februari 2012


”Mamma, varför har farbrorn klänning på sig”, Knatteligan och jag strötittar på di Levas bidrag i Melodifestivalen. ”Han ville väl vara fin, nu när han skulle sjunga i TV”, säger jag. ”Klänningen är fin, men han sjunger konstigt”, säger sjuåringen, ”han sjunger på dialekt” svarar jag. ”Tror du att hans mamma vet om att han har klänning och inte sjunger så bra i TV?” Jag förklarar att Thomas di Leva har varit artist och sett ut ungefär på samma sätt, sedan han slog igenom för drygt tjugo år sedan och att jag är fullständigt övertygad om att hans mamma är stolt över honom precis som han är. ”Det är mammor bra på”, säger den äldste telingen nöjt, ”ni tycker bara att barnen är bäst.”

Eftersom jag har semester har jag följt ”hen” debatten i tidningarna med stigande intresse. Varför är det så viktigt att avköna oss som individer? Skulle det göra hela resan till identifikation enklare om vi sprang omkring och var neutrum allihop? Det tror jag är en seriös förenkling av problemet. Bara för att man råkar vara tjej behöver man inte ha prinsessklänningar och pluta med munnen hysteriskt. Personligen har jag klänning typ två gånger om året och det där med silikonstinna guldfisksläppar har aldrig varit min grej. Jag hade dockor som barn, många dessutom men jag hade även briotåg och smurfar.

I mitt arbete och i min vardag försöker jag vara konsekvent och möta alla människor med respekt. Jag indelar inte mina unga låntagare i fack och jag brukar alltid fråga vad för slags böcker som de vanligtvis gillar. Det är inte självklart att man tycker om böcker om älvor, prinsessor och djur eftersom man är tjej och det är inte heller att man föredrar fotboll, spöken och riddare för att man är kille. Ofta är det något specifikt intresse som gör att man gillar en viss sorts litteratur.

När det kommer till våra egna barn vill jag att de skall känna sig fria att vara vem de vill, klä sig hur de vill och finna intressen som de själva har valt. Men är det nu så enkelt för ett barn att göra det? Skulle deras val blivit annorlunda om vi hade könsneutraliserat dem vid tilltal? eller att vi hade valt förnamn som både tjejer och killar kan ha istället för att välja de vi valde? För mig är det viktigare att de respekterar alla människor, oavsett vart de kommer ifrån, vilken religion de har, hur de klär sig eller vad de äter. Mina barn skall lära sig att det inte bara finns ett givet sätt att se på världen, utan många olika och att alla är lika rätt eller fel.

Det känns fullständigt förvirrande om vi nu skall bli hen med varandra istället för hon eller han så skall vi bli en form av den eller det. För ett par år sedan kom den äldste telingen hem från dagis och konstaterade att jag inte hade en snopp, jag hade en ”snippa”. Jag förklarade att vad jag än har för kön så inte fan är det en ”snippa”. Det är ett nytt konstruerat ord som några har röstat fram som tillräckligt standardiserat och normaliserat ord för det kvinnliga könet. Personligen skulle jag då aldrig sitta och prata med min gynekolog om min ”snippa”, då använder jag en mer klinisk term. Hemma funkar det med ”morra”, i övrigt talar jag inte speciellt mycket om mitt kön eller någon annans överhuvud taget. I linje med samma tankegångar så kommer jag inte att börja säga hen till folk heller. Människosläktet är antingen kvinnor eller män, tjejer eller killar, hon eller han. Inte några hen eller den.

Att vi under en period söker efter våra identiteter, vem vi vill vara eller vad vi vill bli, är fullständigt naturligt och skall respekteras, men vi blir inte mindre säkra på identiteten genom att inte ens få tillhöra det kön som vi är födda med. Men det är så typiskt svenskt, vi är så lagom att vi snart kommer att vara tvugna att vara klädda i samma uniform, så att vi därefter skall vara fria att hitta oss själva, det stinker tycker jag. Jag har inte på mig orange sparkdräkt bara för att jag hade det som bebis.

Idag har vi fått en ny prinsessa i Sverige, inte ens det får man vara glad för. Nej, man skall tycka att det är odemokratiskt och lite förlegat trots att ungen inte ens är ett dygn. Än mindre har hon bestämt sig för om hon vill vara en hen eller inte. Jag är helt säker på att barnet inte har valt att bli född av sina förälderar, det har typ inga barn, men hon är efterlängtad av sina föräldrar och sin familj, precis som många spädbarn. Dessutom tycker jag att hon är värd en skål eller en prinsessbakelse för helt ärligt hur ofta föds det prinsessor i Sverige? Borde inte detta barn precis som alla andra välkomnas med värme och respekt? Hur kan man låta ett nyfött barn symbolisera något annat än bara enbart glädje?

När jag känner mig låg, så börjar den där prinsessdrömmen att växa, den där om prinsen som rider in och fixar till allt som jag upplever som jobbigt och som samtidigt inte klandrar mig för soppan som jag har ställt till med. Han tar hand om mig, hyllar mig och tycker samtidigt att jag är en fantastisk person. I helgen sa jag till maken att jag behövde bli lite omhändertagen och då började han skratta och sedan sade han att varje gång som han hade försökt att göra det så drar jag. Det sjuka är att han har rätt, tänk att jag inte har klurat ut det själv.

Jag tycker inte alls om att känna mig beroende av någon, jag är faktiskt en löjligt dålig prinsessa. Det är inte så att jag inte kan be om hjälp, det gör jag ofta, men jag tycker inte om att inte kunna klara mig själv. Oberoende är något som jag skattar högt, men makens ord slog ändå ner i mig som en bomb. Han har faktiskt vid ett flertal tillfällen tagit mig bort från tråkiga jobb, reinstallerat mig någonannastans och försörjt mig, efter ett tag har jag alltid känt mig för beroende och flyttat. Fast jag har alltid skyllt på något annat och inte kallat det för sitt rätta namn. Det har hänt två gånger i London och en gång i Rotterdam, jag har flyttat tillbaka hem och han har stannat kvar.

Det underlättar inte alls att vi numera är gifta och har två barn. Insikten om att det är jag som borde sluta flytta ifrån min man, bli en lagspelare snarare än att hela tiden behöva att få känna oberoende är lite märklig. Jag får kanske skärpa mig och bli lite mer prinsessa, tyvärr ligger nog inte för mig vid eftertanke. Jag känner mig dock lagom omhändertagen när jag får jobba, med det arbete som jag älskar, får vara med min familj, läsa böcker, gå ut och känna solen mot mitt ansikte och får sova ut ibland.

Precis så har jag det just nu, vi är på semester hemma hos maken. I helgen har vi varit på simhallen och sedan på Zoo. Idag har maken gått till arbetet, medan vi har tagit en promenad i ett helt underbart väder upp till en hjortfarm, därefter varit på lekplats och sedan avrundade vi med att vara en timme i en megastor leksaksaffär och gå igenom alla legonyheterna. Det var hur kul som helst, nu puttrar middagen på spisen och vi väntar på att maken skall kliva in genom dörren. Jag har dessutom städat och kört en maskin tvätt. Det kanske inte är så mycket plus på prinsesskontot med de två-tre sistnämnda sakerna, men ett hem måste vara hyfsat prydligt annars trivs jag inte av den anledningen.

Jag har alltså kommit underfund med att jag har haft fel vad det gäller mina drömmar om att bli omhändertagen, jag är ju redan det. Jag har en tålmodig bättre hälft som också har förstått att även om jag inte alltid vet mitt eget bästa, så är det bäst att han håller låg profil, annars kanske jag flyttar ännu längre bort nästa gång. Men tänk att det skulle ta så lång tid för mig att inse att det kanske finns flera anledningar till att de flesta familjer bor ihop, i samma land, stad och under samma tak. En av dessa anledningar kan vara att ibland är det skönt att inte vara helt oberoende, utan faktiskt ganska skönt att bli lite omhändertagen.

Sedan 1996 har Sveriges tredje största stad varit min fasta punkt. Fast om någon frågar mig vart jag kommer ifrån så säger jag fortfarande att jag är från Göteborg, det sitter i ryggmärgen, man kan flytta hur mycket som helst men man vet vart man kommer ifrån, man byter aldrig favorit fotbollslag och man är helt enkelt inte otrogen. Men min nuvarande bostadsort är avkommans hemstad, helt odiskutabelt. Sjuåringen brukar rabbla upp språk som denne behärskar, svenska, danska, skånska och bruka undra varför vi inte pratar det sistnämnda i hemmet, svaret är enkelt varken maken eller jag behärskar detta tungomål. Men denna stad är mer än en bostadsort, det är ett hem och liksom i Göteborg så hittar jag, känner igen lukter, har favoritplatser dit man återvänder och vet vilka ställen som serverar bäst kaffe. Jag har byggt bo och skapat mig en bekväm, självklar plats i denna stad.

Det var en slump som gjorde att jag hamnade här, efter studier i Lund, så bestämde jag mig för att Skåne var trivsamt men att det var obekvämt att bo på en studieort. Jag ville kunna se på havet, gå vilse och känna mig lite mer anonym. Om man som jag, bor i en relativt liten stad, så upptäcker man efter ett tag att man rör sig och träffar ungefär samma människor. Det är lite märkligt, efter hand börjar folk hälsa på en, trots att vi nte känner varandra, eftersom man har sett varandra i så många olika sammanhang. När jag arbetade på bokhandeln så träffade man ett stort antal okända personer dagligen, efter ett tag började jag etikettera dem och slutligen så ingick de i ett stort luddigt nät av bekanta som man kände till, men egentligen inte hade någon närmare relation med. Det var mannen som tyckte om vetenskapsböcker, kvinnan som alltid ville ha specifika böcker om olika sorters rosor och så hade vi kartmannen, som alla hukade sig bakom disken när han kom in, eftersom han aldrig slutade prata. Till dessa tillkom stadens avarter, särlingar som man alltid sprang på om man gick på gågatan, kvinnan som levde i en fasansfull fantasivärld som gick ut på att hennes man hade amorösa relationer till deras barn, tandläkare, kvinnan på posten och så vidare. Hennes historier var nya för var dag, ofta med inslag och inspiration av dagens nyheter. Allt det där som bildar ett nät av familjärt gods, om man lever tillräckligt länge på en plats och inte bara är turist. Det är den där väven som till sist får dig att känna dig trygg och hemma.

Denna stad, som under de åren som jag har bott här har genomgått en stor ansiktslyftning, upputsning av fasader, byggandet av högskola, inflyttande av studenter, samtidigt har lyckats att bli mer differentierad än tidigare. Den gamla arbetarstaden har lyft sig och framstår som vacker, par krik och myllrande i sina egensinniga struktur, med plats för grönsaksstånd, rockklubbar, svartklubbar, musikliv, rika kulturliv, nya vackra fusioner av byggnader som stadsbiblioteket, västra hamnens Turning Torso och Öresundsbro. Ett par kilometer därifrån, i utkanten ligger den invånartätaste stadsdelen där jag arbetar, det är inte den rikskända delen som ständigt berikas med mer pengar för att samhällsklyftorna skall överbyggas. Här är byggnaderna fula, lekplatserna utslitna och det känns som om man befinner sig tusentals mil från den rena, vackra stadsdel där jag bor. Här råder andra koder, än de som jag är uppvuxen och familjär med. Livet är lite mer kaos, svart eller vitt. Det är en del av pusslet av staden. I media känner jag igen platserna som speglas, men de händelser som utspelas och de människor som utpekas är främmande. Det finns drömmar här, precis som på alla andra ställen i staden, men de får aldrig plats i tidningarna. Det är inte befolkningens visioner som lyfts fram, istället väljer man att återge våld och uppgivelse.

Där jag bor värnar man om att frid råder, hänsyn ges och tas, jag skulle bli förbannad om endast nackdelar skulle lyftas fram, för de finns även på där jag bor. Men i stadsdelen där jag arbetar finns det inte samma sociala regler, man tar hand om varandra, fast inte på det sätt som jag är van vid. Dagligen tar jag del av brottstycken ur elevernas liv och de är förvånansvärt lika mig när jag var i deras ålder i sina tankar, funderingar och drömmar. Trots att de yttre omständigheterna är diamentralt motsatta de som finns bara några kilometer inom räckhåll. Mina kollegor och jag arbetar hela tiden för att få våra elever att inse och upptäcka att den andra delen av staden är lika mycket deras, om de bara tar sig förbi stadsdelsgränsen. De borde vara ursinniga för att man inte putsar upp deras närområden, för att inte deras kreativitet får synas och höras och det är de faktiskt, men de får inte komma till tals annat än när någon blir rånad, mördad eller ett bibliotek blir nedbränt. Det är värt att tänka på nästa gång massmedia kastar sig över dessa människor på jakt efter en snaskig, smaskig historia. Invånarna i den här stadsdelen har också namn, egenheter, känner varandra och ger varandra epitet. De är är lika hemmastadda på sitt områdes gator och jag är i en annan del av samma stad.

Igår invaderade nitton barn Tekniska Museet, äldste Knatten hade sjuårskalas tillsammans med en klasskompis. Organiserat kaos eller försök till det, kan man också kalla tillställningen. Två timmar senare andades föräldrarna ut. Det gick förvånansvärt smidigt, alla var glada, sockerstinna, utpumpade och inga bråk eller sura miner. Yngste Knatten kämpade med darrande underläpp mot tårarna, när storasyskonet fick en grym hög med paket. Dessutom upptäckte vi när vi skulle bege oss hemåt att någon hade tagit fel stövlar, kvar stod ett par nästan identiska skodon, tårarna sprutade. Ungen fick åka hem i fel skor, det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga barnet om att det inte var dennes fel, det var en stor källa till frustration. Idag får jag åka dit efter jobbet och lämna in detta förhatliga par av felaktiga skor och bara hoppas att de andra föräldrarna gör likadant. Jag hade ingen aning om att ett par stövlar kunde betyda så mycket, som tur är så hade det snöat och ett blinkande par av snökängor fanns ett tillgå hemma på skohyllan i hallen. Dessutom hade jag en legogubbe på lager, så att balansen av paket någorlunda kunde återställas vid hemkomsten. Vår yngste teling är mycket noga med att saker och ting skall vara rätt. Kanske beror det på åldern, men förmodligen är det ett personlighetsdrag. Att behöva åka hem i en okänd persons stövlar, var helt klart en oförtjänt bestraffning, för ett brott som Knatten inte ens hade begått.

I lördags när vi var på gympan förklarade den äldste Knatten att den ville sova middag. Oroligt undrade jag om ungen höll på att bli sjuk, men det visade sig att barnet bara var trött. Förra veckan var fylld med massor av möten och måsten efter skoldagen, så nu ville Knatten bara sova. Eftersom vi egentligen skulle gå på fest på eftermiddagen tillsammans med de andra hemspråksbarnen, så försökte jag att peppa med hur roligt det skulle bli, men det var för döva öron. Sedan slog jag mig mentalt gul och blå, för har man tackat ja till en inbjudan så skall man gå och inte stanna hemma och ta sig en middagslur bara för att man känner för det. Därefter funderade jag på hur det skulle gå att ha alla klasskamraterna på födelsedagskalas dagen därpå och en sjuåring som var för trött. Jag debaterade med mig själv fram och tillbaka och det var då hönsmamman sprintade fram med sin yxa och tog i för full kraft, hon kacklade öronbedövande och hoppade omkring i det där modershjärtat som har intagit min kropp sedan jag blev förälder och orsakade kaos. Jag fick smsa till danskfröken att vi hade fått förhinder, efter gympa och lunch somnade tre familjemedlemmar och sov i drygt två timmar med avstängd mobiltelefon, samt jacket till den fasta telefonen urdraget.

Imorse grydde dagen över ett snötäckt landskap, någon hade skulpterat en snöhäst i parken, ”precis som i mumin mamma” hördes det i kör från cykelkärran.” Snöhästen som för isdrottningen till en annan planet så att våren kan komma. Men först måste vi få prova våra skidor och åka pulka.” Jag lovade att vi skulle göra det direkt efter arbetsdagens slut. För vad är det för mening med att få vinterutrustning av jultomten om man inte får prova den när snön äntligen har lagt sig? Jag kom till jobbet med rimfrost i håret, fullständigt upplyft av att fått förmånen av att cykla i detta helt fantstiska vinterparadis i solsken. Det är omöjligt att inte bli på gott humör, trots den bitande kylan. Förmodligen är det även en kombination av denna väderförändring, samt det faktum att vi på fredag går på sportlov och får njuta av makens sällskap i en vecka. Men det kan också ha att göra med att jag fortfarande skrattar inombords av sjuåringens fråga som jag fick av den lille pyjamasklädda individen i fredags: ”mamma, vad menas med att ha en vass tunga,” jag svarade: ”det är när man svarar fort och inte alltid så snällt”, Knatten funderade en sekund och replikerar: ”du menar en sådan som du och mormor har?”

Det är när man blandar alla de där sakerna som man inser att det är dags att rycka upp sig och istället för att titta ner i avgrunden, så skall man rikta blicken uppåt, mot den soliga himlen. Kärlek, den räddar mig om och om igen.

Under den senaste månaden har jag funderat ganska mycket över mitt yrkesval och om framtiden. Jag tror att jag genomgår en liten kris av något slag. Jag skyller på vädret, mörkret, kylan, stressen och jag letar fel i mitt närområde, men det är förmodligen så enkelt som att jag behöver semester. Egentligen borde jag inte behöva det, jag hade två veckors jullov och det var hur härligt som helst. Jag känner mig sliten, har alldeles för mycket att göra och min kollegas bortgång har dragit upp en massa gammalt skit inom mig. Jag borde helt enkelt ”tuffa till mig lite” som min mamma brukar säga till mig, när hon tycker att jag är mesig. Tyvärr känner jag mig mer som ett dåligt laddat batteri än som en högspänningsledning.

Häromdagen kom en elev i årskurs sju in, ögonen hade det där ljuset i sig, han skulle lämna tillbaka ”Zlatanboken”. ”Det var helt grym mannen, alltså allt skit han har fått i huvet på sig, liksom och han är så jävla grym på att skriva det”. Det är i sådana situationer som man bara borde lyssna och njuta av den unge låntagarens betraktelser, för det är verkligen en upplevelse, ett slags ordets nirvana, som läsaren har gått igenom. Efter ett tag påpekar jag, trots min vetskap om att det kommer att plocka ner honom, att det faktiskt inte är Zlatan som har skrivit boken. Det är David Lagercrantz som har formulerat orden kring den berömde fotbollsspelarens berättelse. Lagercrantz har agerat ”spök skrivare” och det är inte första gången som han gör det, men jag håller med eleven om att han verkligen är bra på att fånga en bra historia.

”Spökskrivare?” upprepar eleven, ”är det ett jobb? så jävla sjukt. Har han inget eget att skriva om?” Vi vinglar omkring i argument kring vilka jobb som är på ”riktigt” ett tag, eleven tycker självklart att fotbollsspelare är ett jobb, det gör jag med men samtidigt tycker jag att journalist är ett jobb också. Efter en hel del diskussioner fram och tillbaka kommer vi fram till att en bra journalist kan formulera en bra historia och sätt ord på saker så att det blir mening av lösryckta sammanhang. Om man har en bra historia att berätta, så är det viktigt att den får en struktur som ger berättelsen ett djup. Eleven går funderande iväg på lektion, jag försjunker i tyngden av innehållet i vår diskussion en stund. Det är härligt när jag återigen inser varför jag faktiskt älskar mitt jobb.

På min arbetsplats har jag fått en del nya tekniska hjälpmedel, en skanner, då min gamla var helt utsliten, ett nytt tangentbord, en sladdlös mus, samt en ny skrivare. I höstas fick vi ny programvara och av någon anledning slutade typ allt att fungera. I sex veckor har jag suttit och skrivit in alla låntagarnummer och streckkoder, det är ganska tidskrävande och det är lätt att saker blir fel. I förra veckan fick jag alltså en ny skrivare, den tillhör det trådlösa nätverket och den har givit ordet ”spökskrivare” en helt ny innebörd. När som helst sprutar det ut papper om allehanda saker, som jag inte har printat ut. Någon i huset har inte kollat vilken skrivare som de har skickat jobb till. Det är allt från jobbmail, pdfer på femtio sidor om pedagogik till årsmötesdagordningar och privata brev. Eftersom jag inte kan se vem som vill ha alla dessa saker så går de direkt till pappersinsamlingen. Det känns dock som om jag har fått en kollega, dagligen matas jag med denna oönskade information om allt möjligt och jag förbluffas över denna strida ström av dokumentation som printas ut i detta nya papperslösa samhälle. Spökskrivaren lever och frodas, avsändarna borde ju rimligtvis undra vart alla deras utskrivna information tar vägen, men förmodligen suckar de över att printern inte fungerar, medan jag fyller soporna med all denna dokumentation.

Spökskrivaren Lagercrantz har formulerat Zlatans historia, min skrivare överför våra utskrivna dokument från virtuell- till pappersform, själv njuter jag av en bra historia och resten slänger jag i återvinningen.

I lördags befann jag mig kl. 9 på morgonen i en utkyld gymnastiksal, yngste Knatten iförd träningkläder, värmde upp till musik. Det syns på barnets kroppsspråk att förväntningen är hög. En timmes redskapsgymnastik, storasyskonet och jag installerar oss på läktaren, jag med en kopp kaffe och en talbok och äldste barnet med sitt nintendospel. Vi sitter där sida vid sida, plötsligt känner jag en varm hand mot min öronsnibb, en örongos till kaffet precis vad jag behövde denna arla morgon. Det är aldrig fel med lite mys, beröring är helande. En timme senare är det byte av grupp, äldste Knatten in på banan, fyraåringen, nintendospel, nytt kaffe och jag på läktaren. Om man bortser från det faktum att maken ligger hemma i en varm säng och att det känns ganska motbjudande att ställa klockan på lördagar, så är denna helg rit trivsam. Ungarna blir rastade och man får sova middag efter lunch. Det är väl egentligen bara det där med tidspunkten som gör att det är en smula motigt. Boken jag lyssnar på är spännande, värmen av barnets kropp bredvid, ungarna i salen utfodras att göra hisnande saker.

Dagen därpå fyller äldste Knatten sju år. Jag har varit en ondsint moder och hävdat att det bara fanns mjuka paket att vänta, vilket inte har slagit väl ut, barnet hade tårfyllt undrat kvällen innan om det verkligen bara fanns underkläder i paketen. Självklart gjorde det inte det. Maken och jag arbetar hårt på att uppfylla jubilarens önskningar vad det gäller mat och festligeheter, familjen och bästa kompisarna är inbjudna. Ungen har tjatat om Harry Potter spel, lego, film och bok i över ett år. Maken och jag har nu enats om att tiden är inne för att få läsa första boken och se filmen efteråt. Bland alla andra presenter ligger därför Harry Potter och de vises sten. Efter att pappret har skalats av, kommenteras boken, är det den första? Jodå, säger pappan och jag i kör och utbyter blickar. Äldste Knatten är märkbart berörd, fast inte lika uppsluppen som vid öppnandet av legoklockan, LasseMajaboken, Nanjagogubben, LegoIndianaJones nintendospelet eller de andra presenterna. Jag vet att det skall komma en fortsättning, men vet också att den kommer om man bara ger barnet lite tid.

Dagen förflyter, gästerna anländer och fler paketer packas upp. Det är mycket lego och mycket nintendospel. Ungen fullständigt glöder av iver, familj och bästa vännen, vilken dag. Att vara födelsedagsbarn och fylla sju är stort. Jag kommer till och med ihåg när jag fyllde sju år, jag fick en kamera av mina föräldrar, en som man använde kub blixt till och så fick jag en mjukishund som lystrar till namnet Slappa Olle av mormor och morfar. Den fick sitt namn eftersom min morbror och tillika gudfar var förkyld vid tillfället och att han var slö och slapp, hunden var också helt lealös i kroppen och han bor fortfarande hemma hos oss. Den är lite luggsliten, men i ganska gott skick för att vara fyllda trettiotre och vara gosedjur.

Att bli sju år, det är en viktig milstolpe, det har även äldste Knatten förstått, numera skolelev och inte förskolebarn, mer eller mindre tandlös och som överöstes av beröm av sin fröken på utvecklingssamtalet i fredags. Det är en kul ålder, med många funderingar och frågor, men ungen är fortfarande liten nog att krypa tätt intill, mysa och det är roligt att följa med i alla dessa utvecklingsfaser som förälder. På kvällen när vi skall gå och lägga oss och läsa, kommer då fortsättningen av det som inte blev sagt när Harry Potter packades upp: ”vi kan spara den boken lite mamma, den är nog för läskig och jag kanske kan få mardrömmar”, jag hör ekot av maken och mina förklaringar om varöfr man inte skall se filmer som är barnförbjudna för tidigt och jag ler inombords. Allting har sin tid och Harry Potter kan få bo in sig i bokhyllan ett tag, men nu kan man ta fram den och titta på bilderna lite då och då, nu finns den inom räckhåll, men det räcker fortfarande med Nintendospelet, för han Lord Voldemort, han kan ge dåliga drömmar.

Vid samma tidpunkt, fast sju år tidigare, befann sig maken och jag på BB. Jag hade fått morfin för att sova, jag drömde om min morbror och hans frus nyförskaffade hundvalp som gick ner sig i en damm för att den inte kunde simma. Maken försökte förklara för mig i mitt omtöcknande tillstånd att det varken fanns hund eller damm i förlossningssalen, men det trodde jag inte på. En sak lärde jag mig att de bilder som man har inne i sitt huvud, kan var lika skräckinjagande som verkligheten, jag var fullständigt i upplösningstillstånd för att ingen hjälpte hunden. Därefter kom narkosläkaren och gav mig ryggmärgsbedövning och då svimmade jag för första gången i mitt liv. Både maken och jag var ganska utmattade när äldste Knatten äntligen såg dagens ljus, men vilken unge så härlig och klok. Det klart att man kan vänta med att läsa Harry Potter till man känner att tiden är mogen för det!

Den yngste familjemedlemmen hade feber när jag kom till förskolan i måndags, jag kände att en akut stressattack höll på att slå till. Jag har så vansinnigt mycket att göra på jobbet för tillfället och jag har helt enkelt inte tid att inte vara på plats. Dessutom höll den inre hönsmamman på att slå mig blå och gul, det klart att en fyra och halvt årig unge med feber skall vara hemma och bli ompysslad. Som om jag hade ett val? Efter två dygn hemma kan jag bara tacka den yngste Knatten, för helt sanningsenligt även jag behövde ta det lugnt ett par dagar. Man kan inte gå på turbo konsekvent, det blir liksom ingen vettig avkastning på all den inre stressen, det blir mer förvirring än produktion.

Väl tillbaka i verkligheten känns det som jag kan andas igen och om två veckor skall vi åka på sportlov. Då har jag förhoppningsvis arbetat mig igenom högarna på skrivbordet, samt fullgjort övriga sociala förpliktelser. Sanningen att säga vet jag inte vem som somnade först under våra middagslurar liten Knatte eller jag. Den här årstiden suger ut alla krafter och när de dagliga cykelturerna till och från jobbet blir en kamp om att inte förfrysa, så är det onekligen så att jag undrar om vår skapare inte slängde in ett visst mått humor när han förlade min födelse till denna årstid.

Lättare att hålla mig för skratt hade jag när jag insåg att mitt kontosaldo efter det att alla räkningar var dragna denna månad stod på 333,71 kronor. Försäkringskassan är skyldig mig för sju dagar av vab och föräldrarledighet. Jag har skickat in alla papper och ringer därför i hopp om att skynda på processen. Damen i andra änden av telefonlinjen konstaterar att de har fått in alla papper och att ”det ser bra ut”. Jaha, säger jag förhoppningsfullt och frågar när jag kan förvänta en liten korrigering av mitt dystra kontosaldo, den 25 februari, skorrar damen. ”Men det är ju om nästan fyra veckor?” utbrister jag. ”Skulle du säga att läget är akut?” frågar hon. När jag berättar att vi är tre personer som skall överleva under denna period med min skrala kassa, vilket ger en dagsbudget på lite drygt tretton spänn tillsammans, så vågar jag dryfta att jag antar att så är fallet. ”Haur deu ingen deu kann ringa? Blir svaret. Jo, det har jag men det angår inte dig din ragata-byråkrat, har jag lust att säga. Varför skall försäkringskassan casha in ränta på MINA pengar? Ge hit, ge hit, ge hit! Vrålar jag, i huvudet naturligtvis, för jag är en snäll och lydig samhällsmedborgare. Hon lovar att göra sitt bästa, önskar mig lycka till och avslutar samtalet. ”Lycka till?”, anställer de bara fullständigt förryckta kvinnor på försäkringskassan? Suckande lyfter jag luren och ringer till maken, som självklart lovar att komma till undsättning. Vad gör de som inte haur nånn att ringa?

Idag var äldste Knatten och jag på utvecklingssamtal. Jag fick höra att barnet var socialt, omtänksamt, har rikt ordförråd och gillar böcker. Det visste jag på förhand, men naturligtvis blev jag hur stolt som helst. Därefter tog pedagogen fram en bok och till min oförställda förvåning läste barnet. Det gör inte Knatten hemma. När jag förbluffat frågade varför barnet inte ville visa hur duktigt det är hemma, så förklarade barnet med sin självklara logik: ”jag läser inte hemma, för det gör du och det är mysigt”. Hur har denne blivande sjuåring klurat ut det som var min hemlighet som barn, jag ville inte heller visa att jag kunde läsa hemma, för jag tyckte att det var så härligt att krypa ihop och bli läst för. Jag måste bara fortsätta att övertyga att vi aldrig kommer att sluta läsa högt, så länge de vill lyssna, men att man faktiskt kan gör både och.