I skolan idag talar vi mycket om individanpassning. Eleven ska känna att den får rätt stöd i sitt lärande. Jag tycker om den tanken, att man ska kunna se lärandet som en pågående process. I mitt arbete får jag följa eleverna från förskoleklass och upp till nian, jag har ganska hyfsad koll på var i läsandet mina låntagare befinner sig, de flesta följer någorlunda en utvecklingskurva som går från att ljuda till mekaniskt till läsande. För vissa tar denna delen lång tid. För andra är det enklare. För en hel del är det svårt med läsförståelsen. Andra är så bundna av den faktiska texten att de inte kan fantisera kring det som inte står i texten. Det finns lika många läsningar som individer. Men en sak som jag har lärt mig det är att man inte kan säga att det är tråkigt med böcker, för då har du bara inte hittat rätt bok, så enkelt är det.

Att individanpassa och som jag göra massor av instuderingsfrågor på litteratur för eleverna har fått mig att inse att utifrån samma text kan man ställa frågor på olika nivåer. Ofta har jag varianter på samma frågor beroende på vilken nivå som läsaren befinner sig. Det gör att vi i en klass kan utgå från samma bok, men beroende på om eleven behöver mer tid att läsa texten och därför får mer textnära frågor så kan en annan elev som läser snabbare få frågor som kräver lite mer tanke kring själva reflekterandet av texten. Det blir en anpassning av materialet på den nivå där läsaren befinner sig och det fungerar mycket bra, men det kräver en hel del av de vuxna som ska stötta eleven. Framförallt kräver det tid.

På grund av mitt arbete och de anpassningar som jag hela tiden gör så har jag utvecklat mitt uppdrag som förälder lite på samma sätt. Det handlar om att nivåanpassa och individanpassa den information som jag vill att min avkomma ska ta del av. Vår 11-åring har under våren haft i uppgift att skriva om Favelas i Rio de Janeiro. Det har varit en ganska krånglig, tidskrävande process. Framförallt för att det har varit svårt att få fram åldersadekvata texter om ämnet på svenska. Vårt barn hade ganska begränsade förkunskaper i ämnet och som förälder kan jag säga att det kanske inte är så att jag vill att mitt barn ska veta allt om detta eländiga ämne på en och samma gång. Barnprostitution, limsniffning och kriminalitet hos gatubarn som befinner sig i samma ålder som vårt barn är ganska tunga saker att diskutera på en lättfattlig nivå. Det tog två veckor att ut debattera ämnet barnprostitution så att vår 11-åring kunde förklara och emotionellt hantera hur det kom sig att ett barn skulle komma på idén att sälja sin kropp, så att någon vuxen kunde ”sexa” med dom. ”Det fanns liksom inte på kartan”ansåg vårt barn ”så äckligt”. Jag kunde inte annat än att hålla med. ”Varför kan den vuxne inte bara ge pengar eller hjälpa barnet?” var en annan helt adekvat fråga som jag inte heller hade något bra svar på. Vi kämpade med alla dessa frågor och arbetet är nu inlämnat och vårt barn har konstaterat att det inte verkar så kul att vara gatubarn i Brasilien.

Man lär sig massor av sina barn, speciellt när man ska anpassa informationsflödet till rätt nivå. För två veckor sedan kom återigen, för tredje gången den här terminen, vår 11-åring hem utan sitt pennfack. Efter flera dagars tjat om att ta med det från skolan kröp det fram att det var borta. Det klart att man som förälder blir trött och arg på alla dåliga ursäkter och på att fixa nya pennor, suddgummin, pennvässare och linjaler i strid ström. Jag har gått över till att köpa askar med blyertspennor. Vid frukosten kom jag på ett nytt sätt att individanpassa, jag lanserade begreppet ”föräldrar matematik” det är egentligen konstigt att ingen har kommit på terminologin tidigare. Det är nämligen busenkelt sätt att både individanpassa och ge konsekvenser på en och samma gång, jag gav vårt barn tankenöten:

3 pennfack-3 pennfack = 0 mobiltelefoner

ungen förstod direkt och kontrade med:

3 pennfack- 3 pennfack + 1 (upphittat) pennfack= vad skulle summan då bli?

det bestämde föräldrarna att svaret kunde bli ”möjligtvis till höstterminen”

båda våra barn förstod denna individanpassade information. Inte för att det var någon större glädje för den som skulle lösa uppgiften, men budskapet gick in. Jag tror att vi vuxna borde individanpassa mer, det är lärorikt både för den som ska förenkla eller utmana och för den som ska förstå och lära. Det är faktiskt viktigt att vi förstår att vi är här för att lära tillsammans och att det är både spännande och kul.

Jag är inte utan fel och jag har en icke existerande stubin. Jag är en lagspelare och på gränsen till dumdristigt lojal. Det är en fullständigt vansinnig kombination, som jag har fått lära mig den hårda vägen att hantera. En av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig av att härbärgera alla de bristerna i en och samma kropp är helt enkelt att hålla käft, inte bubbla över, inte låta min låga impulskontroll och första tanke få uttryck där och då, helt enkelt tänka en eller två varv till. Det funkar numera i åtta fall av tio. Det är mycket viktiga insikter som har kommit smygande i takt med att jag har blivit äldre och det har varit ovärderligt för mig att lära mig det.

Men, bara för att jag har lärt mig det, innebär det inte att jag faktiskt blir förbannad ganska ofta, för det blir jag och för mig finns inga fulare ord än orättvisa, fördragsamhet och avundsjuka. Lagspelaren inom mig ser alltid till det positiva hos andra och är övertygad om att de brister som en individ har, kan kompenseras av någon annans styrkor i laget. Det viktigaste i kollektivet är att man är sammansvetsad och drar åt samma håll, man godtar att någon måste vara lagledare, men man ser att alla platser på plan är täckta av för platsen den mest kompetenta personen. Om någon i ett lag har brister så ser man till att den får stöd, utvecklingsmöjligheter, till dess att den har nått sin potential, så sluter man upp och kompenserar. Det lärde jag mig när jag spelade fotboll och i stort sett är det så jag fortfarande ser på mitt liv både på jobbet och privat. Trots att min stubin fortfarande är ickeexisterande.

Denna vecka fick jag i uppdrag att på ett offentligt möte bemöta kritik som hade uppkommit när jag inte var närvarande angående hur den verksamhet som jag arbetar i sköts. Självklart kände jag mig utpekad och förbannad, eftersom det hade diskuterats när jag inte var där. Naturligtvis var min första reaktion att blodutgjutelse var på sin plats eller att åtminstone ett rött kort utdelades. Men jag bestämde mig istället för att skicka tillbaka bollen och be om konstruktiva förslag. Det visade sig att just den passningen hade inte motspelaren någon taktik för, istället var det en av mina lagspelare som kände sig utpekad och därför kom med en konkret lösning. Motståndaren kände sig delvis stukad och jag kände mig som en vinnare. Jag hade inte klarat av att hålla mig så lugn om det inte hade varit för mina lagkamrater, samt min privata taktikcoach utanför plan. Men jag är tacksam för att jag gjorde det, för det ger mig tid att fundera ut en plan för returmatchen. Återigen har jag vunnit på att inte låta min stridslystnad ta överhanden, jag har lyssnat på de som kan kompensera mina eventuella brister och som ser mina personliga styrkor.

Privat har veckan varit svår eftersom vi har förlorat en familjemedlem. I går tog vi farväl under en gnistrande sol med tunga hjärtan. Men vad hjälper vackert väder när det regnar i själen? Då är det skönt att få ingå i ett fantastiskt lag, att få dela varma minnen, kärlek och sorg. Att tillsammans upptäcka hur nära glädje och sorg ligger, men att det alltid är lättare när man får vara lagspelare än att vara ensam.

Måndag morgon i januari, svart som natten när man cyklar hemifrån, med lite regn och motvind som krydda. Veckan börjar med en arbetsplatsträff. Vi pratar om måluppfyllelse, vår gemensamma uppdrag i skolan. I helgen var vår yngste Knatte på kalas och jag var med. Vi vuxna hamnade i en diskussion om just måluppfyllelse, vad det är och vilka förväntningar som finns. Det är en stor fråga, problemet är att trots alla styrdokument som finns i skolan, så är det inte förankrat i omvärlden vad uppdraget helt går ut på. Det förstår jag av vad de andra vuxna säger på kalaset.

Att uppnå måluppfyllelsen är att få minst betyget E i samtliga ämnen. E är inte detsamma som att ha en tvåa i det betygssystem som fanns då flera av grundskoleelevernas föräldrar gick i skolan, snarare en trea. Det lägsta betyget idag innehåller inte endast kunskapskrav, utan även krav på ett flertal förmågor, något man överhuvudtaget inte talade om i samband med betygssättningen under åttiotalet. Jag tror inte att ord som ”källkritiskt tänkande” eller att kunna ”argumentera” fanns med i bedömningen före högstadietiden när jag gick i skolan. Men det gör det nu.

Skolans måluppfyllelse går alltså ut på att alla elever skall uppnå minst betyget E, det tycker jag är bra. I det betygssystem som jag tillhörde skulle klassens betyg delas ut så att det fanns lika många ettor som femmor, lika många tvåor som fyror och helst skulle så många som möjligt hamna i mitten. Den idén är förkastad och tur är väl det, idag skall skolan se till den enskilda elevens kunskapsutveckling. Det är en mycket bra tanke.

Det är ett gigantiskt uppdrag som skolan har, som måste brytas ner i mindre beståndsdelar, elevernas insats, såväl som pedagogernas och vad tiden i skolan fylls med. Under de åtta år som jag har arbetat inom skolan så har jag förundrats över att det ständigt kommer nya direktiv. Inte bara små vardagliga förändringar, utan även på stora övergripande förändringar, konstant. Målet har alltid varit att förbättra, vilket är positivt, problemet är att man ofta inte hinner implementera och att utvärdera innan man skall vidareutveckla. Periodvis känns det som att vi ständigt befinner oss i ett flygplan som håller på att lyfta, men som ständigt tvingas till omstart, innan vi har nått målhöjd. Om jag har förstått det rätt så har det alltid varit så inom skolan. Det kallas att man utvecklas och arbetar framåt.

Jag är inte kritisk till att man utvecklas, inte heller är jag negativ till man skall se till individens prestationer, jag tycker att det är bra att vi vill att eleverna skall ha möjlighet att tänka självständigt och kritiskt och att de skall kunna uttrycka sig i tal och skrift. Men jag ställer mig frågan om detta stora uppdrag endast kan uppfyllas på skoltid? Personligen tror jag inte det. Samhället har förändrats otroligt de senaste 25 åren och det innebär att det inte bara är skolans roll som behöver hänga med i utvecklingen, det måste även föräldrarna göra. Vi får inte luta oss tillbaka som föräldrar och förvänta oss att skolan kan göra allt för våra barn.

Vi måste sluta tro att vi ställer upp för våra barn genom att vi skickar med en frukt eller för att vi skjutsar ungarna till träningen eller skolan. Vi måste ta en aktiv del genom att diskutera och lyssna på läxläsning. Vi måste ge våra barn och ungdomar tid, vilket är en bristvara för de flesta i vardagspusslet. Vi måste vara mer närvarande och intressera oss av vilken slags verklighet vår avkomma befinner sig i. Det är ett oerhört viktigt uppdrag vi har som föräldrar, en ständig fortbildning, där utgången är oviss om det här funkar just på min unge eller om jag måste försöka med en ny strategi, där vi inte alltid har tid att utvärdera i den pågående processen. Helt ärligt så är det skitsvårt, samtidigt är det oerhört roligt.Trots att jag har en lång utbildning bakom mig, så har att vara förälder, enskilt, lärt mig mest om livet.

Jag tror aldrig att mina barn kommer att tacka mig för all tid, energi och tankeverksamhet som jag har lagt ner på mitt uppdrag som förälder. Det förväntar jag mig inte heller. Men jag vill faktiskt tacka mina ungar för att de har lärt mig så mycket. Dessutom vill jag tacka alla mina elever som jag har förmånen att få följa i deras kunskapsbana, som ibland är snårig och svår, periodvis lekande lätt och som har fått mig att inse att det roligaste som finns är att utforska saker tillsammans.