augusti 2011


I februari i år blev jag verbalt hotad av en elev. Detta ledde till en polisanmälan, då min arbetsgivare ansåg att det var mycket allvarligt att jag hade blivit hotad. Igår var det dags för rättegång i tingsrätten. Jag upplevde hela situationen oerhört pressande och obehaglig.

Det är inte så att jag går omkring och känner mig hotad på jobbet, men det har känts pressande att gå omkring i ett halvår och veta om att detta inte kommer att försvinna av sig själv. Det är helt enkelt något som bara kan avgöras inför en domare. Det är så rättssystemet i de flesta demokratier är uppbyggt och som medborgare är jag en del i detta system. Men det är inte speciellt behagligt att återberätta något som man har försökt förtränga och gömma så långt nere och borta som möjligt.

Förnuftsmässigt så inser jag att man inte kan få gå omkring och hota folk hursomhelst, man måste lära sig att även verbala hot kan få konsekvenser även om de inte levs ut rent fysiskt. Självklart vill jag att den som gjorde detta mot mig skall lära sig det och förhoppningsvis aldrig göra om det. Återigen är det en fråga om respekt, en fråga som många av våra elever har problem med. Respekt kan man aldrig hota sig till som jag ser det, det är något som alla människor förtjänar, ingenting som man skall förvänta sig att få efter som är större, starkare eller står i skuld.
Det borde vara så enkelt, men det är det inte.

Igår när jag anlände till tingsrätten skulle ett annat, mycket större fall upp samtidigt. Det gjorde att vi kroppsvisiterades vid ingången. Jag var tacksam för att en av skolans kuratorer var med mig som följeslagare. Det gjorde att jag till och med kunde skratta åt eländet när tre uniformerade poliser gick igenom min väska. Jag tillhör inte handväskemaffian, nej en rejäl ryggsäck full med allsköns skit som jag och min omgivning kan tänkas behöva: plåster, tamponger, cerat, ett par tidningar, en gammal cd-spelare, en talbok, två plastmonster (Knatteligans), en vattenflaska, nappar, almenacka, ett päron, en blöja, kvitton, plånbok, jobbnycklar, hemnycklar, mobil.. de grävde och grävde och jag förundrades över hur mycket som ryms i en Kånken.

När jag satt tillsammans med åklagaren, mitt emot eleven och dennes advokat så önskade jag mig tusentals mil därifrån. Elevens föräldrar satt med och lyssnade och jag led med dem. Jag fick börja med att berätta om händlseförloppet, sedan ställde åklagaren och elevens advokat några kompletterande frågor. Därefter fick eleven berätta om samma incident, därefter var det vittnesförhör. Ju längre tiden gick, desto mer insåg jag vilket övertag jag hade som svensk och välutbildad. Jag fick inte hälften så pressande frågor som vare sig vittnet och eleven. Visserligen var jag ”offret” i sammanhanget, men trots att mina händer var iskalla så kände jag mig lugn under hela förhöret.

När domen förkunnades som fällande, andades jag ut. Jag kände att det skulle bli så skönt att lägga detta bakom mig. Att börja koncentrera mig på andra saker, sluta tänka och älta detta. En blick på eleven räckte dock för att ta mig ur den villfarelsen. Jag bryr mig tyvärr för mycket om eleven. Det är skönt att denne har valt att ta tag i sin skolgång och försökt att vända sin situation de senaste sex månaderna, efter detta har hänt. Men det är långt kvar. De saker som eleven hävdade att jag hade gjort och sagt, som jag inte fick lov att kommentera i rätten, då de tydligen inte ansågs som trovärdiga, får jag bara svälja, trots att det var grova anklagelser.

Nej, det var inte med lätta steg jag gick därifrån. Min självbild är inte i balans, jag känner mig fortfarande kränkt. Ett enkelt ”ursäkta” hade räckt, men det har jag fortfarande inte fått. Det kommer jag heller aldrig att få, men jag hoppas att personen har lärt sig att även verbala hot kan upplevas som hot, även om de inte ger synliga blåmärken. Man kan få andra sår och tyvärr har de längre läktid än de flesta som kan avhjälpas med plåster. I detta fall finns inga vinnare, vi är alla förlorare.

Annonser

I måndags var det dags för oss att få ett skolbarn i familjen. Störste Knatten började i förskoleklass. Det har varit mycket nervöst inför skolstarten och varje gång som någon har frågat oss i familjen om Knatten ser fram emot skolstarten har svaret blivit negativt. Man vet liksom vad man har, men inte vad man får. Mängden läxor har varit ett stort bekymmer för vår äldste teling. Trots att vi har försökt att förklara att i nollan har man inte så mycket läxor och om det skulle vara så att man nu fick en, så kunde vi säkerligen lösa den uppgiften tillsammans, så har det inte lugnat alls.

Ett annat stort problem har varit att äldste Knatten inte känner någon som går på skolan, då barnen inte har gått i förskola i vårt närområde. Trots att vi har försökt att lugna barnet även på denna punkt med att det är andra barn som inte heller känner någon, så har det inte riktigt landat väl. När jag berättade att det faktiskt var likadant förra året när Knatteligan bytte till en ny förskola och att det hade gått jättebra, så tyckte inte äldste telingen att det var någon tröst alls. Jag försökte påminna om att det bara hade tagit två dagar innan de kom hem och berättade om nya kompisar, men alla mina invändningar har varit fullständigt förkastade från barnets sida. Skolan har tett sig som ett skrämmande orosmoln på horisonten och de sista tre veckorna har äldste Knatten haft mardrömmar, gått i sömnen och absolut inte velat bli lämnad ensam.

När jag har frågat om vi inte skulle gå och köpa ny skolväska, pennfack och gymnastikpåse har det varit fullständigt stopp. Det är precis som om vi nu inte köpte dessa saker, så har barnet kunnat hålla hela den skrämmande situationen på avstånd. Jag har inte tvingat fram något inköp, jag har tänkt att det får barnet själv komma underfund med.

I måndags gick vi således iväg till skolan för upprop. Äldste Knatten, maken och jag. Eftersom det inte fanns någon skolväska, så fick jag ta med mig ”sommarminnet” i min egen väska. När vi var och hälsade på i skolan i juni fick vi med oss en påse, i vilken barnet skulle stoppa något från sitt sommarlov, som det ville berätta om. En ”ice breaker” förmodade jag.

Äldste Knatten var ohyggligt blyg. I sin påse hade barnet valt att stoppa en biljett från en kanalrundfart i Holland som vi gjorde under semestern. Innan vi gick till skolan försökte vi, föräldrarna, att få barnet att berätta något om varför det hade valt just denna biljett. Det stod helt stilla för Knatten, som inte kunde komma på i vilket land vi hade varit, inte ens när vi försökte lirka genom att fråga vart maken vanligtvis bodde. Barnet hade ingen aning. Det kändes väl inte helt betryggande när vi begav oss till skolan.

På skolgården var det fullt av elever. Vi hittade ”vår” fröken som stod med en lapp i handen. Äldste Knatten var ohyggligt blyg, ville helst stå bakom maken eller mig. Efter ett kort välkomnande av en mycket oengagerad rektor i gymnastiksalen, gick vi mot klassrummet. Det är tur att sexåringar av naturen är ett ganska vimsigt, glatt och förtröstansfullt släkte, det är tur att de inte uppfattade när rektorn sa: ”ja, det här är väl stort för er, men nästa år är det på allvar, så vi ses om ett år”, då skulle nog entusiasmen inte ha varit lika stor. Jag, däremot tänkte på hur många gånger mannen, med tanke på sin ålder, förmodligen hade hållt sådana tal och undrade lite varför han inte hade finslipat sitt anförande på ett lite mer positivt sätt.

Väl inne i klassrummet fick barnen sätta sig i ring. Papper till föräldrarna började fyllas i och sedan var det dags för dem som hade sitt sommarpåse med sig att berätta. När det blev äldste Knattens tur, var det en mycket blyg sexåring som satte sig på den gyllene kudden. Blicken var envist riktad mot marken och biljetten kommenterades med ”båt” och ”Holland”, sedan tassade barnet tillbaka till sin plats i ringen. Det var modigt att sexåringen faktiskt sade något överhuvudtaget, med sina blossande kinder, men det var knappast speciellt uttömmande svar på varför just denna biljett hade valts.

När uppropsdagen var över, konstaterade barnet att det nog var läge för en skolväska, att det fanns andra som inte heller kände varandra och att det nog skulle gå bra. Inombords pustade jag ut. På eftermiddagen kom mormor och morfar och vi gick över till skolan för att Knatten skulle få visa upp skolan och då verkade ännu mer av spänningen ha släppt. På natten sov barnet lugnt för första gången på flera veckor.

Igår svarade äldste Knatten på frågan om hur dagen hade varit att det bästa, förutom att fröken hade läst en saga var att han hade fått en ny kompis. Idag var det en stolt Knatte som skulle gå till skolan och ha sin nyinköpta gympapåse med sig, för idag tod det gymnastik på schemat för förskoleklass A.

Det är stort att börja skolan och de flesta glömmer aldrig sin första skoldag. För äldste Knatten har det bara precis börjat, men det som gör att föräldrarna nu kan pusta ut lite, är att det där med att känna sig helt ensam och vilse, verkar ha löst sig ganska snabbt.

Imorse läste jag i tidningen om en 88-åring som inte kom till sin sons begravning, då hennes rullstol var för stor för att komma in i hissen. Damen är beroende av hemtjänst dygnet runt och familjen hade beställt färdtjänst en veckan innan begravningen och påtalat att det kunde bli problem. Kvinnan var hemskt ledsen och besviken över att inte kunna gå på sin sons begravningoch få ta farväl. Färdtjänsten hävdar att de inte visste om att det gällde en begravning och därför hade chauffören åkt, när det inte gick att få in kvinnans rullstol i hissen. Färdtjänsten beklagar det inträffade.

Jag ställer mig dock frågan, när väger ett förlåt för lätt? Att förlora ett barn är förmodligen det mest fruktansvärda som en förälder kan behöva gå igenom. Oavsett ålder på avkomman, så måste det nog vara det mest fruktansvärda som kan inträffa. Ett barn, är alltid ett barn, för en förälder. Att färdtjänsten ber om ursäkt, hjälper nog inte kvinnan i sin sorg över att inte kunna åka på sin sons begravning. Det betyder helt enkelt inte ett skit, gjort är gjort och tidpunkten för begravningen kommer inte igen.

Vi har blivit för dåliga på att lyssna på varandra. Om nu inte kvinnan kunde kommunicera med chauffören om vart hon skulle åka och varför, så borde väl någon anhörig eller från hemtjänsten ha varit där och berättat det. Det var tydligen en fråga om en färd på 400 meter. Kvinnan har behov av hjälp dygnet runt av hemtjänsten, jag kan inte tro att hon därmed har hoppat upp ur sin säng på morgonen och klätt sig själv inför begravningen. Var är de människor som skall hjälpa henne om nu inte chauffören visste och kunde. 400 meter är inte en speciellt lång distans, man kan fråga sig varför ingen anhörig gick över och undrade vart hon hade tagit vägen, när hon nu uteblev.

Det klart att det har blivit ett missförstånd, men i vissa situationer är det inte gott nog som förklaring. Kvinnan i sin sorg har inte bara blivit av med sin son, hon har blivit berövad rättigheten till att ta adjö, vilket var viktigt för henne. Bara för att man är äldre, är sjuk, behov av hjälp, så är det inte automatiskt så att man kan behandla folk hur som helst. Det är inte värdigt.

Jag känner inte de involverade, men med anledning av artikeln, så ställer jag mig alltså frågan när väger ett förlåt helt enkelt för lätt? Svaret är nog när det är för sent. Det kan vara bra att lägga på minnet när man surar, tjafsar eller klagar. Det är bättre att säga förlåt och försöka lösa meningsskiljaktigheterna så fort som möjligt. Annars kan det bli för sent.

Vissa saker går inte att lösa, men då kan det vara bättre att få reda på det innan en akut situation uppstår. Det blir oftare lättare för de inblandade.

I december fyller jag 40 år, tydligen är det någon form av cell som har fått mig att bli en smula eftertänksam, förmodligen på grund av det. Jag är på det stora hela ganska nöjd med vad jag har åstadkommit så här långt i mitt liv och jag har inga större planer på att lägga mig ner och dö. Men ändå, jag funderar trotsallt en hel del på min generation och vart vi är på väg med den här planeten.

Det är något skumt med att vara född i början av 1970-talet. Vi jagar jorden runt 78 varv, åker till Thailand på semester men när vi har kommit hem köper vi passionsfrukt och det är j-t viktigt att den är ekologisk och närproducerad. Närproducerad passionsfrukt ,ja men hallå, vi bor i Sverige, i hur nära kan det bli?

Vi är födda och uppvuxna med plyschoveraller och grupparbeten, fullständigt stick i stäv med dagens individualistiska tänkande. Vi är UFO:n, vi fick möjligtvis dataundervisning med skolans ”AMIGA-program Kompis” som skulle lära oss att inte bli rädda för datorer, men egentligen är vi födda i en mellan generation, precis som alla som är födda i de udda talen på 1900-talet. Vi är inte födda på 1940-talet och kommer därmed att ha helkassa pensioner på grund av att det var dessa som fixade pensionssystemet, vi är inte 1960-talister som kammade storvinst genom att vara lagom gamla på 1980-talet när marknaden svalde alla sorters snorvalpar oavsett utbildning. Vi är loosers, så vad har vi kvar? Jo, vi är självförverkligande drömmare.

Vi tror på en bättre värld, statistiskt sett är det vi som bär upp Miljöpartiets röstarsiffror. Vi tror inte på krig, vi var i tonåren när Nelson Mandela frigavs. Vi tror att vi besitter kunskap, att alla möjligheter fortfarande finns att tillgå vad det gäller studier och mål. Vi omformulerar våra mål, hela tiden och vi skaffar barn allt senare. Vi har inte tid, vi tror att man kommer att vara ung om inte förevigt, så åtminstone i tio år. Vi vill inte växa upp.

Om vår föräldrargenertion är den första att bära jeans i pensionsåldern, så är vi de sista som tror på det gamla socialdemokratiska systemet. Vi tror på samhället som institution och vi vägrar att tro att vi skulle dö på en fattigstuga, för vi har ju betalt skatt.

Jag tillhör alltså generationen som är full med drömmare, men det är jag ganska nöjd med. Men jag tar inte flyget till miljökonferanser. Jag äter helst närproducerat, men jag gillar avocado och det drivs inte upp i skåne. Jag har utbildat mig till ett yrke som jag gillar, lite senare än den vanliga studenten, men jag inbillar mig att jag har plockat upp lite andra viktiga saker på vägen.

Jag är 39 år och nio månader och inser att jag förmodligen har en rad olika aspekter på mitt åldrande som jag kommer att behöva summera. Men i det stora hela känner jag att jag nog är en hyfsat lyckad och lycklig människa. Jag vet dessutom att jag föredrar plysch framför linne och det är en milstolpe så god som någon. Det enda jag har problem med är att alla, precis alla i min generation känner någon slags vansinnig drivkraft att förverkliga oss själva inom något konstnärligt och hlt ärligt så är det fel. Vi har inte en massa viktigtigheter att berätta på olika sätt, lik förbannat tror vi det och gör det. Vi kastar färg och går på kurser i att lära oss skratta eller skriver självterapeutiska bloggar. Jag är likadan, vi är helt enkelt smått patetiska. Men jag har inte gått på kurs för att skratta, det kan jag.

I helgen frågade min mamma mig om när man förväntas bli gråhårig. ”Det har jag ingen som helst aning om”, svarade jag och granskade hennes hårbotten. Den var inte grå. Hon är blond liksom jag, möjligtvis har hon blivit lite mer mörk med åren, men något grått kunde jag inte se. Jag vet egentligen inte varför hon frågade mig om saken, förmodligen var det bara något hon hade tänkt på i största allmänhet.

Vi lämnade inte ämnet helt, då vi gick över och talade om att mormor hade varit gråhårig när hon var i mammas nuvarande ålder, men att hon hade ju ursprungligen haft mörkare hår. Vi konstaterade att färgen grå var ganska snyggt, men jag är å andra sidan övertygad om att inte alla delar denna åsikt.

Jag har vänner som blev gråhåriga tidigt, de flesta färgar det i vad de anser är deras ”riktiga färg”. Det är en ganska intressant tanke, det här om vad som är riktigt, ofta gör vi oss en bild av hur vi borde sett ut, på riktigt. Jag är själv likadan. I mitt huvud, ser jag fortfarande ut som jag gjorde för typ tio år sedan, när det sedan inte stämmer med vad jag ser i spegelbilden på morgonen, så väljer jag helt sonika att låta bli att titta i spegeln på morgonen. Ibland får jag till och med roade kommentarer av kollegor när jag kommer till jobbet om att jag kanske borde ha borstat mig innan jag åkte iväg, men vanligtvis brukar jag bortförklara det med en blåsig cykeltur. Men det är faktiskt inte med sanningen överrensstämmande. Jag borstar mig nämligen mycket sällan. Jag gör det när jag har tvättat håret och sedan skiter jag i det, till nästa hårtvätt. Jag kör bara i lite mer spray och sedan går jag iväg, utan att titta mig i spegeln och hoppas på en automatiskt bra ”hårdag”.

Men den där frågan från mamma fick mig trots allt att inse en sak, vi växer eller utvecklas automatiskt inte in i vad vi tror skall komma av tid. En av de saker som jag alltid har trott skulle ”komma med åldern” är att jag per automatik skulle tycka om människor som jag delar åsikter med. Det gör jag inte och varje gång jag kommer till en situation när jag ställs inför detta faktum så blir jag förvånad. Visst skulle det vara smidigt om en kärnfråga, kunde ge en kedjeraktion som utmynnade i god samarbetsförmåga och eventuell vänskap, men det händer liksom inte.

Idag kan jag acceptera att det inte är så, jag kan uppföra mig och samarbeta kring saker med kollegor som jag inte tycker om, för att nå samma mål. Men det skulle helt ärligt vara lättare om man nu tyckte om dessa människor, men som sagt det kommer inte per automatik.

Med andra ord, vi tillrättalägger saker som det skulle se ut ”på riktigt” oavsett om det gäller grått hår, samarbete eller åsikter, vi skapar om så att det blir som det borde vara. Därefter funderar vi i tysthet om vi har en naiv verklighetsuppfattning eller om vi är verklighetsförankrade. Men det har jag inte kommit på något svar på. Det kanske jag kommer på om och när jag blir gråhårig.

I lördags var jag med om ett sådant där ögonblick, då tiden står stilla. Då man bara står där och inser att just nu är jag här och det jag ser är något som jag kommer att bära med mig för alltid. Ett evigt fotografi, ur verkligheten fastetsat inuti mig. Det är inte så ofta det händer och inte alltid positivt, men denna gång var det magiskt.

Dagen hade börjat med att vi fick besök av några vänner, ungarna lekte, vi fikade och sedan gick vi och matade hästarna i solskenet. Efter lunch åkte besökarna hem, yngste Knatten och jag gick in och tog oss en eftermiddagslur. När jag vaknade återfann jag äldste Knatten och min mamma i trädgården, de spelade någon vild form av bandy. Bollen for lite hur som helst på skogstomten och de jagade efter den under skrik, skratt och skrål. Det finns flera anledningar att tomtens största rhodondendronbuske aldrig riktigt har blivit sig lik, sedan huset kom i familjens ägo.

När yngste Knatten vaknade bestämde vi oss för att ta en kort promenad i skogen innan vi skulle grilla. Det var årsdagen av att min lilla mormor gick bort och jag kände mig rastlös och lite nedstämd. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, saker som jag skulle vilja berätta för henne, göra tillsammans med henne eller bara höra hennes röst. När jag känner mig rastlös, mår jag absolut bäst av att hålla mig i rörelse.

Eftermiddagssolen lyste lågt och varmt på oss, när vi svängde in på den dammiga skogsstigen. Mamma och jag gick och småpratade om allt och ingenting så där obehindrat som man gör när man känner och tycker mycket om varandra. Vi hittade ett oändligt långt hallonsnår och Knattarna letade tillsammans efter de bästa buskarna under glada rop, munnarna fylldes av den fantastiska smaken.Känslan av att ha hela munnen fylld av dessa små sensommar delikatesser, ungarnas glada rop, solens sken. För en sekund stannade tiden och jag insåg att just den här stunden, så är livet precis så bra som det kan bli.

Kort därefter blev yngste Knatten biten av en pissemyra i munnen, lugnet försvann, men det är ju å andra sidan en världslig sak.

Förra veckan hade jag semester och då regnade det. Det gjorde det samma vecka förra året, det vet jag med säkerhet. Liksom förra året hade vi tänkt att vi skulle tillbringa den avslutande semesterhelgen med att åka ut till Aspö i Karlskrona skärgård. Äldste Knattens bästa kompis familj har en stuga där. Skärgårdsöar är vackra, det vet man ju, man har sett vykorten. Aspö är en vacker ö, men vi har varken förra året eller innevarande år sett till den sommaridyll som borde bada emot oss när vi kommer iland från färjan. Det regnar nämligen alltid konstant när vi är där. Förra året hade vi med regnkläder till barnen, men inte till oss, dessutom hade vi glömt gummistövlar. I år hade vi med oss regnkläder och gummistövlar och de kom till stor användning.

Man kan kalla det en favorit i repris, sällskapet är gott och vi har roligt tillsammans. Men när regnet står som spö i backen så är knappa 40 kvadrat lite trångt för fyra vuxna och fyra barn, det kan inte hjälpas. Det var ett lyckokast den där dagen för två och ett halvt år sedan som de äldsta två barnen i respektive familj såg på varandra och en vänskap tog form. Det är nämligen så att samtliga i båda familjer tycker om varandra. Det är något med konstallationen. Det finns naturligtvis massa olika anledningar, men i grund och botten är det nog så enkelt som att vi delar en del erfarenheter och tycker om varandra.

I år åkte vi till Maritim Museet i Karlskrona den mest regnrikaste dagen och sedan trotsade vi den mulna himlen och stack till stranden en annan. Barnen älskade att bada. De struntar fullständigt i att regnet hänger i luften, är det sommar så badar man. Det är ganska befriande inställning. En av dagarna kom mamman i familjen och jag till att tala om årets sommarpratare och jag konstaterade att jag inte hade varit hemma och därmed inte hade lyssnat på någon. Jag prisar webbradio.

Denna första arbetsveckan, när jag sitter och utför ganska monotona arbetsuppgifter har jag därmed hänfört lyssnat till en rad av dessa program. Vilken fullständigt lysande programidé detta är. Så enkelt, men ändå så vansinnigt spännande, informativt och intressant. Igår lyssnade jag på Henke Larsson, naturligtvis. Alla som känner mig, är inte förvånade. Jag älskar fotboll, inget snack om saken, ment rent specifikt har jag alltid gillat idrottsmannen Larsson. Snabb som en iller och med en tåfjutt av sällan skådad kaliber. Naturligtvis tyckte jag att hans radiotimme var oerhört spännande, för han talade om sin kärlek till fotbollen, på samma sätt som jag förmodligen bara skulle kunna tala om en nära anhörig eller litteratur. Igår hann jag även att lyssna på Timbuktu och idag har det varit Nanne Grönwall, samt Mark Levengood. Vilka människor, vilka livsbanor och framförallt oerhört roligt att lyssna på deras val av musik.

Det gör mig faktiskt ingenting att sitta här inomhus och jobba, trots att solen skiner och semestern är slut. Med radion som sällskap, så känns det som om att lyssna på en riktigt bra bok. Idag skall Knattarna och jag cykla hem efter avslutad arbetsdag och jag tror att det är dags att låta dem återstifta bekantskapen med vattenspridaren. Sommaren är nämligen inte förbi, det handlar liksaom alla andra dagar om vad man stoppar in i den tiden vi har.

Nästa sida »