När världen är en obegriplig plats för mig, så tröstar jag mig med Astrid Lindgren. Hennes ord kan förklara ondska, hopp, vänskap och varför man ibland måste göra saker som man inte vågar: ”för annars är man inte en människa, utan bara en liten lort”. Jag har svårt för allt hat, som vissa människor i min närhet förklara som rädsla för det okända. Jag trodde att man skulle konfrontera rädslor, att det var själva nyckeln.

När jag tittar på TV, läser artiklar och pratar med olika människor så blir jag alltid lika förvånad över att att det finns så starka åsikter kring den egna rätten till att ha ett bra liv, eftersom man råkar vara född på rätt ställe. Det är absurt. Vi har haft väldigt få naturkatastrofer i Sverige, inga pågående krig under min livstid eller mina föräldrars för den delen. Vi har en del att arbeta med vad det gäller skola, sjukvård, våld i nära relationer och äldre omsorg. Men om du jämför det med att fly eftersom du håller på att bli skjuten på grund av att du har fel kön, fel religion eller politisk åsikt, så är det knappast jämförbart. Att du från en dag till en annan måste lämna allt som har utgjort ditt liv: din familj, dina vänner, din skolgång eller ditt arbete, ditt hem, dina ägodelar, ditt språk och att du på din flyktväg får se och vara med om mer elände än de flesta får utstå under sin livstid, det är inte ett val, det är en instinkt. Du flyr för ditt liv.

De är för många. Det är ett av de vanligaste argumenten. Okej, säger jag, det är många människor som är på flykt. Vilken familjemedlem skulle du välja bort om du tvingades fly? Din mamma? Din yngste son? Din make? Din syster? Din kusin? Din bästa väns dotter? Om du liksom jag skulle ha svårt att välja, då borde du inse att man aldrig kan säga att människor på flykt är för många. Alla har lika värde. Ska det vara så svårt att förstå? Vi måste dela. Vi måste försöka hjälpa.

Du har inte mer rätt att leva än en annan människa. Har du mer rätt att leva än dina föräldrar? Ditt barn? Dina syskon? Din mormor? ”Kort är livet hos de ting som brinner, snart slocknar vingar över mörka hus, snart slocknar rosorna i nattens trädgård, men aldrig slocknar längtan efter ljus” Stig Dagerman.

Annonser