När världen är en obegriplig plats för mig, så tröstar jag mig med Astrid Lindgren. Hennes ord kan förklara ondska, hopp, vänskap och varför man ibland måste göra saker som man inte vågar: ”för annars är man inte en människa, utan bara en liten lort”. Jag har svårt för allt hat, som vissa människor i min närhet förklara som rädsla för det okända. Jag trodde att man skulle konfrontera rädslor, att det var själva nyckeln.

När jag tittar på TV, läser artiklar och pratar med olika människor så blir jag alltid lika förvånad över att att det finns så starka åsikter kring den egna rätten till att ha ett bra liv, eftersom man råkar vara född på rätt ställe. Det är absurt. Vi har haft väldigt få naturkatastrofer i Sverige, inga pågående krig under min livstid eller mina föräldrars för den delen. Vi har en del att arbeta med vad det gäller skola, sjukvård, våld i nära relationer och äldre omsorg. Men om du jämför det med att fly eftersom du håller på att bli skjuten på grund av att du har fel kön, fel religion eller politisk åsikt, så är det knappast jämförbart. Att du från en dag till en annan måste lämna allt som har utgjort ditt liv: din familj, dina vänner, din skolgång eller ditt arbete, ditt hem, dina ägodelar, ditt språk och att du på din flyktväg får se och vara med om mer elände än de flesta får utstå under sin livstid, det är inte ett val, det är en instinkt. Du flyr för ditt liv.

De är för många. Det är ett av de vanligaste argumenten. Okej, säger jag, det är många människor som är på flykt. Vilken familjemedlem skulle du välja bort om du tvingades fly? Din mamma? Din yngste son? Din make? Din syster? Din kusin? Din bästa väns dotter? Om du liksom jag skulle ha svårt att välja, då borde du inse att man aldrig kan säga att människor på flykt är för många. Alla har lika värde. Ska det vara så svårt att förstå? Vi måste dela. Vi måste försöka hjälpa.

Du har inte mer rätt att leva än en annan människa. Har du mer rätt att leva än dina föräldrar? Ditt barn? Dina syskon? Din mormor? ”Kort är livet hos de ting som brinner, snart slocknar vingar över mörka hus, snart slocknar rosorna i nattens trädgård, men aldrig slocknar längtan efter ljus” Stig Dagerman.

Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Dagen efter påsklovet, berättade vår äldste stolt att dennes gubbe på Sims hade förlovat sig med kompisens avatar i spelet. De hade gjort det på fritis ipad. Jaha? sa jag lite trevande, varför då? Jo, för då kan man gifta sig och få barn fattar du väl?! svarade tioåringen. Därefter blev jag utfrågad om hur det gick till när maken friade och vi förlovade oss. När jag berättade att vi aldrig hade förlovat oss, utan gifte oss direkt, fick jag en lång utläggning om hur oerhört oromantiska vi var. Fattade vi verkligen inte hur viktigt det vara att vara förlovade? Nej, men vi hade känt varandra i elva år och hade redan två barn vid tidpunkten för giftermålet, försökte jag försvara oss. Till svar fick jag himlande ögon och så fnyste barnet att vi var så hippie, maken och jag.

Dagen därpå hade de gift sig och väntade barn. Tredje dagen när jag kom till fritids, fick jag översätta en instruktion i spelet från engelska, med en uppmaning om att de unga tu borde läsa på om barnavård och därför borde gå till en affär och köpa en tidning. Genast gick tioåringen och kompisen till affären och jag fick närmast rycka iväg ungen från spelet, för att komma därifrån.

Det finns helt klart en hel del skillnader på hur jag fick lära mig om familjebildning och vad tioåringen och kompisen gör. Det rent tekniska i hur en befruktning går till avverkade vi verbalt för flera år sedan. Med stora ögon och äcklade miner. Men den mer romantiska delen av det hela, har vi inte pratat speciellt detaljerat om. Det finns dock en viss ironi i att vårt barn lär sig detta i ett dataspel och att flera års uppvaktande, hjärtesorger och kuttrande i verkligheten, blir rappt avklarat på ett par dagar i spelet. När jag växte upp lekte man med dockor och mamma, pappa, barn IRL men i största allmänhet handlade det om att kopiera vuxenvärlden och jag tror aldrig vi kom så långt som att ens vänta barn, än mindre att man skulle gå och handla en tidning om barnavård. Möjligtvis var det någon som stoppade in dockan under tröjan och sedan slet fram den, plupp så hade man ett barn. Om man hade en hatt eller en slips så var man pappa, om man höll i dockan så var man mamma och så var det nog inte så mycket mer med det.

Nu vill jag inte förfasa mig över att ungarna spelar dataspel, jag kan bara konstatera att leken ser annorlunda ut idag än den gjorde när jag var i samma ålder. Det som gör mig en smula förvånad är att vårt barn dissar maken och mig som oromantiska, jag trodde aldrig att mina val skulle dömas av min avkomma. Att jag sedan har gjort exakt samma sak vad det gäller mina egna föräldrar är en självklarhet. Det är förmodligen bara att inställa sig på att tioåringens egna erfarenheter inte kommer att vara som mina. Det mest positiva är att ungen kommer att vara tvungen att lära sig engelska för att kunna utveckla sin familj och sitt liv i spelvärlden och det tycker den mossiga, hippiemamman är jättebra.

Jag är inte utan fel och jag har en icke existerande stubin. Jag är en lagspelare och på gränsen till dumdristigt lojal. Det är en fullständigt vansinnig kombination, som jag har fått lära mig den hårda vägen att hantera. En av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig av att härbärgera alla de bristerna i en och samma kropp är helt enkelt att hålla käft, inte bubbla över, inte låta min låga impulskontroll och första tanke få uttryck där och då, helt enkelt tänka en eller två varv till. Det funkar numera i åtta fall av tio. Det är mycket viktiga insikter som har kommit smygande i takt med att jag har blivit äldre och det har varit ovärderligt för mig att lära mig det.

Men, bara för att jag har lärt mig det, innebär det inte att jag faktiskt blir förbannad ganska ofta, för det blir jag och för mig finns inga fulare ord än orättvisa, fördragsamhet och avundsjuka. Lagspelaren inom mig ser alltid till det positiva hos andra och är övertygad om att de brister som en individ har, kan kompenseras av någon annans styrkor i laget. Det viktigaste i kollektivet är att man är sammansvetsad och drar åt samma håll, man godtar att någon måste vara lagledare, men man ser att alla platser på plan är täckta av för platsen den mest kompetenta personen. Om någon i ett lag har brister så ser man till att den får stöd, utvecklingsmöjligheter, till dess att den har nått sin potential, så sluter man upp och kompenserar. Det lärde jag mig när jag spelade fotboll och i stort sett är det så jag fortfarande ser på mitt liv både på jobbet och privat. Trots att min stubin fortfarande är ickeexisterande.

Denna vecka fick jag i uppdrag att på ett offentligt möte bemöta kritik som hade uppkommit när jag inte var närvarande angående hur den verksamhet som jag arbetar i sköts. Självklart kände jag mig utpekad och förbannad, eftersom det hade diskuterats när jag inte var där. Naturligtvis var min första reaktion att blodutgjutelse var på sin plats eller att åtminstone ett rött kort utdelades. Men jag bestämde mig istället för att skicka tillbaka bollen och be om konstruktiva förslag. Det visade sig att just den passningen hade inte motspelaren någon taktik för, istället var det en av mina lagspelare som kände sig utpekad och därför kom med en konkret lösning. Motståndaren kände sig delvis stukad och jag kände mig som en vinnare. Jag hade inte klarat av att hålla mig så lugn om det inte hade varit för mina lagkamrater, samt min privata taktikcoach utanför plan. Men jag är tacksam för att jag gjorde det, för det ger mig tid att fundera ut en plan för returmatchen. Återigen har jag vunnit på att inte låta min stridslystnad ta överhanden, jag har lyssnat på de som kan kompensera mina eventuella brister och som ser mina personliga styrkor.

Privat har veckan varit svår eftersom vi har förlorat en familjemedlem. I går tog vi farväl under en gnistrande sol med tunga hjärtan. Men vad hjälper vackert väder när det regnar i själen? Då är det skönt att få ingå i ett fantastiskt lag, att få dela varma minnen, kärlek och sorg. Att tillsammans upptäcka hur nära glädje och sorg ligger, men att det alltid är lättare när man får vara lagspelare än att vara ensam.

Februari brukar vara en månad som för barnföräldrar döps om till vabruari. För oss har denna månad för en gångs skull inte varit fylld med sjukdomar, men den har varit oerhört händelserik på gott och ont. Vi började med att få en tioåring i familjen. Ett stort steg både för ungarna och föräldrarna, en tweenie, inte längre ett litet barn. Det är omtumlande att inse att vi bara lånar av vår avkommas tid, att familjelivet är begränsat.

I år fanns det få leksaker på önskelistan, det var böcker, kläder och samlarprylar från Harry Potter och filmer. Halva Science Fiction Bokhandelns saker fanns representerade av hett eftertraktade presenter. Att coola tröjor fanns med på listan förvånade mig en del, detta är Knatten som aldrig har brytt sig om vad som satt på kroppen, att vilja vara snygg och välklädd är något som endast vår yngste har haft starka åsikter om tidigare. Vår äldste har alltid varit något av en virrhjärna med ett stort hjärta, en grubblare av stora mått om livets stora saker, men det ytliga såsom kläder har aldrig varit värt att fundera på. Nu står vår tioåring på tröskeln till navelskåderiets ålder, där varje por analyseras, det är med en viss bävan för vad vi har framför oss som vi såg på när

Under sportlovet hade vi förmånen att åka till Berlin. Initialt var det nog mest maken och jag som såg fram emot besöket. Jag bodde i Berlin 1992 och jag gladdes åt att få visa våra barn, denna underbara stad som jag har så många roliga minnen förknippade med. Solen sken, vi stadsvandrade och läste flitigt i vår guidebok. Vi åkte upp i Fehrnsehnturm, var vid Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor och besökte Musemus Insel. Det finns så vansinnigt många epoker i historia bevarade och dokumenterade i denna stad. Var vi än gick blev vi påminda om den tid som har varit och det är svårt att inte tänka sig att det kommer att komma fler monument, vi lever fortfarande i en vildsint tid. På kvällarna spelade vi spel, åt snacks och lyssnade på musik, ungarna var mycket förtjusta. Återigen tänkte jag på hur mycket som jag vill se tillsammans med min familj och hur liten tid vi egentligen har tillsammans. Det var en lärorik och samtidigt mysig semester.

Jag tänker ofta på tid, jag har ingenting emot att bli äldre, men jag upplever det som att tiden går för fort. Det finns många som talar om att vi skall leva i nuet, men det är svårt, för att inte säga omöjligt. När vi satt och spelade yatzy i Berlin en av kvällarna och vår tioåring lyckades få tre yatzy i en enda spelomgång, vilket är fullständigt otroligt, så funderade jag på om inte det är ett minne som jag förmodligen kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Rummet där det hände, Berlin, glädjen för ungen och den svindlande tanken om att det var möjligt att göra det om och om igen. Det får bli ett av de där stoppen av tiden, som jag egentligen skulle vilja ha flera av.

Måndag morgon i januari, svart som natten när man cyklar hemifrån, med lite regn och motvind som krydda. Veckan börjar med en arbetsplatsträff. Vi pratar om måluppfyllelse, vår gemensamma uppdrag i skolan. I helgen var vår yngste Knatte på kalas och jag var med. Vi vuxna hamnade i en diskussion om just måluppfyllelse, vad det är och vilka förväntningar som finns. Det är en stor fråga, problemet är att trots alla styrdokument som finns i skolan, så är det inte förankrat i omvärlden vad uppdraget helt går ut på. Det förstår jag av vad de andra vuxna säger på kalaset.

Att uppnå måluppfyllelsen är att få minst betyget E i samtliga ämnen. E är inte detsamma som att ha en tvåa i det betygssystem som fanns då flera av grundskoleelevernas föräldrar gick i skolan, snarare en trea. Det lägsta betyget idag innehåller inte endast kunskapskrav, utan även krav på ett flertal förmågor, något man överhuvudtaget inte talade om i samband med betygssättningen under åttiotalet. Jag tror inte att ord som ”källkritiskt tänkande” eller att kunna ”argumentera” fanns med i bedömningen före högstadietiden när jag gick i skolan. Men det gör det nu.

Skolans måluppfyllelse går alltså ut på att alla elever skall uppnå minst betyget E, det tycker jag är bra. I det betygssystem som jag tillhörde skulle klassens betyg delas ut så att det fanns lika många ettor som femmor, lika många tvåor som fyror och helst skulle så många som möjligt hamna i mitten. Den idén är förkastad och tur är väl det, idag skall skolan se till den enskilda elevens kunskapsutveckling. Det är en mycket bra tanke.

Det är ett gigantiskt uppdrag som skolan har, som måste brytas ner i mindre beståndsdelar, elevernas insats, såväl som pedagogernas och vad tiden i skolan fylls med. Under de åtta år som jag har arbetat inom skolan så har jag förundrats över att det ständigt kommer nya direktiv. Inte bara små vardagliga förändringar, utan även på stora övergripande förändringar, konstant. Målet har alltid varit att förbättra, vilket är positivt, problemet är att man ofta inte hinner implementera och att utvärdera innan man skall vidareutveckla. Periodvis känns det som att vi ständigt befinner oss i ett flygplan som håller på att lyfta, men som ständigt tvingas till omstart, innan vi har nått målhöjd. Om jag har förstått det rätt så har det alltid varit så inom skolan. Det kallas att man utvecklas och arbetar framåt.

Jag är inte kritisk till att man utvecklas, inte heller är jag negativ till man skall se till individens prestationer, jag tycker att det är bra att vi vill att eleverna skall ha möjlighet att tänka självständigt och kritiskt och att de skall kunna uttrycka sig i tal och skrift. Men jag ställer mig frågan om detta stora uppdrag endast kan uppfyllas på skoltid? Personligen tror jag inte det. Samhället har förändrats otroligt de senaste 25 åren och det innebär att det inte bara är skolans roll som behöver hänga med i utvecklingen, det måste även föräldrarna göra. Vi får inte luta oss tillbaka som föräldrar och förvänta oss att skolan kan göra allt för våra barn.

Vi måste sluta tro att vi ställer upp för våra barn genom att vi skickar med en frukt eller för att vi skjutsar ungarna till träningen eller skolan. Vi måste ta en aktiv del genom att diskutera och lyssna på läxläsning. Vi måste ge våra barn och ungdomar tid, vilket är en bristvara för de flesta i vardagspusslet. Vi måste vara mer närvarande och intressera oss av vilken slags verklighet vår avkomma befinner sig i. Det är ett oerhört viktigt uppdrag vi har som föräldrar, en ständig fortbildning, där utgången är oviss om det här funkar just på min unge eller om jag måste försöka med en ny strategi, där vi inte alltid har tid att utvärdera i den pågående processen. Helt ärligt så är det skitsvårt, samtidigt är det oerhört roligt.Trots att jag har en lång utbildning bakom mig, så har att vara förälder, enskilt, lärt mig mest om livet.

Jag tror aldrig att mina barn kommer att tacka mig för all tid, energi och tankeverksamhet som jag har lagt ner på mitt uppdrag som förälder. Det förväntar jag mig inte heller. Men jag vill faktiskt tacka mina ungar för att de har lärt mig så mycket. Dessutom vill jag tacka alla mina elever som jag har förmånen att få följa i deras kunskapsbana, som ibland är snårig och svår, periodvis lekande lätt och som har fått mig att inse att det roligaste som finns är att utforska saker tillsammans.

När jag såg Malalas tal när hon tog emot fredspriset, så blev jag så oerhört rörd. Utbildning är en självklarhet för mig, precis som mat, kläder, bostad, arbete och rätten att påverka min situation. Jag vet att det inte är så för alla i världen, men jag har blivit uppfostrad att tro på alla människors lika värde och i den tanken ligger den naturliga delen att man har rätt till sin egen person, kropp och tanke.

För att formas till den individ man vill vara så måste man våga välja vem man vill vara, om man har fått grundförutsättningarna serverade, vilket de flesta i Sverige idag har fått. Men att bli serverad är inte samma sak som att man inte måste arbeta hårt, för att göra det bästa av det man har blivit erbjuden. Malala fick inte gå i skolan, en orättvisa som hon kände var så kränkande att hon bestämde sig för att kämpa, hon blev hotad och misshandlad och har nu fått möjlighet att utbilda sig, men hon har fått betala ett högt pris och hon vet det.

Jag blev född i Sverige på sjuttiotalet, det samhälle som jag växte upp i, är inte det som jag lever idag. På gott och ont. När jag var runt trettio så kom jag underfund med att jag var en del av historien. Det var en ganska brutal upptäckt för mig. Jag är nog inte mer naiv än andra, men när jag insåg att det jag tog för givet att alla visste om och delade inte var lika självklart för alla så blev jag ganska förvirrad. Mitt sätt att se på världen, mitt sätt att tolka omvärlden, var inte alltid det samma som alla andras. Naturligtvis har det alltid funnits människor som har haft andra politiska åsikter än jag runtomkring mig eller som har föredragit annan mat, kläder, utbildning än de val jag har gjort, men av någon anledning var det först runt trettio som jag insåg att detta även gällde omvärldsanalys.

Jag har vuxit upp i ett oerhört debattvänligt klimat. Alla har haft rätt till sin åsikt. Men man har ofta valt att kompromissa för att det skall fungera till exempel på en arbetsplats. Idag blir jag inte längre speciellt upprörd över att inte alla tycker som jag i alla frågor, men om man är många måste man komma underfund med hur man skall lösa problem gemensamt. Förra veckan blev jag återigen förvånad över folk som inte samarbetar. Nyval, i Sverige?! 300-500 miljoner i kostnader för invånarna för att de folkvalda politikerna inte kan komma kompromissa? Helt galet.

Jag var så förbannad att jag inte ens kunde laga middag, det fick bli pizza istället. Knattarna var mycket nöjda och undrade om det inte kunde vara politisk kris lite oftare. Äldste Knatten kommenterade även detta i skolan, när de hade sett Lilla Aktuellt och skulle diskutera vilka konsekvenser ett nyval kunde få. I veckan var det pyssel på skolan och Knattens lärare undrade med ett leende om vi ofta fick pizza hemma, på grund av politiska kriser. Lite generat muttrade jag att det var första gången och i mitt stilla sinne undrade jag om mitt barns frispråkighet verkligen inte gick att hejda.

Jag hoppas att många går och röstar vid nyvvalet, jag hoppas även att det kommer ut något av detta som är positivt i slutändan. Jag hade hellre sett att man hade använt de pengar som ett nyval kostar till något mer konstruktivt. Till exempel att värna om alla människors rätt till skolgång.