Böcker


Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att lära mig nya saker, nyfikenheten och rastlösheten har varit mina ständiga följeslagare. I höst har jag gått en crawlkurs. Det har varit oerhört roligt men samtidigt krävande och frustrerande. Vissa gånger har det känts som om jag är en usel människa, då min vision i huvudet om vad jag borde göra, inte har fungerat alls i praktiken med vad kroppen har gjort. Jag har frustat, svalt halva bassängen, varit helt slut rent fysiskt, förbannat min oförmåga och självklart jämfört mina flodhästansträngningar med mina graciösa kurskamrater. Men ändå, när jag har stått i duschen efteråt, har jag känt mig som en vinnare. Det har gått framåt i snigelfart.

Jag kan idag ta arm och bentag, andas och sakta ta mig framåt i bassängen. Jag är omåttligt stolt och usel på samma gång. Jag har lärt mig något nytt. Oavsett om jag fortfarande är på en nybörjares nivå, så har jag skrapat på ytan till något som jag inte kunde förut. Det är stort för mig.

Idag har jag rättat skrivböcker för årskurs 3. Jag har tittat på deras sammanlagda skrivproduktion under terminen. Alla har gjort framsteg. När man är mitt i en process är det svårt att se om man tar ett steg framåt.Men när man sitter med en skrivbok framför sig, där en person under 15 veckor har svarat på instuderingsfrågor i till tre böcker i en serie så blir det oerhört tydligt. Jag kan se hur någon som till att börja med knappt skrev mer än 1-3 ord i sina svar, nu är uppe i 1-3 hela meningar. Jag kan se hur de har letat efter orden, vågat välja längre ord och hur de har blivit modigare i sitt uttryck. Jag blir så stolt över att få vara med på deras resa.

Självklart finns det massor av olika faktorer som spelar in när man utvecklas. I mitt arbetsområde, som handlar om att väcka läslust, så spelar det en avgörande roll om texten som jag har valt lyckas med att fånga elevernas intresse. Det kan vara svårt om läsaren är på en ganska låg nivå, det betyder så oerhört mycket att det skapas tid, rum, förståelse och förutsättningar för att kunna tränga in i en tätare text. Framförallt måste det regelbundet skapas tid för läsning, diskussion och reflektion egen och tillsammans. Vad man däremot aldrig ska underskatta är att såväl den ensamma som den gemensamma läsningen är lika viktig för att man ska kunna utvecklas som läsare. Vi är flockdjur även när det kommer till detta, vi skapar gemensamma kontaktytor och referensramar, tillsammans.

Jag har aldrig förstått varför man har tyckt att det är gammalmodigt med hög- och gemensam läsning. Jag har aldrig sett något forskningsresultat som har pekat på negativa effekter på detta. Mer än att man kanske tyckte att boken var tråkig. Jag tyckte inte om Goldings Flugornas Herre när jag gick i åttan. Jag fattade ingenting av den. Inte heller var Conrads Mörkrets Hjärta någon favorit. Men jag älskade Steinbecks Möss och Människor, det fick mig att under några år plöja hela hans författarskap.Tog jag någon skada rent intellektuellt av att läsa något som var tråkigt? Svar: nej. Lärde jag mig något? Svar: ja, jag lärde mig att det är svårt att läsa något, när jag inte kan något om kontexten. Jag behövde mer kunskap för att skapa mening i de två första titlarna. Väckte det upptäckarlust och nyfikenhet att ta reda på mer om kontexten? Svar: tyvärr inte. Men jag gjorde det när det kom till Steinbeck.

Tyvärr eller kanske som tur är, så är läsning en långsam process. Jag tycker att det är härligt att få tränga in i text, jag vet att det kan finnas en skatt långt där inne, inbakad bakom alla de där meningarna, som ger nyckeln till något fullständigt fantastiskt. Jag älskar verkligen när jag kan se att mina elever hittar dit. De kan ha läst massor av sina egna Flugornas Herre på vägen, men när vi hittar deras Möss och Människor, då känner jag mig rik. Den här terminen har vi gjort det tillsammans i årskurs tre, eleverna, läraren och jag. Det är så häftigt, Narnia here we come! Två klasser med 9-åringar har hittat nyckeln, men jösses vad det har varit en slingrig väg dit.

I Malmö, har man efter en anmälan till Skolinspektionen, förbjudit att visa film på en förskola. Ett barn har fått mardrömmar efter att ha sett ”Alfons och odjuret”. Föräldrarna anser att filmen har varit för skrämmande för barnet ”Förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning.”

Jag utgår ifrån att barnen inte har blivit lämnade ensamma under filmvisningen, jag hoppas verkligen att man hade ett pedagogiskt samtal om vad som händer i filmen. Jag vet inte heller hur gammalt barnet ifråga är. Boken och därmed filmen som är gjord exakt enligt sin förlaga är riktad till barn i åldern 3-6 år. Filmen handlar om mobbing, om att göra fel och försöka göra rätt igen, den handlar om att ångra sig, att ta ansvar för sina handlingar och vara en bra kompis. Det är saker som alla barn och vuxna har upplevt. Det är ingen lyckokaka till film, det är tuffa frågor som tas upp, men den slutar bra. Det finns en lärdom att dra, det är en historia som man kan prata om med barn långt upp i åldrarna.

Självklart så kan jag förstå föräldrarnas oro. Jag ställer mig dock frågande till hur de ska kunna vakta sitt barn mot all världens ondska och hur barnet ska kunna lära sig att hantera sin oro, om det aldrig får prata om otäcka saker? Jag har själv gjort en del dundertabbar med framförallt vårt äldsta barn. Vår dåvarande fyraåring fick en box med filmer om elefanten Babar. Hans mamma blir skjuten inledningsvis. Detta visar inte svt i sina klipp, men man har inte tagit bort det i dvd boxen. Det krävdes många diskussioner för att barnet skulle förstå att mammor inte var generella byten på jaktmarknaden. Att jag inte skulle bli skjuten för att jag var en mamma. Själv avskydde jag Disneys Bambi, då även denna mamma blir skjuten.

Jag tror att alla barn har sin individuella utvecklingsnivå. Kanske är det där pedagogerna möjligtvis har brustit i sitt ansvar. Det är inte meningen att man ska gå till förskolan och sedan få mardrömmar. Detta barn var uppenbarligen inte redo för att se ”Alfons och odjuret”. Men det innebär inte att filmen ska förbjudas på alla förskolor. Vi kan inte förbjuda alla filmer och alla böcker för alla barn. Vem ska då bestämma vad som är lämpligt?

På mitt jobb så är det många elever som inte firar jul, ska vi förbjuda alla böcker om jultraditioner och tomtar? Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska vara med när man ska lära sig om kroppen och sexualitet i skolan. Ska vi förbjuda allt som kan framkalla någon form av obehag? Ska vi införa fler åldersgränser? När är ett barn gammal nog att möta obehag?

Jag vet att jag som förälder inför restriktioner när maken och jag anser att våra barn inte är mogna för något. Till exempel så har de inte fått se Harry Potter filmerna innan vi har läst böckerna. Man kan tala om rätt eller fel, men jag tror att det är omöjligt att helt avskärma sitt barn från obehagliga känslor. Då får man nog bo på en öde ö.

Små barn möter också obehag, både hemma och i sin vardag. Man kan självklart prata om att man kan använda andra pedagogiska verktyg än film, men att förbjuda detta media är helt galet. Det berikar knappast barnen, snarare tvärtom. Svåra ämnen ska diskuteras, precis som alla andra teman som man använder sig av i förskolan, i skolan och förhoppningsvis i hemmet. Att lära sig att man kan göra fel och sedan göra rätt, precis som  i ”Alfons och odjuret”, är oerhört viktigt att lära sig. Jag är mest förvånad över att Skolinspektionen av alla myndigheter tycker att detta förbud är en bra lösning på problemet. Kanske borde politiker, pedagoger och föräldrar sätta sig in i styrdokumenten för förskolan innan man går in och förbjuder ett pedagogiskt verktyg.

Det är faktiskt inte så att det var bättre förr. Helt ärligt så tror jag att det var mycket värre att vara barn när mina mor- och farföräldrar växte upp. Jag läste en biografi om Astrid Lindgren förra sommaren och även om hon plockade inspiration från sin egen barndom till sina berättelser såväl i bokform som till film, så kryddade hon med sin egen fantasi. Den var inte heller så munter. Vem skulle vilja träffa Riddar Kato eller Katla? I Bröderna Lejonhjärta begår bröderna självmord, de ser ljuset i tunneln på väg till Nangilima, men ändå, jag blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på allt elände. Karlsson på taket är dessutom än elak rackare, oavsett om han bara finns i Lillebrors fantasi eller inte och Krösa Maja ska vi inte tala om. Min mormor har dessutom berättat för mig om att gå upp innan gryningen för att ta hand om djuren, hur jobbigt som helst. Nej, det var inte bättre förr, det har jag lärt mig genom att läsa och lyssna.

Det finns de som säger att läsare vill fly från verkligheten. Det kan vara så ibland, att få ikläda sig en annan persons identitet, att bli hjälte, att ingripa vid rätt tillfälle i kriminalromanens värld är härligt. Att fylla på fantasilagret, att få försjunka och drömma.

Jag arbetar med läsning var dag, både min egen och elevernas. Det finns lika många läsningar som individer. Det är en unik sysselsättning. Det är rätt häftigt när man tänker på det. Först ska man avkoda bokstäverna, sedan lära sig att ljuda och motoriskt ta sig igenom text, därefter kommer man till basal förståelse. En ”aha” upplevelse, det är inte bara någon som har slängt ihop lite bokstäver, de kan ha en mening, det finns en avsändare som vill förmedla något till mig som läser. Först långt senare kan man tala om att läsa mellan raderna, att förstå det som inte är uttalat.

Det roligaste jag får vara med om som läs-stödstrumpa i skolan, är när läsningen ger individen ett eget språk. När de kan ”höra sitt eget språk inne i huvudet” som en ung elev förklarade det för mig. Det går att se i deras skriftspråk när detta inträffar, då flödar helt plötsligt adjektiven och jakten på synonymer som gör att de kan vara precisa i vad de vill uttrycka. Det händer inte alla, tyvärr, vi borde arbeta ännu mer intensivt för att fler ska nå dit, problemet är att det inte finns någon term för detta.

Med risk för att låta religiös, vill jag ändå slå ett slag för denna förvärvade förmåga, en läsare som har uppnått denna, är nämligen ofta en glad människa. De flesta känner sig berikade, tankarna flyger fritt och sätter saker i system. Det var inte bättre förr, alla kunde inte låna böcker på bibliotek, alla fick inte ta del av kunskap, vissa fick aldrig gå i skola, några fick bara göra de ett par år. Det är bättre nu och oavsett om det talas mycket om vilka brister den svenska skolan har, så finns det förvånansvärt många elever som faktiskt älskar sin skola och som lär sig massor under sin utbildning. Kunskap ger makt, men det finns inga genvägar, för att lära sig måste man investera tid och öva dagligen. Idag har vi ett samhälle som inte bara ger förmånen, de ställer det som krav på oss, vi har en obligatorisk skola, för alla. Det var inte bättre förr.

På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.

Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Dagen efter påsklovet, berättade vår äldste stolt att dennes gubbe på Sims hade förlovat sig med kompisens avatar i spelet. De hade gjort det på fritis ipad. Jaha? sa jag lite trevande, varför då? Jo, för då kan man gifta sig och få barn fattar du väl?! svarade tioåringen. Därefter blev jag utfrågad om hur det gick till när maken friade och vi förlovade oss. När jag berättade att vi aldrig hade förlovat oss, utan gifte oss direkt, fick jag en lång utläggning om hur oerhört oromantiska vi var. Fattade vi verkligen inte hur viktigt det vara att vara förlovade? Nej, men vi hade känt varandra i elva år och hade redan två barn vid tidpunkten för giftermålet, försökte jag försvara oss. Till svar fick jag himlande ögon och så fnyste barnet att vi var så hippie, maken och jag.

Dagen därpå hade de gift sig och väntade barn. Tredje dagen när jag kom till fritids, fick jag översätta en instruktion i spelet från engelska, med en uppmaning om att de unga tu borde läsa på om barnavård och därför borde gå till en affär och köpa en tidning. Genast gick tioåringen och kompisen till affären och jag fick närmast rycka iväg ungen från spelet, för att komma därifrån.

Det finns helt klart en hel del skillnader på hur jag fick lära mig om familjebildning och vad tioåringen och kompisen gör. Det rent tekniska i hur en befruktning går till avverkade vi verbalt för flera år sedan. Med stora ögon och äcklade miner. Men den mer romantiska delen av det hela, har vi inte pratat speciellt detaljerat om. Det finns dock en viss ironi i att vårt barn lär sig detta i ett dataspel och att flera års uppvaktande, hjärtesorger och kuttrande i verkligheten, blir rappt avklarat på ett par dagar i spelet. När jag växte upp lekte man med dockor och mamma, pappa, barn IRL men i största allmänhet handlade det om att kopiera vuxenvärlden och jag tror aldrig vi kom så långt som att ens vänta barn, än mindre att man skulle gå och handla en tidning om barnavård. Möjligtvis var det någon som stoppade in dockan under tröjan och sedan slet fram den, plupp så hade man ett barn. Om man hade en hatt eller en slips så var man pappa, om man höll i dockan så var man mamma och så var det nog inte så mycket mer med det.

Nu vill jag inte förfasa mig över att ungarna spelar dataspel, jag kan bara konstatera att leken ser annorlunda ut idag än den gjorde när jag var i samma ålder. Det som gör mig en smula förvånad är att vårt barn dissar maken och mig som oromantiska, jag trodde aldrig att mina val skulle dömas av min avkomma. Att jag sedan har gjort exakt samma sak vad det gäller mina egna föräldrar är en självklarhet. Det är förmodligen bara att inställa sig på att tioåringens egna erfarenheter inte kommer att vara som mina. Det mest positiva är att ungen kommer att vara tvungen att lära sig engelska för att kunna utveckla sin familj och sitt liv i spelvärlden och det tycker den mossiga, hippiemamman är jättebra.

Min äldste Knatte läser högt för mig, det är en återkommande ritual. De senaste två månaderna har klassen tävlat med parallellklassen i antal lästa sidor, varje läst sida omvandlas till ett kryss i ett schema. Första månaden vann Knattens klass, vi väntar med spänning på andra månadens resultat. Under innevarande månad skall klasserna tävla mot eleverna som går i årskurserna över, gemensamt. Som skolbibliotekarie och mamma blir det naturligt att ställa sig ett antal frågor: Kan man verkligen tävla i läsning, fyller det en funktion? Slår det mot de svaga läsarna? Vad kan det finnas för sidoeffekter som är svåra att kalkylera?

Vår nioåring saknar tävlingsinstinkter vad det gäller sport, även i sådana grenar där det faktiskt kunde slutat med höga placeringar. De övriga tre familjemedlemmarna är oerhört förundrade över detta fenomen. Där maken, sexåringen och jag ser utmaningar, ser äldste ungen ingen mening alls. Det är förvirrande. Samtidigt vill barnet ha beröm, det är viktigt att vara duktig, men av någon anledning så är det inte intressant att vara bäst, förutom om det gäller att springa fortare än syskonet. När det kommer till val av fritidsaktiviteter så har ungen alltid valt individuella sammanhang: simning, judo, redskapsgymnastik, badminton, blockflöjt, simhopp och vill absolut inte spela fotboll, handboll eller innebandy. Vilket är ganska förvånansvärt då nioåringen är oerhört social och gillar att vara med sina kompisar. Men just tävlingsmomentet ogillar barnet starkt.

När vi fick reda på att de skulle tävla i läsning, så tänkte jag att detta skulle vara en ökenvandring vad det gällde just vår unge. Jag var ganska övertygad om att även detta skulle ha motsatt effekt på just läsningen, att detta krav på kryss i scheman likt simhoppets märkestagning, skulle bli det som fick barnet att tappa sugen. När tävlingen inleddes var vi framme vid den näst sista delen av Jo Salmsons sex böcker om Tam Tiggarpojken. Det var en positiv och starkt bidragande orsak till att det första tvåhundra kryssen avverkades relativt raskt. Just dessa böcker har varit de första böcker som nioåringen själv har valt, som ingår i en serie som skall läsas i en viss ordning, de är inte avslutade berättelser, utan bygger på att du med den förförståelse du får av en del, drivs in i nästa. När jag, efter att vi hade läst alla, satte böckerna bredvid varandra och på så sätt visade att barnet själv hade läst en textmassa på 600 sidor, var det en mycket stolt och nöjd Knatte som satt vid köksbordet. Vi hade under en och en halv månad, delat en skönlitterär värld och den här gången var det barnet, inte mamman, som hade tagit oss med på den resan, som högläsningen hade fört oss ut på. Helt plötsligt fick de där kryssen i lässchemat en helt ny funktion, för vår äldste Knatte. 

Jag tror inte att det nödvändigtvis fungerar på alla unga läsare. Men jag gillar det faktum att det är det gemensamma antalet sidor som eleverna tävlar med. Det innebär att alla kan vara med, att det inte är svårighetsgraden i texten som styr din individuella prestation i laget. Alla lästa sidor, är lika viktiga, din personliga läsning blir viktig för laget, du blir både synliggjord som individ och som lagkamrat. Det har även gjort att båda våra barn nu har egna läskort, som vi har hämtat på Akademibokhandeln, för att ta de tre individuella nivåerna för Läsborgarmärket. Igår var vi och hämtade de första märkena, som stolt sattes på märkessköldarna hemma. Nu samsas simmärken, mullemärken och läsborgarmärken på samma stolta framträdande plats i rummet.

Jag konstaterar att man kan tävla i allt eller så kan man låta bli. För vårt barn har det varit positivt för själva läsutvecklingen att tillsammans med sina klasskompisar ha ett tävlingsmoment. Jag tror även att det har varit oerhört viktigt att all läsning har jämställts, oavsett om det är bänkboken i skolan (de har även haft läskort där), serietidningar, högläsningen för föräldrarna eller den egna läsningen hemma. Framförallt tror jag att det handlar om att texten som du läser måste vara intressant nog för att du skall vilja läsa vidare. Det duger inte med vilken trist gammal bok som helst, läsaren måste få hjälp att hitta intressanta texter och det finns lika många varianter av vad en spännande bok är som det finns antal läsare.

Vi måste hjälpa våra ungar att inte ge upp, bara för att de inte har hittat rätt bok än. Jag brukar vända på resonemanget när mina unga låntagare stönar över att det bara finns tråkiga böcker i bibblan och säga till dem att det finns böcker som väntar på att bli läst av just dig, låt oss leta tillsammans. Ödsla inte bort din tid på det som är tråkigt, leta rätt på det som är kul, det kanske tar lite tid, men när du hittar rätt så vet du det i hela kroppen och du vill du ha mer. Precis som med glass, jag visste inte att just päronglass med choklad var den bästa smaken, innan jag hittade den och då var jag faktiskt ganska gammal. Innan dess trodde jag att jordgubbsglass var bäst, men det var faktiskt bara för att jag inte visste om päronklass med krispig choklad fanns. Jag hade helt enkelt ingen aning om att den sorten fanns och att den passar mig bäst. 

 

Nästa sida »