Jag hatar verkligen hösten. Den är ful. Det finns många människor som älskar färgerna. Jag ser bara död och mörker. Med det sagt, så skulle man kunna tro att jag lider av dödsångest eller rädd för åldrande, men så är det inte alls.

När kvällarna kommer tidigare och dagarna är grå, så känner jag mig så nära det sköra i mig, de sorger som livet har bjudit på, de människor som inte finns längre, de relationer som man kanske inte har lyckats med, gör sig påminda, de utmaningar som man inte har hanterat på ett optimalt sätt, allt det där som skaver och kommer upp till ytan.

Samtidigt är det en period då jag är mest i kontakt med det fina. Det varma, kärleken, det pulserande, det livsbejakande. Det är som om de diametrala polerna dansar på en tunn tråd och det enda jag kan göra är att låta den där motstridiga strömmen forsa genom mig och så får man se hur det går. Och jag landar alltid på fötterna efter denna virvelvind.

I augusti inträffade en sak som på ytan är fullständigt banal. Jag hade varit på en härlig semester med de som betyder mest, börjat arbeta och åker iväg med mina kollegor på teambuilding. Vi åker till en äventyrskamp och ska där delta i olika tävlingar, indelade i lag. Det är inte något som skrämmer mig, men det är ingen sysselsättning som jag på något sätt tycker om, även om det ska vara under lättsamma och lekfulla former. Det jag ogillar är att det vanligtvis brukar ta fram sidor, både hos kollegor och mig själv som jag inte anser behövs för att vi ska kunna ha en professionell vardag. Trots det är jag alltid med och gör mitt yttersta, då jag är en lagspelare. Det är oerhört viktigt för mig att vara en aktiv del av min grupp, för att på så sätt visa att jag tror på oss, som flock.

Under denna dag får vi göra en rad olika aktiviteter, åka flotte, pussla, blåsa pilar och så vidare. Vi blir även utmanade att gå in i ett bollhav, i mörker, där ska vi leta gosedjur som i sin tur ska slängas i en basketkorg. Jag är 155 cm och inser att nivån på bollhavet kommer att stiga då vi är åtta personer på en liten yta, därför tar jag på mig rollen att vara den som står närmst basketkorgen för att slänga i djuren. Jag är inte rädd för mörker och har ingen klaustrofobi, på grund av min längd är jag van vid att ofta hamna i folksamlingar, där jag är inklämd. Det finns ingenting i mina tidigare erfarenheter, som gör att inte skulle gå in där tillsammans med mitt lag.

För att nå bollhavet måste man klättra in via en lucka. När alla är på plats, når bollarna mig över bröstkorgen. I mörkret famlar laget efter mjukdjur som de sedan kastar till mig för att slängas i korgen. När alla rör sig höjs bollnivån ytterligare. Det viner djur om öronen runt mig som jag fångar och slänger ner. Det är ingen behaglig situation, men hanterbar. Någon från ett annat lag ställer sig i luckan ovanför och fotar, så att blixtar smäller av, det får rummet att gunga ännu mer, som på ett dansgolv. Hela tiden kastas det djur mot mig som jag slänger ner i korgen. Då ramlar kollegan bredvid ner.

Han sugs ner under bollarna och får inget fäste med fötterna och kommer inte upp. Min kollega väger mer än dubbelt så mycket som jag är ungefär en halvmeter längre. Men jag försöker ändå hjälpa honom upp. Samtidigt blixtrar det och djuren slängs allt intensivare mot mig. Jag dras ner under min kollega och fastnar. Jag har ingen möjlighet att ta mig upp och för en kort stund är jag som förlamad. Trots det, så lyckas jag ta mig upp, fortsätter att dunka ner djur i korgen. Jag går på någon form av autopilot. När vår tid är slut, känner jag att jag måste ta mig ut. Jag får ingen luft. Jag glömmer hur man ska göra för att andas, jag klättrar ut och känner att benen håller på att vika sig, det går inte andas och för en stund känns det som jag ska dö. Jag får en panikångestattack. Fast det förstod jag inte då. När jag senare ska hämta barnen på fritids börjar väggarna i trappan flytta på sig, de kommer närmre, det känns som om jag befinner mig i en dålig skräckfilm.

Natten efter händelsen vaknar jag av att min man jämrar sig. Jag har slagit honom, för att jag tror att han ska dränka mig. Hjärtat rusar, det susar i öronen och dödsångesten har fullständigt invaderat mig. Det tar ett tag innan jag lyckas få kontroll över vad det är som händer i min kropp. På jobbet känns det som hiss väggarna hotar att svälja mig och förena mig med järnväggarna. Jag känner mig yr. På lunchen kommer väggarna krypande, när det är fler än fem personer i rummet. På natten upprepar det sig, jag slår min man, jag bankar på honom, han jämrar sig som ett skadat djur. Jag ger upp, går upp och ringer sjukvårdsupplysningen. Klockan halv fyra sitter jag gråtande, huttrande och talar med en vilt främmande människa i telefon, som talar om för mig att jag har haft en panikångest attack och som ser till att jag får hjälp. Jag känner mig helt plötsligt lättare. Jag håller inte på att bli galen, det jag upplever har ett namn.

Några dagar senare får jag reda på att jag har drabbats av Post Traumatiskt Stress Syndrom. Jag har elever som har fått det, för att de har upplevt förfärliga saker i sina unga liv. Själv har jag fått det efter att ha fastnat under en kollega, i ett bollhav på en teambuilding. Jag känner mig så oerhört pinsam och dum. Det blir inte bättre av att jag får reda på att KBT-behandlingen kommer att ta 3-6 månader.

Jag har nu gått en tredjedel av tiden. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Kanske inte helt nya saker.Men en sak är säker, oavsett hur banal eller enkel en sak kan tyckas för dig, så är det inte säkert att den upplevs på samma sätt för en annan individ. Jag vet fortfarande inte fullt ur vad som hände inne i mig under de där fåtalet minuter som jag befann mig i bollhavet. Men det var något som gick sönder. Jag fick hjälp att plåstra om skadan ganska snabbt för att jag bad om hjälp. Just nu håller vi på med att pilla på den förbannade sårskorpan som finns kvar och kliar för att det håller på att läkas. Helt klart kommer det att bli en ärrbildning. Jag kommer att påminnas i vissa situationer om händelsen. Jag kommer förmodligen att stundtals drabbas av fantomsmärtor. Jag kommer att bli starkare, för att jag har lärt mig att hantera stressen och oron, det känner jag redan nu.

Men jag kommer aldrig någonsin tycka om höstmörker. Hur många stearinljus  som än tänds. Jag kommer aldrig att uppleva gosedjur på samma sätt eller kuddkrig för den delen och ingen kommer att kunna få mig till att stå i ett hav med bollar upp till halsen. Däremot har jag börjat på en kurs i tekniksim för vuxna och håller på att lära mig crawla och det är verkligen jättekul. Så hur mörkt, förfärligt och ångestladdat det kan vara, så finns det så oerhört mycket nytt att lära sig och så mycket kärlek att ge och få. Det är kul att bli äldre, att få tårta och presenter och när det tar slut, så gör det det, oavsett om jag har varit rädd för det eller inte, så det är ingen idé att oroa sig för det i förväg.