juni 2012


”Ingen människa är en ö”, så är det sagt och så är det. Vi traskar omkring och tror att vi klarar oss bra själva, men vi är flockdjur, så är det bara. Ibland skrattar jag gott åt mina barn som ständigt vill veta förutsättningarna: ”vad skall vi göra när vi kommer hem? Vad skall vi göra imorgon? Vad skall vi göra efter simningen?” Hela tiden vill de veta vad som händer sedan, i nästa steg och jag försöker hela tiden var här och nu. Men faktum är att jag också tycker om att veta vad som händer, vad jag skall äta, jag till och med organiserar morgondagens kläder och lägger fram, så att det bara är att ta på sig när man stiger upp. Jag har lagt olästa böcker i läsordning i en hög inför semestern.

Jag är trött på att bli av med trevliga kollegor. Det är inte så att jag missunnar dem att få uppleva nya sammanhang och uppgifter, jag vill bara helst få ha dem kvar i min närhet. Det är inte heller så att jag är rädd för att träffa och lära känna andra nya människor, det kan vara fantastiskt roligt, spännande och utvecklande, men det finns ibland rutiner som man tycker är trivsamma, invanda och sköna. Jag har bytt jobb många gånger, men det arbete jag har nu känner jag mig oerhört glad för, jag känner fortfarande att jag har mycket att ge och utveckla. Jag älskar blandningen i både arbetsuppgifter, eleverna som jag får träffa och kollegor som jag arbetar med. Dagarna är mycket sällan tråkiga, även om de ibland är intensiva till bristningsgränsen. Men ändå, det är tråkigt när man blir av med roliga jobbarkompisar. För man vet vad man har, men inte vad man får.

Ingen människa är oersättlig, trots att vi alla är unika. Jag glömmer aldrig när jag var barnledig och min tjänst blev tillsatt med tre vikarier och min chef undrade om jag inte kände mig stolt över det, stolt? Snarare underbetald. Alla löser uppgifter på olika individuella sätt, så oersättlig är man inte. Men personer är unika och vissa passar man bara bättre ihop med än andra, så är det bara.

Men i augusti, så kommer jag att vara tillbaka, nytankad, pumpad med sommar och mycket läsning och jag vet att jag kommer att se ljusare på tillvaron. Så är det alltid, men det innebär inte att jag inte kommer att sakna vissa människors glada tillrop. Det kommer nya personer som man får lära känna och livet går på något underligt sätt vidare. Det är en av de positiva sakerna med att bli äldre tycker jag, att man inser att hjärtat och hjärnan alltid har kapacitet att ta in fler människor, idéer och kunskap. Det är dock lätt att glömma bort, när man känner sig som en hattifnatt som har mist elektriciteten.

 

När jag fick barn hände det något med mig. Hönsmamman flyttade in och påverkade mitt tänkande, jag blev helt enkelt blödig på en nivå som jag aldrig har varit tidigare. Jag har väl inte varit precis ett råskinn förut heller, men Knatteligan har plockat fram känslor som förmodligen har legat latent oanvända inom mig tidigare, men som inte har kommit upp till ytan förrän jag själv fick barn. En bieffekt av detta är att det inte endast är mina närstående som omfattas av denna känslovåg, då och då svämmar den över på eleverna på mitt jobb. Ibland krockar mitt privata jag med mitt arbete, prioriteringarna blir inte alltid enkla vid dessa tillfällen.

Förra veckan var så otroligt intensiv att jag var tvungen att kalla in förstärkning, mamma kom som en räddande ängel. På måndagen var jag på femårskontroll med yngste Knatten, ungen gick igenom besiktningen men fick naturligtvis feber av poliosprutan. Gråtande ringde jag mamma och bad om hjälp, det fanns ingen möjlighet för mig att vara hemma. Dagen efter fick femåringen följa med mig till jobbet, feberglansig och lågmäld, på kvällen anlände mamma. Därmed kunde jag släppa lite av ruljansen hemma. Hon är min livlina, mamma, den bästa som finns.

Onsdagen kom, en grand finale för våra nior och för vår sjuåring, som skulle ha uppvisning för föräldrarna på kvällen. Min ursprungsplan var att mamma skulle vara med på uppvisningen i knattens klass och jag skulle koncentrera mig på niornas bal, bordsplacering och textande av kort. Men på morgonen vakande jag med brutal ångest, vem kan missa sin knattes framförande av dikterna om ”G som i gräslök” och ”M som i midsommarblomster”. Jag är övertygad om att ungen knappast skulle bli ärrad för livet om jag inte var med, mormor som substitut slår det mesta, men jag insåg att JAG inte skulle klara av besvikelsen att missa detta engångs event.

Sagt och gjort, det var bara att jobba på som en galning med alla förberedelser, svinga inom hemma, ta en dusch, byta om, hasta iväg till sjuåringens skola. Helt överklädd eftersom jag skulle iväg till balen direkt efteråt. Äldste knatten hade därmed tre representanter under sitt framträdande. Helt magnifikt naturligtvis, alla så duktiga och fina. Jag såg hur foten gick när ”G som i gräslök” skulle framföras. Det var en ganska krånglig dikt, men jag hade tipsat vårt barn om att ”rappa” texten, när den skulle läras in. Storögt hade sjuåringen förklarat för mig att fröken inte ville att det ”skulle låta så”. Efter en hel del idogt tränande så fick jag barnet att förstå att man kan höra rytmen inne i huvudet, men sedan tala normalt, det tyckte ungen var hur fiffigt som helst. Foten trampade på och högt och tydligt skanderades de två verserna, naturligtvis var jag helt rörd.

Därefter begav jag mig av till niornas bal. Vanligtvis är det ett par tre elever som jag saknar efter skolavslutningen, men i år är det faktiskt elva stycken som kommer att lämna ett speciellt tomrum. Det kan handla om att de är intensiva läsare, härliga personligheter, unga människor fulla med idéer och drömmar, som nu skall ut i livet. Fram till just det här målet, att sluta grundskolan så har man varit en del av deras livsbana och nu tar det en helt annan riktning. Sista terminen på skolan präglas alltid av nationella prov, ju närmre avslutningen vi kommer upplever ungdomarna en blandning av separationsångest, lättnad och de är trötta. Att arbeta i biblioteket som jag gör har även en helt mänsklig funktion, jag får ofta personliga förtroenden och har många samtal om högt och lågt i livet. En av de saker som jag verkligen försöker ingjuta i eleverna är att man kan bara göra sitt bästa och man duger precis som man är. Livet har plats för oss allihop, det kan bara ta lite krokiga vägar ibland. I år fick jag flera fina presenter och brev av flera av eleverna. Eftersom jag har stressat som en galning med olika projekt, arbetsuppgifter, kalas och avslutningar i över en månad så var jag naturligtvis mer känslig än vanligt. Känslorna svämmade över och jag som vanligtvis brukar kunna vara ganska samlad hade inte en chans. Inte blev det bättre av att alla var så finklädda på balen och att alla var värdiga vinnare, den kvällen blev speciell.

När alla priser var utdelade började discot, tre klasser av glada, hormonstinna elever hoppade runt och skrek, precis som det skall vara. Jag satt och såg på denna glädjeyra och kände en blandning mellan värme och sorg, precis som det skall vara. När jag gick ut nian, var min mamma med på avslutningen, sedan gick vi hem och fikade. Jag kände bara lättnad över att jag aldrig någonsin skulle behöva gå tillbaka till den skolan fler gånger, jag var så redo att ta det där nya steget in på gymnasiet. Jag har faktiskt aldrig varit tillbaka och hälsat på, jag bara gick och vände mig inte om. Men det kan jag naturligtvis inte säga till de elva som jag kommer att sakna iår, för jag vill gärna få se och höra ifrån dem igen, de har alla sin speciella plats inom mig. Tack Jenny, Hanny, Hanna, Sanna, Johanna, Robert, Simon, Viktoria, Robin, Katarina, Tiffany. Det kommer att gå hur bra som helst för er, ni är unika, fantastiska och jag vet att ni kommer att hitta er speciella plats där ni får glänsa. 

När helgen kom åkte jag ut till sommarstugan med mamma och Knattarna, vi tillbringade dagarna med att rensa upp efter tre fällda granar och tallar. Mamman med yxan och jag vid flismaskinen, vi jobbade så att svetten lackade och till grannarnas förvåning så gjorde amazonerna Persson ett underverk i all röra. Trots att flertalet av byns manliga invånare ansåg att det inte var ett ”kvinnogöra”. Ungarna hoppade omrking i skogen och på stockarna och ”hjälpte till”. Stressad och känslomässigt slut, efter helgen blev min skalle rensad av allt hårt kroppsarbete och hade det inte varit för den där förpillade fotbollen, så skulle livet varit perfekt. Fyra dagar kvar till semestern.

Hela långa vintern längtar man efter den här tiden på året och när man väl är här och nu, så finns det ingen tid att njuta av det. Det borde vara förbjudet. På jobbet spattar vi alla runt som Duracellkaniner, men blickarna indikerar värsta Zombie varning. Hemma har det varit fullt ös sedan i slutet av maj. Imorse ringde jag till jobbet, jag skulle meddela att jag blev sen eftersom jag skulle följa med yngste Knatten på femårskontroll, när jag hörde vår receptionist välkända vänliga röst så kunde jag inte för mitt liv komma på vad jag skulle prata med henne om. Det var fullständigt blankt i hjärnan, en mycket stark varning på att nu har jag nått en farlig nivå av stress.

I torsdags hade jag bibblan öppen sista dagen inför sommarlovet, högtryck med andra ord. Sedan måste jag gå igenom alla elever och kolla om det är någon som har gamla lån som ligger och slaskar och jaga böcker. Fullt ös hela dagen, sedan skulle vi på försommarfest på äldste Knattens skola. När vi väl kom hem var jag var det dags att laga middag och köra alla kvällsrutiner, jag kommer inte ihåg en enda rad av det jag läste för Knatteligan, det måste ha gått på ren rutin, för jag hade somnat innan vi släckte lampan. Det hade vi alla gjort, för jag vaknade ett par timmar senare av att lampan lyste oss rakt i ansiktet och vi låg i en hög i sängen alla tre.

I fredags fick vi en femåring i familjen, den finaste av alla i den åldern naturligtvis. Ungen hade önskat sig två saker, en raket och en robot. Vi har letat som galningar på nätet och dammsugit leksaksaffärerna men ingen av dessa saker har gått att uppbåda, så jag var lite nervös när paketen skulle packas upp. Döm av min förvåning när det var ett badmintonset som blev det mest efterlängtade av alla presenter. Hela barnet sken som en sol och jag hade givit mycket för att få skita i alla förpliktelser och gått raka vägen ut i trädgården med Knatteligan, spänt upp nätet och spelat badminton hela dagen. Istället blev det till att packa sig iväg till skola, förskola och jobb.

På eftermiddagen efter en fullständigt galen dag full av mail, flyttande av saker från mottaget, bordsplacering inför balen och så vidare, cyklade jag som en tok för att hämta sjuåringen på skolan eftersom vi skulle till förskolans avslutning. När jag kom fram till skolan började det ösregna, det blev till att slänga sig i en taxi för att hinna i tid. Väl där så skulle det minglas med andra föräldrar och jag kände mig ungefär lika trevlig som en igelkott i en boxningsmatch, med tillkämpade leenden och stressnivåer som hade slagit emot hjässan för länge sedan. Jag ville bara ta mina barn och gå hem och mysa med min födelsedagsknatte och storasyskon.

Istället blev det till att titta på avslutningen, som naturligtvis var helt bedårande, för vem kan motstå en förskolekör som sjunger gratest hits som ”här kommer Pippi Långstrump” och ”blinka lilla stjärna”? Efteråt skulle vi picknicka och när jag såg alla välgjorda, genomtänkta picknick korgar som säkerligen var både ekologiska och till nittionioprocent hemmabakade, så kände jag att nu står jag bara inte ut! Jag tog upp rullen med Ballerinakex, tre päron, Festis och kanelgifflarna från Pågens och tänkte att om någon säger något om vår sockerbomb så tänker jag fräsa att min unge fyller år och efter denna picknick så skall vi gå hem och äta en näringsrik Pizza, sådetså!

När vi kom ut från förskolan hade solen brutit igenom molntäcket och där stod vi tre personer i regnställ, med en cykelkärra och hjälmar med ingen cykel. I sakta mak vandrade vi hem genom stan i våra, för väderleken, något märkliga utstyrslar och för första gången på hela dagen kände jag att andningen kändes normal. Väl hemma kom en gammal god vän, med sin familj och hälsade på. De var på besök över helgen och hade varit på studentfest dagen innan. Över en näringsrik, fettbildande, oekologisk men väl vegetarisk pizza och en delad flaska rödvin pratade vi bort några timmar. Den nyblivna femåringen fick en drake, som senare på kvällen fick sova bredvid sängen, i väntan på att prova utomhus.

Femåringen bubblade på om sin stora dag och hur bra det var att få fylla år och att man borde få göra det lite oftare. Jag tänkte att det är tur att det bara är skolavslutningstider en gång om året, det är så svårt att njuta när man bara känner sig stressad. Ungarna verkar tack och lov inte märka min stress, för de är bara så förväntansfulla inför alla avslutningar och att de snart skall på semester. Men jag kände mig innerligt tacksam i fredags att jag har goda vänner, som struntar i att det är ostädat när de kommer på besök och att de tycker att det är ok med hämtpizza, trots att vi bara träffas några gånger per år. Det blev en härlig dag trots all stress.

Inför gårdagens Nationaldagsfirande kände jag mig en smula fundersam. Fram till 2005 var det inte en helgdag och jag kan inte påstå att jag har tagit del av något vidare firande av Nationaldagen. Att sjunga nationalsången var lika självklart som ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningen när jag gick i grundskolan. En gång fick en rektor för sig att vi skulle fira Nationaldagen ordentligt och då fick vi gå ut på skolgården och se honom hissa flaggan medan vi sjöng våran nordiska sång, men i övrigt har det inte varit något vidare firande, det kan jag inte påstå. Vid sportevenemang så sjunger de visserligen denna sång, men i övrigt är det väl lite skralt med traditionerna. Igår hade jag bestämt med bästa kompisarna att vi borde göra något traditionsenligt. I staden där vi huserar skulle det vara ett visst firande på Stortorget så vi gick dit, jag vill gärna att ungarna skall ta del av dylika kulturaktiviteter, även om de råkar ha föräldrar från två olika länder, för att de skall få sig en dos av den nationella sleven. I Knattarnas fall är det så praktiskt inrättat att vi kan fira nationaldag, två dagar i rad, så har man liksom gjort det i den årliga dosen.

Väl framme på torget fick ungarna varsin flagga, ett glas saft och en kanelgiffel från pågens. Polisens musikkår framförde ett antal svenska visor på sina blåsinstrument och även om det var fint, så kunde de gott ha börjat med Nationalsången samt hissat flaggan, istället med att vänta med det till sist. Det finns en gräns på hur länge barn kan sitta stilla och ett en och enhalvtimmesprogram av en musikkår är lite för länge för just barn, hur fint och stämningsfullt det än är. Istället gick vi och tittade på polisens utryckningsfordon, hästar samt patrullhundar. Sedan fick vi gå till en park istället. Jag vet inte hur stolt jag kände mig efter det firandet, inte speciellt alls faktiskt, finns det verkligen inte mer att komma med? Publiken bestod av pensionärer och en handfull barnfamiljer och programpunkterna kändes som om de passade mer för någon som var 92½ än för oss mellan fem och fyrtioett.

Det är lurigt det där med nationalitet, visst är jag glad över att Gustav Vasa överlevde Stockholms blodbad och blev krönt till kung eller att vi har en flagga, men hallå liksom? Just nu tycker mer att det är viktigt att visa upp att Sverige är så mycket mer än bara det som Sverigedemokraterna försöker ta patent på som ”Svenskt” och då får det allt till lite mer än en blåsorkester. Det klart att det tar tid att anlägga ett Nationaldagsfirande och jag kan inte påstå att det är en av de saker som har upptagit min tankeverksamhet de senaste sju åren, eftersom vår äldste Knatte föddes just 2005. Nästa år tror jag att vi går direkt och picknickar och startar en egen tradition, för jag vill faktiskt att man skall fira, för i det här landet firar vi alldeles för lite generellt. Men för att traditioner skall fungera, så får man fylla dem med något betydelsefullt.

Nu har vi kommit in på upploppet, inför semestern. Det är avslutningar hit och dit på olika aktiviteter och på jobbet. Det är lätt att bli förvirrad. I måndags skickade jag med sjuåringen matsäck till skolan, övertygad om att de skulle på skolutflykt, det visade sig att de skulle åka iväg på onsdagen, jag hade helt enkelt tagit fel på dag. Jag tröstade mig med att det var bättre att skicka med mat en  gång för mycket än en gång för lite, men sanningen är att jag blev ganska irriterad på mig själv, men det är helt enkelt för många saker som händer på en och samma gång. Nu när det inte längre är en förskola och en arbetsplats att hålla reda på, utan att vi tre skall vara på olika ställen, plus alla kringaktiviteter så är det lätt att det blir rörigt. Jag skriver upp det mesta i köksalmenackan, men så har man alla jobbsaker därtill och då kan det bli seriöst förvirrat.

I måndags och tisdags var jag själv på kurs i konflikthantering. Det var en mycket intressant metod som diskuterades, men att sitta still i sex timmar och lyssna på engelska är inte vad jag brukar hålla på med, så jag kände mig både kroppsligen trött och tom i huvudet. Jag insåg vilken prestation det är som vi kräver av våra elever att vara på topp under de försutsättningarna. 

Igår var det dags för snart femåringen för sitt halvårsbesök hos läkaren i den diabetes studie som vi är med i. Var gång vi skall dit är jag lika nervös, men ungen är helt oberörd, tvärtom anser barnet att det är kul att gå till Monica och tur är väl det. I går fick barnet en dator på magen som under en veckas tid skall registrera rörelse och puls. Det såg ut som en baklykta på cykeln. Jag var lite spänd för om detta skulle gå vägen eller inte. Storasyskonet var med och efter att sjuåringen hade deklarerat: ”coolt du kan ju säga att du är Darth Vader, fast på magen liksom,” så var det en strålande lycklig fyraåring som gick omkring med sin activator på magen. Jag är så innerligt tacksam för att storasyskonet släppte den kommentaren, för vem vill inte vara Darth Vader om man kan imponera på kompisarna?

Ibland önskar jag att man kunde pausa tiden lite, så att man kunde låta bli att springa omkring och försöka göra allt samtidigt, fast å andra sidan är det kanske bättre när det liksom bara rinner på, om man nu bara kunde lära sig att skriva in saker och ting i almenackan rätt. Jag får väl trösta mig med att en viss felmarginal får man räkna med.