januari 2009


I Sverige talas det mycket om 40-talisterna, den stora generation som har varit tongivande inom i princip alla områden i samhället. De håller på att pensionera sig, men de sitter trots det, fortfarande i många nyckelpositioner. Vidare har vi 60-talisterna, som gick ut från gymnasiet i ett arbetsliv som väntade med öppna armar, yuppie eran stod där och drog dem med sig i sitt uppsving. Nu talas det om 80-talisterna, den första helt och hållet individualistinriktade generationen, vars värld endast ha bestått av ett smörgåsbord av valmöjligheter. Visserligen finns baksidan att det är svårt att ha så många val att välja mellan, det positiva är att det alltid går att välja om.

Jag 70-talist. Vi som inte är födda under de jämna årtiondena, tillhör inte någon generation. Vi är inte omtalade, speciellt ofta, vi är antingen för unga eller för gamla. Jag tillhör de stora förlorarna i det nya pensionssystemet. Min totala livinkomst skall ligga till grund för min pension, eftersom man endast får poäng för studier efter 1996, så är mina fem års akademiska studier inte poänggrundande. Min långa utbildning, gör att jag inte kommer att hinna arbeta så att min utbildning blir ekonomiskt vinstgivande. Men jag kommer att få arbeta till jag dör, troligtvis. 70-talisterna är dessutom den första kullen barn som inte kommer att tjäna, generellt sett mer än sina föräldrar.

Jag är inte bitter, shit happens, livet måste levas. Det intressanta är att även om vi inte riktigt räknas, vi som inte är födda under de jämna årtiondena, så är vi ständigt utsatta för det samhälle som de stora generationerna styr. Under 70-talet gick jag i velouroverall i skolan. Där utsattes jag av ett skolsystem där vi fick lära oss att alla är lika och att sättet att uppnå denna konformitet gick via diverse grupparbeten. Förutom att Mao och Elvis dog, så var det en ganska lugn tillvaro. Under 80-talet, var jag för ung för att bli yuppie, vi demonstrerade mot apartheid. Palme blev mördad, Sverige tappade sin naiva syn på sig själv. Det kallakrigets sista skälvande dagar inträdde, medan jag gick på gymnasiet. Det som jag läste i samhällskunskap, blev rekordsnabbt förvandlat till historia. Som nybakad gymnasist kom jag ut i 90-talets arbetslöshet, lilla Sverige som historiskt hade en arbetslöshet på 4%, hade helt plötsligt stora problem. Tidigare invandring som till största delen varit arbetskraftsinvandring, förvandlades till traumatisk flyking invandring. Världen förändrades och kom närmre.

Jag var för ung för att omfattas av arbetsskyddsförsäkringen, fick jag reda på, när jag blev arbetslös första gången, trots att jag hade varit med i facket och betalat till a-kassan i tre år, jag skulle ta det som en utmaning sa en hurtfrisk man från 40-talistgenerationen. När jag frågade varför de inte hade informerat mig om det när jag gick med, (varför ta en försäkring som inte kunde falla ut till min fördel?) Fick jag till svar att det var viktigt att vara med i facket.

Samtigt drabbade den stora IT febern världen. Jag, som inte längre gick i skola, eller på universitet fick vackert se till att erövra dessa färdigheter och kunskaper själv. Eftersom jag inte var ung nog för att ha haft det i skolan, så granskades mina färdigheter extra misstänksamt. Jag var dessutom för ung, för att under den 90-tals krisen, för ha en anställning under vars tak fortbildning skedde. 80-talisterna har fått denna kunskap med bröstmjölken, helt plötsligt var man för ung och för gammal samtidigt för första gången, på riktigt.

Under de sista tio åren har jag utbildat mig, arbetat, bildat familj. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att bli någon underbarn inom data, men jag är hyfsad på informationssökning. Jag trodde att jag var över de stora generationernas inflytande över mitt liv var slut, men icke. Tvärtom, under denna tid har 40-talisterna tröttnat på traditionella anställningsformer och blivit konsulter.Dessutom har de i denna process, fixat feta bonusar på privatkontot och luckrat upp arbetslivslagstiftningen för oss andra.

Återigen går de inte att undgå, dessa generationselefanter omvandlade till konsulter inom skratterapi, visualisering, dramapedagogik, andning, management och positivt tänkande över mig och alla andra stackars försökskaniner som råkar vara födda utanför denna kreativa jättesfär. Jag har kunnat skratta hur länge som helst, jag är nyfiken av naturen och vill lära mig nya saker, men inte fler hurtfriska, självförverkligade fyrtiotalister, tack. Inte fler färgglada damer i käcka frisyrer och linnekläder, inga fler low key herrar i jeans och kavaj i snaggat hår. Om vi nu skall tala om lekfullhet, låt bli att vara förbannat flåshurtiga. När blev det en nyhet att det första man upplever hos en person är kroppsspråket? Att det folk säger är sekundärt? När blev det en nyhet att det är viktigt att ha både kortsiktiga och långsiktiga planer för såväl en arbetsplats, som för resten av ens liv?

Jag menar inte att det är fel att dela med sig av sina erfarenheter, det är bra. Men vi andra lever och upplever också var dag. Jag vill inte sjunga i grupp, jag vill inte stå ivägen när mina arbetskamrater skall falla in i hjälpande armar och jag vill inte skratta på komando.

Tidigare arbetade jag under 16 år, till och från, i en stor bokhandelskedja. Jag har arbetat i ett flertal av dess butiker. Under dessa år så talades det konstant om nedskärningar, vilket under få, korta perioder varvades med tillförsikt och lite friare ekonomiska ramar. Det enda man kunde veta säkert som amen i kyrkan var att ju kärvare ekonomiska tider det var, desto fler konsulter fanns det alltid plats för. Sju gånger under denna tid bytte vi logga, när inser folk att branding, betyder att folk känner igen ett varumärke, att en logga måste vara stabil, inte hela tiden förändras. Har kunderna inte råd med böcker, beror det nog inte på nyansen i loggan. Ett år fick en fleecefilt med företagets logga på i julklapp. Jag funderade allvarligt på rituell bränning, men det slutade med att min mormor fick filten eftersom hon behövde en.

Så jag ber en stilla bön, fortsätt gärna vara kreativa, skrattande och färgstarka, men tänk på att det finns en hel del andra människor därute, som kanske inte alltid delar er entusiasm, eller som gör det mer lågmält. Vad det gäller erfarenhetsutbyten är det bra att låta mottagaren välja vad de har behov av att lyssna på och lära sig av. Ni kan ju börja med att läsa av vårt kroppspråk.

Jag har varit däckad av influensa sedan i tisdags. Den äldste avkomman hade en släng också. Men barn är sjuka på ett annorlunda sätt, dom är lite hängiga, men har likväl spring i benen. Den lille har varit snorig, men lika pigg som vanligt. Var dag har jag klätt, lagat mat, lekt med lego, handlat, mer död än levande. Visst går det, men inte blir man frisk själv av det.

I fredags kom min man hem över helgen. Jag sov från halv tre i fredags eftermiddag till halv två i lördags, med undantag för intag av lite middag, panodil och vatten. Sedan vaknade jag och kände mig ganska pigg-relativt sätt. Fader och avkommor hade spenderat dagen på Aquakul, lite surt känns det hela. Dyrbar tid tillsammans, bortkastat i bacillernas rike.

Men jag har fått mig en läxa, man måste be om hjälp. Personligen är jag riktigt, förbannat usel på att be om hjälp. Jag lider helt klart av ”duktig flicka syndrom”, men det är jag knappast ensam om. Även om jag försöker bli bättre på att be om hjälp och säga ”nej” till saker av tidsbrist, eller för att jag helt enkelt inte vill, så har jag mycket svårt för att inse när jag faktiskt behöver hjälp av andra.

Men min man är som vanligt en räddare i nöden. Det är fördelen när man har känt varandra länge (och nackdelen när man grälar, man vet vart man skall trycka så att det gör ont) man vet hur man kan stötta varandra, utan för mycket frågor.

Förutom mina gamla nyårslöften, som jag faktiskt har hållt skapligt, så bör jag härmed lägga till ett nytt: ”be om hjälp”. Vi får se hur det går att klara av det. Imorgon skall jag dessutom bryta ”Att cykla till jobbet”, jag får helt enkelt ta bussen. Kroppen är fortfarande inte tillräckligt pigg för drygt två mils cykeltur. Det är bara att kapitulera. Duktiga flickan får allt stå tillbaka lite, hon kan ju ta en cykeltur omm hon nu så gärna vill, dessutom är det förbannat kallt för tillfället!

I måndags gick vi upp kvart i sex, ett måste för att hinna i tid just på måndagar. När vi kom till dagis, sa äldste avkomman; ”jag kräks” och gjorde så, det var bara vända cykelkärran och åka hem. Den ungen har alltid gillat att ha kontroll, till och med vad det gäller illamående. En praktisk natur.

På eftermiddagen lekte båda ungarna på gården och klättrade i äppelträdet, respektive körde trehjuling. ”Åh, så skönt, inget allvarligt”, tänkte jag och ringde jobb och dagis och sa att vi kommer imorgon. Tisdagnatten blev stökig och bökig, det slutade med att alla tre sov i min säng, ganska okomfortabelt om ni frågar mig. Allmäntillståndet var hängigt. På morgonen ringde jag till jobb och dagis och sa att vi kommer inte. På eftermiddagen efter en mycket pigg dag, från de båda ungarnas sida, ringde jag jobb och dagis och sa vi kommer i morgon.

Så kom gårdagens kväll, det började med att jag kände mig stel, sedan kom muskelvärken över mig och därefter febern. Frossa och riktigt hög feber, huvudet kändes som en boxboll och öronen susade. Jag ville höra Obamas installationstal, men fick nöja mig med att läsa på text tv. Imorse fick jag återigen ringa dagis och jobb och säga att jag kapitullerade, vi var sjuka och jag visste inte när vi skulle komma någonstans alls. Dagens projekt blev att forvandra till apoteket och hemköp, totalt utmattande.

Hur kan man känna sig så vansinnigt liten och ruggig, på grund av en enda liten bacill? Det stora barnet har hosta, det lilla barnet är hur pigg som helst, så förmodligen blir det sjukt när vi andra har blivit friska och så sätts väl cirkeln igång.

Men vi går mot ljusare tider helt klart och idag har det fallit lite försiktiga snöflingor, inte för att dom kommer att lägga sig, men ändå. Nu skall jag dricka en stor kopp te, ta två panodil och ge mig i kast med en bok, som lite plåster på såren i denna hemska värld.

Det är mitt i natten, jag vaknar upp och förstår inte vart jag är. Kroppen känns som ett grillat revben. Jag har somnat tillsammans med äldste avkomman i dennes säng. Det är varmt och madrassen är inte speciellt konstruerad för någon som väger över 20 kilo, eller däromkring. Det gör inte jag.

Jag går ut i köket dricker lite vatten och konstaterar att jag, återigen, har sovit bort den enda lilla ej inrutade fritid som jag har. Men det var skönt. Jag borde nog investera i lite järntabletter, eftersom denna årstid verkar trötta ut mig fullständigt, det kan inte bara bero på vädret. Nåväl, det slår mig att idag är en historisk dag, Obama skall svära eden och det är ju inte utan man får spurta hem och kolla på installationstalet, efter jobbet.

Det är mycket förväntningar som ställs på honom, förmodligen alldeles för många. Om han inte hade fört med sig den friska fläkten av ungdom, samt sin etniska bakgrund, så kanske kraven hade varit annorlunda. Men nu har han det och jag har investerat 100 spänn i en Nordamerikansk fond. För om man inte vågar något, så kan man ju inte heller vinna något. Men det gör ju inte något att man är lite återhållsam i början. Men jag tror att Obama kommer att göra en skillnad, för han har tänt det berömda hoppet inom många människor och det är oerhört viktigt.

Jag häromdagen diskuterade jag just hopp, eller rättare sagt om passioner med en kollega till mig och vi kom fram till att utan passioner eller genuina intressen så är människor vilsna. Vi behöver något som engagerar oss i grunden.

Amerikansk politik tillhör inte mina djupaste intressen, men jag har följt Obamas dueller med Clinton och senare med McCaine och jag måste tillstå att det är både spännade och intressant. Dessutom påverkar det oss, trots att vi inte har möjlighet att påverka den amerikanska valutgången. Men nu är han vald och det är skall bli kul att se om det kan bli några internationella förändringar.

Vi är trötta på elende, det är dags att det vänder nu. Bankkriser, finanskriser, krig, svält, fattigdom, orättvisor och dessutm dåligt väder. Det sistnämnda är dock bara en fråga om tid, för vi går åtminstone ljusare tider till mötes där.

Igår blev jag berörd, illa berörd. Jag såg en dokumentär av Stephen Fry. Den handlade om HIV och AIDS och var oerhört stark. Bland annat så berättade en ung man att en vän till honom medvetet hade låtit sig smittas av HIV, han ville ha det. Varför vill man bli smittad av en dödlig sjukdom? Visserligen finns det bra läkemedel som kan bromsa utvecklingen idag, men varför vill man utsätta sig för att lida en lång utdragen kamp mot döden? Vad för slags självförakt drivs man av? Jag blir förtvivlad. Programmet innehöll även intervjuer med personer i olika stadier av sjukdomen. Det var ett bra, sakligt, mycket starkt program, men det lämnar mig oerhört illa berörd.

När mina barn har fötts, har jag upplevt det som en gåva att få vara med om att skapa liv. Det är coolt att få följa med på deras livsresa. Själv är jag tacksam över att jag får vakna, utan några större krämpor var dag, eftersom jag är nyfiken på vad som skall hända. Det kanske inte alltid känns så en mörk, iskall morgon i januari när man skall inom dagis och sedan cykla till jobbet, men på det hela taget känner jag mig extremt lyckligt lottad som har fått möjligheten att få leva. Jag är inte religiös, troende i någon sekt, bara glad över att få finnas till i det sammanhang som kallas mitt liv.

Min pappa dog innan jag hann fylla åtta år. Det är något som jag tänker på varje dag. Det är en del av mitt livsbagage. Han ville leva, det gör han inte. Andra människor som jag har känt har också gått bort av olika orsaker, sjukdomar, olyckor och ålderdom.

Alla skall dö. Krig, självmord, sjukdomar och olyckor som förkortar människors liv är ofta djupt tragiska. Men att en människa skulle välja att utsätta sig för ett dödligt virus, är för mig en gåta. Vad driver någon till det? Jag kan inte förstå, jag är förstummad. De smittade inom hans krets kallade sjukdomen ”the gift”, bara det är totalt obegripligt. Hur kan det vara häftigt att man kommer att föra en lång, utdragen kamp mot döden, under vilken man förtvinar? Skulle någon komma på idén, att vakna upp och säga ”idag tror jag att jag vill ha lite cancer!”

Jag tror inte att majoriteten av de som är smittade delar denna unga människas självförakt. Jag tror att de vill vara friska och ha möjligheten att få fortsätta sina liv. Det obegripligt, respektlöst och tragiskt. Jag har ingenting att tillägga.

Jag har funderat lite på det här med rötter. Det är något som kommer upp då och då och på något underligt sätt så blir det viktigare med tiden. Jag är uppvuxen i Göteborg, men flyttade därifrån för 14 år sedan. Mina släktingar är utströsslade över Halland och Småland, men jag har aldrig någonsin bott i där. Så jag är alltså från Göteborg, men kan en hel del om samhällen i sydvästra Sverige.

Igår spelade en kompis till mig i en ort där ett flertal av mina släktingar bor. Han var förband till en hyfsat känd poet/författare/tyckare. Min kompis skrev att till mig att kulturdamerna närmast hade vält poetens bokbord. Jag tror att dessa två män i yngre medelålderns besök, tillhör en av de stora händelserna för året i kommunen.Åtminstone kommer det att hamna i någon verksamhetsrapport.

Den ena delen av mig, storstadsbon, skrattar lite åt det inträffade. Det är ganska ”humor” att dessa två kan skapa ett sådant rabalder att bokbord rivs. Båda två är ganska skötsamma och har lämnat den stökigaste tiden bakom sig. Den andra delen av mig, rotmänniskan, tycker att det är ganska beklagligt att de som är bosatta utanför storstäderna måste törsta efter kulturbesök på det här sättet.

När jag flyttade från Göteborg till Lund, upplevde jag att det var extremt jobbigt. Jag tyckte att det var en för liten stad. Att gå runt stadsparken tog en kvart. Människorna man mötte var i princip de samma, trots att studenterna byttes ut successivt år från år. Efter några år flyttade jag vidare. Det var pinsamt att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte stod ut med att bo i en småstad. Jag tycker att det är bra att vara på hälsningsfras basis med mina grannar, men jag vill inte känna dom sedan generationer tillbaka.

Jag vill välja mina vänner utifrån deras egenskaper och gemensamma beröringspunkter, inte för att de råkar finnas på plats. För ett antal år sedan, berättade min kusin att hennes äldste barn hade problem med kompisarna på förskolan. Min spontana reaktion var att om det inte gick och lösa, så var det väl bara att byta förskola. Huvudsaken var väl att barnet hade det bra. Svaret blev att det inte finns någon annan förskola. Det hade jag aldrig tänkt på, att det inte skulle finnas en valmöjlighet. Så korkad jag kände mig.

Nu säger jag inte att min kompis och poeten är ett dåligt alternativ av genomsnittet av kultursverige. Dom är bra båda två och konstellationen av poesi och musik är schysst. Men hela Sverige borde få lite fler valmöjligheter. Man borde inte vara tvungen att bo i storstäderna för att få tillgång till utbud. Småkommunerna borde ges möjligheter att bjuda in fler artister/konstnärer till olika arrangemang. Underlag finns.

300 kulturtörstande rev poetens bokbord ute i de mörka skogarna igår kväll, det borde vara ett startskott på något stort.

Jag arbetetar på ett skolbibliotek. Det är ett kul jobb nästan alltid, men ibland funderar man verkligen på om det var det här man tänkte sig att man skulle göra med sitt liv. Man kan säga att boktips, lån, bokvård, bokprat, bibliotekskunskap, inköp, användarinformation, fortbildning och städning av hyllor är ca 30% av min arbetsfunktion, resten av tiden är jag städerska, psykolog, socialrådgivare, moralkärring, medmänniska, uttolkare av personliga horoskop och övervakare av datorer. Inget fel med det, jag stortrivs.

Biblioteket på den skola jag arbetar ligger så att ingen kan se in, det känns ibland som man är avskild från resten av omvärlden. Igår var jag dock med om en smärre incident. Efter en relativt lugn dag, blev utbröt ett litet kaos, när eleverna upptäckte att det inte skulle vara någon läxhjälp. Dessutom kom fyra personer indansande tre minuter innan stängning som inte hörde hit över huvudtaget. Känslorna blossade upp. Besvikelsen över att inte få läxhjälp och att inte ha någon att ta ut denna frustration på, fyra individer som ville testa huruvida jag hade mod att be dom att gå och vars närvaro fick alla de övriga besökarna att bli fnissiga, modiga och rädda samtidigt.

Efter att den ene individen hängt sig över mig och lite hotfullt undrat vad jag skulle göra åt det faktum att han inte ville gå, gick jag och hämtade två andra lärare. Dom har rum tvärs över korridoren. Jag var inte upplagd för att ta i med brösttoner eller leda ut personen. Lokalen utrymdes på mindre än 2 minuter.

Men sådana händelser får mig alltid att förundras. Tror verkligen att dessa tonåringar att man kan skrämma folk till respekt? Tror dom att jag, med mina praktfulla 155 centimeter i strumplästen och 37 år i bagaget aldrig blivit utsatt för fysiska hot? Och, slutligen vad vill man åstadkomma med denna lilla kraftuppvisning? Vill man bli utskälld? Bestraffad? Visa för yngre elever att man kan hota sig till respekt? Vill man bli inlåst i skolbiblioteket över natten?

Dom vill bli sedda, blir man inte det hemma, så duger det gott att försöka skrämma upp bibliotikarien för att få någon slags reaktion. Om inte annat för att imponera på sina vänner. Det som är intressant med detta fenomen är att det inte är något nytt. Denna önskan om att bli sedd har funnits under hur många generationer som helst. I en speciell ålder vill man bli sedd, man skriker efter det, fast vissa skriker högre än andra.

Personligen rakade jag av mig håret, skrev långa märkliga dikter, demonstrerade mot apartheid. Men jag hotade inte någon annan. Kläderna var svarta och märket med det det brutna geväret var synligt på alla mina plagg. Jag blev sedd, jag var älskad och diskussionerna både hemma och bland kompisarna var långa.

Tonåren är en grym period, hormonerna svallar högt, man är ensammast i världen och utan kompisarna är man ingen. Man har helt enkelt inte hittat sin identitet, de flesta gör det dock förr eller senare. Men hur förklarar man det för någon som vill hota en bibliotikarie lite och vara fräck inför sina vänner?

Jag tror det viktigaste är att inte bli rädd. Fysiska hot, skall inte belönas med rädsla, det skall resultera i handling, via samtal. Den dagen jag känner mig hotad på ett eller annat sätt, så kommer jag att byta jobb. Men om det inträffar kommer jag att sakna alla de roliga identitetssökande ivriga, bullriga, högljudda unga människorna som faktiskt tillhör majoriteten av bibliotekets besökare. De berikar mitt liv och mitt sätt att läsa min omvärld.

Nästa sida »