Vi lever i planernas tid. Vi har handlingsplaner för allt. Man kan inte låta bli att fundera på hur samhället fungarde innan det började upprättas planer för jämlikhet, likaberättigande och så vidare. Det är dessutom så att kärt barn har många namn, en variant är policy vad det gäller alla möjliga och omöjliga beteende man kan tänka ut. På min arbetsplats har vi en mängd av dessa, som vi skall efterleva. Ibland förvånas jag över att de behövs, jag kan inte låta bli att undra vad som hände med det sunda förnuftet? Det är faktiskt ganska upprörande att det skall behövas en plan som i punktform talar om hur vi skall behandla varandra. Men tydligen gör det faktiskt det eller så är det någon som har bestämt sig för att det är bra med planer, för då kan man peka på planen och säga vi har faktiskt tänkt över dessa aspekter av vår verksamhet och det här är vad vi tycker, även om man inte egentligen har reflekterat speciellt mycket över det

En annan nykomling är att vi skall leva i det ”papperslösa samhället”, elektroniska dokument och informationsbrev skall ersätta brev och post. Själv har jag aldrig haft så mycket post som nu, ibland får man samma information dels som brev, elektroniskt dokument till mailkorgen och för att verkligen vara säker på att man skall ha fått informationen så läggs samma information ut på arbetsplatsens gemensamma informationsplattform. Vi printar som besatta, lägger det i en prydlig hög som vi skall läsa vid tillfälle, tar bort mailen och vid skumläsning av informationen så slängs minst två kopior av samma information. Vi läser aldrig någonting ordentligt från inlednings- till avslutningsfras då vi helt enkelt inte har tid att läsa allt i så många kopior. Vi funderar redan vid första stycket i all information, om det inte är så att vi inte redan har läst, sett eller hört om den informationen och därför slänger vi det mesta oläst. Vad hände egentligen med det papperslösa samhället?

Nu skall vi snart gå och rösta, jag kommer min vana trogen gå och förhandsrösta. Jag har i princip bestämt mig och inga ytterligare partiledarutfrågningar eller paneldebatter kommer att få mig att ändra mig. Jag förhandsröstar alltid, då jag upplever det som ganska påfrestande att gå iväg till en vallokal och bli påhoppad av diverse personer som vill övertyga mig i sista minuten. Att jag skulle avstå från att rösta är otänkbart, jag ser det som en demokratisk rättighet och skyldighet. Om jag inte röstar har jag på något vis förverkat min rätt att tycka och eftersom jag oftast tycker mycket och gör det högt, så är det viktigt att rösta. Jag köper inte argumentet att det finns inget att rösta på, för då får man helt enkelt rösta på det som är minst dåligt eller gå och rösta blankt. Att låta bli av lathet är det demokratiska samhällets största I-landsproblem.

Det finns så mycket som är obegripligt, naturligtvis fanns det en mängd människor som inte tänkte efter före tidigare, men de personer är nu avskaffade eftersom det finns handlingsplaner. Idag har vi inte heller några pappers relaterade dokument, eftersom vi får samma information tillsänt oss elektroniskt så många gånger att vi helt enkelt låter bli att ta del av den eller printar ut den till en smärre skog. Vi går inte och röstar längre eftersom vi inte anser att vi behöver det, det finns ingen som kan föra vår talan, vi tycker inte att politik är viktigt. Jag undrar i mitt stilla sinne om vi inte håller på att bygga upp ett samhälle, där vi avvecklar oss själva och gör oss till mer och mer isolerade individualister. Jag tycker att man skall använda sitt eget huvud och reflektera lite mer över vad som sker i omvärlden, hur man skall behandla andra och vill bli behandlad själv. Det är det som skiljer oss från djuren.