ägna mig åt det som mitt arbete går ut på, nämligen att inspirera till läsning. Jag vill inte diskutera beställda delar av möbler som inte har kommit, jag vill inte diskutera vems jobb det är att dra vilken sladd vart, jag vill inte hålla på och tjafsa. Jag vill arbeta i ett fint, fungerande bibliotek, fyllt med elever, inte flyttkartonger.

Det kommer att bli snyggt, det kommer att bli färdigt och det kommer att fungera skitbra. Nästa onsdag blir det invigning, med eller utan lampor och annat krafs. Då skall allt som kan vara på plats och då börjar nästa kapitel i ombyggnads härvan, att planera rivningen av väggen som skall ske till sommaren. Men det är nästa veckas problem.

Imorgon startar allvaret. Vi har besökt den bättre hälften, alla favoritställen och människor i Rotterdam. Naturligtvis har jag spionerat på grannarna, eftersom det är en av förortens charmerande sysselsättningar. Tydligen är inte spionyrket något som jag bör överväga om jag skulle bli arbetslös. Igår, strax innan tillbaka resan skulle påbörjas, kom nämligen polisen och grannens barn förbi. Det hade varit inbrott i nyfikna tantens hus (tillika pensionärsparets). Visste vi något? Nej, inte ett dugg. Hemskt tråkigt med inbrott, aldrig kul att någon främmande har varit och rört bland privata saker. Men hur snöpligt är det, när man aktivt faktiskt kollar in grannarna, att man missar ett inbrott eftersom man har varit på äventyrsbadet med ungarna?

Nåväl, de två små individerna i vår familj och jag skulle iallafall avsluta vår lilla semester med att ta nattåget till Köpenhamn. Båda två är helt sålda på tåg för tillfället och det kändes som en bra avslutning på det hela. Vi skulle dela på två liggplatser i en fyra personers kupé. Efter ett hastigt farväl av maken/fadern, när bagage, ungar samt vagn kastades på tåget. Inkånkande av allt i vår kupé inser jag att det är bäddat för sex personer och att vi har sängarna överst. För min inre syn ser jag två små barnkroppar komma singlande ner från drygt två meters höjd. Jag uppsöker konduktören, medan tåget börjar rulla. Hon förklarar att nejdå, det är bara ytterligare två personer, som skall stiga på i Köln som skall sova där, plötsligt börjar ett illtjut sprida sig. Jag vänder mig om och inser att perrongen, med den springande, glatt vinkande pappan har tagit slut och att en fyraåring gråter tröstlöst eftersom han inte längre syns. Ett snart tvåårigt syskon darrar betänkligt på underläppen, eftersom att gråt är tämligen smittosamt, även om man inte vet varför den andre gråter.

Jag överlägger med mig själv och kommer på att det viktigaste är att häva denna gråt. Snabbt letar jag upp den smala, stegen som skall föra oss upp till vårt nattliga bo. I rekordfart byts det om till pyjamas, kissas och borstas det tänder. Upp med allt bagage och två ungar. Vi läser Bamse och Bo tvättar bilen. Jag bäddar så att vi kan ligga skarfötters med varandra. Alla är nöjda, men en hel och två halvor på 70 cm bredd, är lite småtrångt. När avkommorna har somnat, letar jag upp två extra kuddar som jag pallrar upp mot det lilla gallret som skall hindra oss från att ramla ner. Det blir någorlunda bekvämt. Jag tänder lampan i en av de sängar som är längst ner i kupén och tänker att de två anslutande personerna därmed kan slinka in i Köln. Jag är en önsketänkande idiot, naturligtvis.

I Köln kommer ett förälskat, fnissande par i yngre medelåldern in. Mannen inser, liksom jag gjorde vid första anblicken att sex sängar är bäddade och börjar förargat tala om detta, på tyska för sin kvinnliga medpassagerare. Sömndrucket, börjar jag med låg röst, på bruten tyska tala om för honom att nej, det är en fyramanna kupé och att de kan lägga sitt bagage på de tomma sängarna istället för att försöka skyffla upp det på hyllan vid våra sängar. Ursäkter utväxlas och jag somnar om.

Jag väcks dock ganska snart igen av att det amorösa aktiviteter pågår på en lägre sängnivå i kupén. Rädd att barnen skall vakna, så börjar jag demonstrativt snarka, vilket naturligtvis möts av ännu mer fniss och tisseltassel. Då tappar snart tvååringen sin napp med en duns och framförallt en precision som värmer ett modershjärta. Nappen far emellan både vår säng och ända ner i deras. En slemmig napp, från okänd avsändare kan vara nog så avtändande. Detta gör att de beslutar sig för att en av personerna går över i den andra sängen och sömnlika ljud uppstår. Sedan sover vi alla tills vi vaknar. I vårt fall så inträffar det tjugo över åtta på morgonen och då har det tyska paret försvunnit. Ingen har ramlat ner och slagit ihjäl sig. Efter omklädning sätter vi oss och inspekterar den medhavda matsäcken.

Landskapet svischar förbi utanför fönstret och alla är på gott humör. Det här går ju lite för bra, tänker den pessimistiska modern. När vi senare blir totalt tre timmar försenade, så visade det sig att det var befogat. Man kan nämligen inte rasta barn speciellt mycket inne i en kupé. Lättade stapplar vi ut på perrongen i Köpenhamn och börjar gå mot en styck väntande farfar som skall plocka upp oss. Två små barn går hand i hand på perrongen, medan en stolt moder går backom och ropar uppmuntrande, samt varnande ord till knatteligan, medan hon själv har armar och rygg belamrat med bagage.

Efter lunch, lek och spring hos farmor och farfar, satte vi osss på ett nytt tåg över sundet, väl hemma väntade en tvättid, en full tvättkorg och ett tomt kylskåp på oss. Imorgon ringer klockan 05.45, dagis och jobb väntar. Välkommen till verkligheten. Vem behöver spioneri när vardagen alltid är fylld med spänning?

Nästa sida »