På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.

Annonser