Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Annonser

Om jag skulle få frågan om vad jag gör när jag inte tror att någon ser mig så vet jag inte vad jag skulle svara. Det skulle bli så platt, de intima hemligheterna skulle liksom falla till marken, dom skulle inte vara privata längre. Sanningen är att jag faktiskt inte gör så vansinnigt spännande saker i smyg, har nog faktiskt aldrig gjort det, men det vill man ju inte erkänna.

Egentligen så skulle man ju vilja ha mörka fantstiska hemligheter som man inte vill dela, det skulle ge en speciell Marilyn Manson sida, som skulle ge djup och mystik. Men faktum är att jag faktiskt inte har det. Jag har inte ens någon tatuering på något hemligt ställe, inga delfiner i på höftbenet inga rosor på rumpan. Ingen tatuerad änka alltså, bara ganska normal, naken, tvåbarnsmorsa i 36-års åldern.

Vad jag gör när jag är ensam är nog samma saker som de flesta andra gör går på toaletten, detta är dock en sanning med modifikation när man har två små barn. Jag rakar benen och avyttrar generande hårväxt i min ensamhet. Jag petar mig i näsan och granskar min spegelbild, men inte samtidigt.

Men jag sjunger högt till bra musik i hörlurar när jag är ute och går med barnvagnen. Jag sjunger och förvandlas till världens mest framträdande musikalsika geni. Soul, rock, pop, jazz allt är på min reportoar genom mina hörlurar. Det är faktiskt en av de saker som är mycket bra med att bo någonstans där ingen känner dig. Du kan sjunga och skratta högt åt precis ingenting. Det är inte bara det att du är anonym, dom kan oftast inte det språk som du sjunger på heller så då spelar det ingen roll.

Det finns numera en massa terapier som du kan prova för att bli en hel människa, rosenterapi, meditation, skratterapi och så vidare. Men att i snabbtakt gå med en barnvagn och skråla till din musikaliska favoriter är faktiskt helt klart underskattat. Du blir lycklig och ingen kan någonsin tala om för dig hur kass du är eftersom personen i barnvagnen tycker att du är personen som får världen att snurra, tycker att du är rolig och har den bästa sångrösten som han någonsin har hört. Man borde kanske lansera denna terapi. Men det fungerar inte som gruppterapi, eftersom om man slänger ihop en grupp småbarnsföräldrar så kommer dom ofrånkomligen att börja prata om diskmaskiner, partners, barn, blöjor högar med tvätt, sovvanor eller avsaknaden av sådana och så vidare. En grupp människor i karriären skulle prata om sina framgångar eller hur framtiden ser ut inom deras yrken. Pensionärer skulle prata om krämpor, hemska ungdomar och mötet med vården.

Nej, skall man sjunga högt och bli lycklig så skall man göra det i sin ensamhet, eller med någon som bara kan bejaka hur bra man är på det, förslagsvis ett mycket litet barn eller någon som bara kan hålla med. Jag är inte förvånad över hur många körer som det finns eftersom sång är oerhört roligt. Problemet med körer är att du dock måste kunna sjunga bra, helst ofalskt och ett krav är att man vill sjunga samma saker som de andra vill.

Konklusionen är med andra ord att man skall göra saker i sin ensamhet, under lite mystiska förhållande, så att man fortfarande kan låtsas att man har ett djup. Detta gör att man kan hävda att man har en ensamvarg inom sig. Det ligger i tiden, man kan hävda att är en individ som klarar sig själv, som är fri, stark och lycklig. Så sjung, dansa, spela datorspel, se en film eller läs en bok och förvandlas till en karismatisk personlighet och njut av dina egna hemligheter, varför skall man dela allt?