Det finns en vanföreställning eller snarare vedertagen förutfattad mening att små personer är söta och nätta. Det vill jag med kraft tillbakavisa. Jag är liten, men inte nätt utan ganska klumpig, för att inte säga väldigt. Jag vet inte varför, jag har alltid varit det och ofta blir det värre om jag är trött eller stressad. Jag skyller det på mina fötter, som på något sätt är underdimensionerade till min kropp. Det kan vara en källa för irritation, men ibland skapar det tillfällen som är helt absurda.

I söndags hade vi besök av en kompis och dennes två barn. Dagen började med ett besök på Aqua-Kul, när vi kom hem var vi alla trötta och hungriga. Vi bestämde oss att dagen var som gjord för en pizzalunch. Efter inmundigandet av denna lunch var vi alla lagom dästa. Jag hamnade i en diskussion med maken, började duka av och följde med honom in på toaletten för att avsluta ett argument. Han hann sätta sig ner och dra ner byxorna när jag snubblade in på toaletten, lyckades ”glömma bort” (efter att ha bott i lägen heten i 12 år) att det är ett trappsteg in på toaletten och lyckades tappa en hel kartong med pizzasallad rakt ner i makens nedhasade byxor. Kalsonger och jeans fullständigt överfulla med sliskig sallad. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle säga. Maken såg ut som ett åskmoln, men situationen var fullständigt absurd och jag kunde inte hjälpa mig själv. Asgarvet bubblade upp och jag höll nästan på att kissa ner mig, där jag sjönk ner vid badkaret och vred mig i skratt. Efter en liten stund föll maken in i skrattsalvan.

Vår förvirrade gäst undrade naturligtvis vad vi höll på med på toaletten. Det skulle jag också ha gjort. Jag vet inte varför jag gick efter honom in på toaletten, vi brukar inte umgås på toan och jag kommer inte ihåg varför jag tyckte att jag behövde avsluta vårt resonemang just där och då. Men som jag skrattade. Kanske är det så att jag bara får ta att jag aldrig kommer att bli varken nätt eller graciös, jag menar om det var egenskaper som jag skulle få, så borde det ha inträffat för länge sedan. När jag var yngre tyckte jag att det var ohyggligt pinsamt, nu tycker jag mest att det är irriterande att jag knappt vågar hålla i ett glas som inte kommer från IKEA och som kostar under tjugo spänn styck. Jag slår inte så ofta sönder saker, men när jag gör det så är det ofta något handgjort och svindyrt. Det är säkert som amen i kyrkan.

Jag har kommit till en insikt, det finns saker som man kan förändra med sig själv, som hårfärg, kläder och man kan försöka lägga band på vissa känslor. Men sedan finns det saker som man bara får acceptera, att vara klumpig till exempel. Om man slutar att bara irritera sig på sig själv och inser att det faktiskt inte går att göra speciellt mycket åt, ”gilla läget” helt enkelt, så blir det lättare se det humoristiska i problemen som kommer med irriterande egenskaper. Man är den man är och det får liksom räcka. Kunskap kan man studera sig till, men om du är klumpig och tänker på det hela tiden så blir man bara nervös och ännu mer klumpig. Man får ta det onda med det goda och i slutändan så får man nog bara inse att det är kanske just de personliga egenheterna, som gör individen unik.