juli 2010


Det finns saker som är irriterande, att missa en båt till exempel. Men när det nu råkar en båt från Dover efter det att man har haft en otroligt rolig helg tillsammans med goda vänner, så känns det av någon anledning inte så jobbigt som det borde göra. I helgen var vi i London och hälsade på mycket goda vänner. Det var efterlängtat och hur roligt som helst. När Knatteligans äldste medlem föddes arbetade maken i London och vi bodde där under föräldrarledigheten, då lärde vi känna familjen Jackson från Nya Zeeland. Det är inte så ofta som det klickar mellan båda familjernas samtliga medlemmar, men i detta fall gjorde det faktiskt det. Varje gång vi ses har vi makalöst kul. I maj fick familjen J ett efterlängtat tillskott av baby Z och det var en av anledningarna till att vi bara var tvugna att åka dit.

Man glömmer hur små dom är, de där två månaders bebisarna. Baby Z är dessutom ganska stor, men trots det mini jämfört med fem- och treåringen. Inte gör de så mycket mer än att äta och sova heller, förutom ett och annat tandlöst gurglande som man gärna vill tolka som skratt. Så hjälplösa, så små och samtidigt helt omöjliga att inte tycka om, när de nu råkar vara avkomma till favoritvänner. Sålunda har numera baby Z numera en självklar plats inom oss i vår familj. Det skall bli fantastiskt kul att få följa barnets uppväxt. Precis som dess storasyskon G, som är tre veckor yngre än femåringen och som vi har känt sedan innan dess första födelsedag.

Familjen J är inte speciellt glada i fysisk aktivitet, trots det lyckades vi locka med dem på en liten promenad till High Gate Woods, en av våra favoritparker, förutom att det är en schysst park, så finns det ett grymt trädgårdskafé och en bra lekplats. Lördagen bjöd på självklart utflyktväder, efter en del dividerande så beslutade vi oss för att gå tillsammans, trots att familjen J egentligen hellre ville ta bilen eller åka buss. Vi hade en härlig dag i parken, efter en del konfererande beslutade vi oss för att gå förbi vår gamla favoritpub på vägen hem. Min väninna anförtrodde då mig att det här var första gången som hon varit ute och gått sedan baby Z föddes. Jag blev helt förvirrad, tänk att inte ha gått en promenad på två månader! Jag vet att det knappast tillhör min väns favoritsysselsättningar, men jag skulle förmodligen ha klättrat på väggarna om jag inte hade fått gå ut denna sommar. Baby Z visade dock att det nog kommer att ske stora förändringar i familjen under den kommande tiden, då denna promenad genererade den första långa sextimmars sömnen någonsin. Föräldrarna var mycket nöjda.

Båda knatteligans medlemmar har sovit ute, under hela sitt första år under sina dagstupplurar. Det är stor skillnad på vad olika länder rekommenderar föräldrarna, men luft brukar ge god sömn och att gå ut och gå brukar också göra att man som förälder känner att man han gjort något, även om man nu inte känner sig redo att bestiga Mount Everest det första man gör, efter att man har fått barn. Vi hade en fantastisk helg i London, det är inte utan att man känner sig ganska priviligerad att ha möjlighet att dels ha vänner som man har roligt tillsammans med och har möjlighet att hälsa på. Sedan gör det ingenting att London är en av de bästa städerna av alla som jag har besökt.

Denna sommar har förutom härligt väder, bjudit på omväxlande miljöer för min familj och mig och jag tänker ofta på hur härligt livet kan te sig bara man har möjlighet, pengar och lite sol. Vi började med några veckors sol, pool och bad i Frankrike, sedan har vi varit med maken i Holland, mina föräldrar har varit på besök. Vi har varit på våra smultronställen här och träffat kompisar som vi lärde känna när vi bodde här och sedan en tur till London. Imorgon bär det hem till Sverige igen, efter ett kort stopp hemma, för att packa om bär det av vidare mot Karlskrona skärgård för att träffa vänner. Sedan är det dags för mig att gästspela på jobbet en vecka, innan jag skall fortsätta att vara ledig i två veckor. Det är lyx att få vara ledig länge och det är lyx att få göra olika saker. Knatteligan skall vara hos mormor i stugan nästa vecka, så de kommer att fortsätta att njuta av sitt sommarlov, när jag jobbar.

Det gör helt enkelt inte så mycket att missa båten, när man nu har långa lata dagar framför sig och vem kan egentligen vara irriterad, när man har Dovers vita klippor som kuliss? Det är inte utan att man börjar nynna på en viss melodifestivallåt från slutet av åttiotalet….

Annonser

Det är lite kul när man överraskar sig själv. Jag köpte mig en blommig skjorta i förra veckan under invändningen att den var somrig. Min man blev förvånad, jag brukar inte ha blommiga sommar skjortor. Jag brukar inte köpa speciellt mycket kläder efter årstiderna alls, jag handlar om jag upplever att det är något som behövs, mycket oregelbundet då jag faktiskt inte är speciellt intresserad av att handla kläder. Jag föredrar att handla böcker eller till knatteligan. Det fick mig att fundera över min garderob en smula. När blir man redo för blommiga skjortor?

I vintras jagade jag omkring efter en mörk, tjock, stickad polotröja, det fanns inte att uppbåda. När jag frågade i ett antal affärer fick jag till svar att det inte var modernt. Jag kände mig ganska vilsen i det svaret, jag trodde faktiskt inte att en grå eller svart, stickad polotröja kunde bli omodern. Det kanske inte är det mest klatchiga plagget, men ganska klassiskt. Jag började jakten i september och allt eftersom den svinkalla vintern fortsatte fortsatte jag att leta. Efter nyår fick det bli en lång, grå, stickad kofta i pingvinsnitt och polokrage istället. Det var inget fel på den, men det var inte det jag ville ha. Men vädret brydde sig inte heller om att det inte var modernt med det plagg som jag ansåg att jag behövde för att utstå klimatet. Jag brukar använda koftor lika lite som jag använder blommiga sommar skjortor.

När jag var yngre brukade en äldre släkting till mig ge mig saker under invändningen att jag skulle växa i det. Det handlade inte så mycket om att jag fick för stora storlekar, mer om att jag skulle växa i det smakmässigt. Det har inte skett. Jag har fortfarande kristallskålar och smycken undanstuvade. De kommer liksom aldrig att passa in med övrig inredning hemma hos oss. Men jag har så där lite i smyg börjat inse att jag tycker att en maffig kristallkrona skulle passa bra hemma hos oss. Förmodligen för att ljuseffekten skulle bli ganska cool med takhöjden. Dessutom är möblemanget i övrigt väldigt avskalat, så då skulle det bryta av på ett schysst sätt.

Jag blir alltid överraskad när jag kommer underfund med att det faktiskt går att göra smakförändringar, om än subtila och stegvis. Man kan ju undra hur det kommer att sluta. Om tjugo år kanske jag vill ha blått/lila permanentat hår, då kanske inte min frisör kan hjälpa mig med det under invändningen att det inte är modernt.

Igår var jag med om en rad märkliga saker. Jag vaknade upp och eftersom mina föräldrar är på besök så slår sightseenhjärnan till. Den bor granne med reptilhjärnan. Vissa säger att det har med ryggraden att göra. Ni vet det där med att man tycker att nu skall man underhålla, visa upp och se till att det blir en trevlig dag. Nåväl, eftersom vi befinner oss i Holland och natten hade bjudit på ett härligt förlösande åskregn, som hade rensat luften så ansåg jag att det kunde vara lite smått trevligt att åka på kanalrundfart. Min styvfar hade varit och tittat på jazz halva natten och såg mest ut som han ville sova, min make såg plågad ut över mitt mitt förslag, barnen behövde ut och rastas och min ömma moder, som känner mig allt för väl och som inte ville att jag skulle bli ledsen över att alla ratade mitt förslag, gjorde det hon alltid brukar göra, hon stöttade mig. Sagt och gjort, öm moder, motvillig make, knatteligan och jag beger oss mot stan med metron. Äldste telingen och maken gängar ihop sig och det slutar med att vi beslutar oss för att åka till Rotterdam Zoo istället. Eftersom vi hade årskort när vi bodde här och gick dit inte midre än trettioen gånger under det året, så är det knappast så att vi inte har varit där. Men ömma modern tyckte att det kunde vara kul, hon har bara varit där en gång, när det var dåligt väder.

Det var perfekt Zoo väder och jag tycker faktiskt att det är helt okej att gå till just denna djurpark. Den är stor och dess invånare har mycket plats att röra sig på och verkar inte helt deprimerade över att befinna sig just där, vilket man kan säga om en hel rad av andra Zoo som man har varit på. Berlin Zoo och London Zoo har varit ganska gräsliga, ångestladdade upplevelser från min sida sett och då har jag åtminstone inte behövt att bo i bur. Näväl, det märkliga med vårt besök igår var att det var helt folktomt. Rotterdam Zoo brukar vara fyllt av folk, närhelst man besöker det oavsett om det är en vanlig torsdag i november och framförallt under söndagar oavsett årstid. Nu hör det till saken att ett visst land skulle spela VM final på kvällen och att det är den förmodade förklaringen, men det verkligen helt tomt. Det var som om till och med djuren insåg att något stort var på gång att hända. När vi lämnade djurparken kort före stängningen kl. 18 så var vi typ ensamma kvar. Oerhört märkligt, matchen började inte förrän två och en halv timme senare och då var vi gott och väl hemma.

Jag har full förståelse för att man vill se VM finalen i fotboll, det vill jag också och hade det varit Sverige som hade gått till final så hade jag inte heller tänkt speciellt mycket på pingviner, men det hade säkerligen andra människor gjort. Om inte annat så kanske några turister hade gjort det, det är ju trotsallt mitt i semestertider. Min styvfar fick snällt finna sig i att Rotterdam jazzfestival lade om hela sitt program så att folk kunde se matchen istället för konserter. Att Stevie Wonder fick ge vika för en fotbollsmatch, på en jazzfestival måste ses som ganska märkligt. Speciellt om man betänker att det inte fanns några nattbussar eller andra kommunala transportmedel som man kunde använda sig av för att komma hem efteråt fanns att tillgå. Lite surt att ha åkt från Sverige för att gå på festival och vara tvungen att lämna sista konserten efter en kvart för att kunna ta sig hem. Det var ju knappast publiken för Hultsfred som hade åkt dit.

Fotboll är på dödligt allvar. Det bara är så. Hela Rotterdam var orange igår, efter matchen igår så var det kusligt tyst utomhus. Ja, ja jag är en smula jävig, man kan inte vara annat när det kommer just till forboll och självklart hade jag tyckt något annat om jag hade mer anknytning än ett par spanska kompisar till Spanien, men nu råkar det vara så att maken bor här, vi har bott här och Holland har faktiskt varit i final tre gånger och inte fått till det och det var Spaniens första final, de kunde gott ha väntat. Men målet var snyggt, även om det inte var rättvist och alla andra kan säga vad de vill för det här är min blogg och igår var en märklig dag.

Efter att ha varit ett par veckor i Frankrike och bara latat oss är vi nu i Holland. Vi har fortfarande semester, medan det är meningen att maken skall arbeta. Maken flyttade innan semester och nu försöker jag hjälpa honom att packa upp. Det går sådaär. Det är lite märkligt att packa upp på en plats där man inte bor själv. Jag har ett system han har ett annat och hans sammanboende eller rättare sagt inneboende ett tredje. Jag vill inte lägga mig i, men gör det naturligtvis och anser dessutom att det är att hjälpa till för ”så här många flyttkartonger kan man ju inte ha omkring sig”.

Mina föräldrar är dessutom och hälsar på, min styvfar är och ser på Rotterdam Jazz festival medan mamma, knatteligan och jag ägnar oss åt litee sightseen. Idag tog maken med oss till ett fantastiskt lunchställe vid en sjö, efter en lagom promenad trakterades vi väl och sedan gick vi och lät knatteligans äldste medlem bada. Både maken och jag avskyr att bada i sjöar, men vi är rörande enade om att vi inte bör överföra våra fobier på våra barn. Därför får barnen bada i sjön, medan vi tittar på och kommer med glada tillrop. Klar dubbelmoral om man frågar mig, men nu var sjön alternativet till att vara svettig i trettiogradig värme. Att jag som vuxen prioriterade att vara svettig kanske också är ett tecken på dubbelmoral, men det är väl som så mycket annat. Vi har ett set med regler för oss själva och ett för barnen.

Yngste telingen håller på att pottränas. Man kan utan svårighet beskriva förloppet som mycket mödosamt för alla involverade. Vi trodde att det skulle gå lättare eftersom det är sommar. Det är det inte. Ungen skriker och har svårt att släppa taget, maken som är mycket analytisk är genomsvettig och jag avskyr hela processen eftersom ett visst mått av tvång är nödvändigt. Vi hotar och mutar, trugar och ber, men ungen skriker och vill inte. Även detta är dubbelmoral. Vi säger efter var misslyckad omgång säger vi att ungen får ha blöja till den flyttar hemifrån, att vi skiter i det, men sedan börjar vi om på ny kula dagen därpå. Självklart vill man inte att barnet skall knata omrking med blöja resten av livet.

Dubbelmoral kan vara ganska bedrägligt, man lurar sig själv att tro på vissa saker. bland undrar jIag inte om just dubbelmoral är till för att utmana våra egna sätt att etikettera och ta itu med det som är svårt eller irriterande i livet.