Skvaller


Ett inlägg på Facebook av en kollega fick mig att fundera på den inre moraltanten, hon som vill att vi skall vara duktiga och göra rätt. Hon är ganska så stark i sin drivkraft, iallafall hos mig. Jag tycker att det är bra att ha en inre sådan röst, ibland måste man naturligtvis mota bort henne och hennes predikningar, det kan bli så tråkigt annars. Generellt sett så har jag gjort mig vän med min sedan många år, hon har sin plats, bredvid höns mamman och alla andra som har tagit sin boning i mig. Men idag skall jag berätta om en helt annan tant, en liten söt historia om ett rivjärn.

Mina svär föräldrar har ett hus i en fransk bergs by, som vi frekventerar på sommaren. Den 8:e juli vart år bryter ett stort fyrverkeri ut vid tio tiden på kvällen i grannbyn. Eftersom ”vår” utsikt är riktad åt detta håll är det klart att man blir lite nyfiken. Frankrikes nationaldag är den 14:e juli och nyårsafton är det inte. Min svärmor gjorde vissa efterforskningar för några år sedan och fick då reda på anledningen till dessa fyrverkerier. Det var en gång en förmögen dam, utan arvingar, som bodde i just denna by. När hon skulle skriva sitt testamente kom hon fram till att hon gärna ville att byns invånare skulle komma ihåg henne efter hennes bortgång. Hon testamenterade hela sin förmögenhet till den lilla byn, så att det vart år på hennes födelsedag skulle hållas en gigantisk fest med fyrverkeri, till minne av henne. 

Jag tycker att det är en förtjusande, om än något excentrisk, liten historia. Personligen älskar jag att fira födelsedagar, men det som gör just denna historia så himla bra att det här faktiskt inte handlar om någon kunglighet utan en vanlig dam, med mycket pengar. Jag hoppas att hon sitter i sin himmel och myser när hon ser sitt födelsedagsfyrverkeri en gång om året. 

Sensmoralen av denna historia är med andra ord, tanter är bra och härliga. Vi behöver många fler.

Maken tycker att det är förkastligt, att det rimmar illa med min politiska livsåskådning. Det kanske det gör, men det är väl så det är, att man inte bara är enkelspårig. Jag tycker det är kul med kungahus. Nej, jag tycker inte att de är mer värda än andra och jag håller med om att det är märkligt att man ärver ett yrke och en titel. Men det är väl den gamla arvssynden som spökar för många, vem vi är och vart vi är på väg. Vem kommer undan det förgångna? Även om jag har skammens rodnad på mina kinder, så tycker jag att kungliga bröllop är underhållande. Man vill se den där klänningen, kommentera blomster valen och det bor nog en prinsessa inom oss alla, om inte annat så beror det väl på alla sagor som man har läst.

Knatteligan är hårt inne på Shrek nu. De har inte sett någon av filmerna och vill att jag skall referera hela tiden om prinsessan som blir kysst och förvandlas till ett träskmonster. Jag tror inte att de kungliga upplever mer innerlig kärlek än andra människor, men eftersom de flesta inte ärver ett yrke längre, så får de kungliga helt enkelt leva upp till andras drömmar.

Jag kommer ihåg när Kungen och Silvia gifte sig, jag var hemma hos min farmor och farfar, 5½ år gammal och såg tillställningen tillsammans med min ena faster. Jag kommer till och med ihåg att fastern höll på med ett väggbroderi som föreställde en uggla. Jag kommer ihåg att det fanns magi i luften, även om jag samtidigt kände mig uttråkad. Det tog så lång tid innan de pussades och var klara. Lite så känner jag fortfarande vad det gäller kungahuset, jag är lite nyfiken och samtidigt tycker jag att det blir för mycket och då tröttnar jag. Men visst kommer jag att se sammandraget på fredag av prins William och Kates bröllop, det är stensäkert. Precis som vi följde en del av cermonin i somras mellan Victoria och hennes Daniel.

Kanske är det så att vi skall vara nyfikna och uttråkade samtidigt, det ligger nog i min generations natur. Igår när jag kom hem hade jag fått nya numret av Amelia i brevlådan. Jag erkänner, jag är visserligen litteratur nörd och bibliotekarie, men jag gillar även att frossa i lite slask. Pernilla Andersson talade om att hon behövde att bo både på sin skärgårds ö och i sin övernattningslägenhet och i Stockholm, Sofia Rågenklint berättade om samma sak. Jag funderade på det en stund och kom underfund med att det är symptomatiskt. Varför skall man välja, när man kan få både och? Fast man kan vända på det också, det kan ses som feghet, vi vill inte välja, för tänk om vi väljer fel? Vi väljer att inte bli grönavågare som föräldrargenerationen gjorde, vi vill bo i stan, men vi saknar våra idylliska romantiserade somrar och myggbett. Vi väljer både och, litegrann.

Jag lyssnar på ”Logiskt” av Petter och funderar på hur det kom sig, att just 70-talister går omkring och tror att vi kan få allt och lite till. Att det skall vara för evigt. Vem lyckades övertyga oss om det, att vi inte behöver välja? Att vi är på undantag, vad det gäller allt. Men kanske kan det förklaras så enkelt som med makens uttalande om att mitt intresse för kungligheter rimmar illa med min politiska övertygelse. Jag behöver inte välja, jag kan både rodnande kommentera prinsessklänningar och anse att det är viktigt att man behandlar alla människor lika, att vi måste tänka på miljön och göra avkall på saker som kompromissar med den värld våra barn skall växa upp i. Jag har inga problem att höja min röst mot orättvisor och samtidigt gotta mig i glamouren kring kungliga bröllop. Det är mit personliga val och min rättighet.

Längtan kan vara så mycket. I oktober brukar jag börja längta efter jul, det varma ombonade, ljusen, maten och familjen. I november börjar jag längta efter snö, efter ljuset, knarret under skorna och hur ljudet utomhus förvandlas till en dov matta. I januari längtar jag efter att bli av med tomtar och pynt, men jag vill helst inte ta bort ljusstakarna, jag väntar in i det längsta. Nu längtar jag efter att ljuset skall komma tillbaka, under tiden njuter jag av att snön har smält bort så mycket att det för tillfället går att cykla till och från jobbet. När jag är tvingad att åka buss, så får jag helt klart för lite utomhus tid i min vardag, då blir jag hemskt låg.

Ibland kan man få för sig att gräset är avsevärt mycket grönare någonannanstans. Det beror förmodligen på att man som människa strävar efter att livssituationen skall vara optimal. Man kanske vill byta omgivning, partner eller arbete. Man längtar helt enkelt efter något nytt, bättre eller roligare. Man vill prova något nytt, man letar efter att få en nytändning, man vill känna sig mer levande, gladare, utmanande eller stimulerad.

Jag skall inte skaffa en ny partner. Jag är oerhört nöjd med mitt snart femtonåriga val. Däremot så skulle jag inte ha något emot bättre väder, men eftersom jag inte har någon innestående semester att ta ut, så får jag nöja mig med det som finns hemma. På arbetsfronten insåg jag igår att jag faktiskt har ett oerhört stimulerande jobb och att det inte enbart beror på att jag är omgiven av böcker. Av olika anledningar förstod jag på ett djupare plan att det är människorna, eleverna såväl som arbetskamraterna, som får mig att faktiskt vilja vara just precis där jag är. Det finns självklart saker som man kan göra för att förbättra både arbetsplatsen, såväl som arbetssituationen, men på det stora hela så har jag haft tur.

Idag var jag på morgonen nere på vårt låg- och mellanstadie och skulle hämta några elever som behövde hitta information om djur. När jag kom dit stack en kollega ut huvudet i korridoren och sa till mig att gå till kylskåpet och ta en kaka som hon hade bakat. Det var inte vilken liten torr sak som helst, nej en chokladmuffin prydd av glasyr med strösslade hjärtan och blommor på. En riktig liten skapelse, med andra ord. Det fick mig på oerhört gott humör.

Det är ofta det där lilla, det ovanliga, som faktiskt gör den stora skillnaden. Det är bra att få sådana insikter emellanåt, det är liksom det som är finessen med allt och som gör att allt blir mycket roligare. Imorgon är det Goda gärningarnas dag, det är ett nytt initiativ som skall göra oss svenskar snällare. För mig har de senaste 24 timmarna varit omtumlande, det kanske är hög tid för mig att göra något liknanade för mina medmänniskor. Frågan är väl bara vad man skall hitta på för något.

Idag har tvååringen varit på bio för första gången, det var ett storögt möte med en gammal bekant, Lilla Spöket Laban. Det var, precis som de övriga tre filmerna, en helt fantastisk liten rulle indelad i sex små episoder. Jag var inte överdrivet förtjust i Lilla Spöket Laban böckerna när jag var liten, men som film tycker jag verkligen att det är en riktig pärla. Lagom mycket humor, spänning och tempo för små barn.

Det hela hade dessutom föregåtts av återlämning av böcker på biblioteket (äntligen blev vi av med ”Vem är borta”, håll tummarna för att tvååringen inte hittar den igen när vi skall låna böcker nästa gång), lek på lekplats, pannkakslunch hemma hos bästisen och sedan gemensamt biobesök. Det var mysigt att sitta där i biomörkret med den lilla kvartetten och se hur de följde med i vartenda steg i Laban och hans familjs upptåg. Jag till och med gapskrattade ett par gånger, när man känner igen sig i föräldrarrollen, jag hade ingen aning om att man hade så mycket gemensamt med kungligheter och spöken, när det gäller uppfostring!

Efter filmen gick kompisarna hem för att sova middag och maken hämtade upp en trött fyraåring och en redan sovande tvååring i vagnen. Maken hade haft en slitsam natt i festandets tecken och skulle gå hem med barnen och sova eftermiddag, medan jag själv begav mig ut i reakaoset, på jakt efter fynd. Som vanligt hittade jag mest till ungarna, men eftersom jag igår gjorde en inventering i lådorna och kom underfund med att båda hade vuxit ur en hel del, så var det välbehövligt.

Om man nu kan prata om välbehövligt, när man faktiskt har ganska mycket. Det är helt klart en ganska relevant fråga när man nu läser alla 00-tals krönikor. Behöver vi egentligen något alls? Det känns som om domedagsprofetiorna haglar över oss.

Mest fantastiskt tyckte jag faktiskt att i Metros tio händelser som har skakat oss under decenniet så ligger Tiger Woods otrogenhetsskandal på tionde plats, efter terrorattcken mot World Trade Center, Tsunamin, Irakkrigets utbrott, Obamas president seger och mordet på Anna Lindh. Hur i hela friden kan några sexualbesök utanför makarna Woods äktenskapliga säng, jämföras med terrorism, mord, krig naturkatastrofer och att amerikanerna äntligen inser att en blek hudfärg inte är samma sak som intelligens? Naturligtvis tycker jag att det är tråkigt för familjen Woods att de har fått hela sitt familjeliv uthängt i tidningarna, att inte ens helylle killen kan låta bli att vara otrogen, men helt ärligt, tycker jag att det finns en hel del annat att rapportera om, sett i ett tioårsperspektiv.

Men årskrönikor skall helt klart läsas med en smula salt. Det är förmodligen jularnas återkommande problem med nyhetstorka som gör att just krönikorna vid nyår får slagsida till uppblåsta decemberskandaler. Å andra sidan så är det ju lite kul att nyårskrönikorna infaller vid samma tidspunkt som de flesta har tid att ägna lite mer tid till tidningsläsande än vanligt, så vår redan skeva bild av verkligheten byggs på.

Ännu en tradition som upprätthålls, om man memorerar tidningarnas tio-i-topp nyheter, så kan man sova sig igenom de kommande tio åren och läsa in sig på de viktiga världshändelserna i december 2019. På så sätt kan man känna att man har fått vara med och delat ytterligare en liten del av mänsklighetens historia. Det är en svindlande tanke, men man kanske skall välja en lite tyngre journalistisk källa än Metro, söndagens SvD hade faktiskt en riktigt intressant bilaga, så jag skall inte alls vara så småsint och stingslig så här i 00-talets sista minuter. I den sistnämnda tidningen stod ingenting om Tiger Woods älskarinnor, de fick ihop en tio-i-topp lista ändå, så det har nog inte varit helt öken i nyhetsfloden de senaste tio åren trots allt.

Alla människor är rädda för något. Om man bor i Vellinge så verkar den största rädslan just nu vara att man skall behöva ta hand om asylsökande, föräldrarlösa barn. Att ta hand om dessa barn är en kommunal angelägenhet, så är det bestämt och ser det ut idag. Nej, Sverige kan inte ta hand om alla världens flyktingar, men det är vår förbannade plikt att ta emot och utreda vilka asylsökande som verkligen behöver få stanna oavsett om de är med eller utan föräldrar.

Att det handlar om barn gör det naturligtvis ännu mer angeläget och känsligt. Barn bör skyddas, de är i behov av att få möjligheter att utvecklas, de behöver trygghet, omsorg, kunskap och framförallt är det skamligt när de blir utsatta för politisk rädsla. Alla artiklar som jag har läst om just invånarnas reaktioner i Vellinge handlar det just om rädsla, för våld, för att bli av med sina skattepengar, för att de skall bli åsidosatta i bostadsköer, i skolor, i vård och senare kanske även på arbetsplatser. Så kan man tänka eller så kan man vända på det och undra om hur man själv skulle känna sig om man är 11 år och inte har någon familj, ingenstans att bo, ingenting att äta, inga kompisar, ingen skola att gå till, ingen som kramar en och när man har hamnat i ett land där man inte förstår språket, klädseln, kulturen, religionen eller vad de vuxna som uttalar sig om huruvida man som individ är deras ”problem” eller inte.

Om man ställder dessa två världar emot varandra så undrar jag vems rädsla som skall vara mer legitim än den andras? Är det verkligen personens passtillhörighet som skall ge rätt till omsorg som vi faktiskt har möjlighet att ge? Jag tycker att barn skall ha speciella rättigheter att i första hand behandlas som just barn, att det är vår skyldighet som vuxna att ge barnen alla möjligheter, därför att vi har att ge. Man kan inte döma ett barns kommande handlingar eller eventulla möjligheter att söka jobb i just Vellinge kommun, när de inte ens har möjlighet att välja själva.

Jag tycker att man skall bemöta sina rädslor oavsett om det gäller mörker (min fyraåring), spindlar (maken), våld (min) eller asylsökande barn (invånarna i Vellinge kommun). Jag tycker att man borde skämmas när man inte anser att man har möjlighet att hjälpa genom att ge av sitt eventuella överskott. Jag tycker att det är pinsamt att man låter barn, som inte har möjlighet att försvara sig mot all denna poltik, skulden för alla saker som kan hända. Jag tycker man skall se sig i spegeln och fundera på hur du hade reagerat om det var just dina barn som var i den situationen, hade du inte då önskat att de vuxna som hade makten hade räckt ut en hand och hjälpt till?

Man skall aldrig säga aldrig och när jag igår var i föräldrarnas sommarstuga, barnen sov och bara vi vuxna var vakna så tittade jag på delfinalen av Schlagerfestivalen. Till mitt försvar så är stugan endast på 70 kvm, inklusive en inglasad altan och det finns inga dörrar som man kan stänga.

Jag tyckte att Agnes var okej, hon är hyfsad på att sjunga men hon var för mycket bling-bling Beyoncé för min smak. Sarah Dawn Finer kan också sjunga och jag tycker att hon är ganska läcker, eftersom hon inte är stöpt i samma form som de flesta andra yngre sångerskor. Men personen som jag till sist SMS:ade fyra gånger på var kvällens ”skräll”, Malena Ernman. Vilken röst, vilken utstrålning, vilken klänning, jösses! Tydligen hade någon av kvällstidningarna recenserat bidraget tidigare med att han hellre lyssnade på en katt som blev strypt, men det säger ju en hel del om honom… tondöv kanske? Samme recensent tycker tydligen att Håkan Hellström har en personlig röst och det kan man ju kalla det. Jag tycker att Hellström skriver bra låtar och framför dom med stor energi, har flera av hans plattor, men någon stor sångare blir han aldrig.

Jag är ingen operafantast, att lyssna på just den genren är något som jag har lärt mig som vuxen. När vi såg Ernman igår så ställde sig nackhåren upp, en behaglig rysning gick igenom mig och det var självklart att jag bara var tvungen att rösta på henne. Eftersom jag inte har sett eller hört någon av delfinalerna och inte heller tänker se andra chansen så är jag glad att hon gick vidare direkt till finalen.

Nu har jag verkligen något att se fram emot, min chipspåse och jag när vi skall titta på finalen. Jag vet vem jag kommer att rösta på, helt självklart. Jag tror nämligen att hon är precis vad vi skulle behöva, inte fler Carola kopior, inga smörsångare, något nytt. Loa Falkman i all ära, men förutom att man egentligen inte kan jämföra två oprasångare, så har Malena mer utstrålning, bättre stylist och snyggare ben. Go girl, go!

Jag har lite smått följt Linda Skugge och Ebba von Sydows ”bloggkrig” den här veckan. Jag kan inte riktigt ta ställning till vad jag tycker, alla har rätt att känna sig stressade oavsett om man är en glamorös-, stureplans-, veckorevyns- chefreadaktör eller om man är bloggdrottnings trebarnsmamma i förorten, tycker jag. Man är varken mer eller mindre värd, oavsett med eller utan barn. Dessutom tycker jag att båda dissar varandra ”under bältet”. De är ganska ”bitchiga” båda två. Man är inte en passé idiot för att man skaffar barn, inte heller är man en dito för att man inte har valt att befolka världen.

En sak är säker, när man har fått barn krisar och stressar över olika saker än man gjorde innan. Att ha en ”bad hairday” känns inte längre som att världen går under, däremot är det ganska stressigt när ens tvättmaskin går sönder. En dålig hårdag, som singel kan vara nog så irriterande, medan man som morsa förmodligen skiter i att se sig själv i spegeln. När man som singel har mycket att göra på jobbet går man dit oavsett om man är lite dålig eller inte, medan man som småbarnsförälder är tvungen att vara hemma om ungarna har halsfluss. Ungefär så är det tror jag, varken mer eller mindre. Jag håller med von Sydow om att man inte är mindre värd bara för att man inte har skaffat familj när man är trettio år och jag håller med Skugge om att en ensamstående mamma som arbetar inom vården i Borås, förmodligen har det stressigare än von Sydow, ingen städhjälp synes där inte och inte heller många kronor kvar till julklapparna. Naturligtvis kan jag inte låta bli och läsa om deras bloggar.

Idag har vår fyraåring varit på dagis, snart tvååringen var med mig på jobbet. Han sov som en stock de dryga tre första timmarna, då jag snabbt och effektivt hann göra mycket av det som jag inte hade hunnit tidigare. Sedan käkade vi lunch och återgick igen vi till att jobba. Ungen läste bilderböcker, ritade teckningar, gick med mig på en del ärenden som jag var tvungen att göra och gömde sig i de tomma flyttkartongerna som jag höll på att arbeta med. Det gick hur bra som helst. Istället för att sitta hemma och vara stressad över hur mycket jag behövde göra på jobbet, så löste det sig till allas fördel. När vi lite tidigare än vanligt hämtade fyraåringen på dagis och gick förbi lekplatsen på vägen hem, var vi alla tre nöjda med vår dag och det kändes himla bra där i solskenet. Hem till falukorv,makaroner och paprika. Jag var glad över att det hade gått bra att ta med telingen till jobbet, det fungerar nämligen inte alltid på min arbetsplats och skall inte heller göra det. En stressfaktor i vardagslivet var löst.

Vi kom hem till ett annat problem. Tvättmaskinen i källaren hade gått sönder. Detta är ett stort stressmoment om man som vi inte har tvättmaskin i lägenheten. Med två barn på halsen så är det inte heller så att man går över till kompisen och kör en nödtvättmaskin. När jag tvättar en gång i veckan är nämligen min tvättkorg full till bristningsgränsen, vi pratar inte om lite underkläder som lätt kan förflyttas i en plastpåse, snarare sex olika tvättar i allsköns färger, ett helkvällsprojekt. Efter att ha begrundat problemet en stund inser jag att mina föräldrar skall till sin sommarstuga i helgen. Där finns det tre allmänna tvättmaskiner som man kan förfoga över i några timmar till det facila priset av 20 kronor. Sagt och gjort jag ringer och informerar min ömma moder (som bor dryga 30 mil bort) att det första de måste göra när de kommer till stugan ikväll är att gå och se efter om det finns någon tvättid i helgen. De måste sedan komma och hämta oss och vår tvätthög imorgon. Hon lovar att göra sitt yttersta för att erövra en tid till oss i tvättstugan.

Klockan 22 i kväll ringer mamma och säger att vi kan få en tid på söndag och att hon kommer och hämtar knatteligan och mig i morgon. Vad vore världen utan lilla mamma? som återigen är en superhjältinna av klass. Jag vet att Linda Skugge har drabbats av samma problem till och från, det har jag nämligen läst om, men jag tror inte att Ebba von Sydows garderob tillåter kris när hon inte kan tvätta på en vecka. Det är en fråga om olika slags liv, så är det bara. Hursomhelst, stressad eller inte, är inte detta ännu en gång ett tecken över att vi alla lider av I-landsstress? Min stress är dock över för den här gången.

Nästa sida »