augusti 2012


Det finns vissa rättigheter som man har som människa. Nu menar jag inte bara FN:s konvension, utan vissa rättigheter som inte finns reglerade i några lagar eller konventioner. En av de  saker som jag syftar på är rätten att bli förälskad i sin första lärare eller lärarinna. Det är oerhört viktigt att man känner sig omtyckt och sedd när man börjar skolan, då tänds ofta viljan att lära sig.

Jag var ganska nervös när vår sjuåring skulle börja i första klass i förra veckan. De skulle byta lärare och mitt första intryck var att det var en ganska barsk dam, som skulle bli deras mentor. Eftersom vår sjuåring mycket hellre hänger i något träd, än att koncentrera sig på bokstäver eller siffror, så kände jag mig inte helt lugn när jag såg deras schema. Det är dock inte mycket att göra åt det faktum att skolplikten kallar.

Nu är inte ungen speciellt talför när det gäller att berätta om sin skoldag, om man frågar så får man för det mesta referat över hur rasterna har fortlöpt, om man har hittat någon ny bra pinne eller vem man eventuellt lekte med. Mycket lite information, om alls någon, om vad som har föregått i klassrummet. Efter första veckan fick vi hem ett brev. Det riktade sig till alla föräldrar och var en mycket detaljerad information om vad de hade gjort, vad de skulle göra, vad ungarna skulle ha i läxa, när den skulle lämnas in och hur vi föräldrar förväntades stötta eleverna i deras läxläsning. Jag pustade ut. Den barska fröken hade full koll på läget och referatet om deras arbete i de olika ämnena var en blandning av lek, allvar och på en inellektuell nivå där alla kan mötas.

Vår sjuåring berättade glatt om det som blir deras första läxa, en text om sälar, där alla s i berättelsen skall ringas in. Barnet informerade mig, mycket nöjd, om att vi behövde ha pennor i olika färger för att kunna lösa uppgiften på ett tillfredsställande vis. Detta måste jag genast ta itu med, då alla färgpennor som finnshemma har ratats. Det krävs nya pennor, det är jag numera fullständigt införstådd med.

Det känns alltså som om att vi nog skall klara av skolarbetet. Fritidssysselsättningar saknas det inte heller. Idag drar simningen igång och nästa vecka skall sjuåringen testa på judo. Igår hade barnet en klasskompis med sig hem. Full rulle med andra ord.

I helgen lyckades ungen med att få det fetaste tuggummit inkletat i luggen. De hade lekt kurragömma och vår sjuåring hade klättrat ner i en soptunna. ”Den var inte så smutsig”, blev svaret när både maken och jag undrade hur i hela fridens namn detta stora äckliga tuggummi hade hamnat mitt i luggen. Maken tyckte att vi skulle ta fram trimmern direkt, men hönsmamman, det vill säga jag, ville att vi skulle försöka få bort det, då de skall ta skolfoto idag. Jag är inte överdrivet förtjust i straffångefrisyrer, men jag måste medge att jag funderade på det ganska ingående, innan jag ringde min kusin för att få lite husmoderstips. Det hade hon, jordnötssmör, massor, kleta in, vänta fem minuter och sedan kamma ut.

Det fungerade faktiskt, men jag kan tala om att jag svor väldigt mycket när jag cyklade iväg för att handla jordnötssmör. Jag förbannade ännu mer när jag behövde kleta in den klibbiga massan i håret på ungen. För att sedan kamma och sedan försöka tvätta ur det. Det var rent ut sagt förjävla äckligt. Som tur är brukar inte barnet få samma idiotiska infall mer än en gång. På det viset är ungen lik Emil Lönneberga. Hur en sjuåring får för sig att det är smart att klättra ner i en soptunna, kommer jag förmodligen aldrig helt att förstå. Jag får trösta mig med att sjuåringen inte kommer att se ut som en straffånge på sitt skolfoto i årskurs ett och försöka att inte oroa mig för mycket för alla dessa skumma infall som dyker upp med jämna mellanrum. En sak är säker och det är att ungen  är mycket förtjust i och har grym respekt för vad fröken har sagt. 

Annonser

Jag brukar inleda höstterminen med att träffa våra eleverna i årskurs sju. Det är helt medvetet från min sida. På högstadiet får vi elever utifrån och inte bara våra egna elever, som har gått på skolan tidigare. Ny klasser, nya grupperingar, nya hormoner, nya revir att pissa, ja, ni hör ju själva, det kan bli lite stökigt i början. Bäst att se till att man visar vilka regler som gäller, på ett trevligt sätt redan från början. De flesta elever tycker att biblioteket är ett roligt ställe och våra gamla elever brukar tycka om friheten att nu kunna utnyttja det på ett annat sätt än tidigare.

Igår mötte jag en klass och idag två. När jag cyklade till jobbet i morse kom det ett skyfall, himlen öppnade sig totalt. Jag hade visserligen min regnjacka med, men inte några regnbyxor. Jag kommer alltså till jobbet med byxor som ser ut som om jag lider av brutal inkontinens. Därtill har mitt hår krullat ihop sig, eftersom det har genomgått den våtvarma behandlingen av att ha på sig kapuschong, efter att det redan hade blivit lite småvått. Jag tittar på mig i spegeln och tänker lite olyckligt, att det är lite svårt att göra ett schysst första intryck när man ser ut som ett nerpissat troll. På pluskontot ligger dock att om de hade förväntat sig en Dame Edna, som de kan köra med i bibblan, så är jag nog så diamentralt långt ifrån den bilden som man kan komma. Jag ser fullständigt galen ut. Det är bara att göra det bästa av situationen.

Till saken hör att i den klass jag träffade igår fanns det tre personer, som jag genast insåg att jag kommer att ha lite regeldiskussioner med de kommande veckorna. Den ene suckade på väg ut: ”jisses vilken tjej”, som om jag var lite små knäpp. Därför kände jag att det var viktigt att det gick bra idag. Ridå upp (dörren öppnar sig och mentorn kommer in med klassen), efter lite stök om vilken plats de skulle välja, så hamnar de så småning om på bakdelen, på varsin stol och alla vänder blickarna mot mig, jag kör loss min monolog och inser att det här kommer nog att funka över förväntan. Det är inte en artig tystnad i rummet, de ser på mig och lyssnar. Det samma händer med nästa klass. Jag känner mig smått konfunderad. Är det kanske så att det är bra att vara ett nerpissat troll till att börja med? Det kanske är en strategi som man skall odla inför framtiden? Myten om den vrickade bibliotekarien, för att sedan, när vi lär känna varandra, så får de möjlighet att omvandla sin bild av mig till något annat på gott eller ont?

Det är skönt att eleverna har kommit tillbaka efter sommarlovet iallafall, för en skola utan den yngre generationen, är en konstig arbetsplats. Det är tyst på ett märkligt sätt som jag aldrig upplever någonannanstans. Det är på gränsen till ödsligt, så även om man till en början får diskutera självklarheter, så är det helt klart mycket roligare när man har dessa härliga tandlösingar eller hormonhärder omkring sig.

Den första gången som jag skulle skriva en längre uppsats, så sa min handledare till mig: ”det här är helt okej, men om du vill att det skall bli ett riktigt bra arbete, så måste du kill your darlings”. ”Idiot”, tänkte jag. Hur skall jag kunna skriva något överhuvudtaget om jag inte utvecklade mina idéer? Jag hade sovit, ätit, gråtit, hatat och älskat det som jag hade skrivit om. Jag var huvudpersonerna i de böckerna jag skrev om, som naturligtvis var ett alldeles för omfattande i sidantal, om man ser till hur djupt jag ville dyka i materialet och hur skulle jag kunna utesluta någon av alla de fantastiska analyser som jag hade byggt upp? Nu ville min lärare att jag skulle ”strama upp” det som jag hade så själfullt skrivit, genom att ta bort en tredjedel. Jag var förbannad, sårad och kränkt och jag var 23 år. Min analytiska förmåga och mitt intellekt var på topp, om man nu frågade mig.

Jag gick hem, snörde på mig mina joggingskor och stack ut och sprang en runda. Sedan gick jag ut med några vänner och drack mig till en grym baksmälla. Efter att ha ältat och vänt och vridit på handledarens ord ett par dagar, så skrev jag om min uppsats. Till en början i vredesmod och sedan så där maniskt, som jag alltid gör när jag väl skall skriva och har tänkt klart. Det blev bättre och även om jag inte gjorde exakt vad min handledare hade föreslagit, så gjorde jag nästan det. Jag tycker fortfarande inte om att göra som jag har blivit tillsagd att göra. Jag vill göra det på mitt sätt, en variant på det som jag har fått till uppgift, men inte alltid det som jag förväntas att göra. Skillnaden på nu och då är att jag idag kan motivera varför jag gör som jag gör. Jag har även lärt mig att förutsätta att de flesta människor äger olika kompetenser och att min inte nödvändigtvis är den som är svaret på alla specifika frågor. Jag har blivit mer ödmjuk.

Idag när jag skall skriva något så tänker jag alltid på vem som skall läsa det. Om jag inser att det faktiskt inte finns någon direkt mottagare till det jag vill skriva om, så hamnar det i min digitala skrivbordslåda eller i papperskorgen. Men jag skiver ofta ner det ändå. När jag har gjort det, så är jag klar, jag återvänder sällan till något som jag anser att jag är färdig med. Men oväntat ofta så tänker jag på den där handledaren och hans ord. Jag är fortfarande inte fullständigt enig med honom, man skall skriva om saker som man är intresserad av, men man måste kunna distansera sig. Därför finns det saker som jag inte kan skriva om på ett konkret och koncist sätt. Det blir helt enkelt inte bra.

Igår när jag kom till fritids för att hämta vår äldste teling var barnen ute och sjuåringen satt i ett träd, tillsammans med en annan unge. När sjuåringen fick syn på mig, gled han ner från grenen och sprang emot mig glädjestrålande med en stor pinne i handen. ”Jag har fått en ny kompis idag, en jättebra vän, mamma”. En blyg, lintott kommer eftertänksamt emot oss och ler, ”vill du ha med dig den här, världens bästa vän?” frågar barnet och sjuåringen tar ivrigt emot den gummipropp, som lintotten sträcker fram. De ser på varandra och ler. Det är ett sådant där ögonblick, med djup, värme och lätthet, som får tiden att står stilla en sekund eller två. Ungarna säger ”hej då” och ”vi ses imorgon”, sjuåringen och jag går hem. Jag får en lång utläggning om den nya kompisen under vår promenad. När jag senare snörar på mina joggingskor och sticker ut en runda, hoppar min handledares ord upp i mitt huvud och blandas med det där magiska ögonblicket med de två barnen som förväntansfullt längtar efter att få träffas och leka igen. Jag tänker, för den åttioåttonde gången i ordningen, att man skall inte alltid ”kill your darlings” när man skriver något, då blir det en för avskalad historia.

Första veckan på jobbet efter 45 dagars semester, har inte kommit in i rätt andning än. Jag sitter och gör lånekort och lyssnar på alla sommarpratare i P1 som jag inte har hört under sommaren. Det gör det monotona arbetet till intressant. När jag är ledig under just sommaren så gör jag det diamentrala från vad många andra gör. Jag väljer, numera medvetet, att inte se på TV, lyssna på radio, läsa tidningar, läsa mail, blogga eller surfa på nätet speciellt mycket. Jag njuter av att inte vara ”på”. Det är egentligen emot min natur, men ju äldre jag har blivit desto mer har jag kommit underfund med att det är genom att inte få dessa intryck som jag laddar om. Istället för min dagliga dos av mediala intryck, dopar jag mig med böcker, motion och min familj.

Jag tror egentligen att det är min mans fel, åtminstone är det till stor del hans fel. Innan vi fick barn åkte vi och vandrade. Under långa semesterveckor gick vi upp och ner för diverse berg. Tunga ryggsäckar, definitivt ingen mobiltäckning (de första åren ägde ingen av oss någon mobiltelefon heller för den delen), fötterna, lunken, tystnad under långa tider, dagarna handlade om hur långt vi skulle gå och vart vi kunde hitta dricksvatten. Jag njöt av tystnaden, att dela starka naturupplevelser och fysisk trötthet med min man. När vi kom hem igen hade jag svårt att komma in i tempot, jag upplevde lukter och ljud mycket tydligare. Det var härligt.

Än så länge är våra barn för små för att vi skall kunna ge oss i väg på sådana semestrar. Men jag har fortfarande samma behov av ro, avsaknad av andra intryck än det som sker i min absoluta närhet, här och nu. Det är en starkt bidragande orsak till att jag har svårt att vara hemma och vara extremt social under just sommaren. Det låter faktiskt inte klokt. Men jag har behov av att komma ner, logga ut, andas och gå i en lugnare tempo.

Nu är jag inne i fasen att börja om, starta upp hjärnkontoret och komma tillbaka i vardagen. Det passar bra med monotona arbetsuppgifter till att börja med. Ett oerhört bra kompliment är sommarpratarna på P1. Det känns som om jag sakta tar åt mig det som har hänt under sommaren, det som jag har valt att inte släppa in. På måndag kommer en stor del av mina kollegor tillbaka och då hoppas att jag har kommit in i lunken igen. För det här är verkligen ett riktigt härligt jobb. Men allra mest längtar jag efter att eleverna kommer tillbaka, för en skolbyggnad utan ungar i, är mest ett ödsligt ställe.