november 2012


Jag står och steker plättar, ett sätt att piffa upp en lite småtråkig måndag i mörkrets månad. Äldste telingen och jag har precis avslutat veckans läsläxa, nu är ungen försjunken i att bemästra att skriva bokstäver i en skrivbok. Femåringen håller på att göra en skiss över sitt nästa pysselobjekt, som skall bli ett par lövbyxor. Det verkar att bli ett större jobb, övriga familjen har under hemfärden blivit informerade om att vi måste hjälpa till att samla in löv till projektet, när skissen är klar. 

Jag är långt borta i tankarna, håller på att sortera dagens arbete, vad jag har hunnit med och vad som fortfarande ligger kvar och bör bli gjort omgående, samt vad som kan ned prioriteras en smula. Imorgon skall jag åka med femmorna på först teater och sedan film, inget skrivbordsarbete med andra ord.Det skall bli roligt, men samtidigt så ryker i princip en hel arbetsdag.Fast det är en härlig klass och längre än så hinner jag inte i mina tankar, för det är då det händer.

Plötsligt hör jag hur sjuåringen börjar nynna på förra sommarens slagdänga av Eric Amarillo: ”om sanningen skall fram vill du ligga med mig då….” om och om igen småsjunger avkomman refrängen. Jag stannar upp i mitt plättstekande och vänder mig om och granskar vår äldste och ser att ungen ser mycket nöjd ut. Plötsligt vänder barnet sig mot mig, med sitt oregelbundna leende (en blandning av nya tänder, mjölk tänder och gluggar), ser mig rakt in i ögonen och säger: ”mamma, när det kommer till bokstaven R, så måste jag säga att jag äger”. Naturligtvis går jag fram för att granska resultatet och jag måste säga att det hårda plitandet har givit resultat. De första raderna med bokstaven ”R” respektive ”r” var något som främst bör betecknas som mycket tappra försök, de nya raderna är däremot mycket snygga och välformade. Jag berömmer vår äldste knatte, som strålar av lycka. ”Du hade rätt mamma, hårt arbete lönar sig, det gäller att inte ge upp”. Jag ler inombords.

När vi sedan äter plättar med hallonsylt, kommer jag underfund med att jag kanske borde tänka på mitt eget jobb på samma sätt, hårt arbete lönar sig, det gäller att inte ge upp. Det är lika bra att ge mig i kast med det som jag har släpat med mig hem ikväll, för jag lär inte vara piggare imorgon kväll om jag skjuter upp det. Jag säger som sjuåringen: ”när det kommer till att rätta reflektioner i kreativt läsande, så måste jag säga att jag äger”, dessutom så tycker jag faktiskt att eleverna är jätteduktigaoch har oftast lagt ner en viss möda på att skriva sina uppgifter. Till saken hör att jag gillar att sitta med en  av kopp kaffe och försjunka i deras tankar kring sitt läsande och kommentera och peppa peppa dom, det är en de mest inspirerande sakerna av mitt arbete… om sanningen skall fram. 

Människosläktet är en hög med enfaldiga individer. Det är egentligen inte så mycket som har hänt med evolutionen om man ser till ett människoliv. Ta det här med vila till exempel, det är inte förrän vi slappnar av som vi inser hur stressade vi faktiskt är och då blir vi vanligtvis sjuka. Vi travar på i våra förvirrade vardags marathon med jobb, hämtningar, lämningar på förskola/skola, utövar allehanda fritidsaktiviteter och äter slarviga hopkok till snabba middagar. Därefter talar vi om ”egentid” som en form av hobby. I egentligen är all tid din egna, du får liksom inte någon ny, var dag har 24 timmar och just dessa kommer inte tillbaka. Det är ungefär när du tänker på det, som de flesta av oss blir ännu mer stressade och en del blir riktigt sjuka av just den tanken. Det är nämligen ohyggligt svårt att leva bara här och nu.

I fredags var jag ganska lättad när arbetsdagen var över, det hade varit en rallyvecka utöver det vanliga. Nu skulle jag bara hinna handla, hämta Knattarna och träffa en ung tjej som eventuellt skulle kunna aspirera på epitetet ”vår barnvakt”. Ibland är det nämligen att svårt att få ihop vardagen, då maken befinner sig i ett annat land, så några timmar då och då, hade det varit bra om jag kunde vara på ett möte och Knattarna kunde gå på sina respektive aktiviteter, utan överdrivet puzzlande. Barnvakten var jätte gullig och mysig, det kommer att bli en alldeles utmärkt nödlösning.

Därefter upptäckte jag att det fanns en hel timme utan något som helst planerat att göra. Eftersom vi var bjudna på kalas och middag på kvällen, så behövde jag inte börja med maten. Ungarna hade försjunkit in i sin Legovärld och lite förvirrat beslutade jag mig att jag kunde hinna med en kopp kaffe och läsa tidningen. En ganska normal sysselsättning, men helt ärligt ingenting jag brukar ägna mig åt på en fredag vid kvart över fyra. Jag hann till och med två koppar kaffe och byta kläder innan vi skulle iväg. Det blev en härlig kväll och även om den blev lite i senaste laget, så var vi mycket glada om än lite trötta när vi kom hem.

På morgonen vaknade yngste Knatten med feber efter att ha sovit i elva timmar, sjuåringen såg inte heller för pigg ut, vi beslutade att strunta i judon för båda och slappa lite istället. Jag började tvätta och sedan gick vi ut och tog en promenad i höstsolen. Fortfarande var alla på gott humör och påsen fylldes av böcker och film på biblioteket därefter knatade vi hemåt. En kompis till den äldste Knatten ringde och de bestämde sig för att leka i några timmar, sedan blev det middag och film. Vi skypade lite med maken. Det var en riktigt lat dag, utan några större förpliktelser. Vi somnade och sov i ytterligare elva timmar. 

Idag blev det ännu en mycket slö dag, sjuåringen hade ont i magen på morgonen, så dagens simlektion uteslöts från programmet. Istället blev det en omgång med Fiaspelet, en sväng till lekplatsen, film efter lunch, en liten eftermiddagslur, oändligt Legobyggande, ett bad med diverse inpackningar för mig, mat och dusch för Knattarna.Inte speciellt många knop för oss med andra ord, men jag måste säga att det var evigheter sedan jag kände att det var så lugnt hemma. Ungarna verkar vara helt och hållet förankrade i sitt gemensamma byggprojekt som involverar varenda kloss av Lego och varenda tillhörande gubbe i hela huset. Jag har till och med hunnit läsa lite extra i min bok. Vi verkar vara redo för en ny omgång vardag. Vår egentid i helgen har mer varit en gemensamhetstid, men det var oerhört välbehövligt. Varför måste man bli småkrasslig för att förstå att man faktiskt behöver ha lite tid att göra inte speciellt mycket alls? Det är ganska märkligt.

Idag är det farsdag och i avsaknad av min pappa, så har jag tänt ett ljus för honom. Yngste Knatten väntar ivrigt på att maken kommer hem nästa helg, så att han kan överräcka sin egenhändigt gjorda farsdagspresent. Jag sänder min plastfar en tanke, han har fungerat som ett alldeles utmärkt substitut i alla dessa år. Hösten är en tid för lugn och eftertanke, med sitt mörker borde vi inse att sömn är och ro är en nödvändighet och inte försöka pressa in ännu mer i våra överfulla kalendrar. God höst på er alla, sov gott!