Ibland funderar jag på hur bra det skulle vara om man kunde anmäla sig till en kurs i lydnadsträning. Det finns för hundar, men varför finns det inte motsvarande kurser för människor? Det skulle vara praktiskt. Jag vet att det inte är helt politiskt korrekt att tycka att det vore bra, men faktum kvarstår tänk vad praktiskt det skulle vara om man kunde gå med sina barn på en sådan kurs. Ibland känns det inte som om de hör vad man säger till dom, en gång trodde vi till och med att femåringen hade fel på öronen, så jag viskade till barnet, varpå barnet vänder sig om efter en stund och säger: ”jag hör var du säger mamma, men jag bryr mig inte”. Ungen var knappt fyra år och tyckte inte om vad jag hade att säga. Man kan säga att jag blev en aningen paff av det raka svaret.

Det är dock inte bara mina barn som jag funderar på lydnadskurs för, det skulle vara ganska bra om jag kunde delta också. Ibland har jag klara problem med att lyda, ens mina egna order. Hur många gånger har man inte tagit beslutet att man skall gå ner i vikt till exempel? Man har haft en inre diskussion och kommit fram till träningsform, plats och tidpunkt, när dagen har kommit har man genast skjutit upp hela projektet. Jag vet att det kallas bristande självdiciplin, men om man nu hade gått en kurs och kommit fram till att man borde följa sina egna goda råd, så skulle det vara mycket praktiskt. Det är inte så att jag inte vet vad jag bör eller inte bör äta eller att jag inte inser att jag skulle må bättre av att röra lite mer på mig. Men nu krockar bara min egna olydnad ned mina egna goda råd. Det är förargligt, för att inte säga synnerligen irriterande.

Nej, en ordentlig lydnadskurs hade nog varit bra, för hela familjen, men då hade förmodligen det uppstått vissa problem om vem som skulle lyda vem och när. Man kanske skulle inrätta någonsalgs schema, så att alla familjemedlemmar får en dag i veckan när de fick bestämma över de andra. Frågan är bara om det hade varit möjligt att kombinera med ett vanligt vardagsliv. Yngste medlemmen i Knatteligan hade dock blivit förtjust över att kunna bestämma att vi alltid åt fiskpinnar på dennes dag, medan den äldre knatten hade frossat i att få se obegränsat på TV. Själv hade jag förmodligen straffkommenderat hela familjen att städa, medan jag själv hade avnjutit att få ligga och sträckläsa böcker varvat med kafferaster. Maken hade förmodligen också givit oss en massa arbetsuppgifter, medan han hade kunnat surfa hur mycket som helst på sin dator. Det kanske inte hade varit så bra trotsallt.

Det kanske är bra att det inte finns lydnadskurser för människor, det är nog bra att man stretar åt olika håll i vissa situationer. Annars skulle nog livet bli ganska monotont. Visserligen bråkar man ganska ofta om skitsaker, men i det stora hela så skulle det nog bli ganska långtråkigt om man alltid fick som man ville, då hade man nog aldrig lärt sig något nytt. Men vissa dagar har jag iallafall svårt att hålla mina dagdrömmar om exemplaris uppförsel och helt enligt mina vilkor ifrån mig. Det hade varit så mycket lättare om allt bara var som jag ville ha det. Förmodligen är det så för alla, vi måste sträva mot utopin, annars vet vi inte vart vi är på väg. Å andra sidan håller det inte i längden om man ser till ett längre perspektiv, för det finns många som tycker om att bestämma och många (inklusive mig själv) som skulle ha svårt att inlemma oss i ledet efter andras bestämda åsikter.

Annonser