juni 2010


I vanliga fall brukar jag bli ordentligt irriterad när jag glömmer bort saker. Jag brukar kalla det alzheimer light, men egentligen så blir jag faktiskt ganska rädd när det händer, det brukar vara ett tydligt tecken på att jag är stressad. Jag brukar vara ytterst noggrann, passa tider och komma ihåg saker, jag skriver alltid upp viktiga saker i min kalender.

När jag har semester glömmer jag faktiskt det mesta. Det är liksom en av poängerna med att vara ledig, att glömma och framförallt ha så lite som möjligt att behöva att komma ihåg. Innan vi fick barn brukade maken och jag tillbringa de flesta av våra semestrar med att vandra i berg. Pyrenéerna och Alperna, vandrarkängor, ryggsäck, tält och kartor. Långa vandringar, ofta mötte vi mycket få andra människor, en topp,en dal,en ny topp och en ny dal. Fysisk trötthet, på gränsen till utmattning. Tystnaden och när man såg ut över naturen, så klev stillheten in i medvetandet och blåste bort allt annat.

Sedan vi fick knatteligan så har vi insett att det går inte att vandra på samma sätt sålänge de är så här små. Men om några år kommer det säkert att bli så, vi har så smått börjat att prata om att kanske ha en cykelsemester om något år eller två. Jag är nämligen rastlös av naturen och har svårt att slappna av helt om jag inte är fysiskt trött, det är förmodligen därför som jag envisas med att cykla alltid. Det gäller att bli ordentligt trött, var dag, så att man kan sova ordentligt.

Den här semestern är ytterst lat. Vi solar, badar i poolen, sover middag i flera timmar, läser, solar och äter. Var morgon börjar med att jag går upp till byn och handlar färskt bröd, medan maken och knatteligan tittar på barnprogram på tv. Mamma blir lite rastad innan frukosten och de andra vaknar så sakterliga. Sedan äter vi frukost, simmar, plaskar, värmer oss i solen och så simmar vi lite till. Igår komjag på mig själv med att jag inte har tänkt på mitt jobb på en dryg vecka och det känns faktiskt riktigt bra. Istället har jag läst en hög med vuxenböcker som har legat och väntat eftersom jag har läst främst ungdomslitteratur under våren.

Det är viktigt att ladda batterierna och när jag ser hur femåringen vässar sina simkunskaper och treåringen flyter omkring i sin simdräkt och sina simluffar, detas kalufser blir mer och mer vita och vår hud blir mer och mer brun så inser jag att det är inte bara jag som behövde semster, det var faktiskt hela familjen. Maken har visserligen haft ont i ryggen, men värme, vila, vin och kärlek är bra medicin och även han verkar ha piggat till en hel del.

Det finns helt enkelt olika slags glömska, den stressrelaterade är inte samma slags som den semsterrelaterade, det är bra med långa lata dagar, när man får fundera några minuter på vilken dag det är. Det har ingenting med stress att göra, det är snarare så att det tar tid att koppla in vardagsmotorn och se någon struktur, när man inte behöver det. Semestern är bäst när det är behoven som styr och inte förväntningar som inte slår in som styr.

P.S Omdu inte har läsat Henning Mankells den oroliga mannen, så är det en lagom smart pageturner till lata dagar D:S

Efter ett par intensiva dagar i slutet av veckan som gick, med avslutning av dagis, slutarbete på jobb, en tand tand som ramlade ut (femåringens första) så blev det dags för semester. Först skulle det packas och fixas, ses på bröllop och fotboll, sedan på planet började den sköna lunken infinna sig, då vet man att det går inte att göra något åt saker och ting, det blir till att slappna av.

Vi befinner oss i södra Frankrike, make knatteliga och jag. Mat, sol, bad, böcker, vin, eftermiddagssömn i en aldrig sinande ström. Barnen badar sig blåa om munnarna under glada skrik och sakta börjar den sega vinterkylan ge efter i kropparna.

Att vara lat kan faktiskt ses som en oerhört viktig konst, men vi verkar vara ganska bra på det faktiskt. Vad man skall ha till middag, vilken bok man skall ta sig an eller om man skall simma nu eller om en timma, de stora besluten under semestern. Det enda somjag egentligen saknar skulle isåfall vara att inte få fira midsommar hemma, det gör sig helt enkelt bara i Sverige. Men det gör ju inte att jag inte tog med mig en burk anjovis, det får allt bli Jansson på fredag.

Jag önskar er alla en riktigt lat sommar, jag kommer bara sporadiskt att vara på tangenterna de kommande veckorna.

I går ringde en kusin till mig. Jag vet att det låter som en högst vardaglig sak. Men jag har många kusiner och just den här har jag inte pratat med sedan vi höll dop för knatteligans yngste medlem, vilket snart tre år sedan. Hon undrade om hon tillsammans med sin mormor (vilket är min farmor) kunde komma och hälsa på någon dag i sommar. Min farmor hade uttryckt önskemål om att få träffa mina barn. Även detta låter väl högst normalt, en sommar utflykt inom familjen. Naturligtvis sa jag ”ja”, för hur skulle man kunna säga ”nej”? Men det som ser självklart ut i skrift, är inte nödvändigtvis lika självklart emotionellt.

Vi småpratade kusinen och jag, om barn, gemensamma släktingar och jobb. Det är märkligt det där med att vara släkt. När vi var små träffades vi på alla lov. Denna specifika kusin och jag är olika, det har vi alltid varit, men som små träffades vi då jag besökte mina farföräldrar, man kan säga att vi har en gemensam historia som vi delar och ändå, vi lever oerhört skilda liv. Under tio år av vår uppväxt var denna storkusin också ensambarn, sedan fick hon i rask takt två småbröder. Denna del av släkten är uppdelad att först kom tre kusiner till, vi var väl knappast speciellt planerade någon av oss, men när vi väl fanns där var vi både älskade och omhuldade av ett stort antal släktingar. Efter tio år tillkom ytterligare en massa barn. När dessa nya småbarn kom, var vi tre första redan på väg in i förpuberteten. Vi var naturligtvis lite jobbiga och stora, till skillnad från alla nya små barn. Det har alltid funnits en hel del rivalitet emellan oss, som vi förmodligen aldrig kommer att bli av med. Jag märker det snabbt när jag pratar med min kusin, det är så lätt att falla tillbaka i våra gamla roller, men vi kämpar på tappert när vi pratar båda två. Det blir ett rätt roligt samtal och vi beslutar oss för att kusinen skall ta med vår gemensamma mormor/farmor och komma och hälsa på i början av augusti.

Jag tror att alla familjer har sådan här konstellationer eller rättare sagt det är jag ganska övertygad om. Små karteller där så mycket osagt ligger mellan människor, men mycket av det som har blivt sagt aldrig har försvunnit. Jag kan fortfarande känna min kusins tjyvnyp, hon hade en presitionsförmåga utöver det vanliga, att med spetsiga naglar nypas på insidan av armarna i den tunna huden. Jag kontrade naturligtvis, jag bet sönder hennes simring. Vi åt massor med chips, spelade monopol under regniga dagar, köpte godis i kiosken och cyklade och badade eller till hennes stall. Men det var på hennes turf, det bara var så. Hon bodde i samma samhälle som min farmor och farfar och hon kom och gick i deras hus på ett mycket mer självklart sätt än jag. Jag var alltid turisten från staden. Det var min pappa som hade flyttat därifrån och som sedan dog. Kusinens familj bodde kvar och utökades. Jag kände mig alltid mer eller mindre som ett ufo. Men det hör också till i familjer, att någon gör det. Sedan hade vi den tredje av de oplanerade barnen, hon var minst och även om vi självklart retade henne i rakt nerstigande led, därför att det är så man gör, när man är tre tjejer i samma familj, så var hon även den som vi båda äldsta, ville skydda och vara kompis med. Vi hade en aldrig avslutad maktkamp den äldsta kusinen och jag med lika delar roligt, ilska och hatkärlek. Tonåren blev en turbulent tid för oss båda. Vi sågs inte lika mycket. Avståndet växte både mentalt och geografiskt, kan man säga.

Vi valde så olika vägar, det kommer vi alltid att göra, den ena av oss har inte mer rätt i sina val än den andra. Men av olika orsaker kommer vi förmodligen aldrig att välja samma sak, även om våra gemensamma värderingar nog egentligen är ganska lika, så är våra tolkningar diamentralt skilda. Det är faktiskt märkligt. Det jag har lärt mig någonstans längs vägen är att det är bra att det finns olika människor, det är mångfalden som faktiskt berikar. Jag tycker inte längre att det är speciellt jobbigt eller svårt att inte tycka och göra samma saker som min släkt. Det fanns en tid när jag gjorde det, men nu tror jag att det är mycket bättre om alla får ta sina egna beslut själva. Jag respekterar andras val och önskar att de blir glada, starka människor och jag förväntar mig numera samma sak tillbaka. Det nämligen det som just familjeband handlar om, vi hänger ihop det är inte så mycket man kan göra åt det.

Min relation med min pappas familj kommer förmodligen aldrig bli enkel eller lätt, men det gör inte att jag inte är en del av dem allihop, liksom att de alltid kommer att vara en del av mig.

Ni vet hur det är, man kämpar man på, slår knut på sig själv, försöker verkligen förstå och se de större sammanhangen, men så kommer den berömda droppen som får bägaren att rinna över. Vanligtvis reagerar jag på den där droppen med ilska, men ibland kan det faktiskt vara så att jag säckar ihop istället. Jag orkar helt enkelt inte ens att bli riktigt arg, för varför skulle man slösa energi på ett fullständigt olösligt projekt?

Igår var jag på så kallat utskrivningssamtal för treåringen. Det är vanligt när man skall sluta på förskolan. Det var ett trevligt samtal om barnet, om utveckling, personlighet och hur man kan underlätta denna förändring i vardagen. Kort sagt jag var på gott humör och började samla ihop alla saker som skulle med hem. Då kommer en pedagog från femåringens avdelning och meddelar att barnet endast hade fått en smörgås och ett glas mjölk till lunch. Eftersom femåringen och bästa kompisen hade varit på sportskola på förmiddagen och hade kommit till förskolan endast med en varmkorv i magen och att samma pedagog hade meddelat att det gick bra att spara lunch åt barnen som de kunde äta när de anlände, blev jag en smula förvirrad. En smörgås?

När jag förklarade att ungarna skulle gå på denna sommarskola förra veckan och att den var mellan 9-12 och att vi skulle turas om att lämna och hämta, så frågade jag även om det var okej att låta mitt barn äta en medhavd matsäck när de anlände till förskolan. Jag är medveten om att de äter tidigare och förväntade mig inte att det skulle serveras lunch när de kom. Då fick jag till svar att det gick bra att spara mat och att det inte var några problem att barnen anlände sent på dagen. Därför blev jag en smula förvånad över att klockan fyra på eftermiddagen få reda på att femåringen hade fått en smörgås och ett glas mjölk till lunch. Efter tre timmars olika aktivitet och sedan ytterligare fyra timmars förskoleverksamhet.

När bästisen och femåringen hade suttit och ätit hade rektorn kommit förbi på avdelningen och tydligt deklarerat att man inte kunde förvänta sig att få lunch serverad på olika tider och att man inte kunde komma och gå som man ville. Detta samtal hade förts med våra barn som åhörare.

Jag har full förståelse för att det måste finnas regler och normer i förskoleverksamhet, precis som det finns på alla andra arbetsplatser.Vi pratar om en avvikelse som omfattar fyra dagar på totalt sett tre år. Mina barns tider följer slaviskt mina arbetstider och är oerhört regelbundna. Att få möjlighet att under fyra dagar, visserligen bara under förmiddagen, få följa en aktivitet, när föräldrarna är på jobbet borde inte ses som något som bör bestraffas. Tvärtom, alternativet var att de var full tid på förskolan istället. Jag arbetar och min semester börjar nästa vecka.

Om man nu har frågat om det är okej att lämna efter lunch under fyra dagar och fått till svar att det inte krockar med någon av förskolans aktiviteter. Då är det minst sagt märkligt att få reda på att en diskussion om huruvida det är lämpligt eller inte har förts över huvudet på femåringen. Dessutom hade jag erbjudit mig att lämna med matsäck till mitt barn. Förövrigt är det här mina ungars sista vecka på förskolan, men vi betalar full taxa till i slutet av juli.

Om man dessutom (vilket man naturligtvis inte skall, men likförbannat gör) räknar in att anledningen till att vi har sagt upp våra platser på förskolan, är att jag sedan i februari förra året har noterat 39 företeelser, slagsmål, blåmärken, hot och lösa tänder hos femåringen. Med det i åtanke så kanske man som vuxen, borde ha överinseende med fyra halva dagar på dagis under avslutningsveckan. Man kanske till och med kunde glädjas åt att femåringen, tillsammans med sin bäste kompis som skall börja skolan till hösten, får möjlighet att prova på något kul utanför dagis. Även om det råkar ligga på dagtid och inte på fritiden. Man kanske kunde låta bli att insinuera att föräldrarna är smitare som dumpar sina hungriga barn på dagis. Man kanske åtminstone kunde hålla tyst inför barnen och ta upp en eventuell diskussion med föräldrarna.

Jag hämtar mina hungriga barn efter en full arbetsdag för min del, ett roligt avslutningssamtal som nu känns förstört, jag ser i pedagogens blick att hon förstår hur arg och uppgiven jag blir över att hur mitt barn ännu en gång behandlats. Vi går hem, badar och gör middag. Efter godnattsagorna sover de tungt i sina sängar med sina mjukisdjur, efter en dag fylld med aktiviteter. Jag har lovat mig själv att aldrig svika dem. Det är inte läge att explodera nu. Vi skall ha en bra avslutning på veckan, på den här förskoletiden och jag skall hålla käft, för det spelar ingen roll längre. Efter semestern är vi inte där. I min dator ligger en välfylld anmälan som skall skickas iväg till skolverket. På min arbetsplats hade man aldrig låtit så många incidenter passera utan att göra något, varför skulle jag göra det när det gäller vårt eget barn?

Femåringen är denna vecka anmäld till att delta i en fyra dagar lång sportskola. Under tre timmar var dag, skall de prova på tennis, innebandy, badminton, golf och fotboll. Efter första dagen var telingen rätt utmattad. Det hela genomfördes i halvtimmeslånga lektioner och det behövdes mycket dricka, för att kunna hålla ett högt tempo. Knatteligans äldste medlem är ingen bollfantast, det är helt klart simning som är favoritsporten, men maken och jag enades om att det kanske vore kul att få prova på om det möjligtvis fanns något annat som lockade. Lite förvånansvärt så var det badminton som visade sig vara roligast efter den första avklarade dagen. Barnet somnade fullständigt utmattat en hel timme tidigare än vanligt.

Treåringen är med i en diabetesstudie och igår var det dags för kvartalskontrollen. Jag blir alltid lika fascinerad över att barnet är så fullständigt oberört över att låna ut sina armar till sjuksystern. Det är en ohygglig lättnad att det finns emla kräm som gör att sticken inte känns. Igår var det värre än vanligt eftersom det skulle ta ytterligare ett prov för att kolla glutenintolerans. Hela fem rör, på vår lilla fina treåring, jag kände mig fullständigt svimfärdig och jag satt ändå bara bredvid. Jag lider hysteriskt av någon form av föräldrarform av hypokondri. Varje gång vi skall dit och ta prover är jag nervös att det skall vara något fel, jag tycker mig se symptom på än det ena och än det andra. Hittills har jag haft fel och det är ohyggligt skönt. Barnen som deltar i studien brukar belönas med diverse klistermärken eller leksaker för att de deltar och igår fick treåringen en vattenflaska. Vilken enorm stolthet, tänk att få sin egen vattenflaska, man kunde riktigt se hur nöjd ungen var. Det är inte helt okej att vara för liten för att gå på sportskola, men nu har barnet en egen vattenflaska, så nästa år när även treåringen klarar av åldersgränsen för att få följa med, så kommer flaskan att fyllas till bredden. Även denna medlem av knatteligan somnade tidigt och djupt.

Eftersom jag aldrig har haft syskon så har jag heller inte haft någon som man skall mäta sig med inom den närmsta familjen. Jag har visserligen haft kusiner som jag gärna ha önskat göra samma saker som, men det har inte riktigt funnits samma källa till avundsjuka som jag ser mellan knatteligans medlemmar. Det är hårt att vara yngst, att inte har ålder eller längd inne för simskolor eller andra fritidsaktiviteter. Men nu har treåringen förstått att det kommer att komma en tid när det blir dennes tid att få göra saker. Men det är en evig väntan. Jag inser dock att vi helt enkelt får hitta en aktivitet av någon form som passar även treåringen till hösten. Men utbudet är faktiskt ganska magert om man räknar bort diverse rytmikgrupper, så finns det faktiskt inte så mycket kvar att välja på. Det är som om tideräkningen för fysiska aktiviteter för barn börjar vid fyra års ålder. Det är lite märkligt. Jag lider med knatteligans yngste medlem, mini-sim låter inte alls lika coolt som simskola, vi får helt enkelt döpa om det hela till hösten. Iallafall när vi omnämner det som en aktivitet. Dans har jag också undersökt och det är en möjlighet. Men det slår knappast sportskola, helt ärligt.

Jag tror egentligen inte att det är aktiviteten i sig som är så viktig, det är mer att man gör någon fritidsaktivitet, utanför det vanliga vardagstuggandet. Det är för barnen precis som för oss vuxna, det är avbrotten i lunken vi längtar efter och ser fram emot och varför skulle denna känsla egentligen skilja sig beroende på ålder. Det är som när femåringen filosofiskt sa till mig häromdagen ”mamma att bli stor är inte samma sak som att bli fet”. En härlig slutsats efter att ha funderat på vad som skiljer barn från att bli vuxna, det gäller att helt enkelt pilla bort vad saker och ting inte är och det är inte helt rättvist att vissa får gå på simskolor och andra helt enkelt får vänta.

En gammal god vän till mig skall flytta till Bryssel, hennes man har fått ett nioåringt förordnande där. Det slog mig att när det är slut så är vi närmare femtio, jag tror faktiskt att det utlöste någon slags kris inom mig. Men att inse att det faktiskt finns personer som får jobbförordnande på nio år och som för oss med raketfart in i femtioårsåldern känns en smula svindlande. Men efter några dagars funderare så har jag kommit underfund med att det nog faktiskt mer handlar om en slags hjärnspökes matematik. Själv har jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv haft fasta tjänster och valt att säga upp mig, jag hade kunnat fortsätta arbeta på dessa ställen, men gör inte det. Jag tror bara att min hjärna är så märkligt ihopskruvad att jag hakar upp mig på att denna tidsbegränsade tjänst, på nio år låter oändligt mycket mer definitivt än vad en vanlig tillsvidare anställning gör.

Det finns en massa saker som jag är rädd för, uppenbarligen är fasta tjänster en av dessa. Ibland kan man undra vad det egentligen är som gör en så rädd. Jag är inte heller speciellt förtjust i dyra ägodelar, vilket också är ganska märkligt. Det är inte så att det inte finns saker som är värda mycket pengar som jag inte tycker är fina, tvärtom finns det massor av fin konst som jag tycker är rasande vacker. Men tanken på att ha saker som äger mycket, skrämmer mig. Förmodligen har det med ansvar att göra, det är nog egentligen ansvar som är det mest fasanfulla av allt, enligt min fullständigt ologiska skräckmatematik.

Men det mest ansvarfulla som man kan ta på sig är egentligen att föda en liten ny människa och det har jag bevisligen gjort två gånger, så egentligen borde jag vara totalt fearless, men det är jag absolut inte. Varken vad det gäller mina barn eller att äga något dyrbart eller att ha en fastanställning. Jag tror helt enkelt bara att man oroar sig för olika saker. Jag tycker inte om att sitta fast, jag är rastlös, när jag upplever min tillvaro som för ordentlig och fast så har jag en tendens att fly och kasta mig över de mest vansinniga projekt, både privat, i studier eller i arbetsväg. Jag har levt i en ganska naiv tro om att detta är en fas som kommer att gå över och i och med att min väninna och hennes familj skall flytta till Bryssel, så kom jag på att det är nog mer ett personlighetsdrag än en fas.

Det har inte med själva flytten att göra, så långt är jag på det klara över rädslan, jag har själv flyttat utomlands ett flertal gånger. Det enda man kommer underfund med när man inte befinner sig i det lnad som råkar ha din passtillhörighet, är att man faktiskt alltid kan flytta hem, om det skulle behövas. Nej, det var nog mer det där med tidsbegänsningen, jag har ingen aning om vart jag är eller vad jag håller på med om nio år. Det var nog mer den insikten som var lite skrämmande för mig, jag vet ingenting om man ser till ett tioårs perspektiv, men jag vill inte veta det heller. Egentligen borde jag väl vara tacksam för att jag kom på det nu. Det måste väl anses som ett stort steg i sin självinsikt. Men av någon anledning är jag kluven till att jag inte vill ha en mer organiserad och stabil tillvaro.

Jag tror att de kommande tio åren bjuder på spännande utmaningar både av privat och arbetsmässig natur. Jag tror att det alltid kommer att finnas nya drömmar och mål att uppnå för mig och för alla andra. Det gäller bara att vara öppen för hela smörgåsbordet som livet har att erbjuda. Det är det som är det lyxiga med vår tillvaro, vi har alla möjligheter och vi har alla våra egna idéer om vad just vi vill göra, det är tur att inte allas drömmar ser likadana ut.

Sommaravslutning innebär alltid vissa ingredienser, ett recept med lika delar fina klänningar, skjortor, frisyrer, tårar, skratt, förväntning, ångest, övervägande regn och syrener som precis har blommat över. Idag har jag varit på tre avslutningar, en för de minsta, en för de mellersta och en för niorna. Jag är emotionellt utmattad, en blanding av att vara rörd, stolt och lättad över att det är över.

Vad det gäller vissa elever vet man att ett delmål, till en klart ljus framtid är avklarat. De kommer att klara sig, om inte på sina betyg, så på grund av att de har ett sunt förnuft och en positiv syn på livet. Ett avgångsbetyg kan öppna vissa dörrar, å andra sidan så betyder det faktiskt inte allt. Jag har klarat mig hur fint som helst, trots att jag hade en tvåa i matte när jag gick ur nian.

Men de finns elever som man oroar sig när skolan slår igen sina portar inför sommaren och det gäller inte bara avgångselever. Sommarlov kan vara hur skönt och härligt som helst eller så kan det vara raka motsatsen. Det kan vara ett rent helvete eller i värsta fall en väg rakt in i kriminalitet. Långa, planlösa dagar utan pengar kan ha den effekten. Det är många av våra elever som inte får tillräckligt av de mest basala sakerna i sitt hem, där skolan är den stabilitet som får livet att vara drägligt, där man träffar kompisar, får mat och kunskaper som kan sätta igång tankeverksamhet som kan leda till något större. Det är tyvärr så att dessa elever knappast är enstaka fall, de är många fler än vi tror och ser.

När jag stod i mörkret i vår gymnastiksal och lyssnade på niornas avslutning idag, så slog det mig att de flesta av dessa avgångselever kommer jag aldrig någonsin att träffa igen. Jag var ganska rörd, eftersom denna årgång var mina första sjätteklassare på högstadiet, när jag började på mitt arbete. De har gått ifrån valpiga, förpubertala barn till ungdomar och det har i många fall varit en ganska tuff resa. När jag står och lyssnar på deras prasslande kläder, känner lukten av förväntan i luften, så känner jag en viss stolthet över många av dem. Det är en brokig samling unga människor, men de flesta av dom kommer att kunna gå hur långt som helst, om de hamnar rätt.

En kille sjunger så att håret ställer sig upp på kroppen på mig, en oanad talang, han har aldrig sjungit innan på någon avslutning. Kollegan och jag ser på varandra förvånat, det hade vi ingen aning om. Det finns så mycket härligt outvecklat, som precis har börjat i flera av dessa unga individer. Flera diplom delas ut och jag känner en seger med tre av mottagarna. Applåder.

Fika med arbetskollegorna, sedan går en kollega och jag ut och äter lunch, tar en öl, pustar ut. Nu är det över för denna gång. Melankolin kommer att sitta i, åtminstone till imorgon. För det finns elever som jag kommer att sakna. Det finns även kolleger som slutar av olika anledningar. Människor som jag under fyra år har sett glada, ledsna, lufsande, sprudlande, förbannade, irriterade. Jag har varit där i rollen som bibliotekarie, en annan vuxen, vissa har tyckt om mig, vissa har tyckt att jag har varit en stofil, vissa har nog ingen som helst uppfattning om mig, mitt yrke eller vad jag gör. Jag arkiverar dom inom mig, dessa som har gjort avtryck, de andra finns det förhoppningsvis andra som arkiverar.

Nästa sida »