februari 2010


Femåringen ”fryser i magen”, de feber glansiga ögonen ser trötta ut. Det är tur i oturen att vi är lediga, trist eftersom vi hade andra planer än att bara sitta och titta på DVD filmer, men tur eftersom det faktiskt inte är något riktigt viktigt som vi missar. Vi har även sovit middag alla tre, i några timmar. Det är inte lönt att göra upp några större planer än vilken nästa film som vi skall se ska vara.

Vi har dessutom hunnit läsa en hög böcker och hunnit konstatera att om man ”fryser i magen” så vill man inte rita, om man skall spela ”Svarte Petter” så vill man helst vinna och om man skall äta så skall det helst vara kanelgifflar eller knäckebröd med getost på. Vi har med andra ord hunnit och lära oss något även idag, det får man vara tacksam för.

I onsdags var det två och ett halvt åringen som hade samma åkomma, feber och hosta. Men enligt denne så var det mest glass, gos och film som kunde hjälpa tillfrisknandet. Det är med andra ord en ganska okomplicerad sjukdom, även om det alltid är tråkigt att inte vara frisk. Själv njuter jag av att bara få vara lat, utan några störr krav på mig än att vara lite sjuksyster.

Men det bör tilläggas att fredagar inte har samma charm när man är ledig, som när det är sista dagen innan lördag och man skall vara ledig. Det är nog min största läxa för idag. Jag hade samma overklighets känsla i somras när jag hade en lång semester och till sist glömde bort vilken veckodag det var. Det är ganska förvirrande, speciellt när man som nu bara har haft en vecka ledigt. Men det har varit ganska välbehövligt, det har varit lite för mycket av allt på sistone.

För mycket vinter, för mycket mörker, för mycket rutiner, för mycket kalas, för mycket jobb, för mycket grubblerier, frö mycket chef som slutar, för mycket matlagning, tvätt, dammsugning och för mycket kalas. Det enda som det har varit för lite av är make och sömn. Men nu känns det som om man har laddat batterierna igen och det har varit så skönt att befinna sig på en plats med barmark, även om det har regnat så gott som dagligen, dessutom har jag sett årets första krokus. På söndag bär det av hem mot kylan igen, men det är med vissheten att nu kliver vi in i mars och det innebär att det finns en vår som ligger där och väntar.

Annonser

Det finns vissa saker som alltid inträffar när man är ledig, en av dom att någon i familjen alltid blir sjuk. Igår eftermiddag uppvisade två och ett halvt åringen att något var i antågande. Istället för att leka, klättra, hoppa, så föredrog barnet att sitta med mig i en stol med jag läste en bok, för mig själv. Det är ytterst onormalt. Ungen var dessutom varm som en kamin.

Jag provade ett av de knep som finns att tillgå, jag satte på lite musik så att vi kunde dansa. När det enda som rör sig på två och ett halvt åringen, när man sätter på soundtracket till Madagascar filmen, är mungiporna, så är barnet sjukt. Inget tvivel om den saken. Oroväckande och framförallt tråkigt. En knapp portion spaghetti och köttfärssås fick igång kroppsandarna något, men som sagt det råder inget som helst tvivel om att ungen har fått någon form av bacill i kroppen. Det har förmodligen att göra med de x antal liter vatten som det drack när vi var på simhallen i söndags att göra.

Vår ursprungliga plan för dagen var att återigen gå till simhallen med några kompisar, men det fick läggas på is. Lugn, ro, stillhet, sömn och en och annan film blev allternativet istället. Nåväl, eftersom vi har lov så är det ingen större katastrof. Problemet är femåringen som med trettiosekundersintervaller glömmer bort att syskonet är sjukt och antingen vill leka, klättra eller på något annat sätt föra allmänt oväsen.

Eftersom vi behövde handla lite mat, så tänkte jag att det kanske kunde få bort en smula av springet i benen. Men att gå till affären är ingen höjdare och framförallt så är det urtråkigt att behöva gå, när man kan slippa. Efter inhandlandet, gick vi hem och lämpade av allt. Därefter styrde vi kosan mot IKEA. Av någon anledning älskar våra ungar IKEA och jag utlovade korv och sedan glass till lunch, efter att ha lurat i båda barnen en drickyoughurt först. Eftersom ungarna i Rotterdam också har lov så var det överfullt på IKEA, liksom det har varit både i söndags på simhallen och igår på museet. Det positiva med detta är att våra kompisar är lediga, det negativa är att antalet människor på en viss plats är helt klart kaosartad. När en av ungarna är sjuk dessutom så är det bara trist och trångt, vi kan ju inte gärna gå omkring och smitta ner alla. Efter en snabb titt på IKEA och en lika snabb lunch, blev det till att bege sig hemåt igen.

Det får bli en lat hemmaeftermiddag istället, Nicke Nyfiken film för ungarna och lite läsning för mig. Det kunde kanske vara en mer händelserik tisdag eftermiddag, men det kanske kan vara bra att ladda batterierna ibland. Jag har bland annat läst en artikel om Viktoria Beckham i vilken hon hävdade att hon minsann var som alla andra morsor, som dressed down i jeans och lekte med sina barn när hon inte arbetade. Själv funderar jag på vad hon menar med det, jag känner mig uppklädd om mina jeans är nytvättade och inte har fläckar, snor, lera över sig. Jag tror dessutom inte att mina barn noterar min klädsel över huvudtaget, men det klart jag tror inte att Viktoria Beckham och jag har samma uppfostringsmetoder vad det gäller mode. Tänk vad lite fritid att reflektera om de stora frågorna kan ge.

Varje gång som jag skall ut och resa ensam tillsammans med knatteligan, blir jag orolig för mitt mentala hälsotillstånd. Eftersom jag ogillar tio minuters resa i kollektrafikens oömma våld, så undrar jag hur det kommer sig att jag gång efter annan får för mig att det är trevligt att resa med barn. Därför jag tycker inte alls om att resa med barn. Jag tycker att ”målet är ingenting resan är allt” är fullständigt skitsnack. Om det inte fanns ett mål som lockade, så hade jag aldrig någonsin givit mig ut på några som helst resor med knatteligan. Det beror inte på att just våra ungar är särskilt ouppfostrade, de är bara inte helt lätta att kontrollera och förutsäga hur deras handlingar kommer falla ut. Dessutom så händer det alltid saker som är oförutsägbara när man skall någonstans.

I lördags var det återigen dags, vi skulle flyga till Amsterdam knatteligan och jag. Min vana trogen var jag genomsvettig redan när jag låste dörren hemma för att bege oss mot centralen för att ta tåget till flygplatsen. Döm av min fullständiga förvåning när femåringen gick hela vägen utan något gnäll, när vi checkade in utan några som helst problem, när vi smärtfritt gled igenom security kontrollen, hade tid att tillbringa tid i lekrummet, hann äta lunch och två och ett halvt åringen somnade i sin flygstol redan vid take off. Femåringen och jag hann läsa två Bamsetidningar och spela ett par omgångar Svartepetter, vi fick vårt bagage snabbt och maken var på plats och hämtade oss. Ingenting var problematiskt alls, trots att jag hade min vana trogen målat upp ett antal domedagsprofetior som skulle hända. Inte den minsta lilla krasch, inga otrevliga personer vid incheckningen, inget bagage på villovägar, inga överfulla blöjor, inte ens en fläck som kommer att vara svår att ta bort.

Det är ju inte första gången som mina dystra prognoser inte slår in, även om det har funnits gånger då jag har noggrannt har övervägt offentlig harakiri. Det är tur att man kan övertyga sig själv, gång på gång om att det är värt allt jobb, för målet är värt det. Annars hade det vait oerhört begränsande att leva. Då hade jag inte fått vara med igår när knatteligan förtjust och orädda kastade sig från bassängkanten, plaskade glatt och busade ikapp med sin pappa. Jag hade inte fått gå med knatteligan och träffa kompisar på Maritim Museum idag. Jag hade inte fått åtnjuta makens sällskap i helgen och för en vecka framöver. Det är tur att man kan övervinna sina egna obehagliga tankar. Jag hade inte fått hålla två och ett halvtåringens lilla kalla och sandiga hand på hemvägen från en mycket gyttjig fotbolls match igår eftermiddag och det hade varit synd. Jag hyllar självbedrägeriet, som får mig att utmana mina rädslor, det hade varit ganska tråkigt annars.

För ett par veckor sedan gick makens farfar bort, det var sorgligt. Maken och jag förklarade hans bortgång för femåringen, som efter en viss betänketid frågade mig om när det skulle komma en ny ”oldefar”. När jag svarade att det inte skulle komma någon ny, blev femåringen ännu mer fundersam. När min pappa gick bort så fick jag ju en plastfar som mina barn kallar morfar. Logiken var därför glasklar för femåringen, när någon dör kommer det en ny.

Inte så att den gamla personen blir ersatt, men antalet människor som man har runt omkring sig i familjen som är vid liv är intakt. Femåringen är medveten att det finns en morfar som bor på kyrkogården och en morfar som inte är min pappa, men som bor med mormor. Det är egentligen en ganska fin tanke att fylls på med nya det människor att tycka om, det är svårare att förklara varför det kom en ny morfar, men inte en ny gammelfarfar. När jag berättade det för gammelfarmor fick hon sig ett gott skratt, men menade att hon inte kände sig redo för singel marknaden efter sextiofem års äktenskap.

Idag skulle vi avtacka min chef på jobbet. Det slog knappast ner som en blixt från en klar himmel, hon berättade det redan i höstas, hon har fått ett nytt arbete och det verkar vara en kul utmaning som väntar henne. Personligen tycker jag att det är hemskt tråkigt av många anledningar, men den främsta är väl egentligen att jag tycker mycket bra om henne. Hon är rak, tydlig, lyhörd, mänsklig, rolig och har en energi och ett driv som kan förflytta berg. Hon är helt enkelt inspirerande att ha som chef. Hon är lätt att diskutera med, samtidigt som hon aldrig har några problem med att ta beslut. När man har bestämt någonting så blir det så och helst skulle alla bra idéer ha genomförts igår, vilket gör att man ibland har svårt att hänga med i tempot, men det är ett arbetssätt som passar mig. Det uppskattas naturligtvis inte alla, men vår chef är ganska svår att inte tycka om iallafall.

Jag avskyr avslut och jag avskyr att ta farväl, men det är inte samma sak som att jag inte tror att förändringar kan vara början på något nytt. Idag när vi skulle tacka av henne, så blev jag rörd, vilket jag upplevde som ganska pinsamt. Att jag sedan knappt kunde gå fram och säga lycka till, utan först försökte smita ifrån hela situationen gör inte något bättre. Jag fick helt enkelt övertala mig själv att gå tillbaka, efter att ha hämtat ytterkläderna för att säga hej då till henne. Det är nämligen så normala vuxna människor gör, men eftersom jag inte tycker om avsked så var min spontana reaktion att gå därifrån, för att slippa stå där och visa hur illa berörd jag var av det hela.

Jag har hört alla argument för hur bra förändringar kan vara och jag förstår till fullo hennes motiv till att ta det nya jobbet. Jag övertygad om att jag även i fortsättningen att jag kommer att tycka om mitt jobb, min arbetsplats och jag har heller ingenting emot den person som jag nu skall ha som chef, även om jag känner inte denna så väl. Det kommer säkert gå hur bra som helst. När jag började på den arbetsplats som jag är på nu, så kom jag från ett arbete som jag faktiskt tyckte väldigt mycket om, men där ledningen var usel. Att få börja på det jobbet som jag har nu var faktiskt lite av en dröm för mig, jag fick möjlighet att utveckla, forma, skapa det som idag är min vardagliga sysselsättning. Bonusen var att jag fick denna Duracell kanin till chef, som var lika rastlös i förändringsprocesser som jag, som fick mig att inse att det inte finns några nederlag, det finns faktiskt bara utmaningar som är värda att anta om man vill något riktigt mycket. Det har varit lärorikt, utmanande, utmattande och det har framförallt varit roligt, vilket har varit viktigt då den vardag, de elever, de situationer som arbetsplatsen härbärgerar är tuff och ibland ganska svårsmält.

Jag tror aldrig att förändringar är bara bra eller bara dåliga, jag tror liksom min femårings logik kring byte av morfar, att det bara blir annorlunda.

Ibland så brukar jag lägga märkliga saker på minnet och jag undrar om sådana flyktiga iakttagelser stannar kvar i hjärnan kommer sig av att man temporärt har städat i hjärnan och att den behöver lite påfyllning och utfyllning. I måndags åkte jag buss hem från jobbet och blev vansinnigt åksjuk, därför kunde jag inte läsa utan istället var jag tvungen att titta ut genom fönstret. Vi åkte förbi en bensinmack som reklamerade att dom hade 95 oktanig bensin för 12 kronor och 38 öre. Eftersom jag inte har någon bil och inte har tänkt mig att tanka inom en överskådlig framtid så kan man ju undra varför jag lagrar den informationen. Jag menar, fyra dagar senare kommer jag fortfarande ihåg dagspriset på bensin i måndags, hur värdelöst vetande är inte det? Finns det verkligen plats med så mycket utfyllnads information och varför kommer jag inte istället ihåg saker som faktiskt kan vara bra att kunna?

Jag skulle vilja komma ihåg hur man stavar till parallel parkering, jag stavar alltid fel på det och jag kan se att jag gör fel men jag kan inte rätta till det. Jag brukar inte parallel parkera speciell ofta, även detta beroende på avsaknaden av bil, men det stör mig att jag inte kan stava till det ordentligt. Vanligtvis när jag ar svårt med stavningen så brukar jag använda mig av synonymer, men just parallel parkering har ingen naturlig sådan. Att två bilar är parkerade bredvid varandra kan nämligen betyda något annat än just parallel parkera.

Naturligtvis finns det grader av allt värdelöst vetande som man packar in i hjärnan, vissa saker kan faktiskt komma till användande när man som minst anar det. Femåringen går igenom en variant på ”varför det perioden”, det märks tydligt att barnet vill ha svar på frågor inom diverse områden och att det sedan konstruerar sin bild av saker utifrån svaren som vi vuxna ger. Sedan en ganska lång tid tillbaka så är ett av favoritämnena Gud och döden. Inte helt okomplexa frågor, som inte heller har några givna svar.

Eftersom jag tycker att det är upp till var individ att få möjlighet att tro eller inte tro, så försöker jag ofta förklara genom att ge olika alternativ och aspekter när jag försöker att förklara, men tro mig, det är inte alltid så lätt. I förra veckan frågade femåringen vad som händer efter döden, jag förklarade att de personer som trodde på Gud oavsett vilken religion hade olika teorier, att det finns sådana som inte tror att det händer någonting och sedan att det finns människor som tror på själavandring. Jag såg barnet absorbera denna information. Den naturliga följdfrågan var vad är terrorism, mamma? Dagen efter frågade femåringen om varför inte alla människor som äger djur tog upp bajset efter dom, när alla mammor och pappor byter blöjor på sina barn, varefter nästa fråga gällde vad en tornado var. Jag skulle hellre veta svaret på dessa frågor och spontant komma ihåg hur man stavar parallel parkering, än att veta bensinpriset på en specifik mack i måndags var. Ingen kommer någonsin att ha nytta av den informationen, inte jag heller. Det känns med andra ord som om man bara borde kunna lagra viktig information eller sådant som intresserar en specifikt. Att vi dessutom har en hel massa oanvänt lagringsutrymme i hjärnan känns även det bortkastat, är det meningen att vi skall växa i våra egna hjärnor genom att lagra olika slags information? Jag menar det är ganska löjligt att ha en massa utrymme som står oanvänt uppe i huvudet, det är inte så platseffektivt om man tänker på det rent logiskt.

Jag tror att det var Hasse Alfredsson som en gång skrev en bok som hette ”Varför är det så ont om Q?” och det är även det en sak som förvånar mig, hur kommer det sig att man behåller Q i svenska alfabetet när man faktiskt aldrig använder sig av det förutom i en del efternamn. Man kunde helt enkelt rationalisera det hela med att döpa om alla som heter Qvist till Kvist och så skulle vi dessutom vara av med det där lilla problemet med att Qvist kan stavas Quist, för heter man Kvist så heter man det man heter inte Kuist, för det ser bara fel och fånigt ut. Hjärnan lagrar en hel del imärklig information och denna kunskap tar oss med ut i oanade associationsbanor och ibland skulle jag faktiskt vara mycket nöjd med att bara kunna stänga av.

Behövs verkligen alla hjärtans dag? Amerikanskt kommersiellt skit tycker några, inklusive mig själv, men ändå, vi har olika högtider, så varför skulle man inte även fira kärleken? Jag har svårt för romantik, med närmare eftertanke så har jag faktiskt svårt att uttrycka mina privata, innersta känslor för de som står mig närmst. Egentligen vet jag faktiskt inte varför, det har bara alltid varit så. Jag tycker på något vis att man märker om någon tycker om en och jag brukar vara ganska bra på att visa att jag tycker om någon, men jag är faktiskt ganska dålig på att berätta det. När jag blev mamma förändrades det, jag berättar ofta för mina barn att jag älskar dom, vi pussas och kramas mycket. Av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att säga det till mina barn, än att säga det till andra.

I helgen har jag haft besök av en god vän och hennes dotter. Maken till vännen tycker att Valentines day är en cliché, hon förväntade sig därför varken rosor eller choklad och varför skulle hon det? hennes man är i London och hon hälsade på mig här i kalla Nord. Vi hade en härlig dag och via sms fick vi reda på att han hade skrivit en sång till henne, spelat in den och lagt ut den på You Tube. Det var en fin sång, hon blev mycket rörd. Jag blev också rörd när jag såg hur mycket det betydde för henne.

Lite skamset tänkte jag på vad jag hade gjort för att hylla min bättre hälft. Ungarna skickade teckningar till sin pappa i veckan och när vi skulle slicka igen kuverten kom jag underfund med att jag också borde lägga med en hälsning. Så jag ritade också en teckning till honom. Ganska mesigt, men jag har gjort en karikatyr av oss allihop som vi ofta använder när vi skickar kort och brev till andra istället för att skriva under med namn. Jag ritade en variant på denna och skickade den till honom. Han skulle säkerligen ha blivit glad för både blommor och choklad, men han liksom jag, har lite problem med det där med att komma till skott och prata om det.

Det finns dom som säger att kärleken förändras när man har varit tillsammans länge och det gör den väl till viss del, men sanningen är att om man har haft turen att hitta människan som man vill dela sitt liv med, så blir det faktiskt bara bättre och bättre. Kanske borde man bli bättre på att säga det och visa det för varandra. Jag tror även att cliché presenter kan betyda minst lika mycket som alla andra ömhetsbetygelser. Det spelar faktiskt inte någon roll vad man ger eller när, bara man gör det ibland. Vi är nämligen obotliga romantiker allihop, även om vi inte vill erkänna det. Det är alltid härligt att få höra eller uppleva att man är älskad.

Förra helgen frågade svärföräldrarna om de kunde låna knatteligan, under två dagar. Jag började planera lite vuxen aktiviteter. Igår jag var jag ute med en god vän, åt middag och pratade om allt och ingenting, så där som man gör med någon man känner väl. Idag var jag på bio, något som inte är så lätt att göra spontant vanligtvis. Valet föll på en film som maken skulle ha avfärdat direkt, ”It´s complicated”, med Meryl Streep. Jag skrattade så att jag vred mig.

De yttre omständigheterna var en halvfull salong, en fredag eftermiddag, där drygt nittio procent av publiken bestod av medelålders damer, de så kalade kulturbärarna. Filmens plot var ett par, i samma ålder som publiken, som för tio år sedan hade genomgått en skilsmässa, mannen hade bytt åldrande fru och tre barn, mot yngre modell fru. Har vi hört det förut? ja det har vi. Men när fru ett och frånskild make hamnar i säng på sin yngste sons highschool graduation, då blir det lagom absurt och sedan fortsätter det. Det blir, mer och mer komplicerat. Det var oerhört roligt, alla som har lämnat tonårsförälskelser bakom sig kan säkerligen känna igen sig i en hel del av situationerna, jag skrattade så att årarna rann. Brevid mig satt en äldre man och hans fru. Mannen såg ut som en is stod under hela filmen. Jag är övertygad om att vi inte hade samma bioupplevelse.

Den härliga må bra känslan höll dock i sig och trots att jag var övertygad om att jag inte skulle klara av kvällens hektiska schema, så hann jag handla, laga mat till imorgon och baka en kaka. Imorgon kommer knatteligan hem och en mycket god vän kommer över från London med sin teling. Jag ser fram mot en mycket underhållande helg. För vad kan vara bättre än familj och vänner? Det är bara maken som saknas, men eftersom vännen har lämnat sin make hemma, så blir det säkert en hel del tid för fniss. Dessutom är maten för morgondagen redan gjord, så jag slipper göra den, utan kan ägna mig åt fnissandet, låter som det blir en härlig helg.

Det finns dom som säger att ett gott skratt förlänger livet och det är säkerligen sant, men jag hade nog aldrig trott att jag skulle skratta så mycket åt en amerikansk dramakomedi, en kall fredageftermiddag i februari. Men det är ju det som gör livet spännande, när man till och med förvånar sig själv, vad det gäller sin egen humor.

Nästa sida »