”Ur askan i elden”, jag har alltid avskytt det uttrycket. Men just nu är det faktiskt min vardag. Sju veckors semester har satt sina spår, man får tid att göra och tänka på annat. Sedan vi fick barn har jag insett,  att mina dagar inte bara är något som jag kan styra och ställa över, det är familjens gemensamma. Jag borde ha varit intelligent nog att förstå det och visserligen är jag inte så naiv så att jag inte förstod det, men problemet är förmodligen att jag inte lade ner någon större tankeverksamhet på det. ”Det fixar sig, det har det alltid gjort på något sätt”, har varit min livsdevis och det kommer man långt på.

När jag öppnade dörren till min arbetsplats efter semestern så såg det ut som om det hade varit inbrott. Det låg böcker, papper, cdskivor, bokplastsrullar och möbler hullerombuller. Det kallas storstädning. Vart år polerar de golven på skolan, det brukar generera en viss form av kaos, men i år var det värre än vanligt. Jag kände mig fullständigt gråtfärdig. Dagen innan jag gick på semester hade jag prydligt sorterat och lagt arbetsuppgifter i ordning, nu såg det ut som en person på ecstasy och stort biblioteksförakt hade gått amok. Dessutom var det meningen att jag skulle hinna göra 436 lånekort, göra finplanering och schemaläggning för bibliotekstider, under samma vecka. I det läget så finns det ett par olika alternativ, antingen stänger man dörren, fotvandrar till receptionen och säger upp sig, man kan också sätta sig helt apatisk och stirra på allt eller så får man försöka arbeta sig igenom arbetsuppgifterna.

Barnen har börjat på sin nya skola, allt är nytt, det är långa dagar och dessutom så får de cykla till skolan var dag. De är fullständigt utpumpade när vi kommer hem. Det uppstår lätt konflikter. Hemspråksundervisningen skall ske på en annan skola, tiderna passar inte ihop med deras schema. De kan heller inte ta sig dit själva, så jag har fått lägga om min arbetstid. Blockflöjtslektionerna är på en tredje skola och redan innan vi har givit flöjten till åttaåringen så funderar jag på hur vi skall uppmuntra ungen till att spela musik, samtidigt som resten av familjen behöver bära hörselskydd. Alla som jag känner började spela blockflöjt på den kommunala musikskolan, ingen gör det i vuxen ålder, men vi är alla rörande överrens om att det är en fantastisk introduktion till musikvärlden.  Sedan har vi simningen, kul med fritidsaktiviteter, bra med fysiska utmaningar och båda tycker om att simma. Men de behöver fortfarande att vi går med dom, för de är för små.

Nya skolan skickar hem papper, de förväntar sig att barnen ägnar en halvtimme om dagen åt läxor. Självklart är det rimligt, vi skall göra vårt bästa för att detta blir en mysig stund på dagen då vi kan ta del i deras lärande. Denna vecka har jag redan varit på inskolningssamtal för båda barnen. Vi har pratat personlighetsdrag och kunskapsnivåer. Vi har trevliga barn som skall fyllas med kunskaper utifrån deras egna behov och förutsättningar.

Maken skall flytta hem efter att ha bott i Holland i sex år. Det skall bli härligt, men det klart att organisera flytt mitt i allt nytt, är lika välkommet som en tandläkartid den 24:e december. För att ytterligare lägga till en dimension av livets alla aspekter så håller de fortfarande på att renovera våra fönster hemma. Detta innebär att vi har byggplast överallt i lägenheten, arbetsdamm som som viner in genom de ännu otäta fönstren och begränsad tillgång till garderober och sängar. Vi trängs i vår säng alla fyra, medan ungarnas våningssäng är förvandlad till en inplastad garderob. Jag dammsuger var dag, men vi känner hur det virvlar omkring ett fint lager byggdamm som täpper till våra andningsorgan var natt.

Naturligtvis är jag med i styrelsen för vår bostadsrättsförening och får gå på möten om än det ena och än det andra och självklart hoppas jag att det hela är överstökat till makens flyttlass kommer hem. För vad i hela friden skall vi göra annars? Hur ska vi få in ytterligare ett hem i vårt redan överbelamrade om vi dessutom skall ha fria passager och byggplast överallt?

I måndags klagade åttaåringen över halsont och igår var det en riktigt risig liten typ som jag plockade upp på fritids, efter att ha varit på inskrivningssamtal med den nya läraren. ”Jag har försökt att vara glad idag, som du sa mamma, men jag mår faktiskt dåligt!” Jag känner på ungens brännheta panna och inser att det nog inte är en bra idé att gå till skolan imorgon. Väl hemma gör vi läsläxan och sedan lagar jag middag. Jag brotts med det dåliga samvetet, men sedan sväljer jag stoltheten och ringer min mamma. De har sista veckan på sin semester och jag vet att de hade planer för idag, men de kommer och hämtar och hämtar åttaåringen.

Sexåringen får ett utbrott, hur kommer det sig att storasyskonet får vara hemma hos mormor och morfar och vara ledig, medan denne skall tvingas att gå i skolan? ”Ja, men jag måste ju gå till jobbet och vi är inte sjuka eller hur?” säger jag hurtfriskt och möter självklart ingen positiv respons alls. Men efter ett skumbad och högläsning av Bockarna Bruse, så somnar ungen tätt intill mig och jag läser en ytterst märklig artikel om underhudsfett i en Hälsotidning.

Jag har dessutom lyckats få punktering för första gången på två år och åttaåringen hade glömt sin splitternya jacka någonstans (numera upphittad), paket har hämtats på posten, den tomma kylen har fyllts och idag skall jag ta mig an tvättberget och möta elektrikern för husets räkning. Någongång däremellan kommer sexåringen att inse att syskonet kommer att vara hos mormor och morfar även imorgon, eftersom febern inte har lagt sig än och då gäller det att ha en plan. För det kommer inte att bli populärt.

Nu har jag iallafall träffat alla nya klasser och jag har gjort en planering för nästa veckas arbetsuppgifter, så det känns som om jag har styrfart. Men jag undrar hur det kan komma sig att det ibland känns som om man vore tornadons mittpunkt, det är då jag låter tankarna glida iväg och sväva till när vi hade vandrat en dryg mil i somras. Vi hade gått längs en bergskam och kom ner till den bedövande vackra sjön, med kristallklart vatten och vi slängde av oss kläderna och hoppade i alla fyra. De pepparkaksbruna ungarna som bara skrek av skratt. Mitt inne i de tankarna så kommer jag på mig själv med att le och tänka att: ”det är lugnt, det fixar sig alltid på något sätt, för det har det alltid gjort”.

Annonser