När jag såg Malalas tal när hon tog emot fredspriset, så blev jag så oerhört rörd. Utbildning är en självklarhet för mig, precis som mat, kläder, bostad, arbete och rätten att påverka min situation. Jag vet att det inte är så för alla i världen, men jag har blivit uppfostrad att tro på alla människors lika värde och i den tanken ligger den naturliga delen att man har rätt till sin egen person, kropp och tanke.

För att formas till den individ man vill vara så måste man våga välja vem man vill vara, om man har fått grundförutsättningarna serverade, vilket de flesta i Sverige idag har fått. Men att bli serverad är inte samma sak som att man inte måste arbeta hårt, för att göra det bästa av det man har blivit erbjuden. Malala fick inte gå i skolan, en orättvisa som hon kände var så kränkande att hon bestämde sig för att kämpa, hon blev hotad och misshandlad och har nu fått möjlighet att utbilda sig, men hon har fått betala ett högt pris och hon vet det.

Jag blev född i Sverige på sjuttiotalet, det samhälle som jag växte upp i, är inte det som jag lever idag. På gott och ont. När jag var runt trettio så kom jag underfund med att jag var en del av historien. Det var en ganska brutal upptäckt för mig. Jag är nog inte mer naiv än andra, men när jag insåg att det jag tog för givet att alla visste om och delade inte var lika självklart för alla så blev jag ganska förvirrad. Mitt sätt att se på världen, mitt sätt att tolka omvärlden, var inte alltid det samma som alla andras. Naturligtvis har det alltid funnits människor som har haft andra politiska åsikter än jag runtomkring mig eller som har föredragit annan mat, kläder, utbildning än de val jag har gjort, men av någon anledning var det först runt trettio som jag insåg att detta även gällde omvärldsanalys.

Jag har vuxit upp i ett oerhört debattvänligt klimat. Alla har haft rätt till sin åsikt. Men man har ofta valt att kompromissa för att det skall fungera till exempel på en arbetsplats. Idag blir jag inte längre speciellt upprörd över att inte alla tycker som jag i alla frågor, men om man är många måste man komma underfund med hur man skall lösa problem gemensamt. Förra veckan blev jag återigen förvånad över folk som inte samarbetar. Nyval, i Sverige?! 300-500 miljoner i kostnader för invånarna för att de folkvalda politikerna inte kan komma kompromissa? Helt galet.

Jag var så förbannad att jag inte ens kunde laga middag, det fick bli pizza istället. Knattarna var mycket nöjda och undrade om det inte kunde vara politisk kris lite oftare. Äldste Knatten kommenterade även detta i skolan, när de hade sett Lilla Aktuellt och skulle diskutera vilka konsekvenser ett nyval kunde få. I veckan var det pyssel på skolan och Knattens lärare undrade med ett leende om vi ofta fick pizza hemma, på grund av politiska kriser. Lite generat muttrade jag att det var första gången och i mitt stilla sinne undrade jag om mitt barns frispråkighet verkligen inte gick att hejda.

Jag hoppas att många går och röstar vid nyvvalet, jag hoppas även att det kommer ut något av detta som är positivt i slutändan. Jag hade hellre sett att man hade använt de pengar som ett nyval kostar till något mer konstruktivt. Till exempel att värna om alla människors rätt till skolgång.

Annonser