Om jag skulle få frågan om vad jag gör när jag inte tror att någon ser mig så vet jag inte vad jag skulle svara. Det skulle bli så platt, de intima hemligheterna skulle liksom falla till marken, dom skulle inte vara privata längre. Sanningen är att jag faktiskt inte gör så vansinnigt spännande saker i smyg, har nog faktiskt aldrig gjort det, men det vill man ju inte erkänna.

Egentligen så skulle man ju vilja ha mörka fantstiska hemligheter som man inte vill dela, det skulle ge en speciell Marilyn Manson sida, som skulle ge djup och mystik. Men faktum är att jag faktiskt inte har det. Jag har inte ens någon tatuering på något hemligt ställe, inga delfiner i på höftbenet inga rosor på rumpan. Ingen tatuerad änka alltså, bara ganska normal, naken, tvåbarnsmorsa i 36-års åldern.

Vad jag gör när jag är ensam är nog samma saker som de flesta andra gör går på toaletten, detta är dock en sanning med modifikation när man har två små barn. Jag rakar benen och avyttrar generande hårväxt i min ensamhet. Jag petar mig i näsan och granskar min spegelbild, men inte samtidigt.

Men jag sjunger högt till bra musik i hörlurar när jag är ute och går med barnvagnen. Jag sjunger och förvandlas till världens mest framträdande musikalsika geni. Soul, rock, pop, jazz allt är på min reportoar genom mina hörlurar. Det är faktiskt en av de saker som är mycket bra med att bo någonstans där ingen känner dig. Du kan sjunga och skratta högt åt precis ingenting. Det är inte bara det att du är anonym, dom kan oftast inte det språk som du sjunger på heller så då spelar det ingen roll.

Det finns numera en massa terapier som du kan prova för att bli en hel människa, rosenterapi, meditation, skratterapi och så vidare. Men att i snabbtakt gå med en barnvagn och skråla till din musikaliska favoriter är faktiskt helt klart underskattat. Du blir lycklig och ingen kan någonsin tala om för dig hur kass du är eftersom personen i barnvagnen tycker att du är personen som får världen att snurra, tycker att du är rolig och har den bästa sångrösten som han någonsin har hört. Man borde kanske lansera denna terapi. Men det fungerar inte som gruppterapi, eftersom om man slänger ihop en grupp småbarnsföräldrar så kommer dom ofrånkomligen att börja prata om diskmaskiner, partners, barn, blöjor högar med tvätt, sovvanor eller avsaknaden av sådana och så vidare. En grupp människor i karriären skulle prata om sina framgångar eller hur framtiden ser ut inom deras yrken. Pensionärer skulle prata om krämpor, hemska ungdomar och mötet med vården.

Nej, skall man sjunga högt och bli lycklig så skall man göra det i sin ensamhet, eller med någon som bara kan bejaka hur bra man är på det, förslagsvis ett mycket litet barn eller någon som bara kan hålla med. Jag är inte förvånad över hur många körer som det finns eftersom sång är oerhört roligt. Problemet med körer är att du dock måste kunna sjunga bra, helst ofalskt och ett krav är att man vill sjunga samma saker som de andra vill.

Konklusionen är med andra ord att man skall göra saker i sin ensamhet, under lite mystiska förhållande, så att man fortfarande kan låtsas att man har ett djup. Detta gör att man kan hävda att man har en ensamvarg inom sig. Det ligger i tiden, man kan hävda att är en individ som klarar sig själv, som är fri, stark och lycklig. Så sjung, dansa, spela datorspel, se en film eller läs en bok och förvandlas till en karismatisk personlighet och njut av dina egna hemligheter, varför skall man dela allt?

Annonser