oktober 2009


Jag är sjuk. Något som gör att jag svettas, fryser och ger mig muskelvärk har flyttat in i mig och tagit kontroll över de flesta av mina funktioner. Jag känner mig klartänkt och en smula salongsberusad samtidigt. Inte blir det bättre av att vi var och såg på en utställning av Edward Hopper igår. I mina drömmar går jag omkring i hans kala, avskalade landskap och känner mig som jag är på en miserabel spökjakt. Så lockande, så ödsligt, så hemsökt.

Maken och ungarna har gått till lekplatsen. Jag somnar och vaknar hela tiden. Känner mig mörkrädd fast det är mitt på dagen. Undrar varför jag har ont i benen, brösten, halsen och till och med i håret. Tanken på att fotvandra till duschen känns helt oöverstigligt.

Jag tycker att det borde finnas en lag som gör att man inte blir sjuk när man är ledig. Att ladda batterierna borde inte vara det samma som att ligga här och känna sig ynklig. Jag saknar min familj, samtidigt som jag vet att minuten de kommer innanför dörrarna glatt tjoande så kommer jag att vilja sätta på mig hörselskydden. När jag har feber så är alla ljud förstärkta, mycket märkligt. Men jag upplever det som att alla skriker, fast det naturligtvis inte är fallet.

Nu skall jag göra te eller kanske duscha och byta kläder, det brukar man ju må bättre av. Men först skall jag bara blunda lite, sedan skall jag minsann göra lite nytta.

Annonser

Jag kan en snapsvisa ordentligt och då menar jag inte snapsvisor typ ”hej, hopp i lilla halsen här kommer nubben”, inte heller menar jag de där snapsvisorna med sjuttioåtta verser som man brukar få i häften vid elegantare bjudningar, för jag sjunger hellre än bra, speciellt om vissa drycker har inmundigats. Nej, jag menar att jag kan en snapsvisa som jag på stående fot kan ställa mig upp och sjunga och har memorerat texten till, den handlar om at vi äter och dricker för mycket och cyklar för lite. I Danmark finns det en vanföreställning om att vi svenskar super oss fulla och sjunger hur mycket som helst, gärna iförd någon smålöjlig hatt. Maken är av dansk härkomst och jag har blivit lite småhånad över detta under hela vår bekanskap, dessutom har jag blivit tillfrågad på fester av hans vänner om jag inte kan någon snapssång, men som sagt jag kan bara en.

Till detta kommer att jag bara kan en rolig historia och den är faktiskt ganska tråkig. Jag är vansinnigt dålig på att komma ihåg roliga historier, jag glömmer bort poängen och börjar korrigera mig själv mitt i. Jag har faktiskt kunnat en fräckis också, men nu kan jag bara komma ihåg poängen och då faller underhållningsvärdet radikalt, det vill jag lova.

Maken brukar reta mig med att jag inte kan några roliga historier, det i sig har blivit ett stående skämt oss emellan, vid sällsynt tråkiga tillfällen brukar han be mig om att berätta en rolig historia och eftersom vi båda vet att jag faktiskt inte kan det och att vi båda kan det enda skämt som jag kommer ihåg, så uppstår en viss galghumor av det hela. Man kan helt enkelt inte vara bra på allt, att inte kunna vara rolig på beställning är inte det samma som att man inte har humor, möjligtvis är det ett tecken på att man har dåligt minne alternativt att man är lite småtrist.

Min mormor läser veckotidningar, hon brukar kunna dra fram den ena vitsen efter den andra ur minnet. Hon har en del favoriter som man har hört en del gånger, men bortsett från det är det faktiskt ganska kul, eftersom det är en del av henne som person. Denna rara, söta, skärpta nittiotreåriga dam, drar en vits och om hon får något busigt i blicken så vet man att den nog är lite fräck. Jag tycker alltid att det är lika roligt, men jag kommer aldrig ihåg den efteråt.

På vår gata i Rotterdam så har vi en granne som är misstänkt lik den bortgångne Frank Zappa. Det har under de drygt två åren vi har haft huset här givit mig åtskilligt att skratta åt. Förutom att han är slående lik Zappa, så är hans hustru vansinnigt lik barnprogramsfiguren Häxan Surtant. Dessutom kör hon en svart Volvo och är alltid klädd i svart. På denna förortsgata är alla oerhört upptagna av de få kvadratmeter som de har framför sin ytterdörr, på baksidan av huset omges trädgårdarna av höga plank, så man kan inte se in när man går förbi. Man kan säga att framsidan av huset därmed blir ägarnas möjlighet att visa vem som döljer sig bakom dörren.

Zappa och Häxan Surtants framsida är stenbelagd. Första året vi bodde här var herren i huset ute var och varannan dag med en blåslampa och brände bort eventuellt ogräs, däremellan gick han omkring med en stor spruta med ogräsbekämpningsmedel, frenetiskt pumpade han fram strålar av vätskan över stenläggningen. Det hela var faktiskt humoristiskt, den gänglige, något kutryggige mannen, med slokmustascher gjorde sitt yttersta för att bekämpa växtligheten. Något såg ut att rimma illa med hans andra ideal som till exempel att han alltid cyklade, aldrig körde bil (det är bara Häxan Surtant som kör, han bär bara in grejor från bilen).

Nu är hela deras framsida övervuxen av ogräs, mitt i allt står hans cykel med sina väskor hängande, det ser både ovårdat och slarvigt ut. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som har hänt. Har han givit upp kampen mot växtligheten? Varför ställer han inte in sin cykel på baksidan? Har han äntligen bestämt sig för att han skall bejaka den inre rebellen? Det är både mystiskt, underhållande och lite spännande.

Nej, jag kan inte dra en rolig historia och inte kan jag sjunga några tokiga sånger heller, men jag tycker att jag får full underhållning av min omgivning hela tiden, så jag är nöjd.

Tänk vad coolt det är att du aldrig blir fullärd, inte ens inom det minsta lilla område. Eller kanske är det frustrerande. Jag tar det som en utmaning att försöka läsa så många böcker som möjligt, men jag har insett att jag kommer att dö och inte ha ens läst 1% av allt det jag vill läsa. Man kan ju se det som smått deprimerande eller så kan man se det som en bra anledning och leva länge.

Denna dag 2 av vårt höstlov har vi varit på Maritim Museum i Rotterdam. Det är inte första gången, men att gå på museum med två barn gör att man får ta det i omgångar, speciellt när de har den coolaste barnavdelningen, där man kan göra massor av olika expriment. Ungarna fullständigt älskar det, fyraåringen hade önskat att vi skulle gå dit, nu när vi var här.

Idag hade jag dock bestämt att vi skulle hinna med ytterligare två avdelningar. Den ena var uppbygd som ett lastutrymme, för djur som skeppades till stadens Zoo från Afrika för drygt 100 år sedan. Hur intressant som helst, även om knatteligan var mer intresserade av att se på de uppstoppade djuren än just hur de fraktades, men kunskap som kunskap. Det var hur spännande som helst. Sedan begav vi oss ut för att se ett gammalt skepp från 1860, som man kunde gå omkring i med knarrande dörrar, dockor och inspelade ljud. Personligen tyckte jag att det var jättekul, men tvååringen började gråta redan när vi gick ner i båten och fick höra ljudet av kanonkulor, jag fick locka med att bära, nalle och napp. Fyraåringen var inte så värst mycket tuffare, barnet tyckte att dockorna var ”läskiga”. Inte blev det bättre av att en dörr från en av de små kajutorna öppnades och en levande man kom ut, då trodde jag att barnet skulle svimma av rädsla. Min tanke om kunskapsinhämtning vad det gäller fartyg fick läggas på hyllan, fasan lyste ur ögonen på bägge barnen och vi kunde lika väl ha promenerat i ett spökhus.

Därefter begav vi oss för att äta lunch, glatt tjattrades det om de uppstoppade djuren, om rutschbanan på barnavdelningen och bollarna som sögs upp genom ett rör. Spökskeppet var glömt. Vi åt lunch med vänner och åkte sedan hem och sov lite middag. Därefter var det hög tid för nästa projekt, pepparkaksbak.

Tack för färdig pepparkaksdeg, IKEA! Här kavlades, tuggades och trycktes ut missformade figurer och filurer. När jag var barn kunde man välja mellan cirklar, hjärtan och stjärnor, möjligtvis i förminskad form. Idag involverar pepparkaksbak mer avancerade former som Muminpappa, Mumin, Renar, Pippi Långstrump, Elefanter och Lilla My. Det känns kul när man anskaffar dessa formar, men det förvandlas ganska snart till ett rent helvete att få ut Pippis flätor, renarnas horn för att inte tala om elefantens snabel. Nåväl, med tre magar fulla av deg och en hyfsad mängd halvbrända, skeva kakor, så är vi nöjda. Det luktar härligt och vi känner oss ganska duktiga och tillfreds. Om man vill ha perfekta pepparkakor så kan man ju köpa en burk. Men de har inte samma kärleksfulla touch som våra, så det så.

När man har en veckas höstlov så infinner sig det faktum att man skall hinna med en massa aktiviteter. När man har sommarlov så låter man dagarna rinna iväg. Det är märkligt, man borde lata sig lite mera. Nu skall man ju inte klaga, jag har minsann sovit middag fyra dagar i rad tillsammans med övriga familjen och det har en viss charm att göra saker tillsammans, man får vara glad när ett museumsbesök, lunch med vänner och ett pepparkasbak är det som behövs för en lyckad dag. Själv hade jag dock nöjt mig med middagsluren.

Vi befinner oss i Rotterdam, i vårt gamla hem, fast förutom de möbler som nu befinner sig hemma i Sverige. Vi tog nattåget i fredags efter jobb och dagis. Jag föredrar nattåg framför flyg, den mest bidragande orsaken är att hela incheckningsproceduren med två små barn gör att jag nästan bryter ihop av stress. Det är så mycket som man inte får ha i handbagaget, som man behöver ha i just handbagaget och man får ingen hjälp överhuvudtaget när man reser med barn, man ses som en stor belastning, även om man som vi nu faktiskt betalar biljetter även för barnen. Man får inte ha med välling, men ni skall inte tro att man kan köpa det inne på flygplatsen, ungarna är för små för att dricka ur burk eller flaska, iallafall vid uppfarten, men tror ni att det säljs dryck med sugrör? Om de inte dricker vid uppfart får de ont i öronen och skriker. Vid ett flertal tillfällen har vi blivit ombordsläppta på planet för att sedan bli informerade om att vi är för senade och vackert får sitta i upp till en timme på ett stillastående flygplan, i våra säten och man skall inte tro att man skall kunna gå på toaletten. Ni inser själva, just därför behöver både fyraåringen och du själv desperat gå på toaletten, medan tvååringen tar sig friheten att frikostigt använda sin blöja och därmed inte vill sitta ner. Nej, det är lugnare att ta nattåg, definitivt.

Man går på tåget, hittar sin kupé, sätter på pyjamas, bäddar sängen och borstar tänderna, pratar om det faktum att mn skall sova på ett tåg, läser bok och somnar. Klart bättre för nerverna. Tvååringen har diskuterat det frekvent under den gångna veckan med personalen på dagis att vi skall ta ”tut-tut till pappa och snark-snark”.

Mitt i natten vaknar jag av att tvååringen är försvunnen, jag hittar inte ungen i sängen, förtvivlat letar jag runt bland lakanen. Fyraåringen sover tungt. Men var är ungen? Slutligen hittar jag barnet förnöjt sovande ovanpå en kudde på golvet. Lättnaden är enorm. Barnet placeras åter i sängen. På morgonen, äter vi frukost, utforskar korridoren, tar på oss kläder och när vi kommer fram står en styck make och väntar på oss. Fröjd och glädje, skrik och skratt! En veckas höstlov ligger för våra fötter, så skönt. Vi åker hem, äter lunch, sover middag alla fyra huller om buller och sedan går vi till IKEA och äter middag. Skönt att få vara lat ibland. På kvällen när ungarna har somnat spelar vi spel och sedn ser vi en kriminalare, så skönt.

Mitt huvud behöver semester, det har varit rikligt med händelser den senaste tiden. Vanligtvis brukar jag vakna, visserligen trött, men jag brukar undra om det kommer hända något kul under dagen, men jag har känt trötthet och tristess. Men jag vet att det till största delen beror på höst och stress, så nu skall det laddas batterier, för oss alla.

Igår var vi på äventyrsbadet och efter att återigen ha sovit middag var vi ute och gick långpromenad i höstsolen, det var roligt. Men att gå promenad med två barn är faktiskt ganska krävande ibland, speciellt eftersom de vill gå och blåsa såpbubblor samtidigt. Det är nämligen en konst. Man måste stanna när man blåser och det hela föregår genom två steg fram och lika många tillbaka. Slutligen nådde vi målet, som är en stor kulle som man kan klättra upp på och få en fantastisk utsikt över hela staden och en del av floden. I höstsolen tyckte jag att det var bedövande vackert. Återigen undrar jag över varför jag känner mig låg, när det finns så vackra och kärleksfulla saker runt omkring mig hela tiden? Jag får nog börja jula tidigt iår, det brukar ta bort tristessen, får försöka klämma in lite pepparkaksbak den här veckan, det brukar få livsandarna att vakna igen.Dessutom så kan jag ju spionera på våra underhållande grannar i en hel vecka, det brukar ju pigga upp.

Kan man fira födelsedag av en blogg? Isåfall borde jag ha gjort det igår, för då var det ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Fast idén kläcktes tidigare av en före detta kollega, som tyckte att jag borde börja skriva eftersom jag alltid hade skruvade infallsvinklar och tolkningar av det mesta som inträffade i livet. Jag var faktiskt ganska svårflirtad, tyckte att det vore ganska jobbigt att formulera mig och kanske till och med försöka vara en smula nyanserad. Före detta kollegan fick till och med skapa bloggen för mig, lat och ovillig som jag var, dessutom så tycker jag knappast att jag har skruvade infallsvinklar om sakernas tillstånd, snarare krassa tolkningar om min omvärld.

Tänk att jag hade så fel, jag tycker det faktiskt att det är vansinnigt kul att blogga. Jag måste ha varit fasansfull innan jag började göra det, eftersom jag numera skriver om saker som jag funderar på och sedan ofta kan lägga det till handlingarna. Innan var jag tvungen att terrorisera mina familjemedlemmar, vänner och kollegor med mina åsikter och funderingar, nu skriver jag ner dom istället.

Tydligen har jag ganska ofta funderingar på saker detta blir mitt 163 inlägg och det innebär att jag med andra ord måste häva ur mig något ungefär drygt tre gånger i veckan. Det skall ju sägas att jag dessutom ofta funderar på vad jag skall skriva innan jag gör det, så en hel del saker förkastas faktiskt, eftersom det trotsallt finns folk som läser det jag skriver.

Jag har till exempel inte skrivit om att brandlarmet har gått sex gånger under denna vecka på mitt jobb. Något som är vansinnigt irriterande, för då måste man springa ut, stå och frysa och huttra i väntan på att ledningsgruppen talar om att det även denna gång var en papperskorg eller något annat som brann så att man kan gå in igen. Inte heller har jag skrivit om att knatteligan har provat sina vinteroveraller och vi alla tre konstaterade att det nog kunde anstå ytterligare någon vecka att ha dom på sig på regelbunden basis, jag har skonat er från det faktum att min bärbara telefon kopplad till hemabonnemanget har givit upp. Förmodligen är det bara batteriet som har givit upp, men jag kan inte få upp batteriluckan, min granne (som är den enda som jag har kunnat dryfta denna prekära situation med) kan inte heller få upp den. Nu kommer telefonen att få följa med till Rotterdam och så kan maken få göra ett försök. Han hävdade minsann att jag var oteknisk, när jag via chatt förklarade problemet. Vi får väl se hur teknisk han är.

Jag tänkte från början att detta skulle få vara ett ettårs projekt, men har nu kommit fram till att Stuntens blogg skall få överleva ännu ett år, sedan får vi se. Jag kommer aldrig att liksom Sanna Lundell vinna något bloggpris, men så skriver jag knappast heller om familjelivets vedermödor på något speciellt glamoröst sätt, men jag överlever nog det också. Stunten, om någon undrar är ett smeknamn som har förföljt mig från barndomen. Min mor hävdar att det kommer sig att jag som relativ färsking (innan fyllda året) gjorde en rejäl volt ner bakom sängen, ömma modern trodde att jag hade brutit nacken och dött. När hon, med hjärta i halsgropen, såg efter så satt jag vid full vigör bakom sängen, hur nöjd som helst. Jag hade gjort en ”stunt”, men i mitt fall uttalas det inte på något engelskt vis, utan Stunten, i bestämd form, dvs just jag på ett genomsvenskt sätt.

Tack för alla kommentarer och för att ni väljer att lägga tid på att läsa vad som händer en trettiosjuårig småbarnsmorsa, fru, dotter, vän och bibliotekaries funderingar. Tack J för att du övertalade mig.

Ibland måste man göra något nytt, utamana sig i det stora såväl som det lilla. Jag äger ett plättjärn, jag har aldrig gjort pannkakor i hela mitt liv utan glatt hänvisat till att jag inte kan vända dom. Jag har inte en ängels tålamod, speciellt inte vad det gäller saker i hemmet. Nu råkar det vara så att mitt plättjärn befinner sig i Rotterdam. Min man som brukar göra pannkakor i vårt hem, befinner sig också i Rotterdam. Vad gör man då om man är sugen på just pannkakor och alla ingredienser råkar befinna sig på plats hemma i köket? Man antar utmaningen.

Som med allt annat så krånglar jag till det. Fyraåringen hade frågat om bästa kompisen kunde få följa med hem efter dagis. Jag ringde barnets föräldrar och frågade om F samt dess småsyskon kunde få följa med hem till oss efter dagis. Jag utlovade korv med bröd, samt pannkakor till efterrätt, mamman till barnen utlovade hemmagjord sylt. Bara en sådan sak, hemmagjord sylt och här står jag och utlovar något som jag överhuvudtaget inte behärskar alls. Så klantigt, så ogenomtänkt och till råga på allt en dag när jag känner mig allmänt hängig, deppig och Henke Larsson har bestämt sig för att lägga fotbollsskorna på hyllan. Vilket upplägg för en brutalt misslyckad dag.

Nåväl, jag mötte upp med ett styck annan mamma och vi hämtade de fyra sjöglada ungarna och begav oss till fots mot hemmet. Återigen, denna promenad fick mig att förundra mig över hur jag överhuvudtaget kom på tanken att nappa fyraåringens idé att bjuda hem folk just denna dag och pannkakor? Hur dum får man bli?Alla lövhögar från dagen innan hade sammanslagits till tre gigantiska högar, jubel och klang, tandgnissel, tårar och skratt, löv överallt.

Väl hemma, alla kläder av, löv överallt, fram med sopborsten. Glädjen över att gemensamt med sina kompisar återupptäcka sina leksaker. Lurigt frågar stora kompisen mig om vi inte har någon leksakskatt, minnet far över hyllorna, nej, någon katt har vi inte. Stora kompisen har hittat en mjukisråtta, det är inte så svårt att förstå vart katten kommer in i bilden, jag känner mig glad. Det kanske var ett bra beslut att bjuda in till lite lek trotsallt.

Jag blandar pannkakssmet och gör varsin espresso till den andra mamman och mig. Enligt kokboken (Barnens egna kokbok, från 1982) så skall smeten svälla ett tag. Vilket uttryck, ”svälla”, låter lite läskigt. En deg jäser, men en smet sväller. Vi dricker kaffe och pratar om lite allt möjligt, telarna tar fram så många olika saker som möjligt, det puzzlas och pysslas. Med darriga ben tar jag fram den svällda smeten. Jag läser innantill, lite noncharlant medan vi småpratar, ”bryn smör, häll upp ett tunt lager smet, vänta tills det har stelnat, nagga loss kanterna och vänd försiktigt på pannkakan”. Det lyckas, den blir fin och gyllenbrun. Bäst att göra exakt samma sak en gång till! Jag lyckas åtta gånger, jag är ganska stolt och glad. Fast det känns lite töntigt, jag har vid snart trettioåtta års ålder klarat av att steka pannkakor, tjohoo! Men jag känner mig faktiskt lite uppiggad.

Vi äter korv med bröd, pannkakor med ljuvlig sylt. När gästerna har gått hjälps vi åt att plocka bort leksaker, tar på pyjamasar, dricker välling. Fyraåringen berättar att det har varit en perfekt dag och att jag är världens bästa mamma. Tvååringen väljer samma godnattsaga, som valts i tre veckor nu, fyraåringen suckar. Tålmodigt väntar fyraåringen för att det skall bli tur att läsa andra kapitlet i ”Piggor och suggor”, som är det barnets val. Jag tror att jag hinner läsa halva tvååringens bok, så somnar båda. Fulla med lek, fulla av mat och nöjda efter en solig höstdag. Jag släcker ljuset, ligger kvar mellan barnen, lyssnar på deras andetag, tvååringens kluckande på nappen, känner deras sovvarma små kroppar, diverse gosedjur instoppade mellan oss och tänker att livet må te sig lite grått just nu, men att jag iallafall lyckades för första gången i mitt liv att steka pannkakor, att jag får förmånen att vara en del i dessa små personers liv och när man tänker efter så är jag en lyckligt lottad människa.

Visst är det en skithöst! Solen skiner visserligen idag, men för tillfället känner jag mig höstgrå, utan energi och omgiven av fula, tråkiga saker. Det är inget nytt, den känslan finns inom mig varje år just precis vid den här tiden. Det går över, jag vet det, men det gör inte att jag känner mig varken hoppfullare eller gladare just nu.

Det finns enskilda händelser som piggar upp, till exempel att få se när knatteligan utnyttjar alla elva, fint ihopblåsta lövhögar mellan dagis och hemmet. Samtliga lövhögar blir hoppade i, rullade i, löv kastas upp mot himlen och på varandra, under skrik och skratt. Lukten av löven, glädjen av att hitta ännu en hög längre fram, samma procedur upprepas. Fyraåringen som kånkar med sig en hög löv mellan de vantbeprydda händerna, tvååringen som kopierar in i minsta detalj, fast i en liten mindre variant. Lyckligt konstateras det att de bär hem löven för att göra världens största lövhög på vår gård. Jag har inte hjärta att tala om att de kommer att blåsa iväg, eller bli uppkrattade av någon nitisk granne. Har inte hjärta att tala om att vi redan har krattat upp alla löv på vår gård. Jag låter knatteligan gå i procession hela vägen hem, med sina krympande lövhögar mellan händerna. De är så lyckliga och stolta.

Idag läste jag ytterligare en nyhet i tidningen som ökade på mitt inre höstmörker, Henke Larsson lägger av med fotbollen för gott. Kanske kommer han att fortsätta som tränare, men hans aktiva karriär är över i och med den sista omgången i allsvenskan 1 november när Helsingborg möter Elfsborg. Det är ju knappast något som kommer som en blixt från klar himmel, han är ju 38 år, men vilken spelare!

Jag älskar min familj, mina vänner, böcker och fotboll. Man kan flytta jorden runt, men man kan aldrig byta fotbollslag. Men man kan respektera, inspireras och fascineras av fotbollsspelare som inte tillhör det klubblag som man håller på. Sedan har man ju haft det höga nöjet under nästan 20 års tid att få se Henke spela i Svenska landslaget.

Kanske beror det på att vi är lika gamla, men jag har följt Larssons karriär med ett aldrig sinande intresse. Det måste ha varit på våren 1993, IFK Göteborg spelade hemma mot Helsingborg på Ullevi. Jag hade tagit med min dåvarande, mycket fotbollsointresserade pojkvän, för att han skulle bildas. Han kunde ju hålla på det ”där skånska laget”, eftersom han var från Lund (det var ju ganska nära), medan ”vi” (IFK naturligtvis, inga andra Göteborgslag är värda något intresse) satte ”dom” på plats. Min ambition var att han skulle invigas i fotbollens mystik, att han skulle dras med i spelets intrikata vändningar. Kort sagt, jag gjorde den klassiska förälskelsetabben att tro att man kunde göra om på någon, så att man passade bättre tillsammans.

In på planen kommer en liten tanig kille, med rastaflätor, snabb som en iller. Lika påstridig som en annan dåvarande fotbollsidol (Brolin), pigg i benen, talangfull och orädd. ”Vi” vann självklart, men när vi gick därifrån hade jag hittat en ny favorit bland ”motståndarna”. Pojkvännen har sedan länge sedan bytts ut mot den fotbolls-intresserade maken. Vi ser inte landslagsmatcher ihop när våra respektive länder möts, annars har vi ett varmt gemensamt intresse. Jag följer allsvenskan och landslagsmatcher, medan han följer danskaligan, engelskaligan, holländskaligan, italienskaligan, alla andra ligor samt sitt landslag. Jag brukar kolla tabellerna för de ligor, där mina favoritspelare är verksamma. Jag har alltid kollat hur det har gått för Feyenoord, Celtic (242 mål på 315 matcher), Barcelona och under en kort tid Manchester United, allt efter vart Henke har spelat.

Jag förstår att man måste lägga av någon gång, men måste det vara just nu? Visst är det en konst att lägga av i tid, men måste verkligen stunden vara inne för denna dynamiske, snabba, bolltrollande spelare vara just nu? Inte verkar de hitta några vettiga landslagstränar alternativ och vem bryr sig för tillfället? Det är tungt att inse att man måste hålla på makens lag i VM, ett tungt nederlag för min passtillhörighet. Nej, det är en skithöst, det är bara att konstatera. Men jag säger som Lars Demian, man får vara glad för att man inte är död.

Nästa sida »