Jag har ingen inbyggd death wish, har inget dykcertifikat, är inte våghalsig i största allmänhet, men jag är impulsiv och litar fullkomligt på att min magkänsla leder mig till rätt beslut. Jag väljer, i åtta fall av tio, den obeprövade linjen om jag ställs inför två val och om det inte fungerar så kan jag göra på ett nytt sätt nästa gång. Jag ser misslyckanden som en erfarenhet och låter bli fördjupa mig för mycket, i vad som kan skuldbelägga mig som person. Men det finns naturligtvis områden som är mer viktiga att vara mer framgångsrik inom, än huruvida smaken på Heinz ketchup var godare än varianten av Felix. En av dessa saker gäller föräldrarskap, självklart vill jag vara den bästa morsan av alla och naturligtvis är jag inte alltid det.

Vad det gäller självbiografier så svämmar marknaden över av barndomsskildringar över kassa uppväxter, den ena mer skrämmande och mörk än den andra. Det är våld, psykisk och fysisk terror, förnedringar av olika slag. Man kan undra om det verkligen är en spegling av hur samhället runt omkring oss ser ut. Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren, har nyligen givit ut sin bok. När jag var tonåring så fanns det en rad böcker om barnuppfostran, det svenska tillskottet bland dessa var Anna Wahlgrens ”Barnaboken”, den såldes i den ena utgåvan av den andra. Jag tror inte att mina föräldrar läste på så mycket i just detta ämne, men det finns förmodligen massvis av tummade exemplar av denna titel i många av mina jämnårigas föräldrarhem. Jag har inte läst dotterns bok, bara recensioner av den, men det verkar inte ha varit någon enkel uppväxt, trots att mamman var auktoritär inom ämnet.

Problemet med att vara mamma eller pappa är att det förmodligen inte spelar någon roll hur mycket man läser på, inom något av område av föräldraskapet så kommer man inte att vara den mest lysande stjärnan. Man kommer alltid att bli bedömd av sina telingar, speciellt i tonåren, på någon punkt i uppfostran så kommer man att bli fullständigt sågad vid fotknölarna. Oavsett vad det gäller så har iallafall jag en förhoppning om att de kommer ihåg att man gjorde några bra saker också. Framförallt tror jag att det gäller i barnuppfostran, precis som i alla andra relationer, att man måste prata öppet med sina barn. Man kan inte bara säga nej utan att förklara varför, man måste kunna säga förlåt och visa att alla människor gör fel ibland och dessutom tror jag att man skall använda sig av hela registret av känslor skratt, gråt, ilska, irritation och så vidare. Människan är en komplicerad varelse, vi vill ha saker motiverade och satt i rätt sammanhang, först då kan vi förstå och börja göra egna reflektioner.

Min uppväxt var lugn, trygg, kärleksfull och öppenheten i mitt hem stod högt i kurs, trots det hade jag en period i tonåren när jag var fullständigt överjävlig mot min mamma. Jag skäms fortfarande över det och undrar hur min hjärnas kopplingsschema kunde få ihop det på det till att allt på något sätt var hennes fel. Jag tror att det är extremt vanligt, när cocktailen hormoner och självidentifikation skall röras ihop. Icke desto mindre så är det verkligen ingenting som jag är stolt över. Felet om man nu kan tala om sådant i det här fallet, låg hos mig och knappast hos min mamma, det kan jag se idag, men i men förvirrade fjortislogik så var detta mycket grumligt vatten. Jag hade inga fel om man frågade mig, förutom till det rent yttre då, vars självkritiska granskande fick mig att hitta ständigt nya defekter. Men rent intellektuellt var jag en gigant, om man frågade mig personligen. Detta avspeglades inte i mina betyg, eftersom det inte bara var min mamma som var en obildad människa, utan även samtliga av mina lärare och de flesta andra i vuxengenerationen runtomkring mig. Jag tror att jag delade dessa tankar med de flesta ungdomar i alla generationer.

Men jag ställer mig frågan, när kommer den första självbiografin om en människa som faktiskt hade en normal uppväxt? Den kommer jag att läsa med behållning. Det skulle vara uppfriskande att få ta del av tankar som var samlade kring ämnet, då jag upplever det som om att det faktiskt är en ganska spännande del i formandet av oss människor. Jag tror dessutom att vi kopierar våra föräldrars beteende, när man själv får barn. I helgen var vi på Tekniska museet Knatteligan, några kompisar och jag. Pappan till de andra barnen beklagade sig över att de sällan kommer i väg till liknande utflyktsmål. För mig är det en självklarhet att vi går på bibblan, museum, åka till skogen, simhallen, konsthallen, lekplatser, cykla ner till stranden och så vidare, anledningen till att jag gärna gör det med mina barn är att det var sådant som jag gjorde med mina föräldrar och jag kommer ihåg det som något roligt.

Jag ser det inte som ”utflykter”, jag ser det som lika naturliga inslag i våra liv som att gå till jobbet eller diska middagsdisken. Knatteligan och kompisarna hade en grym lördagseftermiddag på museet och vi vuxna hade också roligt och testade flera av exprimenten. Helt ärligt vem vill inte hellre köra manuell bilbana än att tvätta? Hushållsysslor kan man alltid göra när museet är stängt eller det är för mörkt på lekplatsen. Barn tycker om att utmanas, gärna med sina egna vuxna och barndomen går fort. Jag hoppas att mina barn kommer att bedömma mitt moderskap inte bara utifrån de gånger som jag har skällt på dem, utan även de gånger som vi har skrattat ihop eller gjort ”high five” för att vi lyckades med att få ihop Legoprylen med den omöjliga beskrivningen.