Jag hittade en mängd dagböcker och brev, när vi rensade ur källarförrådet i vår lägenhet. Det var ett passande avslut av hela vårens eviga renovering, flytt och försäljning av det som har varit vårt hem sedan första november 1998. Ju längre in vi kom i vårt källarförråd, desto större kliv tog vi tillbaka i tiden. Jag hittade fotoalbum, skokartonger med brevväxlingar, gamla uppsatser som jag hade glömt att jag någonsin hade skrivit och mängder av anteckningar från hela min universitetstid. Att rensa, sortera och gallra, en uppgift som jag faktiskt delvis har som arbete som bibliotekarie, man skulle tro att det gör att det är lätt. Men det är det inte. 

Jag är vanligtvis inte speciellt sentimentalt lagd, framförallt inte när det kommer till materiella saker, men handskrivna brev är något av en raritet idag. Jag hade en hel kartong med alla brev, vykort, lappar samt en dagbok från när jag pluggade i USA. Jag hade ingen aning om att jag hade gjort en så prydlig låda av allt det, kommer jag någonsin att gå igenom det? Nej, förmodligen inte, men av någon märklig anledning så gick det absolut inte att slänga. Det var som om denna bortglömda kartong och dess innehåll var en viktig del av vem jag var för arton, nitton år sedan och separationsångesten över att slänga den var oöverstiglig, så det gick inte.

Ibland behöver man bli påmind om vad som är viktigt, det är lätt att vardagen tar över, den ena händelsen hakar i den nästa och man flyter ut och tappar fotfästet. Vart år i maj, så tänker jag att i år ska jag inte stressa så mycket under just försommaren, jag skall stanna upp och njuta och varje år misslyckas jag. Kanske beror det på att jag arbetar i en skola, att mina egna barn går i skola, att alla aktiviteter ska avslutas samtidigt, samt att vi har ett antal födelsedagar i familjen just i juni. Det går helt enkelt inte att stanna upp, det går inte att välja ifrån. Vanligtvis har jag inte så svårt att säga nej, när det hopar sig, men just vid den här årstiden så finns det helt enkelt för mycket som man inte kan säga nej till.

Förra veckan var det bal och skolavslutning på min arbetsplats. Mina barn hade även de skolavslutning och samtidigt blir jag tillfrågad om jag vill gå på en student för en gammal elev. Inte vilken elev som helst, en sådan där underbar ung människa, som utan vuxenstöd hemifrån, bara har bestämt sig för att överleva och som har arbetat oerhört hårt för att klara av sina studier, sig själv, sina tidigare upplevelser och gör sitt yttersta. När jag stod där i trängseln och väntade på att studenterna skulle komma ut på trappan och sjunga, så insåg jag att av alla de val vi gör, så är de bästa stunderna de korta ögonblick, när man upplever att man har lyckats hjälpa en annan person. En halvtimme senare är min rygg blöt av glädjetårar, lättnaden över en skoltid som man inte bara klarade, utan även lyckades otroligt bra med och tårar av att det finns människor som vill dela den resan med en ung individ. Jag var så oerhört stolt över min gamla elev och eleven var så stolt över att få visa sina resultat.

Jag kommer förmodligen inte att kunna säga nej nästa år heller. Förmodligen är denna känslomässiga urladdning en del av att följa unga människors resa, på liv och död, mot vuxenlivet. Deras intensitet är så oerhört smittsam och det går inte att vara helt passiv och bara se på. Men livet är så skört och i förra veckan fick jag även det tunga beskedet att en kollega hade gått bort efter en tids sjukdom. Det var inte oväntat, men återigen så blir jag påmind om att det aldrig går att försvara sig mot livets abrupta slut. Alla vet om att det tar slut förr eller senare, det som oroar är väl snarast när.

Nu väntar ledighet, lika välbehövlig som vanligt och sedan om man har tur att få vara med, så börjar allt om igen. Men nästa vår tänker jag inte hålla på att flytta. Jag skall tillbringa det kommande året till att bo in mig och kanske kommer jag att ta fram en av alla lådorna med brev under hösten, sätta mig tillrätta i min läsfåtölj och läsa igenom breven som jag fick när jag var i USA eller i Berlin och kanske skall jag våga mig på att läsa en av alla de dagböcker som jag har hittat. Tänk att jag var en så flitig skribent i tonåren, det känns riktigt spännande.